tisdag, september 20, 2016

Sociala medier som vår tids skampåle

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 160920

Det engelska ordet shame har blivit ett välanvänt ord även i svenskan när det gäller vissa företeelser. Med slut-shaming avses att dra skam över kvinnor som överskrider vissa normer vad beträffar sexuellt beteende. Med fat-shaming avses att dra skam över människor som är överviktiga.
         Verbet shaming är effektivt på engelska. Det betyder ungefär att någon orsakar en annan persons smärtsamma känsla av att ha begått ett allvarligt fel, något ohederligt, något ovärdigt. Känslan av minskad självkänsla och självrespekt ska väckas.
         En rak översättning av shame till svenskan är skam och verbet blir skambeläggande. Det beteende som, särskilt i sociala medier, betecknas med engelskans shaming är dock betydligt kraftfullare än skambeläggande.
         Människor har alltid skambelagt andra människor, av olika skäl. Att upprätthålla en viss moral torde vara det vanligaste skälet. Men skambeläggandets räckvidd har aldrig varit särskilt stor, förrän människor börjar använda nätet för att skambelägga andra.
         En av internets allra mest betydelsefulla egenskaper är dess spridningsförmåga. Det har aldrig varit så lätt att sprida ett budskap till så många på så kort tid. En annan egenskap är att internet aldrig glömmer. Ett budskap går vanligtvis att söka upp även flera år efter dess initiala spridning.
         Jon Ronson är en välkänd reportagejournalist. Hans senaste bok heter So You’ve Been Publicly Shamed (Picador, 2016). Genom att undersöka olika processer av skambeläggande i främst sociala medier och dessutom söka upp och intervjua såväl människor som blivit extremt skambelagda, som människor som initierat skambelägganden, har han skrivit en intressant reportagebok om en av nutidens mest aktuella och svårhanterliga företeelser på nätet.

Människan har en lång historia av offentligt skambeläggande. Skampålen är det mest kända sättet; att binda fast en person som begått någon form av förbrytelse vid ett slags pelare av trä, där allmänheten kunde passera och ges möjlighet att skälla ut eller kasta rutten frukt eller rent av misshandla med spö. I Sverige avskaffades denna bestraffningsform 1855. Frågan är om den är tillbaka i sociala medier.

         Ronsons första exempel är en relativt känd författare i USA som av en journalist upptäcks ha fabricerat citat av självaste Bob Dylan i en bok. När journalisten känner sig säker på denna oredlighet publicerade denne en avslöjande artikel i en större tidskrift. Och skambeläggandet var i gång i sociala medier. Författaren blev närmast förintad; inga uppdrag, inga inkomster, vågade knappt visa sig utomhus.
         Ett annat exempel är en Sydafrikafödd kvinna, bosatt i USA, som skulle resa till Sydafrika i sitt arbete med PR. Hon använde Twitter, men med enbart 170 följare, mest för att skoja och formulera korta vitsar. Inför resan skrev hon några tweets med ironisk humor, enligt henne. Den tredje tweeten löd: ”Reser till Afrika. Hoppas jag inte får aids. Skojar bara. Jag är vit!”

Alla läste tweeten bokstavligt, som ett avskyvärt, hyperrasistiskt inlägg och spred den över världen med syfte att skambelägga. När Ronson intervjuar journalisten, menar hon att hon aldrig kunnat drömma om att någon skulle läsa tweeten bokstavligt. Hennes avsikt var ju att med ironi uppmärksamma en existerande situation; att i ett postapartheid Sydafrika är aidsproblematiken fortfarande stor, men att omvärlden har slutat bry sig om detta.

         Men journalistens målgruppsanalys var urusel. Effekten? Tillintetgörande, förlorat arbete och anseende.
         Ronson började intressera sig för skambeläggande som fenomen och sökte upp en domare i Texas som var känd för att bestraffa genom offentliga skambelägganden. Ett exempel var en ung man som körde rattfull och orsakade en olycka så att två personer avled. En del av straffet denne domare utdömde var att mannen en gång i månaden under tio års tid skulle bära en skylt med texten ”Jag dödade två personer när jag körde rattfull” utanför skolor och barer.
         En sorts skampåle under lång tid. Är det jämförbart med skambeläggandet i sociala medier? Domaren i fråga tyckte inte det. Offentliga skambelägganden över internet är betydligt värre. De är anonyma och brutalare.

Hur kan skambelägganden över internet hanteras? Författaren som fabricerat citat erbjöds att i direktsänd teve förklara och be om ursäkt. Det blev emellertid bara värre. En delorsak var att publiken inte uppfattade författarens ursäkt som äkta, och inte uppfattade någon ånger hos författaren. Twitterstormen av skambelägganden bara ökade.

         En annan offentlig person som skambelades när hans udda sexliv exponerades lät sig intervjuas i media och sedermera bedrev en civilrättslig process mot den mediaaktör som initierade spridningen av hans sexliv. Han bad inte om ursäkt, hand bekräftade inte skambeläggandet, utan tvärtom tog initiativ till en stämning – som han vann i domstolen.
         Alla har dock inte modet eller de ekonomiska resurserna för en civilrättslig process. Borde skambelägganden på internet vara brottsligt och sortera under allmänt åtal? I Sverige lutar vi åt detta. I februari 2016 lade utredaren Gudrun Antemar fram betänkadet Integritet och straffskydd (SOU 2016:7), där det föreslås hur ny lagstiftning ska kunna skydda människors integritet på nätet.

Bland annat föreslås att en särskild handling ska kriminaliseras och benämnas olaga integritetsintrång. Detta brott utgörs väsentligen av spridningen av integritetskänsliga bilder och dito uppgifter om enskilda – exempelvis nakenbilder, så kallad hämndporr, obduktionsbilder, bilder på någon som utsätts för brott, uppgifter om någons sexualliv och liknande integritetsintrång som sker genom spridning.

         Även olaga hot föreslås skärpas så att det innefattar hot mot någons integritet. Dessutom föreslås att bestämmelser om ofredanden tydliggörs, så att ofredanden på nätet lättare kan beivras.
         Om detta ger ett bättre skydd till människor som utsätts för offentliga skambelägganden, ofredanden, förtal och liknande vet vi först när – och om – dessa förslag blir realitet. Samt först när vi ser om rättsvårdande myndigheter också förmår tillämpa skärpt lagstiftning för brott på nätet.

torsdag, september 15, 2016

Den nödvändiga forskningskommunikationen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160915

Amerikanska Pew Research Center Study gör frekventa studier av människors uppfattningar inom ett flertal områden. I en studie från 2015 gjordes en undersökning av dels forskares, dels vanliga amerikaners förhållande till vetenskap och vetenskaplig kunskap.

        Den visar en del paradoxala resultat. 79% av de tillfrågade menar att vetenskapen har gjort livet lättare att leva för de allra flesta och drygt 70% menar att skattemedel som tilldelas forskning är bra investeringar. Gott och väl.
        Men samtidigt: Medan 87% av forskarna accepterar att naturligt urval spelar en väsentlig roll i evolutionen, håller endast 32% av medborgarna med om detta. 88% av forskarna menar att genmodifierad mat är säker att äta medan, enbart 37% av medborgarna håller med. 87% av forskarna hävdar att klimatförändringarna orsakas av mänsklig aktivitet, medan endast 50% av medborgarna håller med.

Denna diskrepans är ett problem. Andrew Hoffman, professor vid University of Michigan, menar i tidskriften The Conversation (160602) att den allt växande tillämpningen av vetenskap i form av ny teknik inom olika områden, kräver att diskrepansen mellan allmänhetens kunskap och den vetenskapliga kunskapen krymper. Annars väntar sannolikt konflikter.

        Vad beror diskrepansen på? Hoffman hävdar att den främsta orsaken måste sökas där forskningen bedrivs, vid universiteten och forskningsinstitutioner. Vetenskapsorganisationer har länge varit alltför oförmögna eller ovilliga att kommunicera vetenskap på annat sätt än genom sitt ämnes specifika format, menar han.
        Den traditionella vetenskapliga artikeln är ett utmärkt underlag för andra forskare inom ämnet att bedöma kvaliteten och för att bygga vidare på i den egna forskningen Men den är urusel som kommunikationsunderlag till en icke ämneskunnig allmänhet.

En lösning måste vara att formulera vetenskapliga resultat i en annan språkdräkt och format än den vetenskapliga artikeln. Men för att detta ska bli av krävs att universitetens incitament ändras, så att det blir meriterande att även formulera vetenskap så att den kan tillägnas utanför det egna ämnet. I USA, rapporterar Hoffman, har flera lärosäten satsat resurser på detta.

        Självfallet kan invändningar resas: Varför ska excellenta forskare ägna tid till att skriva om forskningsresultat till ett annat format, i stället för att ägna tid åt ny forskning?
        Det finns dock inget som säger att det är den excellenta forskaren som är bäst skickad att kommunicera kunskap utöver ämnesgränser, till allmänheten. Det kan mycket väl göras av andra ämneskompetenta.
        Vad som krävs är dock att universiteten prioriterar och medger resurser till detta arbete.

onsdag, september 07, 2016

Kan elden släckas med kunskap eller är faktaresistensen total?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160907

I sin iver att elda massorna twittrar sverigedemokraternas riksdagsledamot och partisekreterare Richard Jomshof ihärdigt. En sorts bränsle till brasor är att vara etablissemangskritisk och därmed skapa en känsla av underdogposition. Så skapas lust till uppror.
       Bland de senaste inläggen på Twitter skriver Jomshof att ”…det styrande etablissemanget består av individer som knappt skulle kvala in på en särskola”. Självfallet hyllas sådana uttalanden av den twittersvans som lydigt följer.
       Ska sådana oförskämda och förolämpande uttalanden av lagstiftare bemötas eller negligeras?
       En nyligen genomförd studie med titeln Who Becomes a Politician? (2016) av svenska politikers kunskap, ledarskapsförmåga och deras representativitet i förhållande till befolkningen visar på själva motsatsen till Jomshofs yttrande.
       De kunskaps- och kompetensmått som användes i studien pekar på att svenska politiker har kognitiva förmågor som överstiger den genomsnittlige medborgaren. Särskilt ledarskapsförmågor är utmärkta i förhållande till genomsnittet.
       Beror detta på att urvalet av politiker är elitistiskt; att enbart de mest besuttna medborgarnas barn blir politiker? Inte alls. Denna studie visar att det är kompetens som avgör vem som blir politiker i Sverige, inte familjebakgrunden.
       Studien visar också att svenska politiker är i högsta grad representativa i förhållande till befolkningen vad beträffar socioekonomisk bakgrund. Andelen politiker från olika sociala klasser är proportionerlig med befolkningen.
       Forskning visar alltså med emfas att Jomshofs uttalande är helt fel. Frågan är om den eld som Jomshof och hans svans upprätthåller kan släckas med vetenskaplig kunskap, eller om faktaresistensen är total.

tisdag, juni 21, 2016

Den djupa webben – endast för förryckta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160621 

Det är 27 år sedan Tim Berners-Lee skapade webben vid Cern, forskningscentrumet i Genève, med det främsta syftet att forskare enklare skulle kunna utbyta vetenskaplig information. I dag är webben så välbekant för allmänheten att den ofta blir synonym med internet. Hur nöjd är Berners-Lee med hur webben utvecklats? 
     Inte helt. Han har under senare år kritiserat utvecklingen. Vid konferensen Decentralized Web Summit i San Fransisco i början av juni diskuterade Berners-Lee med andra högprofilerade datavetare möjligheten att bygga en ny World Wide Web. Den nuvarande webben, menar han, har i allt för hög utsträckning blivit ett övervaknings- och kontrollverktyg för stater, myndigheter och företag. 
      En grundläggande idé med såväl internet som webben är dess decentraliserade funktion. Nu ser vi centraliserande tendenser i form av Google för webbsökning, Facebook för socialt utbyte, Twitter för mikrobloggande med mera. Vi ser även integritetsproblem med såväl staters censur av webben som myndigheters övervakning av medborgare. 
      Vad Edward Snowden främst visade med sina avslöjanden var att webben har blivit världens största nätverk för övervakning. Det Berners-Lee och andra datavetare vill se är en ny webb som tillåter högre grad av anonymitet genom fler och bättre krypteringstekniker för att bevara människors integritet. 

Anonymitet och frihet från övervakning är en ingång till läsningen av Det mörka nätet (Daidalos, 2016) av Jamie Bartlett, chef för Centre for the Analysis of Social Media. En annan ingång är libertarianism. 
      Teknikfilosofen Langdon Winner beskrev i en klassisk artikel från 1997 libertarianism som den främsta ideologiska överbyggnaden för högerradikala internetaktivister. Libertarianism stammar från latinets libertinus, som betyder ungefär "den frigivne". I 1600-talets Frankrike fick intellektuella och adelsmän som gjort sig fria och oberoende av samhällets, religionens, moralens och tänkandets konventioner detta epitet. 
      Något förenklat förespråkar denna ideologi en maximal frihet från staten, från regleringar av det sociala livet samt en helt fri kapitalism med en stark betoning på privat ägande. Idealet är en nattväktarstat, det vill säga en stat som enbart ansvarar för ett lands och dess medborgares säkerhet. 
      Bartletts bok Det mörka nätet är en djupdykning i libertarianismens variant av webben: The Deep Web; den djupa webben, den del av webben som inte är nåbar med en vanlig webbläsare som är konstruerad för ytwebben. 
      Ytwebben är det vi når när vi skriver en http-adress i webbläsarens adressrad eller googlar och klickar på en länk. Den djupa webben har en annan teknisk struktur. Den kan endast nås med anonymiseringsverktyget Tor (The Onion Router). Tor möjliggör anonymitet genom att datoradresser byts ut mot tillfälliga datoradresser från andra datorer i Tor-nätverket och krypterar datatrafiken så sinnrikt att varken internetoperatörer eller andra kan spåra eller identifiera användare. 

Så vad finner Jamie Bartlett när han rör sig i den djupa webben? Självfallet kriminalitet en masse. Han finner ett stort mått av drogförsäljning, av barnpornografi, av vapen, av hot och hat och till och med av möjligheten att satsa pengar på när en politiker kommer att bli mördad. Tanken är att ju högre prispotten blir, desto större blir sannolikheten att en förutsägelse slår in. 
      Han kommer inte enbart webbplatser på det mörka nätet nära, utan träffar även verkliga människor. En islamhatande aktivist. En konsument av barnpornografi. Han deltar som observatör när tre unga kvinnor "cammar", det vill säga utför sexuella aktiviteter inför en webbkamera och en publik som kan interagera med kvinnorna och betala för olika önskningar. 
      Bartlett prövar även att köpa marijuana på Silk Road, vilket är namnet på den djupa webbens marknadsplats som specialiserar sig på försäljning av alla tänkbara droger. Silk Road ska föra tankarna till Sidenvägen, medeltidens handelsväg mellan Europa och Kina. För egen del tänker jag på Pusher Street i Christiania, Köpenhamn. 
      Drogförsäljningen är uppbyggt kring kryptering och av kundomdömen. Det är omöjligt att handla utan att avge ett omdöme om varans och transaktionens kvalitet. En annan förutsättning för droghandeln är den digitala valutan bitcoin. 
      Bitcoin är uppbyggd med en så kallad blockkedjeteknik som möjliggör ekonomisk decentralisering. Denna valuta är inte kopplad på något sätt till någon nationell eller överstatlig valuta och kan inte kontrolleras av någon finanspolitik, riksbank eller aktör på finansmarknaden. 
      Inte heller kan enskilda människors kapitalinnehav i bitcoin kontrolleras. Inte heller kan en ekonomisk transaktion med bitcoin knytas till en verklig person. Detta gör det närmast omöjligt för stater att beskatta ekonomiska förehavanden. Bartlett intervjuar en av utvecklarna av denna teknik, som hävdar följande. 
     "Det verkligt geniala med blockkedjan är att den kommer att hjälpa oss att skapa ett decentraliserat nät som ingen kan censurera. Det här är mycket större än bara bitcoin. Vi kommer att förändra hela internet." Det är stora ord, men den här tekniken röner allt större intresse i den seriösa IT-branschen. 
      Om Facebook skulle vara uppbyggt med blockkedjeteknik, skulle Facebook inte kunna äga alla inlägg och bilder som läggs upp där. Inte heller skulle Facebook kunna skapa sina algoritmer som styr vad som syns i flödena och vilken reklam som ska presenteras för varje användare. 

Det är en mörk bild av anonymitetsförespråkarnas och libertarianernas idealwebb som Jamie Bartlett målar upp. Vågskålen är tydlig: Frihet från övervakning i den ena skålen och möjligheten att distribuera droger, barnpornografi, vapen och annat kriminaliserat i den andra. 
      Samtidigt kan den anonymitet som Tor medger utgöra ett betydelsefullt verktyg för exempelvis politiska frihetskämpar i diktaturer eller för medborgare som vill åtnjuta ett säkert källskydd när man lämnar känslig information till journalister. 
      För de libertarianer Bartlett intervjuar är frågan enkel: Friheten och anonymiteten överväger alltid de negativa konsekvenserna. 
      Är frågan lika enkel för icke-libertarianer?

tisdag, maj 24, 2016

En nyckel till minskad massövervakning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160524

Den kinesiska regimen lanserade 2015 en plan för ett socialt kreditsystem, som redan har börjat testas i några regioner och som kommer att vara helt utbyggt år 2020. Det är alltså inte ett renodlat ekonomiskt kreditsystem liknande sådana som finns i de flesta länder, utan snarare ett förtroendesystem. 
      Kinesiska företag och myndigheter samlar enorma mängder övervakningsdata om landets medborgare; människors förehavanden på internet i allmänhet, på sociala medier, vad människor köper, vad de säger, vad de läser, vilka relationer de har med andra.
       Algoritmer beräknar och värderar medborgarnas karaktärsdrag; en form av karaktärsregistrering som poängberäknas. Att få höga poäng betyder väsentliga fördelar i det kinesiska samhället, som exempelvis möjligheten att resa utanför landets gränser. 
       Att ha låga poäng innebär svårigheter att skaffa bostad, lån, och arbetsmarknaden begränsas. Därför är det av största vikt att kapa sociala band till människor som är svartlistade av regimen, eftersom relationen till dem kan reducera den egna kreditpoängen. Man bör vistas i internetmiljöer som ger höga poäng och aldrig uttrycka sig kritiskt om regimen eller nationen. 
       Vi som lever i västerländska demokratier drar en suck av lättnad över att något liknande aldrig kan inrättas här. Men kan vi vara säkra på det? Försiggår inte övervakning av människors förehavanden på nätet i synnerligen stor skala även i västliga demokratier? Edward Snowden visade hur NSA övervakar såväl amerikaner som andra medborgare i stor skala. 

Den amerikanske säkerhetsexperten med anknytning till Harvard Law School, Bruce Schneier, vill med sin nya bok Data och Goliat (Daidalos, 2016) såväl visa hur utbredd övervakningen är, som argumentera för en framtida förändring av övervakning så att människors integritet inte kränks. 
       Boken har ett tydligt fokus på amerikanska förhållanden, vilka i vissa avseenden skiljer sig från europeiska. Ett exempel är att EU:s dataskyddslagstiftning är betydligt starkare än USA:s. Men det gör inte så mycket för läsningen, eftersom problemet med övervakning och integritet är generellt. 
       Schneier inleder med en pedagogisk genomgång av skillnaden mellan avlyssning och övervakning på internet. Med avlyssning ser eller hör den som avlyssnar innehållet i kommunikationen mellan människor, medan övervakning innebär att övervakaren enbart ser så kallad metadata, det vill säga uppgifter om kommunikationen (när den sker, var, med vem, med vilken teknik etc). 
       I väst är möjligheten för myndigheter och företag att avlyssna människors kommunikation högst begränsad. Däremot samlas mycket metadata. På så vis har vi invaggats, menar Schneier, i en falsk säkerhet om att vår kommunikation är privat. Schneier visar att med relativt lite metadata om våra förehavanden kan datorers algoritmer snabbt avslöja dels vår identitet, dels en mängd egenskaper om oss. 
       Genom det som förr kallades samkörning och i dag korrelering av data mellan många olika databaser kan vi identifieras. Tro aldrig att du kan vara anonym på nätet eller med mobiltelefonen, är hans budskap. Ett annat budskap är att övervakningen av våra förehavanden på nätet har eskalerat kraftigt det senaste decenniet. 

Vad är problemet? Är det inte bra att myndigheter övervakar vår kommunikation så att terroristattacker och andra brott kan upptäckas och förhindras? Är det inte bra att marknadsföringen på nätet utformas utifrån mina preferenser? Är det inte bra att Google samlar all data om våra googlingar och vår användning av Googles olika tjänster så att dessa kan förfinas? 
       Bruce Schneiers egentliga ärende är inte massövervakningen per se, utan dess effekt på människors frihet. Han skiljer mellan riktad övervakning och massövervakning. Med massövervakning finns en ständig risk för maktmissbruk. Även om vi beter oss korrekt i dag, vet vi inte vad är korrekt beteende om tio år. Vad räknas som terrorism eller omstörtande verksamhet i framtiden? 
       Ju mer vi blir medvetna om att vi övervakas, desto mer självcensur idkar vi. Schneier ser tydliga tecken på övervakningens dämpande effekter. 
       Ett av de stora hoten mot vår frihet och integritet menar han är "mission creep", eller vad vi kallar ändamålsglidning. Att en myndighet har fått tillstånd att bygga upp övervakning inom ett område kan lätt leda till att denna övervakning expanderar till andra områden. 

I debatten kring övervakning kontra integritet anförs ofta säkerhetsfrågan som ett argument för att öka övervakningen. Vad är integriteten värd i förhållande till människoliv som kan sparas genom massövervakning (som antas leda till att terroristattacker och andra brott förhindras)? Inte mycket. 
       En av Schneiers huvudteser är att vi måste sluta upp med att kontrastera integritet med säkerhet. De är inte varandras motsatser. Vi kan öka både integriteten och säkerheten samtidigt. 
       Ett skäl till detta är att integritet är en moralisk idé som inte bör graderas eller värderas mot något annat. Det finns emellertid ingen objektiv moral. Schneiers moral utgår från rättighetsetiken; att vi äger data om oss själva. Den moralen är dock inte överordnad annan moral. Den utilitaristiska moralfilosofin skulle snarare förespråka att mer övervakning är till större nytta för medborgarna. 
       Schneiers lösningar handlar bland annat om att öka transparensen och tillsynen av myndigheter och företag som övervakar våra förehavanden – och att aldrig tillåta massövervakning, utan enbart riktad övervakning. Ska människor övervakas, ska det ske mot bakgrund av en rimlig misstanke om brott. 

En annan typ av lösning är att göra företag ekonomiskt ansvariga för integritetskränkningar. Schneier menar att vi bör betrakta själva integritetsintrånget som en skada, och inte försöka värdera skadan av integritetsintrånget. Den är ofta svår att värdera. 
       Han framlägger en avslutande tes: Den allt mer tillåtna massövervakningen är inte en effekt av rädsla för terrorism, utan av politikers rädsla för att de ska få skulden om de inte lyckas förhindra terrorism. 
       Att reducera den rädslan kan vara nyckeln till en minskad massövervakning.

måndag, maj 16, 2016

Robotar som känner dig bättre än du

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160516 

Tinder är den i dag mest använda och kända dejtingappen. Genom att registrera sig får man tillgång till en mängd andra människor som söker kontakter med andra. 
      När man möter en persons profilbild och presentation som man tilltalas av, kan man svajpa höger för att markera sitt intresse. Svajpar man vänster, markerar man sitt ointresse.
       Hur vet man vilka profiler på Tinder som tilltalar en? Tja, det känner man väl? Synintrycket möter dock en grumlig mix av (simpla?) kategoriseringar och preferenser. Skulle en dator sköta svajpandet bättre? 
       Det menar doktoranden Nicole He vid New York University, som har konstruerat The True Love Tinder Robot i ett projektarbete. Den består i all enkelhet av en konstgjord hand som placeras framför en smartphone med Tinderappen öppen, och som är kopplad till en platta där man placerar sina händer. Plattan mäter ”galvanic skin response”; i detta fall helt enkelt handens transpiration. 
       När användaren tittar på olika Tinderprofiler, känner roboten din kroppsliga reaktion via dina händers transpiration och svajpar antingen höger (om Tinderprofilen får användaren att transpirera) eller vänster (om användaren inte reagerar alls med kroppen). 

När en journalist vid New York Magazine testade roboten och jämförde dennes svajpande med sina egna preferenser, fann hon att roboten svajpade vänster när hon skulle ha svajpat höger och omvänt. 
       Efter tjugo test på Tinder fann journalisten att hon inte var på samma våglängd som roboten, och påpekade för Nicole He att roboten inte stämmer, att roboten har fel. Nej, svarade Nicole He, denna robot vet något om dig som inte du vet. 
       Den grundläggande frågan denna robot ställer är om datorer – robotar – känner oss bättre än vi känner oss själva. Går det att validera att roboten ovan gör bättre partnerval än en människa? Nej, upplupen handsvett är en tveksam mätmetod för en specifik känsla. 

Det finns dock vetenskapligt stöd för att ställa den grundläggande frågan. En amerikansk forskargrupp publicerade nyligen en studie där de jämförde människors förmåga att bedöma personligheter med datorers. 
       Studien visar att datorer är bättre än människor på att bedöma personligheter enbart genom att samla in en människas beteende på Facebook: vilka sidor, grupper och människors inlägg som aktivt gillas. 
       Forskarna menar att om en vanlig Facebookanvändare har gillat olika saker mer än 227 gånger, är datorn alltid bättre än till och med den närmaste vännen eller anhörige på att bedöma denne användares personlighet. 
       Användningsområden för algoritmer som dessa torde vara oändliga i de sammanhang där personlighetsbedömningar är centrala. 

Där Nicole He använder kroppsliga reaktioner som grund för personlighetsbedömning, använder forskarna ovan människors beteende på Facebook som underlag. 
       Bägge studierna pekar dock på att det med största sannolikhet kommer att utvecklas allt fler automatiska system som är normativa; som allt bättre vet vad som är bäst för mig i olika situationer än vad jag kan veta; som gör allt bättre bedömningar än jag.

torsdag, april 21, 2016

Vad händer när universiteten beväpnar sig?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160421

Den första augusti i år träder en ny lag i kraft i Texas, USA, under benämningen Campus Carry. Lagen innebär i korthet att de som innehar vapenlicens har rätt att bära sitt vapen på delstatens universitet, såväl på campus som i lärosalar.
        Dock kommer det att finnas såväl vapenzoner som vapenfria zoner. Till exempel är sportevenemang vapenfria zoner, liksom områden där det bedrivs patientvård eller mottagningar för personer med psykisk ohälsa.
         Skälet till lagens tillkomst är att öka säkerheten hos studenter i händelse av masskjutningar vid lärosäten. Ironiskt nog träder denna lag i kraft på 50-årsdagen av den allra första masskjutning vid något amerikanskt lärosäte.
         Vid University of Texas i Austin arbetar Simone Gubler med såväl undervisning som att skriva en avhandling i filosofi. Det här är hennes mardröm.
         I en artikel i New York Times (11/4) skriver hon kritiskt om denna nya lag. Vad händer med en lärosal när det blir tillåtet för studenter och lärare att bära vapen? Rummet förändras med vapnets närvaro.
         Vapen i lärosalen signalerar en form av dehumaniserad attityd till andra människor. Människor blir potentiella offer. Det ligger ett latent hot över en sådan social situation. 
Vilka människor är i den främsta riskzonen? I akademisk undervisning finns ofta konflikter, såväl i själva undervisningsämnet, som i lärandeprocessen. En av idéerna med det akademiska seminariet är att stöta och blöta olika uppfattningar – men som jämlikar.
         Vem vill hamna i en verbal konflikt med en medstudent som bär vapen under seminariet? Vilken lärare vill ställa provokativa frågor?
         Under vilket potentiellt hot lever den lärare som måste meddela en beväpnad student ett underkänt betyg på en kurs? Eller den lärare som i filosofi, sociologi, psykologi eller annat ämne har att undervisa om självmordet på individ- eller samhällsnivå, då det skulle kunna finnas en beväpnad, psykiskt labil student i gruppen?
         Åh, så många frågor denna lag väcker hos mig som tillbringat närmare 30 år i universitetets lärosalar. Vid akademin beväpnar vi oss med kunskap, teorier, metoder, argument och värderingar – inte med skjutvapen.

onsdag, april 06, 2016

Offentlig konst som Open Access

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160406

Så har Högsta Domstolen fattat beslut (mål nr Ö 849-15, den 4/4 2016) i frågan om Wikimedia får tillhandahålla en öppen och ickekommersiell databas över bilder av konstverk uppförda på allmän plats i Sverige, efter en anmälan från föreningen Bildupphovsrätt i Sverige.
         HD:s beslut är att Wikimedia inte har den rätten, utan upphovsrättslagen stipulerar att det är konstverkens upphovspersoner som innehar rätten att förfoga över sina verk och deras tillgängliggörande.
        Detta har kommenterats flitigt. Den vanligaste kommentaren är ramaskriet: ”Så nu får vi inte ta en selfie med ett konstverk i bakgrunden och lägga upp på sociala medier längre?”.
        Vi ska dock vara noga med att HD enbart har fattat beslut i frågan om Wikimedias rätt att upprätta en öppen databas över verken. HD:s justitieråd Lars Edlund har tydligt uttalat att det inte går att utläsa från detta beslut vad detta betyder för privatpersoner. Vi vet alltså inte vad som gäller för andra än Wikimedia.
        HD:s beslut leder åtminstone till två konsekvenser. Den ena är att vi skyndsamt bör pröva i domstol om privatpersoner får fotografera offentliga konstverk och tillgängliggöra sådana bilder på Facebook, Instagram och andra kommersiella sociala mediers databaser. Att medborgare inte vet om ett relativt etablerat beteende är olagligt eller inte är helt oacceptabelt i en rättsstat.
        Den andra konsekvensen är att när stat, landsting, kommun köper in konst för skattemedel till allmänna platser, bör enbart sådan konst köpas där verket har försetts med en öppen licens av Creative Commons-karaktär eller liknande.
        Konstnären bör självfallet få skäligt betalt när verket köps, men, som HD skriver i sitt beslut, kan konstnärernas ”…ekonomiska rättigheter […] helt eller delvis överlåtas eller upplåtas”.
        Inom vetenskapsområdet strävar man mot Open Access; att forskning som bekostas av det allmänna också ska vara fritt tillgänglig. Open Access borde även gälla offentlig konst som bekostas av det allmänna.

tisdag, april 05, 2016

Maskiners och människors moraliska transformering

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160405

Många farhågor väcks i dag kring artificiell intelligens, automatiska system, lärande maskiner och sociala robotar. I en understreckare i SvD (160308) skriver Helena Granström om faran med maskiner som ges en intelligens som övertrumfar människan, om självreplikerande nanorobotar, om den ohyggliga tanken att vi riskerar förlora kontrollen över maskinerna – en föraning om en katastrof.
        Det är den dystopiske teknikfilosofen Paul Virilios gamla käpphäst i ny tappning: Varje ny teknik bär på sin egen olycka: Tåg spårar ur, fartyg kapsejsar, flygplan störtar, bilar kolliderar. Vilken är de intelligenta maskinernas olycka? Enligt Virilio utgör dessa det han kallar "never-seen-before-accidents". Vi känner inte till, och kan inte ens föreställa oss de olyckor som vi programmerar in i intelligenta, självlärande maskiner.
        Kan nyckelordet vara "självlärande"? Vore det möjligt att konstruera maskiner som självständigt och systematiskt lär sig mänskliga, moraliska värderingar och låter sina handlingar styras och motiveras av dessa?
        I en krönika refererar Håkan Lindgren i SvD (160309) till historikern Linn Hunt som hävdar att det ivriga läsandet av skönlitteratur på 1700-talet bidrog i allra högsta grad till idén om universella mänskliga rättigheter. Läsningen bidrog i högre grad till att se främlingar som medmänniskor, till inlevelse i andra människors livssituationer och till ett ökat ömsesidigt förtroende människor emellan.
   
Är det giltigt även i dag? Kan läsning av skönlitteratur leda till högre moral och goda värderingar? Det hävdas i en avhandling i pedagogisk filosofi med titeln Strävan mot Unselfing (Örebro universitet, 2015) av Anna-Lova Olsson. Men inte utan förbehåll för litteraturens kvalitet.

        Avhandlingen är en djupdykning i Iris Murdochs idé om bildning som moralisk transformering, med ett särskilt fokus på skönlitteraturens betydelse i denna process. Den grundläggande moraliska transformeringen är att människan ska bli allt mer osjälvisk. För att skönlitteraturen ska kunna bidra till denna transformation, menar Olsson att den måste uppfylla vissa kriterier.
        Litterära verk måste stödja och utveckla människans föreställningsförmåga; förmågan att utforska olika delar av en fiktiv verklighet och föreställa sig andra människors situation. På så sätt kan flera livsmöjligheter övervägas genom litteraturens olika narrativ. Olsson drar dock en extremt tydlig gräns mot fantasygenren; den skönlitterära fiktionen bör främja en realistisk förståelse av världen. Fantasylitteratur motverkar moralisk transformering.
        Litterära verk måste dessutom stödja människans uppmärksamhet från sig själv, mot omvärlden. Det är inte genom de egna fördomarna och de förhandsbestämda kategorierna som andra människor ska förstås, utan med uppmärksamhet avses att lyssna av och läsa in andra människor och deras verklighet.
        Som ett tredje kriterium måste litteraturen stödja läsarens strävan mot osjälviskhet; en strävan mot en frigörelse från hybris, från att vara den självklara medelpunkten i världen. En sorts omlokalisering av självet.
        "Bildning gör människan till en kulturvarelse, medan utbildning gör henne till en vetande varelse", skriver filosofen Peter Kemp i boken Världsmedborgaren (Daidalos, 2005). Vore det möjligt att bilda självlärande maskiner? Datorer är utmärkta som vetande maskiner, med avseende på att samla in, lagra och analysera information. Kan vi göra dem till kulturvarelser?
   
Forskare försöker. Mark Riedl och Brent Harrison vid Georgia Institute of Technology har nyligen publicerat en forskarrapport där de introducerar idén om att artificiellt intelligenta maskiner bör kunna lära sig mänskliga värderingar genom att läsa berättelser som människor har skapat.

        Forskarna söker därför begreppsmässigt flytta fokus från artificiell intelligens till narrativ intelligens: förmågan att lära från berättelser. Än så länge handlar det om ytterst småskaliga försök, där maskiner får ta del av korta berättelser för att skapa ett slags moralisk värdekedja som kan guida maskinens agerande.
        Hur ska maskinerna läsa och tolka berättelserna, så att det sker en moralisk transformering i positiv mening? Mediefilosofen Vilém Flusser menade att vi i huvudsak tillämpar någon av tre lässtrategier: Den första är att läsa igenkännande och följsamt, med författaren. Den andra är att läsa så att man omfamnar textens normativa dimension, så att författaren därmed ges en total auktoritet. Den tredje är att läsa kritiskt: att läsa i diametral motsats mot författaren, att misstänkliggöra och tillskriva författaren allsköns negativa utgångspunkter.
   
Vi kan läsa Orwells 1984 som en gestaltning av ett välordnat och tryggt samhälle, och betrakta Winston Smith som en irrationell dissident. Vi kan läsa Dostojevskijs Brott och straff med Raskolnikov, ge denne moralisk rätt att mörda pantlånerskan och betrakta den senare Raskolnikov som en irrationell kruka.
 
        Vi läser dock inte dessa två berättelser på dessa sätt. Hur ska vi kunna tillse att maskiner med narrativ intelligens inte läser berättelser så att de genererar kontraproduktivt agerande? Forskarna vid Georgia Institute of Technology försöker lära datorerna detta genom klassisk betingning.
        De har konstruerat ett belönings- och bestraffningssystem. Om maskinen uppvisar ett korrekt beteende med stöd i de berättelser maskinen läst, får maskinen en belöning i form av en signal som tolkas som positiv. I den motsatta situationen får maskinen en signal som tolkas som negativ.
   
Det grundläggande problemet kvarstår. Vilken litteratur som är grundad i mänskliga erfarenheter är särskilt lämpad att skapa ett moraliskt beteende hos maskiner?

        Anna-Lova Olsson lägger å ena sidan fram generella kriterier som litteratur bör uppfylla, men går inte in på enskilda verk i sin avhandling.
        Forskarna vid Georgia Institute of Technology å sin sida undandrar sig att ange kriterier och menar att lösningen måste vara att använda all litteratur som är associerad med den kultur maskinen befinner sig i.
        För att åstadkomma en syntes krävs ett närmande mellan litteraturvetenskapen och IT-forskningen.

fredag, mars 04, 2016

Förbud mot högerextremism?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160304 

I skuggan av det pågående valet av presidentkandidater i USA, pågår en principiellt viktig politisk diskussion i Tyskland. Landets högsta domstol har öppnat för att diskutera om man ska förbjuda förekomsten av det högerextrema, nynazistiska partiet nationaldemokraterna (NDP). 
        I takt med partiets växande aggressiva och stridslystna attityd, sitt rasistiska och antisemitiska språkbruk, sin närhet till traditionell nazism och sin antidemokratiska hållning, finns det ett ökat stöd för att förbjuda partiet. 
        Det är dock inte självklart att förbjuda ett politiskt parti; det är ett delikat dilemma. Det är, menar en av domarna, ett tveeggat svärd som måste användas med stor försiktighet. Att förbjuda ett parti är som att inskränka friheten med syftet att bevara friheten. 
        Det vore emellertid inte första gången det sker i Tyskland. Efter andra världskrigets slut förbjöds dåvarande nazistpartiet. Om dagens motsvarighet uttrycker samma politik som dåvarande nazistparti, vore väl ett förbud närmast en logisk konsekvens.

tisdag, mars 01, 2016

Zapparoner – framtidens personliga övervakare?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160301

 I inledningen till varje nytt år bjuder traditionen på framtidsförutsägelser. De är ofta kortsiktiga: "Detta kommer att hända under 2016". Utsagor om framtiden är viktiga som diskussionsunderlag och tankeväckare, men man får se upp. Påståenden om framtiden kan även bli föremål för genans och sneda leenden när framtiden kommer i kapp. 
         Ett exempel är ett citat av Ken Olsen från 1977: "There is no reason for any individual to have a computer in his home". Som grundare och ledare för ett stort företag som tillverkade det man då kallade stordatorer började han ana att datorer skulle komma att krympa och persondatorn växa fram. I dag har miljarder människor en persondator i fickan. 
         De påståenden om framtiden som vi ler generat åt, är ofta negativa förutsägelser – det vill säga, påståenden som uttalar sig om vad som inte kommer att ske, men som trots allt sker. Framtidsförutsägelser som inte slår in, bryr vi oss inte så mycket om. Det är bara rimligt att en stor andel förutsägelser inte slår in. 
         Det vanligaste sättet för kortsiktiga förutsägelser är trendframskrivning. Man undersöker hur utvecklingen av en företeelse sett ut under en tid och förlänger den utvecklingen. Nackdelen med denna metod är att den har svårt att fånga tekniska språng; utveckling av teknik som inte uppenbart utgår från existerande teknik. En annan metod som växer fram är att skapa framtidsscenarier. Här syntetiseras ofta analyser av en eller flera företeelser och blir till en beskrivning av en framtida situation. 
         Syftet med denna essä är att undersöka ett framtidsscenario som utgår från klassisk science fictionlitteratur. 

Det mest kända framtidsscenariot i genren torde vara 1984 av George Orwell, som ständigt fungerar som en referenspunkt när vi i dag diskuterar staters övervakning av medborgare. Du sköna nya värld av Aldous Huxley är ytterligare en dystopi, där människan drogar sig med en sorts lyckopiller för att uthärda industrialismens förslavning. 
         En mindre känd bok i samma genre är science fictionromanen The Glass Bees (Glasbina) av Ernst Jünger från 1957. I en ospecifik framtid får krigsveteranen Richard anställning hos en robottillverkare vid namn Zapparoni. Som roman är den egensinnig, skriven med lågt tempo, men den utgör en intressant bas för att diskutera framtidens drönare. 
         Glasbin är exakt vad ordet säger. Små automatiska robotar av glas, som liknar bin i storlek, rörelsemönster och beteende. De flyger omkring och samlar in nektar från växter tillsammans med andra bin, men har sina egna bikupor där de omvandlar nektar till honung, för att sedan flyga iväg och samla in mer. 
         Bina är alltså i förhållande till människan autonoma varelser som agerar med detta enda mål i sikte. De har dock inte utrustats med de biologiska binas viktiga funktion att pollinera och bidra till växters reproduktion, utan fungerar enbart som högeffektiva honungsproducenter. 

I teknikfilosofisk mening brukar Jünger ges epitetet dystopiker. Han menar att "mänsklig perfektion och teknisk perfektion är inkompatibel" och att människan känner lika mycket skräck som stolthet inför ny teknik. Han såg teknikutveckling som ett sätt att stärka makt hos den som ges tillgång till ny teknik. 
         Frågan är om det är så dystopiskt. Skulle inte glasbin kunna utformas och användas så att vi ökar vår egenmakt, vår autonomi?
         Ett av de stora problemen under de senaste decenniernas teknikutveckling handlar om integritet. Digitalkameran, mobiltelefoner, Google glass och drönare för privatpersoner bär alla på en potential att, tillsammans med spridningsmöjligheter på nätet, kränka andra människors integritet. 
         Gemensamt för dessa tekniker är att de har kameralinsen riktad utåt (utom när selfies tas), mot tredje person. På så sätt utgör dessa prylar potentiella övervakningstekniker och därmed problematiska ur integritetssynpunkt. 
         Låt oss titta närmare på drönaren, som har blivit rimlig att både köpa och använda av stora flertalet. Fortfarande är drönare relativt stora och klumpiga och kräver en skicklig förare. Låt oss i stället tänka på drönaren som ett glasbi i Ernst Jüngers mening. 
         Ett sådant glasbi skulle inte behöva någon förare, utan enbart ha ett syfte med sin tillvaro: Att övervaka dess ägare. Glasbiets ögon och öron skulle alltså vara ständigt riktade mot ägaren för att utgöra ett preventivt skydd mot kränkningar av olika slag. 
         På så sätt skulle inte tredje persons integritet kränkas, under förutsättning att tredje person inte kränker glasbiets ägare. Då skulle glasbiet med både ljud och bild registrera sådana kränkningar och personen som kränker skulle enkelt kunna identifieras och lagföras.  

Vore sådana glasbin önskvärda? Redan i dag används mobilkameror för att registrera misstänkta händelser som bli till nytta i brottsutredningar. 
         Med den senaste tidens diskussion om begångna sexuella ofredaden mot kvinnor i olika sammanhang i åtanke, skulle personliga glasbin genast registrerat förövarna. Om tonårsflickor skulle ha varsitt glasbi skulle pojkars tafsande och andra trakasserier genast registreras. Sannolikt skulle medvetenheten om dessa glasbin få en preventiv verkan. 
         Vore sådana glasbin möjliga? Det vi vet med säkerhet om informationsteknik är att den ständigt blir mindre, kraftfullare och självständigare. Redan i dag utvecklas så kallade PhoneDrones; små drönare, bara något större än den mobiltelefon som utgör drönarens "motor". 
         Hur dessa glasbin kan komma att se ut i framtiden kan vi lämna därhän, utan det är själva funktionen – öka utsatta människors egenmakt genom personlig övervakning – som är det intressanta. Vi skulle kunna kalla sådana glasbin för Zapparoner. 
         Jag tolkar emellertid inte dylika glasbin som Jüngers egentliga framtidsscenario, utan det glasbina representerar: Människans ständiga strävan mot teknisk perfektion, i motsats till mänsklig perfektion. 
         I stället för att utveckla människors moraliska förmågor som förhindrar oönskade handlingar, utvecklar vi teknik som skyddar oss mot sådana handlingar. 
         Oförmågan att göra bådadera samtidigt är Ernst Jüngers framtidsdystopi.

onsdag, februari 17, 2016

Folkfinansiering – ett hot mot kulturen?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160217


Crowdfunding, eller folkfinansiering som vi borde säga på svenska, tycks inte vara någon övergående trend, utan en företeelse som fortsätter utvecklas. I allt väsentligt handlar folkfinansiering om att gå från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. 
        När en dylik företeelse växer sig stor, finns det all anledning att göra konsekvensanalyser. Medieforskaren Daren Brabham vid University of Southern California har studerat hur amerikansk media har bevakat folkfinansiering på plattformar som exempelvis Kickstarter och Indiegogo. 
        Med ett stort antal artiklar om denna företeelse som empirisk data, ser han en synnerligen positiv attityd till folkfinansiering från olika media. Folkfinansiering omtalas som en demokratiserande kraft, som det enda sättet för människor med idéer att uppfylla sina drömmar, som ett sätt att stärka individers makt i förhållande till mecenater och riskkapitalister med mera. 
        Samtidigt ser Brabham en synnerligen stark kritik i USA, särskilt från konservativt håll, mot att konstprojekt i vid mening ska finansieras av det allmänna, av skattemedel. Ett växande antal människor vill inte se sina inbetalade skatter finansiera allehanda projekt vars resultat de varken uppskattar eller ens vill se i det offentliga rummet. 
        Inte helt förvånande ställs ofta offentliga medel till konst och kultur i kontrast till knappa resurser i andra offentliga verksamheter, som exempelvis skola, vård och omsorg. Det intressanta i Brabhams forskning är syntesen. Kritikerna till offentligt finansierad kultur är däremot positiva till folkfinansiering av kultur. Då, menar dessa, får vi de kulturella yttringar, de konstverk, de kulturhus som människor faktiskt vill betala för. 
        Medan offentligt finansierade kulturyttringar syftar till att utveckla och utbilda medborgare för att bidra till samhällets bästa, vill folkfinansierade kulturprojekt nå så många givare som möjligt, vilket leder till att kulturprojekten anpassas efter vad många vill betala för. 
        Folkfinansiering blir därmed ett slags verktyg för populistisk, marknadsliberal politik för att reducera offentligt finansierad kultur. Än så länge i USA, men självfallet kommer liknande röster att höras här.
        Brabham beskyller media, med sitt okritiska omhuldande av folkfinansiering, för att späda på dessa i viss mån kultur- och konstfientliga strömningar. Dessutom ser han nästa område runt hörnet att drabbas. 
        Varför ska forskning finansieras med skattemedel utan att skattebetalare ges inflytande över vad det forskas om? 
        Kommer samma konservativa marknadsliberaler att kräva att alla forskningsprojekt underställs folkfinansiering på sajter som Kickstarter, så att sådan forskning som upplevs "konstig" i folks ögon inte ska ges finansiering? 
        Det finns all anledning att inta ett kritiskt förhållningssätt till folkfinansiering, liksom att det genomförs fler konsekvensanalyser.

fredag, januari 15, 2016

Våldtäkt på nätet?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160115

Tingsrättsförhandlingen kring ett unikt åtal inleddes den 14/1. Det handlar om en 22-årig man som åtalas för sexuella övergrepp, ofredanden mot barn på nätet, barnpornografibrott med mera. Det unika är att några av åtalspunkterna rubriceras som våldtäkt, trots att mannen aldrig träffat barnen annat än på nätet.

       Mannens advokat hävdar att det inte finns något stöd i lagen för ett sådant åtal, medan åklagaren menar att enär mannen har förmått barn att begå sexuella handlingar på sig själva, bör det rubriceras som våldtäkt.
        Redan på 1990-talet diskuterades om våldtäkter kunde ske i en virtuell miljö. Julian Dibbel publicerade 1993 den klassiska artikeln A Rape in Cyberspace, där han beskriver en våldtäkt i en virtuell värld.
        En avatar vid namn Mr Bungle förföljer och begår övergrepp mot en annan avatar. Mr Bungle tvingar den andre avataren att begå olika handlingar av sexuell natur. Allt händer i den virtuella världen.
        På den tiden gjorde man en distinktion mellan fysiska och sociala kroppar. Under den våldtäkt som Dibbel beskriver skadades inga fysiska kroppar, endast sociala kroppar. Kränkningen framstod emellertid som synnerligen stark även i en virtuell miljö.
        I dag, när inte bara sociala kroppar våldtas, utan när även övergrepp på fysiska kroppar sker över internet, är det i högsta grad rimligt att juridiken överväger att inkludera även sådana handlingar i våldtäktsbegreppet.
        Det är ytterligare ett tecken i tiden på att det i dag är orimligt att – som man gjorde på 90-talet – separera en virtuell värld från en fysisk värld.

torsdag, januari 14, 2016

Faktaresistens hotar det offentliga samtalet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160114

Flera bland 2015 års nyord som sammanställs av Språkrådet berörde digitaliseringens framväxt och människors aktiveter på internet. Delningsekonomi, geoblockering, groupie, klickokrati, rattsurfa, robotjournalistik, svajpa, svischa, trollfabrik och youtuber är sådana.
        Mitt favoritord bland nyorden är dock faktaresistens, vilket också anknyter till nätet. Ordet betyder enligt språkrådet "Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier".
        Faktaresistens uppstår ofta i den företeelse som går under begrepp som ekokammare och filterbubbla. Det innebär att människor bildar sina uppfattningar om olika frågor utifrån vad människor med likartade intressen och åsikter sprider i olika forum på internet. Ju fler gånger påståenden upprepas och studsar runt, desto sannare upplevs de.
        Vilka ämnen som helst kan ge faktaresistenta medborgare, men konspirationsteorier genererar ofta faktaresistens hos de som anammar dem. Liksom frågor som rör vaccinering, omfattning av våldsbrott begångna av olika samhällsgrupper, invandring, flyktingar, chemtrails, feminism, högern, vänstern, ja, det finns mycket som skapar faktaresistens.
        Men är det inte bara att leverera korrekt fakta? Borde inte medborgare som sprider felaktigheter ta till sig korrekta fakta? Nej, svarar ett forskarlag som har genomfört en stor studie av människors benägenhet att ändra en felaktig uppfattning när de konfronteras med korrekta fakta.
        Forskarna studerade 54 miljoner amerikanska Facebookanvändare över en femårsperiod. Är människor som har bestämt sig för att osanna påståenden som härrör från så kallade ekokammare är korrekta, benägna att ta till sig korrekt fakta som motsäger deras påståenden?
        Resultatet är nedslående. Endast en ytterst liten andel av Facebookanvändarna som konfronterades med korrekt information ändrade uppfattning. Snarare visade det sig att många av dem förstärkte sitt intresse för konspiratoriskt och osant innehåll på nätet.
        Övertygelsen om att det osanna är sant till och med ökade. Dessutom förstärktes deras engagemang för de olika ekokamrarna som sprider osanningar. 
        För framtidens offentliga samtal på internet är resultatet från denna studie djupt oroande. En av de viktigaste förmågorna för en kritiskt tänkande människa är såväl förmågan som beredskapen att bedöma fakta och motargument, med syftet att ompröva sin egen uppfattning när motargumenten är starkare.
        Om det kritiska tänkandet reduceras i takt med att faktaresistens utvecklas och att ekokamrarnas desinformation tas ad notam, blir ett offentligt samtal där teser, fakta och argument ska mötas enbart en obehaglig tuppfäktning som inte leder till synteser, utan till förstärkta konflikter.

tisdag, januari 12, 2016

9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern

Jag har publicerat en ny bok; en essäsamling kring moralfilosofiska frågor. Titeln är 9 moralfilosofiska frågor i informationsåldernBoken finns att köpa på AdlibrisBokus, CDON och Amazon. Precis som mina tidigare böcker finns denna att ladda ned fritt, i meningen gratis, som Open Access i pdf-format.



9 moralfilosofiska frågor i informationsåldern är en essäsamling där Per-Olof Ågren söker initiera samtal kring nödvändiga moralfilosofiska frågor i en tid av informationsteknisk utveckling.

Ju mer utvecklad syn, hörsel och känsel våra digitala applikationer utformas med, desto viktigare är det att de moralfilosofiska frågorna väcks och diskuteras.

I denna essäsamling ställer Per-Olof Ågren bland annat följande moralfilosofiska frågor: Bör den personliga integriteten skyddas? Bör robotar bli mänskliga? Bör självkörande bilar understundom döda? Bör kapitalismen överleva i informationsåldern?

Bokens bidrag är inte att ge de rätta svaren, utan att inspirera läsaren till att formulera både svar till frågorna och argument för sina svar.

tisdag, januari 05, 2016

Låt framtidens robotar bli olydiga

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160105

Man brukar tala om robotikens tre lagar, myntade av science fictionförfattaren Isaac Asimov redan 1950 i novellsamlingen I, Robot. Dessa är: 1) En robot får aldrig skada en människa. 2) En robot måste alltid lyda människan. 3) En robot får försvara sig, om det inte bryter mot någon av de två första lagarna.
       Trots att dessa lagar har formulerats inom ramen för fiktionslitteratur, har de haft stort inflytande på forskning och utveckling av robotar. Nu börjar emellertid forskare utveckla sociala robotar som inte nödvändigtvis följer lag nummer två.
        Två forskare vid ett amerikanskt robotlaboratorium menar i en forskarrapport att det är dags att skapa robotar som kan avgöra vilka situationer där en social robot ska lyda direktiv från människan – och när roboten inte ska lyda. Forskarna menar att ju mer sociala robotars kapaciteter utvecklas, desto större blir våra förväntningar på robotarna.
        Därför måste robotar bli skickligare på att avgöra när och hur de ska avfärda direktiv från en människa. Forskarna menar att robotar måste ha så kallade lämplighetsvillkor eller giltighetsvillkor (felicity conditions), inspirerade av språkfilosofer som Austin och Searle.
        De lämplighetsvillkor forskarna föreslår att robotar ska utrustas med och alltid använda när en människa ger roboten direktiv är:

1 Kunskap: Vet roboten hur den begärda handlingen utförs?
2 Kapacitet: Är det fysiskt möjligt för roboten att utföra handlingen?
3 Tajming: Är detta ett lämpligt tillfälle att utföra handlingen?
4 Social roll och skyldighet: Är roboten skyldig att utföra handlingen givet den sociala roll roboten har?
5 Normativ tillåtlighet: Innebär det ett brott mot någon norm att utföra handlingen?

Först när en social robot har övervägt dessa fem villkor och funnit att de är uppfyllda, ska roboten utföra handlingen. Annars ska den vägra. De villkor som genererar några extra varvs funderingar är det fjärde och femte villkoret.

        Roboten ska alltså kunna ha en uppfattning om vilken social roll den har och roboten avkrävs även moraliska ställningstaganden.Jag tror detta är viktig forskning inom robotik. Särskilt med tanke på att det rimligen kommer en dag när vi lika lätt kan införskaffa en social robot, som vi kan införskaffa en mobiltelefon i dag.
        Vill vi att en robots ägare ska kunna ge en robot direktiv om socialt opassande och moraliskt otillåtna handlingar som roboten blint utför? Om inte, så måste vi ge robotar frihet att överväga och negligera våra direktiv.
        Och därmed kanske robotar kommer att framstå som människans sociala och moraliska korrektiv. 

torsdag, december 31, 2015

Kulturåret 2015 – samtid och dåtid speglad i kulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151231

Domaren av Ian McEwan presenterar årets bästa moralfilosofiska dilemma: Är du den som är bäst skickad att styra över ditt eget liv, alltid? Ska domaren i familjerätt Fiona May fälla ett avgörande utifrån sekulära, humanistiska principer mot en persons vilja, eller ska personens religiösa, dogmatiska övertygelse tillåtas döda honom?
         Den andra maskinåldern av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee utgör ett helhetsgrepp över samhällets digitalisering, där författarna menar att nu börjar utvecklingskurvan peka uppåt på ett sätt vi inte sett förut. Och förklarar detta med riskornet och schackbrädet. Effekterna är både enkla och komplicerade: överflöd och klyftor.
         Vi bara lyder av sociologen Roland Paulsen är en liten berättelse om Arbetsförmedlingen och de positiva lydnadsprocesser som formar dess verksamhet, och samtidigt en del i en stor berättelse om ett samhälle i omvälvning. Akademisk opinionsbildning när den är som bäst.

torsdag, december 17, 2015

Ubers samhällsnytta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151217

Bland de framväxande företagen i den så kallade plattformsekonomin torde Uber och Airbnb vara de mest kända. Med plattformsekonomi avses att en digital plattform på nätet samlar och distribuerar tjänster från en mängd aktörer, där handeln sker på själva plattformen.

        Uber distribuerar transporttjänster med privata personbilar och Airbnb distribuerar boendetjänster i privatägda boenden.
         Dessa nya företeelser får emellertid utstå skepticism och kritik. Främst Uber. Taxinäringen i flera länder menar att Ubers verksamhet bryter mot lagen och man försöker förbjuda verksamheten. Det finns även kritik mot Ubers konkurrensmetoder, oklara förhållanden mellan transportörer och plattformsägare med mera.
         Men finns det kvaliteter? Två forskare vid Temple University i Philadelphia har studerat förekomsten av alkoholrelaterade dödsfall i trafiken samtidigt som Uber X har etablerats. (Uber X är den billigaste varianten av Ubers transporttjänster.)
         Studien genomfördes i Kalifornien och visar några intressanta resultat. Viljan att köpa transporttjänster ökar om dessa dels är billiga, dels har hög tillgänglighet. Vilket kanske inte är så märkligt.
         Det främsta resultatet från studien är att där Uber X har etablerats i Kalifornien, har den alkoholrelaterade dödligheten i trafiken minskat med 3,6-5,6 procent. Med billigare transporttjänster, väljer fler berusade bort den egna bilen.
         Om resultaten för Kalifornien skulle vara representativa för hela USA, beräknar forskarna att ungefär 500 liv skulle räddas och mer än 1,3 miljarder dollar skulle sparas.
         Naturligtvis finns invändningar: detta är en enskild studie och fler skulle behöva genomföras, gärna i olika länder, för att bekräfta sambandet.
         Men om sambandet håller även i bredare studier, är detta en intressant signal till politiker och lagstiftare om att den här typen av tjänster har en otvetydig samhällsnytta som inte enkelt kan förbjudas.