tisdag, april 18, 2017

Framtidens datorer skapar egna språk

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170418

Språk och datorer har genom historien alltid hört samman. För att en dator ska kunna utföra operationer och aktiviteter måste den instrueras, vilket görs med olika programspråk, beroende på typ av applikation och aktivitet.

        En annan form av språkutveckling handlar om taligenkänning och talsyntes. Datorprogram tränas att uppfatta och tolka mänskligt tal, från enskilda 0rd till sammansatta meningar. Talsyntes handlar om att datorn tränas i att sätta samman ord till meningar så att vi såväl hör som förstår vad datorn säger.
        Den engelska termen för datorprogram som klarar av både taligenkänning och talsyntes är chatbots. Oxford Dictionary presenterade detta ord som ett av de ord som främst kännetecknar språkåret 2016 (årets ord 2016 blev post-truth). Det dröjer sannolikt inte länge förrän chatbot blir upptaget på den årliga nyordslistan i Sverige.
        På svenska brukar vi även tala om virtuella assistenter eller virtuella agenter som vi kan prata med. Den som använder en iPhonen har kanske talat med den virtuella assistenten Siri. SJ arbetar med en chatbot som ska assistera tågresenärer.
        Med hjälp av avancerade algoritmer och självlärande teknik går IT-jättar som Google, Apple, Microsoft, Amazon och Facebook i bräschen för denna utveckling. Ett väsentligt användningsområde för dessa talande applikationer är kunddialoger och kundstöd i olika företag, för att effektivisera dessa processer.
        Den gemensamma nämnaren för den utbredda forskning och teknikutveckling som pågår inom språk och IT är att det mänskliga språket är den överordnade normen som datorprogram ska dels kunna förstå, dels kunna tala.
        Med denna essä vill jag rikta blicken mot en liten forskningsnisch som avviker från denna gemensamma nämnare. Den övergripande frågan som ställs här är vad som skulle hända om vi låter datorprogram själva uppfinna sina egna språk i kommunikationen med varandra. Är det möjligt? Vilka syften skulle sådan forskning i så fall uppnå?

Vid det amerikanska forskningsinstitutet OpenAI bedrivs forskning med fokus på artificiell intelligens och robotik. I mitten av mars förhandspublicerade Igor Mordatch och Pieter Abbeel en artikel där de redovisar hur de arbetar med att låta virtuella agenter utveckla egna språk, utan att det mänskliga språket står som modell.

        Att träna datorer att efterhärma mänskligt språk ger förvisso ökade möjligheter att kommunicera med datorer, men det ger ingen kunskap om varför ett språk existerar. Ett syfte med denna forskning är att utöka den kunskapen. Inte kunskapen om strukturer inom eller relationer mellan språk, utan språkets funktion. Ett grundläggande antagande är att all kommunikation uppstår av nödvändighet; nöden är kommunikationens moder.
        Forskarna har skapat en enkel virtuell miljö med två virtuella agenter, två chatbots som kan agera självständigt i förhållande till varandra. Dessa agenter är också utrustade med självlärande algoritmer, så att de utan mänsklig inblandning, utan instruktioner självständigt utveckla språkliga färdigheter.
        Dessa virtuella agenter förses med olika enkla uppgifter som de ska utföra tillsammans. Det handlar exempelvis om att de ska förflytta sig från en plats i den virtuella miljön till en annan. Genom att utveckla ett språk ska dessa sedan koordinera sina rörelser så att de kan genomföra uppgiften.
        De virtuella agenterna får en uppsättning symboler till sitt förfogande, men utan förbestämda betydelser, så att agenterna måste skapa sina egna betydelser för symbolerna.
        Den forskning som presenteras i artikeln av Mordatch och Abbeel är i ett väldigt tidigt stadium. Än så länge prövar de möjligheter, snarare än fastställer signifikanta resultat. Ett resultat från denna studie är dock att de virtuella agenterna lyckas kommunicera med varandra med ett eget språk på ett funktionellt sätt, utan instruktioner från någon människa.
        De avslutar artikeln med ledtrådar till framtida studier: Att expandera komplexiteten i de virtuella agenternas språkbyggen och att utöka deras handlingsförmågor. De är även intresserade av att undersöka huruvida dessa agenters kommunikativa strategier kan tillämpas av människor.

Forskarnas syfte är som sagt att förstå hur språk utvecklas utifrån nödvändighet, men utan mänskligt språk som förlaga. Frågan är vilka ytterligare syften som kan uppfyllas med forskning som denna.

        Allt sedan människan började forska om artificiell intelligens har den mänskliga intelligensen fungerat som modell för datorers intelligens. Det klassiska turingtestet, uppkallat efter Alan Turing, den förste AI-forskaren, testade maskiners förmåga att efterhärma människors intelligens. 
        Om en människa kommunicerar med en maskin och inte kan avgöra om det är en maskin eller en människa man kommunicerar med, måste maskinen anses inneha mänsklig, men artificiell intelligens.
        På senare tid syns emellertid en diskussion där en motsatt uppfattning om intelligens förs fram. Med dagens exponentiella utveckling av datorteknik bör vi inte låsa oss vid den mänskliga intelligensen, utan låta datorer utveckla datorintelligens, det vill säga intelligens som utgår från datorernas förutsättningar – inte människans förutsättningar. Därtill är människans förutsättningar alltför begränsade.

Om vi vidgar sammanhanget ytterligare kan vi placera in denna forskning tillsammans med forskning om automatiska system i allmänhet; sociala robotar och självlärande maskiner.

        En farhåga som brukar framhållas kring konsekvenserna av sådan forskning är att människan placerar sig utanför robotarnas beslutsloopar, det vill säga att människan ges allt mindre inflytande över robotars och andra självlärande, automatiska systems beteenden. Robotarna fattar sina beslut oberoende av människan.
        Huruvida detta är en farlig utveckling eller inte är svårt att hysa en bestämd uppfattning om. Om vi går tillbaka till studien av Mordatch och Abbeel och deras språkutvecklande agenter, vet vi i alla fall en sak: Människan har visat att utveckling av språk är en mäktig idé.

torsdag, april 13, 2017

Var försiktig med vad du gillar och delar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170413

Förtal är enligt brottsbalkens femte kapitel att utpeka ”… någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”. Det gäller självfallet även om utpekandet sker i sociala medier.
       Hösten 2016 dömde en svensk tingsrätt en person för förtal efter att ha pekat ut en annan person som pedofil på Facebook. Inlägget gillades av många och fick därmed stor spridning.
        Den nyligen för populärvetenskapligt arbete prisade professorn i juridik, Mårten Schultz, kommenterade denna dom i SvD och avslutade med en brasklapp: Förtalsansvaret för spridning av klandrande uppgifter är ”… inte begränsat till den som först sätter uppgiften i omlopp”.
        Det innebär att även den som sprider uppgifterna vidare också skulle kunna åtalas för förtal. Att dela ett inlägg på Facebook eller att retweeta en tweet på Twitter skulle alltså kunna innebära ansvar för förtal.

Kan man även ställas till ansvar för att enbart ha gillat ett inlägg på Facebook, utan att ha delat det vidare? Ja. Enligt den schweiziska upplagan av The Local har en person i Schweiz stämts för förtal genom att personen har gillat ett inlägg på Facebook.

        Det ursprungliga inlägget beskrev en till viss del offentlig person som rasist och antisemit. Den person som har stämts delade inte inlägget vidare, men klickade på gillaknappen.
        Är ett gillaklick en form av spridning av information? Ja. Utan att vi exakt vet hur Facebooks algoritmer arbetar, styrs informationsflödet bland annat av hur många gillningar ett inlägg får.
        Ju fler som gillar ett inlägg, desto större är sannolikheten att inlägget synliggörs för fler. Facebookanvändare känner igen detta genom att obekanta personers inlägg kan synas i det egna flödet, därför att någon av ens vänner har gillat det.
        Domstolen i Schweiz har inte fastställt någon dom i det aktuella målet ännu, men följande kan fastställas: Var försiktig inte enbart med vad du skriver, utan även med vad du gillar, delar och retweetar i sociala medier. 

tisdag, april 11, 2017

Ny form av McCarthyism mot akademin

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170411

Det är självklart ett stort mediafokus på vad Donald Trump gör och inte gör när han tillträtt som president. Vi borde emellertid även rikta ljuset mot det som följer i Trumps kölvatten.

         Några veckor efter presidentvalet skapades en ny webbplats med namnet Professor Watchlist. Det är den konservativa organisationen Turning Point som står bakom webbplatsen, med syftet att registrera universitetslärare som yttrar uppfattningar som kan uppfattas som ”diskriminerande mot konservativa studenter, stödjer antiamerikanska värden och för fram vänsterpropaganda i lärosalen”.
         Grundaren av Turning Point, Charlie Kirk, citeras i en artikel i tidskriften Inside Higher Ed (22/11 2016): ”Det är ingen hemlighet att somliga bland Amerikas universitetslärare är helt olämpliga”. Han hävdar att han ofta får höra att universitetslärare attackerar konservativa och förmedlar liberal propaganda genom sina positioner på universiteten.
         Det Professor Watchlist gör är att registrera och synliggöra universitetslärare som antingen anmäls av studenter eller som har uttryckt sig i sociala medier på ett sätt som retar den konservativa organisationen.
         Ett syfte som inte uttrycks explicit, men kan tolkas mellan raderna, är att man önskar dels att universitetslärare ska anlägga självcensur i undervisningen, dels att skapa motstånd och protester mot vissa enskilda lärare hos såväl studenter som deras föräldrar.

Vi ser nu en liknande företeelse i Sverige, om än i mindre skala. Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt söker i en reportageserie i Timbros regi nagla fast människor med vänstersympatier. I seriens fjärde del tittar han närmare på svenska universitetslärare och forskare (3/4 2017).
         Här namnger han några exempel på akademiska lärare och forskare som på olika sätt har positionerat sig till vänster i politiken och vill därmed påvisa att toleransen för vänsterns våldsideologier är stor.
         Syftet är att misskreditera den högre utbildningen i stort. Artikeln inleds med följande utsaga: "I den akademiska världen är toleransen för vänsterns våldsideologier stor." Men även om de enskilda exemplen stämmer, utgör de naturligtvis inget mönster. Att lyfta fram ett tiotal människor med vissa åsikter ur en population av cirka 16 000 personer visar inget mönster.
         Det är en modern form av McCarthyism vi ser framträda; en sorts häxjakt på universitetslärare som misstänks hysa vissa politiska uppfattningar.
         Det finns naturligtvis inget kausalt samband mellan Trumps presidentskap och denna McCarthyism. Att företeelserna sammanfaller i tiden är dock ett uttryck för den tidsanda vi lever i.

onsdag, april 05, 2017

Brusrobotar som motkrafter på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170405

Den 28 mars röstade USA:s kongress för en ny lag som ger internetleverantörer rätt att sälja sina kunders aktiviteter på internet till hågade köpare. Vilka webbsidor kunderna har surfat på, vilka länkar de klickat på har blivit en handelsvara. Och den är lukrativ. För företag som vill skapa riktad reklam på individnivå är dessa persondata guld värda.
       För medborgaren i ett samhälle där internet inte med enkelhet kan väljas bort, och där vi är helt beroende av någon internetleverantör för att nå nätverket, innebär detta en högre grad av övervakning och en större risk för integritetsintrång.
        Redan dagen efter kongressens omröstning dök emellertid en motkraft upp på internet. I nätupplagan av Wired (30/3) presenteras programmeraren Dan Schultz skapelse Internet Noise.
        Det är ett så kallat insticksprogram till webbläsaren som i all enkelhet utför automatiska sökningar på Google med slumpmässiga sökord i stor skala. På så sätt skapas en komplex och slumpmässig bild av internetaktiviteter som förvisso skett på den egna datorn, men som inte har något med individen bakom skärmen att göra.
        Programmet skapar helt enkelt en massa brus. Visst går det att hålla sig dold på internet genom att inte alls finnas där, men det är för de allra flesta ett ickealternativ. Ett annat sätt är att skapa sådant databrus att individen döljs.
        Dan Schultz syfte med Internet Noise är främst att skapa medvetenhet kring integritetsfrågor. Jag håller dock för sannolikt att vi kommer att få se flera och ännu mer utvecklade motkrafter på nätet.
        Det blir även intressant att se om internetleverantörerna kan skapa sina motkrafter i form av programvaror som lär sig skilja på brusrobotar och på människors aktiva nätanvändning. 

fredag, mars 10, 2017

BB-ockupanternas mångdubbla ilska är rättfärdigad

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170310

I slutet av 1990-talet deltog jag i ett seminarium kring IT och demokrati som arrangerades av dåvarande Demokratiutredningen. I mina minnesanteckningar framstår särskilt ett inlägg av före detta kulturminister Bengt Göransson som särskilt intressant.
        Flera seminariedeltagare ville se mer av experimenterande med olika typer av IT-användning för att stödja och utveckla lokal demokrati. Utan experiment får vi inte veta något om teknikens kvaliteter för demokratisk utveckling.
         På det svarade Bengt Göransson att det är alltid vanskligt; faller ett försök väl ut är de omöjligt att avbryta, och därmed måste det finnas ekonomiska resurser, inte bara under försökstiden, utan även för lång tid framåt.
         Det går inte att göra ett IT-demokratiförsök som förbättrar människornas leverne i Sveg, för att efter två år stänga ned projektet och återgå till en sämre situation. Därför är det många gånger bättre att avstå – eller att se till att projekt som lyckas är finansierade för lång tid framåt.

Jag tänker tillbaka på det seminariet när jag läser om den frustration medborgarna i Sollefteå ger uttryck för när landstinget i Västernorrland beslutat att stänga Sollefteå BB. Sjukhuset ockuperas, en kvinna har fött sitt barn i bilen mellan Sollefteå och Ö-vik mitt i vintern, arga insändare skrivs.

         Men, sådana är väl många människors villkor i mindre samhällen, på landsbygden, särskilt i Norrlands inland. Det finns knappast något BB i Sorsele, Ånge, Arvidsjaur eller Hofors. Har Sollefteåborna någon särskild rätt att klaga på frånvaron av ett BB?
         Ja, menar jag, det har de. I boken Tänka, snabbt och långsamt (2012) har nobelpristagaren Daniel Kahneman samlat ett stort antal forskningsresultat inom beteendeekonomi. Ett kapitel handlar om prospektteorin, där begreppet förlustaversion är centralt.
         Förlustaversion innebär i korthet att människor hatar förluster av något mer än de älskar vinster av samma sak. Vi reagerar betydligt starkare på hot än på möjligheter. Vi upplever det viktigare att undvika förluster än att skaffa oss vinster.

Det är förlustaversionen som kommer till uttryck i Sollefteåbornas ilska mot BB-nedläggningen. Det är också förlustaversionen Bengt Göransson uttryckte under demokratiseminariet.

         Det är förlustaversionen som rättfärdigar att Sollefteåborna är mångdubbelt arga för att förlora BB, än andra inlandskommuners medborgare för att de aldrig erhållit något BB. Det negativa värdet av en förlust av ett BB är större än det positiva värdet av att erhålla ett.
         BB i Sollefteå är, med Bengt Göranssons ord, ett lyckat demokratiprojekt. Därför borde det vara finansierat för lång tid framåt.

fredag, mars 03, 2017

Könskvotering ökar politisk kompetens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170303

I en tidigare studie, som jag kommenterade på denna sida (160907), utvecklade en internationell forskargrupp med bland andra Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne en modell för att mäta kunskap, kompetens och ledarskapsförmåga hos folkvalda politiker. De gjorde även en jämförelse med befolkningen.

         Studien pekade på att politiker har kognitiva förmågor som överstiger den genomsnittliga medborgarens, särskilt med avseende på ledaregenskaper. Samt att detta inte beror på någon form av elitistiskt urval, utan att politiker är representativa i förhållande till befolkningen vad gäller socioekonomisk bakgrund.
         Nu har ovan nämnda forskare tillsammans med Timothy Besley genomfört en studie som utgår från samma modell för att undersöka vilka effekter könskvotering i politik har på kunskaps- och kompetensnivån hos politiker.
         Artikeln, som nu är kollegialt granskad och accepterad för publicering i en vetenskaplig tidskrift, har rubriken: Könskvotering och den mediokra mannens kris: Teori och evidens från Sverige (min översättning).

Inför valet 1994 införde socialdemokraterna i Sverige kvoteringsmodellen "varannan damernas" för att säkerställa att lika många män som kvinnor fanns representerade på valsedlarna. Forskargruppen undersökte vilken effekt sådan könskvotering får för kompetensnivån hos män på kommunal nivå.

         De studerade med sin kompetensmodell alla socialdemokratiska kandidater i Sveriges kommuner från 1982 till 2014, för att fånga kompetensnivån såväl före som efter könskvoteringens införande.
         När hälften av de valbara politikerna på kommunala valsedlar ska vara kvinnor, minskar antalet män på valsedlarna, eftersom män alltid varit i majoritet på valsedlarna. Studien visar att de män som faller bort från valsedlarna är de medelmåttiga männen; de som i forskarnas kompetensmodell hade låg kompetens konkurrerades ut av kvinnor i och med kvoteringen.
         Studien visar dessutom att den totala kompetensnivån hos politikerna ökade efter införandet av kvoteringsmodellen, vilket innebär att de kvinnor som kvoterades in var i hög grad kompetenta.

Könskvotering i olika sammanhang har ett egenvärde i form av rättvisa och demokrati; vi ska ha samma förutsättningar oberoende av kön och demokratiska församlingar ska representera hela befolkningen.

         Den här studien påvisar värden utöver egenvärdet: Vi fick kunnigare och kompetentare politiker med bättre ledarförmågor när könskvotering för politiska representanter infördes.
         Med könskvotering blir det helt enkelt svårare för män att behålla politiska positioner på andra meriter än kompetens. Med könskvotering säkerställer vi att också kvinnors kompetens bidrar till politiska beslut.

onsdag, mars 01, 2017

Psykografisk profilering i politikens tjänst

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170228

I informationsåldern är kampen om människors uppmärksamhet central. Information finns i överflöd, medan människors uppmärksamhet begränsas av såväl tid som kognitiva förmågor. Redan 1971 skrev Herbert Simon att en informationsrik värld skapar ett underskott av det informationen konsumerar: människors uppmärksamhet. Därmed måste människors uppmärksamhet allokeras alltmer effektivt i takt med att informationsmängden ökar.

        Att fånga människors uppmärksamhet har länge varit ett mål för marknadsförare av allehanda ting: varor, tjänster, budskap. Det trubbigaste sättet att fånga uppmärksamhet är masskommunikation, där samma budskap går ut till alla människor, även om budskapet är utformat för att fånga uppmärksamheten endast hos en del av människorna. Reklam för blöjor sänds i kommersiell teve, men endast spädbarnsföräldrar är målgruppen.
        När mer information om en befolkning blir tillgänglig, kan precisare segment av befolkningen urskiljas. Ett flertal enkla geografiska och demografiska indelningsfaktorer används för att rikta budskap till de som antas ha störst intresse av den: Kön, ålder, yrke, boendeort, utbildningsnivå, husdjursägarskap, föräldraskap – alla demografiska preciseringar är av intresse för den som söker människors uppmärksamhet.

I dag, när datamängderna om människor ökar exponentiellt och datorernas förmåga att bearbeta stora datamängder, framstår tidigare indelningar av befolkningen som ytterst trubbiga. Med stora mängder persondata kan betydligt precisare distinktioner mellan människor skapas, och därmed precisare budskap på individnivå.

        Vi ser en rörelse från geografiska och demografiska segment till psykografiska. Från att identifiera grupper av individer som segment, till att se varje individ som ett segment. Frågan som denna essä ställer är i vilken utsträckning psykografi bidrog till Donald Trumps seger i presidentvalet samt vilka konsekvenser psykografi kan få för framtidens demokrati.
        I ett långt reportage i tidskriften Vice (170128) beskrivs hur ett företag vid namn Cambridge Analytica med hjälp av enorma mängder persondata om amerikanska medborgare genomförde psykografisk profilering och skapade riktade politiska budskap på individnivå med syftet att övertyga människor att rösta på Trump.
        Psykografi är ett samlingsbegrepp för metoder att kartlägga en individs psykologiska karakteristika, som exempelvis värderingar, åsikter, attityder, intressen, livsstil och beteenden. Den psykografiska modell Cambridge Analytica använder kallas med en akronym OCEAN, även kallad The Big Five, eller på svenska: Femfaktormodellen.
        Individen analyseras med avseende på hennes öppenhet inför nya idéer, upplevelser och liknande (openness), samvetsgrannhet i form av noggrannhet, självdisciplin och liknande (conscientiousness), extraversion i form av social förmåga, vänlighet i form av tillit och samarbetsvilja (agreeableness) samt neuroticism i form av ångestbenägenhet, impulsivitet och stresskänslighet.

I dag kan sådan informationsinsamling effektiviseras genom att hämta data om individer på internet, företrädesvis från människors kommunikativa handlande i sociala medier. Varje enskilt inlägg på Facebook, retweet på Twitter, gillaklick på Instagram säger ingenting om en individ, men den som kan samla stora mängder små bitar av persondata, kan också skapa en psykografisk profil av denne individ med oceanmodellen.

       "Vi har personlighetsprofiler för varje vuxen människa i USA – 220 miljoner människor", hävdade företagets vd, Alexander Nix.
        Det självklara målet för Cambridge Analytica under Trumps kampanj var att identifiera typiska Trumpväljare och förse dem med budskap som uppmuntrade dem att rösta på Trump. En strategi var att inte betrakta traditionella republikaner som Trumpväljare, eftersom Trump inte är någon traditionell republikan. Det krävdes att se bortom partisympatier för att identifiera de individer som delade värdegrund med Trump.
        Ett annat mål för Cambridge Analytica var att identifiera potentiella Clintonväljare och förse dem med individuellt preciserade budskap som reducerade deras vilja att alls rösta i valet.

Det går att resa invändningar mot effektiviteten i de metoder Cambridge Analytica tillämpar för att stödja politiska budskap genom psykografi. Är det så enkelt att ett företag kan dammsuga internet på persondata och därefter vinna ett val åt en viss kandidat? I så fall torde andra företag kunna göra detsamma för andra kandidater.

        Även om vi lägger ut mycket information om oss i sociala medier, är det tveksamt hur tillgänglig denna information är. Har alla Facebookanvändare publika konton? Knappast.
        Vilken reliabilitet har sådana persondata för att skapa personlighetsprofiler? I vilken utsträckning är mitt beteende i sociala medier representativt för min personlighet? Decennier av forskning har kunnat peka på hur vi bygger olika personas i olika forum på nätet.

Election Management är det begrepp som bäst representerar det Cambridge Analytica sysslar med: Att styra väljare med personaliserade budskap i syfte att rösta på ett specifikt parti eller kandidat. Nu står kunder i Europa på tur. Frankrike, Tyskland och Holland står inför politiska val under 2017. Sverige har ett val 2018. Cambridge Analytica är sannolikt berett att bistå den som vill betala för deras tjänster.

        I USA är personuppgifter i högre grad en handelsvara jämfört med Sverige och Europa, vilket bidrar till att psykografiska metoder är enklare att använda i USA. Det belyser samtidigt värdet av en restriktiv lagstiftning kring användning av personuppgifter, om vi vill begränsa dessa metoder.
        Den stora frågan är nämligen om denna användning av psykografi och big data enbart ska ses som en gradvis legitim utveckling av hur politiska budskap formas och riktas till väljare – eller om en sådan utvecklingen leder till att det demokratiska valet av politiska representanter kommer att uppfattas så manipulerat att det blir korrupt.

tisdag, januari 03, 2017

Sociala medier som framtidens visum?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170103

Hur vi agerar i sociala medier kommer att bli allt mer intressant för allt fler aktörer. Att arbetsgivare googlar och gör bakgrundskontroller i sociala medier av arbetssökande är sedan gammalt. Nu ser vi att det sker även vid inresekontroller.

       I Business Insider (23/12) rapporteras att vid gränskontrollen för inresa till USA har man börjat efterfråga användaruppgifter till olika sociala medier, såsom Facebook, Twitter, Instagram, LinkedIn, YouTube med flera.
        Syftet som anges av myndigheterna är att kunna identifiera potentiella hot mot landet; ett led i Homeland Securitys arbete med bakgrundskontroll av resenärer för att upptäcka terrorister.
        Ett datoriserat formulär används för resenärer att fylla i uppgifterna. Än så länge är det frivilligt, men man menar att det är osannolikt att resenärer skulle välja att inte fylla i dem, och därmed riskera att inte komma in i landet.
        Och samtidigt ska detta ha en preventiv verkan: Den som bedriver ljusskygga aktiviteter i sociala medier som inte tål granskning, kommer inte att resa till USA.

Det är ingen vild gissning att man har välutvecklade algoritmer för att bedöma människors personlighet mot bakgrund av deras aktiviteter i sociala medier. Vad man skriver, gillar, ogillar, länkar, vilka filmklipp man tittar på, vilka bilder man distribuerar, vilka vänner man har i sina nätverk – allt kan utgöra grund för personlighetsbedömningar.
        Kommer våra aktiviteter i sociala medier att fungera som ett slags visum i framtiden? Vad sker med resenärer som inte är aktiva i något socialt medium? Kommer de att vägras inresa?
        Är det små steg i utvecklingen av sociala medier till någon form av socialt kreditsystem vi beskådar?
        Många frågor. Det tycks dock rimligt att bli mer strategisk i sin användning av sociala medier. Frågan är bara vilka strategier som är bäst. 

lördag, december 31, 2016

Befinner vi oss i verkligheten?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 161231

Ett sätt att förstå vad som hände i USA under 2016 är att läsa Konspirationen mot Amerika av Philip Roth från 2005. Det är en kontrafaktisk roman som tar sin början 1940, då Amerika ska välja sin näste president.
         Den ene kandidaten heter Franklin D Roosevelt och är liberal. Den andre heter Charles Lindbergh, en populistisk politiker, en folkets man, lyhörd inför människors rädsla för det obekanta, med goda kontakter med Hitler och utpräglad antisemit.
         Att skriva en kontrafaktisk roman innebär att skriva fram en osann historia som berättar hur det skulle kunna ha blivit, när Lindbergh vinner presidentvalet framför Roosevelt.

Han skulle aldrig kunna bli republikanernas presidentkandidat i primärvalen, sade de. Han skulle aldrig kunna vinna presidentvalet mot Hillary Clinton, sade de.

         Med populistiska propåer, främlingsfientliga förslag, protektionistisk politik, kvinnoförnedrande kommentarer och en antielitistisk hållning till den politiska administrationen i Washington blir Donald Trump vald till president. Trots att Hillary Clinton får cirka tre miljoner fler röster.
         Apropå antielitism: De 17 ministrar Trump utsett när denna text skrivs, har en gemensam förmögenhet som är större än de 43 miljoner hushåll med lägst inkomster.
         Utöver den politiska retorik som präglade Trump under valkampanjen, är det ändå hans förhållande till sanningen som är allra mest anmärkningsvärt. En studie, där Trumps tusentals tweets mellan 1/6 2015 och valdagen 2016 undersöktes, visar att den högerpopulistiska och konspiratoriska sajten Breitbart är den främsta källan till hans twittrande.

Trumps egenartade förhållande till sanningen har dock genererat vissa positiva effekter. Ett exempel är att Washington Post har sett sig nödgad att skapa ett litet insticksprogram för webbläsare som faktagranskar Trumps olika tweets.

         Ett par veckor efter valet i november kunde traditionella nyhetsmedier notera en kraftig ökning av läsare. The New York Times uppgav att man hade fyrfaldigat antalet nya prenumeranter jämfört med en normal novembervecka.
         The Washington Post angav inga siffror men hävdade att de såg en stadig ökning av antalet prenumerationer. The Atlantics prenumerationer ökade med 160 % samtidigt som trafiken till dess webbplats dubblerades. The Guardian US ökade enbart dagen efter valet antalet prenumeranter med 25 gånger jämfört med en genomsnittlig dag.
         Men frågan kvarstår ännu på årets sista dag: Befinner vi oss i en kontrafaktisk roman av Philip Roth eller i den så kallade verkligheten?

tisdag, december 20, 2016

Oetisk forskning förförs av teknikens glitter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 161220

Ända sedan internets utbredning på 1990-talet har vi kunnat se att den tekniska utvecklingen och hur vi använder internet utgör olika utmaningar för andra samhällssystem. Det gäller exempelvis lagstiftning. Juridiken hänger inte med teknikutvecklingen, brukar det heta.

        När möjligheten att dela upphovsrättsskyddat material på internet skapades, behövde juridiken en tid på sig att reagera. Eller den tid det har tagit för rättsvårdande myndigheter att finna metoder att utreda näthat och näthot.
         Att våra sociala system inte hänger med teknikutvecklingen kan skönjas i den snabba tillväxten av sociala medier och vår oförmåga att upprätthålla en god social miljö i dessa medier. Rasism, misogyni, förföljelser och annat asocialt beteende florerar.
         Utvecklingen av alternativa informationssajter, ofta med desinformation och konspirationsteorier, visar att våra traditionella nyhetsmedier inte helt lyckats med strategier för att möta den tekniska utvecklingen.
         I takt med den ökade intensiteten i teknikens automatisering, utvecklingen av självlärande maskiner och artificiell intelligens börjar vi nu skönja att inte heller våra moralsystem hänger med. Syftet med denna essä är att försöka förstå hur framtidens teknik kan utmana våra moralsystem genom att fördjupa oss i ett enskilt fall.

Två forskare, Xiaolin Wu och Xi Zhang vid universitetet i Shanghai, har utvecklat en självlärande dator med syftet att lära sig känna igen och förutse vilka människor som är predestinerade för kriminella handlingar och vilka som är laglydiga. Datorn ska göra detta genom att identifiera särskilda kännetecken i människors ansikten.

         Forskarna har använt 1 856 ansiktsbilder, varav hälften är bilder av dömda brottslingar och hälften laglydiga medborgare. När datorn har bearbetat dessa bilder med de algoritmer forskarna skapat, finner de tre signifikanta detaljer i ansikten som skiljer kriminella från icke-kriminella.
         En viss form på överläppen, avståndet mellan ögonvrårna och vinklarna mellan nästippen och respektive mungipa. Enkelt uttryckt: Den som har en liten mun med krökt överläpp och tätt mellan ögonen är kriminell, eller kommer sannolikt att bli kriminell.
         Forskarna hävdar nämligen att deras maskins förmåga att korrekt identifiera kriminalitet utifrån ansikten landar på ca 90 procent. Därmed menar forskarna att det är möjligt att förutse vem som kommer att bli kriminell.

Det grundläggande antagandet i detta projekt är att människors karaktär och sociala beteende kan bedömas utifrån deras biologiska egenskaper. Det har alltid varit en lockande tanke hos människan genom historien.

         På 1800-talet och en bit in på 1900-talet mätte man människors skallar för att utröna och värdera deras egenskaper. Parallellt med detta försökte man även se om det fanns ett samband mellan hudfärg eller etnicitet och intelligenskvot. Det här skedde inom ramen för rasbiologin, där det främsta syftet var att visa hur en viss del av befolkningen är överlägsen en annan.
         Än i dag försöker man fastställa om människor kan vara födda till kriminalitet, det vill säga att det finns genetiska betingelser som kan upptäckas i människors DNA.
         Såväl rasbiologi som frenologi (läran om att människors sociala egenskaper kan utläsas i hennes utseende) är i dag helt förkastade kunskapsfält och räknas som pseudovetenskap. Forskning inom dessa fält skulle omedelbart betecknas som oetisk.

Hur kommer det sig att det finns en vetenskaplig artikel som i allt väsentligt sysslar med frenologi, men med avancerad teknik inom artificiell intelligens? Är det nyhetsvärdet i utvecklingen av självlärande algoritmer som motiverar denna forskning?

         Först och främst ska sägas att denna artikel, med titeln Automated Inference on Criminality using Face Images, är en så kallad pre-print, det vill säga förhandspublicering i en stor databas för publicering av forskning innan den publiceras i någon vetenskaplig tidskrift. Databasen heter arXiv.org och förvaltas av Cornell University Library.
         Kommer artikeln att passera den kollegiala granskning som görs inför publicering i tidskrifter?
         Frågan är om det spelar någon roll. Artikeln har ändå fått viss uppmärksamhet på relativt kort tid. Främst kritisk sådan, men även nyfiken.
         Finns det någon diskussion i artikeln om etiska problem eller om detta projekts relation till pseudovetenskapliga idéer? Nej, knappast alls. En liten passus finns kring varför det finns så lite forskning kring ansiktsformens betydelse för människors kriminella beteende. Dock berör de inte rasbiologi eller frenologi, utan tror att det beror på "historiska kontroverser som omgärdar undersökningar och stigman som associeras med socialdarwinism".
         Dessa forskare tror att de kommer undan med sin forskning genom att hävda att det är en maskin som utför ansiktsanalyserna, och att en maskin inte är behäftad med fördomar kring kön, etnicitet, religion, politik, ålder och andra faktorer.
         Datorer kan inte vara rasister, eftersom de är datorer, tycks de hävda, men glömmer att även datorer som utrustas med inslag av självlärande algoritmer är utformade av människor. Om människor har fördomar, kan man omöjligen hävda att datorprogram som designats av människor är fria från fördomar.

Det som oroar allra mest inför framtida forskning inom artificiell intelligens och maskinlärande är dessa forskares motiv till sin forskning. Det blir, hävdar de, med denna moderna teknik oemotståndligt att utforska relationen mellan ansiktsform och kriminalitet.

         Oemotståndligt. Det är, som jag brukar kalla det, teknikens glitter som förför. Det som glittrar är teknikens makt, samma makt som berusade de vetenskapsmän som utvecklade atombomben.
         Man behöver inte tänka länge för att bli rent ut sagt rädd för nyfikna forskare som drabbas av teknikens glitter utformar algoritmer för att fastställa olika samband mellan biologiska egenskaper och sociala beteenden.
         Varför nöja sig med kriminalitet? Vilka andra beteenden kan man vara nyfiken på att förutsäga genom biologiska uttryck? Ser vi början till en eugenik 2.0?

tisdag, november 01, 2016

Dataismen och den fria viljan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 161101

När vetenskapliga studier blir allt mer fokuserade och avgränsade blir det svårare att få en större bild av utvecklingen inom ett område. Därför uppskattar jag ofta forskare som försöker zooma ut och betrakta något från långt håll.

         En brytning i den samhällsutveckling vi fortfarande försöker förstå i dag, presenterades redan 1973 av sociologen Daniel Bell i boken The Coming of Post-Industrial Society, där han förespådde skiftet mellan det industriella samhället och det postindustriella.
         Ganska snart började man benämna detta postindustriella samhälle informationssamhälle. Men osäkerheten om förledet till samhället står kvar än i dag. I slutet av 1990-talet lanserade sociologen Manuel Castells begreppet nätverkssamhället i sin mastodonttrilogi om informationsåldern och visade hur samhället allt mer organiserades med nätverket som metafor.
         Ett annat fokus för att påvisa denna brytpunkt hade Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee i Den andra maskinåldern från 2015, där brytpunkten i allt väsentligt visar att just nu sker teknikutvecklingen med en exponentiell hastighet. Maskinernas kapaciteter kommer att förändra samhället mer än något annat.
         En liknande tes framför historikern Yuval Noah Harari i sin nya bok Homo Deus. A Brief History of Tomorrow (2016). Dock med en något mer historisk och ideologisk utgångspunkt. Harari blev världskänd med boken Sapiens från 2012, där han skrev mänsklighetens evolutionshistoria på ett sätt som många uppskattade. Med breda penseldrag tecknar han här ett skifte inför framtiden.

Homo Deus börjar i historien med en trestadiemodell över mänsklighetens utveckling. Det första stadiet var ett samhälle där människan behärskades av religionens påbud, av gudar och deras uttolkare. De ultimata svaren på människans problem fanns i de heliga skrifterna.

         Det andra stadiet var ett samhälle som frigjorde sig från religionen och sökte svar på mänsklig mening hos människan själv. På 1700-talet inleddes den liberala humanismens era. Människan blev en individ; en odelbar enhet. En varelse som ägde förmågan att generera kunskap om sina problem genom att förstå sina egna erfarenheter, förstå sig själv, lita till sin egen förmåga och göra det som känns rätt. Och därmed inte söka svaren i någon gudomlig text, som ändå är skriven av en människa.
         På så sätt fick vi demokrati så att varje människas röst skulle väga lika mycket, vi skapade undervisningsmetoder som gick ut på att studenter i första hand ska lära sig tänka kritiskt och självständigt samt en ekonomisk modell där kunden alltid har rätt. Framför allt fick människan frihet och en fri vilja; endast den enskilda människan kunde avgöra vad som var bäst för henne.
         Vi lever mitt i den liberala humanismens era och samtidigt, menar Harari, i början av den moderna samhällsutvecklingens tredje stadium: Dataismen. Det är precis som de två föregående stadierna en ideologisk utgångspunkt för att beskriva en förändring. Dock bärs ideologin upp av en särskild teknikutveckling.

Ett grundläggande antagande, som Harari gör sitt bästa att belägga med vetenskapliga referenser, är att vi allt mer börjar betrakta människan som en algoritmstyrd varelse. Människans erfarenheter och känslor skapas av biokemiska algoritmer när människan observerar sin omgivning.

         Människan ses inte längre som en individ, utan som ett aggregat av många biokemiska algoritmer som styr hennes beteende. Men inte enbart inre, biokemiska algoritmer, utan även externaliserade algoritmer.
         Enligt dataismen är det dataflöden och algoritmer som styr människans beteende. Vi ser redan i dag de små exemplen; hur nätbokhandlares algoritmer lär sig mina preferenser genom mina sökningar och inköp. Hur Google lär sig hur sökmotorn ska prioritera sökresultaten utifrån mina tidigare sökningar. Hur e-bokläsaren Kindle samlar data om hur jag läser böcker för att kunna förfina och personalisera texter.

Det är inte så långt bort i tiden, menar Harari, tills när vi vänder oss till Google med frågan om vilken partner vi bör välja att leva med. Om Google har samlat all tänkbar information om mig sedan födseln, läst mina mejl, mina meddelanden, hört mina telefonsamtal, vilken information jag sökt på med dess sökmotor och så vidare, så vet Googles algoritmer bättre än jag själv vilken partner jag bör välja.

         Och där ryker i så fall den fria viljan. Inte enbart valet av partner, utan i alla mänskliga val. Vilken utbildning jag bör välja, vilket jobb jag bör sikta på, vilken film jag bör se, vart jag bör åka på semester. Och naturligtvis vet algoritmerna bättre än jag vilket politiskt parti jag bör rösta på.
         Algoritmerna kommer, genom att behandla för människan oöverskådliga informationsmängder, att bli så mycket bättre på att fatta beslut åt oss att det vore korkat att inte följa deras råd. Men för att algoritmerna ska kunna fatta allt bättre beslut krävs dels att vi ständigt levererar all tänkbar information om oss, dels att vi tillåter maskininlärning; att maskinerna självständigt får utveckla algoritmerna utan mänsklig inblandning.

Det är svårt att utläsa om Harari skriver fram en dystopi eller en utopi. Å ena sidan skriver han som teknikutopister brukar skriva: entusiastiskt, med hisnande exempel, stora hopp, inga kritiska invändningar och grova generaliseringar.

         Å andra sidan avslutar han boken med vad som måste förstås som en disclaimer; ett frånsägande av ansvar för det han skriver. Från att entusiastiskt beskriva dataismens framtidsvision, till att hävda att varken han eller någon annan kan inte säga något om framtiden. "Boken ska förstås som möjligheter snarare än profetior", skriver han tre sidor från slutet, samtidigt som han på de 394 föregående sidorna snarast har ett profetiskt anslag.
         Precis som människorna i det första stadiet inte kunde förstå Gud och dennes intentioner, kommer vi i dataismens stadium inte att kunna förstå algoritmerna och deras planer.
         På 90-talet utropades den liberala demokratin som historiens slut. Med dataismen fortsätter historien. 

tisdag, september 20, 2016

Sociala medier som vår tids skampåle

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 160920

Det engelska ordet shame har blivit ett välanvänt ord även i svenskan när det gäller vissa företeelser. Med slut-shaming avses att dra skam över kvinnor som överskrider vissa normer vad beträffar sexuellt beteende. Med fat-shaming avses att dra skam över människor som är överviktiga.
         Verbet shaming är effektivt på engelska. Det betyder ungefär att någon orsakar en annan persons smärtsamma känsla av att ha begått ett allvarligt fel, något ohederligt, något ovärdigt. Känslan av minskad självkänsla och självrespekt ska väckas.
         En rak översättning av shame till svenskan är skam och verbet blir skambeläggande. Det beteende som, särskilt i sociala medier, betecknas med engelskans shaming är dock betydligt kraftfullare än skambeläggande.
         Människor har alltid skambelagt andra människor, av olika skäl. Att upprätthålla en viss moral torde vara det vanligaste skälet. Men skambeläggandets räckvidd har aldrig varit särskilt stor, förrän människor börjar använda nätet för att skambelägga andra.
         En av internets allra mest betydelsefulla egenskaper är dess spridningsförmåga. Det har aldrig varit så lätt att sprida ett budskap till så många på så kort tid. En annan egenskap är att internet aldrig glömmer. Ett budskap går vanligtvis att söka upp även flera år efter dess initiala spridning.
         Jon Ronson är en välkänd reportagejournalist. Hans senaste bok heter So You’ve Been Publicly Shamed (Picador, 2016). Genom att undersöka olika processer av skambeläggande i främst sociala medier och dessutom söka upp och intervjua såväl människor som blivit extremt skambelagda, som människor som initierat skambelägganden, har han skrivit en intressant reportagebok om en av nutidens mest aktuella och svårhanterliga företeelser på nätet.

Människan har en lång historia av offentligt skambeläggande. Skampålen är det mest kända sättet; att binda fast en person som begått någon form av förbrytelse vid ett slags pelare av trä, där allmänheten kunde passera och ges möjlighet att skälla ut eller kasta rutten frukt eller rent av misshandla med spö. I Sverige avskaffades denna bestraffningsform 1855. Frågan är om den är tillbaka i sociala medier.

         Ronsons första exempel är en relativt känd författare i USA som av en journalist upptäcks ha fabricerat citat av självaste Bob Dylan i en bok. När journalisten känner sig säker på denna oredlighet publicerade denne en avslöjande artikel i en större tidskrift. Och skambeläggandet var i gång i sociala medier. Författaren blev närmast förintad; inga uppdrag, inga inkomster, vågade knappt visa sig utomhus.
         Ett annat exempel är en Sydafrikafödd kvinna, bosatt i USA, som skulle resa till Sydafrika i sitt arbete med PR. Hon använde Twitter, men med enbart 170 följare, mest för att skoja och formulera korta vitsar. Inför resan skrev hon några tweets med ironisk humor, enligt henne. Den tredje tweeten löd: ”Reser till Afrika. Hoppas jag inte får aids. Skojar bara. Jag är vit!”

Alla läste tweeten bokstavligt, som ett avskyvärt, hyperrasistiskt inlägg och spred den över världen med syfte att skambelägga. När Ronson intervjuar journalisten, menar hon att hon aldrig kunnat drömma om att någon skulle läsa tweeten bokstavligt. Hennes avsikt var ju att med ironi uppmärksamma en existerande situation; att i ett postapartheid Sydafrika är aidsproblematiken fortfarande stor, men att omvärlden har slutat bry sig om detta.

         Men journalistens målgruppsanalys var urusel. Effekten? Tillintetgörande, förlorat arbete och anseende.
         Ronson började intressera sig för skambeläggande som fenomen och sökte upp en domare i Texas som var känd för att bestraffa genom offentliga skambelägganden. Ett exempel var en ung man som körde rattfull och orsakade en olycka så att två personer avled. En del av straffet denne domare utdömde var att mannen en gång i månaden under tio års tid skulle bära en skylt med texten ”Jag dödade två personer när jag körde rattfull” utanför skolor och barer.
         En sorts skampåle under lång tid. Är det jämförbart med skambeläggandet i sociala medier? Domaren i fråga tyckte inte det. Offentliga skambelägganden över internet är betydligt värre. De är anonyma och brutalare.

Hur kan skambelägganden över internet hanteras? Författaren som fabricerat citat erbjöds att i direktsänd teve förklara och be om ursäkt. Det blev emellertid bara värre. En delorsak var att publiken inte uppfattade författarens ursäkt som äkta, och inte uppfattade någon ånger hos författaren. Twitterstormen av skambelägganden bara ökade.

         En annan offentlig person som skambelades när hans udda sexliv exponerades lät sig intervjuas i media och sedermera bedrev en civilrättslig process mot den mediaaktör som initierade spridningen av hans sexliv. Han bad inte om ursäkt, hand bekräftade inte skambeläggandet, utan tvärtom tog initiativ till en stämning – som han vann i domstolen.
         Alla har dock inte modet eller de ekonomiska resurserna för en civilrättslig process. Borde skambelägganden på internet vara brottsligt och sortera under allmänt åtal? I Sverige lutar vi åt detta. I februari 2016 lade utredaren Gudrun Antemar fram betänkadet Integritet och straffskydd (SOU 2016:7), där det föreslås hur ny lagstiftning ska kunna skydda människors integritet på nätet.

Bland annat föreslås att en särskild handling ska kriminaliseras och benämnas olaga integritetsintrång. Detta brott utgörs väsentligen av spridningen av integritetskänsliga bilder och dito uppgifter om enskilda – exempelvis nakenbilder, så kallad hämndporr, obduktionsbilder, bilder på någon som utsätts för brott, uppgifter om någons sexualliv och liknande integritetsintrång som sker genom spridning.

         Även olaga hot föreslås skärpas så att det innefattar hot mot någons integritet. Dessutom föreslås att bestämmelser om ofredanden tydliggörs, så att ofredanden på nätet lättare kan beivras.
         Om detta ger ett bättre skydd till människor som utsätts för offentliga skambelägganden, ofredanden, förtal och liknande vet vi först när – och om – dessa förslag blir realitet. Samt först när vi ser om rättsvårdande myndigheter också förmår tillämpa skärpt lagstiftning för brott på nätet.

torsdag, september 15, 2016

Den nödvändiga forskningskommunikationen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160915

Amerikanska Pew Research Center Study gör frekventa studier av människors uppfattningar inom ett flertal områden. I en studie från 2015 gjordes en undersökning av dels forskares, dels vanliga amerikaners förhållande till vetenskap och vetenskaplig kunskap.

        Den visar en del paradoxala resultat. 79% av de tillfrågade menar att vetenskapen har gjort livet lättare att leva för de allra flesta och drygt 70% menar att skattemedel som tilldelas forskning är bra investeringar. Gott och väl.
        Men samtidigt: Medan 87% av forskarna accepterar att naturligt urval spelar en väsentlig roll i evolutionen, håller endast 32% av medborgarna med om detta. 88% av forskarna menar att genmodifierad mat är säker att äta medan, enbart 37% av medborgarna håller med. 87% av forskarna hävdar att klimatförändringarna orsakas av mänsklig aktivitet, medan endast 50% av medborgarna håller med.

Denna diskrepans är ett problem. Andrew Hoffman, professor vid University of Michigan, menar i tidskriften The Conversation (160602) att den allt växande tillämpningen av vetenskap i form av ny teknik inom olika områden, kräver att diskrepansen mellan allmänhetens kunskap och den vetenskapliga kunskapen krymper. Annars väntar sannolikt konflikter.

        Vad beror diskrepansen på? Hoffman hävdar att den främsta orsaken måste sökas där forskningen bedrivs, vid universiteten och forskningsinstitutioner. Vetenskapsorganisationer har länge varit alltför oförmögna eller ovilliga att kommunicera vetenskap på annat sätt än genom sitt ämnes specifika format, menar han.
        Den traditionella vetenskapliga artikeln är ett utmärkt underlag för andra forskare inom ämnet att bedöma kvaliteten och för att bygga vidare på i den egna forskningen Men den är urusel som kommunikationsunderlag till en icke ämneskunnig allmänhet.

En lösning måste vara att formulera vetenskapliga resultat i en annan språkdräkt och format än den vetenskapliga artikeln. Men för att detta ska bli av krävs att universitetens incitament ändras, så att det blir meriterande att även formulera vetenskap så att den kan tillägnas utanför det egna ämnet. I USA, rapporterar Hoffman, har flera lärosäten satsat resurser på detta.

        Självfallet kan invändningar resas: Varför ska excellenta forskare ägna tid till att skriva om forskningsresultat till ett annat format, i stället för att ägna tid åt ny forskning?
        Det finns dock inget som säger att det är den excellenta forskaren som är bäst skickad att kommunicera kunskap utöver ämnesgränser, till allmänheten. Det kan mycket väl göras av andra ämneskompetenta.
        Vad som krävs är dock att universiteten prioriterar och medger resurser till detta arbete.