torsdag, december 28, 1995

Ensidig bild av vetenskap

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951228


HJÄRNKONTORET ÄR ett sällsynt lyckat – och med rätta prisbelönt – teveprogram som har tagit sig an den svåra uppgiften att förklara komplicerad vetenskap för barn och ungdomar.
    Det hindrar emellertid inte att reflektera kring vilken föreställning om vetenskap ett sådant program förmedlar. Alla frågor som programledarna tar upp, liksom frågorna som tittarna har skickat in, handlar om naturvetenskap och teknik.
    Varifrån kommer luften? Hur kommer framtidens bil att se ut? Varför är himlen blå? Varför sprutar vulkaner eld?
    En rätt ensidig bild – och därmed värdering! – av vetenskap. Det känns lite trist att ungar itutas att förknippa vetenskap endast med naturvetenskap, särskilt med tanke på att forskning också bedrivs inom samhällsvetenskap och humaniora. Jag undrar hur barns frågor skulle formuleras inom dessa vetenskapsområden.
    – Varför är vissa människor fattiga och andra rika? Varför har pappor högre löner än mammor? Hur vet man vad en människa är värd?
    – Varför spelar man teater? Vad är kultur?
    – Min pappa är helt ointresserad av politik, medan jag är jätteintresserad. Varför får han rösta, men inte jag?
    Eller vad nu barn kan tänkas undra över – om de överhuvudtaget undrar. Vi är ytterst noga med att fostra barn till att fascinerat ställa sig undrande inför naturen – men inte lika noga med att fostra dem att ställa sig undrande inför samhället och kulturen.

onsdag, december 20, 1995

Bli du med din dator

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951220


Nicholas Negroponte
Leva digitalt
Bonniers

GRUNDAREN AV Medialaboratoriet vid Massachusets Institute of Technology (MIT), Nicholas Negroponte, tillika professor i mediateknologi, har samlat ett antal krönikor från den amerikanska tidskriften Wired till en bok: Leva digitalt (Bonniers).
    Bland teknikskribenter är utopister och antiutopister de två tydligaste kategorierna. Men bland utopister finns också minst två undergrupper. Den största skillnaden mellan olika utopister är om de tar avstamp i befintlig teknik för att beskriva framtiden eller om de hittar på helt ny teknik för en ny värld, som är vanligt i science fictiongenren.
    Negroponte är en typisk utopist av den förstnämnda typen. Leva digitalt handlar om de förändringar i våra liv som han vill se i takt med att den påbörjade digitaliseringen av världen fortsätter.

BÄST ÄR Negroponte när han på ett pedagogiskt sätt demystifierar IT-fenomen som hypermedia och virtuell verklighet – och när designern inom honom kommer fram. Med korta och snärtiga formuleringar kritiserar han dagens design av teknikens gränsyta mot människan.
    Vårt sätt att interagera med datorer i dag är undermåligt. Men det beror, menar Negroponte, inte på tekniken, utan på att vår föreställning om hur vi ska kommunicera med datorer är högst begränsad; vi föreställer oss datorer som maskiner. Med maskiner talar man inte. Därför knappar jag in denna artikel i datorn med ett tangentbord i stället för att tala in texten. Negroponte förespråkar mer människoliknande metaforer för datorer för att kunna utveckla nya former för dialog.

SÄMST ÄR Negroponte när han kommer in på ideologiska frågor om framtidens teknikanvändning utan att behandla frågorna som ideologiska. Som mediaforskare menar han att det är en gåta att teven inte ännu har digitaliserats när så många andra saker i hemmet har ett datorchips i sig.
    Med en dator i teven blir vi tidsoberoende; råkar vi komma hem klockan åtta och vill se Rapport kan programmet enkelt beställas hem i digital form till den egna teven. Med en dator i teven kan vi dessutom programmera in vår egen smak, så att teven presenterar endast den typ av program som vi vill se. Total valfrihet, är mottot.

PÅ SAMMA sätt vill han se alla typer av informationsmiljöer vi lever i. Den perfekta datorn är en dator som känner dig ˇ en personlig dator i stället för en persondator – och levererar information som datorn vet att du vill ha.
    I boken finns ingen reflektion över de politiska och moraliska implikationerna av hans framtidssyn. Negropontes idéer om att leva digitalt har tydliga nyliberala drag. I hans digitala värld räknas endast du och din vilja – inte någon annans.
    Inte heller tycks han se något etiskt problem med att uteslutande handla efter den egna viljan. Negroponte verkar mena att det man vill ha är alltid detsamma som det man behöver. Det tror inte jag. Att endast erhålla det jag för stunden tror mig vilja ha betyder att jag i hög grad frånsäger mig oväntade intryck från andra. Frågan är i vilken utsträckning medborgare i ett demokratiskt samhälle bör tillåtas frånsäga sig detta.

JAG TOLKAR frånvaron av politiskt-moraliskt resonemang som att han antar den bland teknikutvecklare konventionella uppfattningen att tekniken är värdeneutral. Det är endast med teknikens användare vi kan diskutera moral och politik; tekniken i sig har inga inneboende värderingar.
    Det är en uppfattning som inger obehag. Allt för mycket pekar på motsatsen; att de handlingar ny teknik möjliggör och förhindrar rymmer olika värderingar. Liksom Negropontes egna visioner om ny teknik.
    Teknikutopister som Negroponte är livsnödvändiga, främst därför att de lyfter fram olika tänkbara framtider till beskådande och till diskussion.
    Däremot bör vi inte tro på dem.

tisdag, december 19, 1995

Kultur på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951219


EN BLAND de bättre kulturtidskrifterna på Internet är faktiskt svensk. Den heter The Art Bin och återfinns i både en svensk och en engelsk version. Redaktören och formgivaren Karl-Erik Tällmo har lyckats med att inte bara överföra – det vill säga digitalisera – en tidskrift till Internet, utan han har också funderat en del över en tidskrifts utformning för detta medium.
    Nummer tre – eller den andra uppgraderingen, som det heter på nätet – av The Art Bin har nyligen kommit ut. Kommit ut förresten, finns att hämta, är ett rimligare uttryck. På nätet kommer inget ut; allt hämtas. Distributionen av digitala tidskrifter fungerar omvänt vad vi är vana vid.
    Vi får ta del av en miniutställning av en av Sveriges seriepionjärer, Oskar Andersson (1877–1906), vars kanske mest kända serie är "Mannen som gör vad som faller honom in". En absurd serietecknare vid seklets början, väl värd att upptäcka.
    I ett par andra utställningar visas både datorrelaterad och "vanlig" konst av konstnärerna Teresa Wennberg och Kent Wahlbeck. Och kanske är det främst konst som gör sig extra väl i datormediet. Tidskriften laborerar med olika inramningar till konstverken som därmed kan förstärka (till och med förändra?) intrycket.
    Dessutom får man sig till livs poesi av Linda Hedendahl; dikter som inte tidigare publicerats. Detta visar också på en viss kvalitet med digitala mått mätt. Det är annars vanligt att Internet ses som ett andrahandsmedium, där man publicerar sådant som redan är publicerat någon annanstans.
    Adressen på nätet är http://www.algonet.se/ artbin/aashome.html

söndag, november 26, 1995

Romantisk IT-estetik

Hallå, nr 7 s 57-58


Till och från läser jag Robert Pirsigs bok Zen och konsten att sköta en motorcykel och varje gång finner jag något nytt som upptar mina tankar. Ofta något filosofiskt problem, men inte denna gång. Nu fastnade jag i teknikens estetik.
    Berättelsen om Pirsig och hans tioårige son Chris som är ute på en motorcykelsemester med två goda vänner, John och Sylvia, är främst en filosofisk undersökning av fenomenet kvalitet. Men i gränslandet mellan dessa parallella berättelser finns det flera stickspår.
    Ett sådant är föreställningen om tekniken. Sett historiskt har teknisk utformning främst handlat om funktionalitet; mer sällan om vackra gränsytor mot människan eller om värdet av en estetisk upplevelse för teknikens användare. Tekniker ser emellertid ofta en form av skönhet som den icketekniske användaren inte ser. Lyssna exempelvis till programmerare som talar om "vacker programkod" eller "sexiga program" och försök själva upptäcka det vackra eller sexiga.
    I sin jakt på kvalitetens metafysik börjar Pirsig med att dela in våra insikter om världen i klassicism och romantik. Det klassiska synsättet handlar om att gå bakom ytan på fenomenen som finns runtomkring oss; att se bakomliggande tankar och former. Förnuftet och vetenskapliga lagar styr insikten.
    Det romantiska synsättet är att endast uppehålla sig hos fenomenens synliga yttre; den omedelbara upplevelsen. Tänkandet är inspirationellt och intuitivt.
    Motorcykeln utgör exemplet. Pirsig är klassicisten; det han inte kan om skötsel av och funktionalitet hos motorcyklar är inte värt att veta. Han ser skönheten bakom teknikens fasad. John och Sylvia är romantikerna. De har varken någon aning om hur motorcykeln fungerar; än mindre hur den ska skötas. De är fullständigt ointresserade av teknikens bakomliggande former. Däremot är de hängivna motorcykelåkare och uppskattar upplevelsen av en motorcykelfärd.
    Min tes är att vi i dag ser förnyade tendenser på att vår syn på datorer och informationsteknik börjar övergå från en klassisk estetik till en romantisk.
    Ett försök att etablera en romantisk estetik har redan pågått i drygt tio år. Apple gjorde sitt bästa med Macintoshdatorn att förenkla användningen av datorer med att betona begripligheten hos datorns yta. Operativsystemet är dolt, några obskyra kommandon behöver inte anges och användaren ser endast enkla och begripliga symboler på datorns gränsyta.
    Tiden i början av 80-talet var både mogen och inte. Apple ville göra en "folkdator" när teknikspridningen i samhället var alltför låg och priserna alltför höga. Det blev universiteten och den grafiska industrin som kom att tillhöra de främsta fansen av Apples estetik.
    Och andra tillverkare i programvarubranschen! Vi ser med fönsterhanteringssystem som Windows och operativsystem som OS/2 och Windows 95 att konceptet i dag har blivit legio.
    En färskare tendens till en romantisk estetik kan dateras till tillkomsten av internettjänsten World Wide Web. Den första programvaran som möjliggjorde läsning och design av grafiska informationsytor på Internet kom 1993. 1994 skrevs det spaltkilometrar om cyberspace, virtuella miljöer och elektronisk post. 1995 är befolkningskurvan i informationsrymden närmast exponentiell.
    I World Wide Web handlar det om att utforma estetiskt tilltalande gränsytor. Hur användaren rent funktionellt navigerar döljs med länkar som tar bort allt vad kryptiska datorkommandon heter. Tillsammans med idén om hypertext i stället för linjär text skulle detta kunna ses som en romantikens reaktion mot den klassiska estetiken.
    Tidskrifter om teknik har oavsett teknikområde alltid anammat den klassiska estetiken; det är vad som finns innanför skalet som är intressant. Så också på IT-området ˇ logiken bakom programvaran, snabbheten i processorerna, bithastigheten i nätverken och så vidare.
    Till i dag. Nu kommer tidskrifter som exempelvis Hallå, Internetguiden och nyligen avlidna z.mag@zine med det främsta budskapet att det är inte vad som händer innanför datorn och i kablarna som är den betydelsefulla kunskapen. Man ska inte behöva veta det för att använda IT. Däremot ska man ha en estetisk känsla för ytan och för användningen.
    Tekniken sätts in i olika sammanhang. Med andra ord; helhetssyn betonas framför detaljförståelse. Holism i stället för reduktionism. Kritik av teknisk funktionalitet byts ut mot kritik mot teknikens användning och människors upplevelser av tekniken.
    Vad betyder denna romantiska tendens? Är den god eller inte god? Tja, hur många har en klassisk estetik vad gäller bilar? Jag kör bil, jag kan ha en uppfattning om snygga bilar och om deras användning, till och med om trafikplanering, men jag vet inte så mycket om det som finns innanför ytan.
    Att fler antar den romantiska estetiken skulle kanske till och med innebära ett steg mot en värdefullare kritik av informationstekniken. Andra kunskaper om tekniken än de den klassiska estetiken förutsätter skulle utvecklas. Förståelsen av datorns inre logik ökar inte, men förhoppningsvis ökar kunskaperna om informationsteknikens användning.
    Men förespråkar verkligen Pirsig den klassiska teknikestetiken?
    Ni som läst boken vet att det är alltid Pirsigs motorcykel som krånglar ˇ i stort sett varje gång de rastar. Johns motorcykel går däremot som en klocka under hela resan.
    Bokens berättarjag är en tydlig klassicist, men, nota bene, berättaren och författaren är inte samme person. Författaren själv rör sig bortom klassicismens och romantikens estetik; bortom dikotomin. Dithän har inte vi andra kommit ännu.

fredag, november 17, 1995

Kommunens kunder

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951117


DET LÄT som om han ville betona att Umeås invånare är kunder, den kommunale tjänstemannen, när jag härom dagen åhörde ett seminarium om digitala stadsnät i Umeå. "Vi får inte glömma att vi har kunder också utanför stadskärnan", sa han. Ungefär.
    Kund till kommunen? Jag? Är elever på Dragonskolan kunder? Är socialbidragstagare kunder till socialkontoret? Är biblioteksbesökare kunder till biblioteket?
    Vad är i så fall kommunen? En glasskiosk med 18 olika smaker?
    Det där vi gör i september vart fjärde år blir i så fall antingen bara ett byte av tjänsteleverantör eller en förlängning av rådande avtal.
    Genom att i offentliga verksamheter alltmer använda kundmetaforen försvinner samhällsmedborgaren. En signifikant skillnad mellan en medborgare och en kund är att av medborgaren bör det kunna förväntas ett visst mått av ansvar för gemensamma angelägenheter; ett visst mått av oegennytta. Av en kund förväntas inget mer än att denne vet vad han vill ha; att kunna välja bland utbudet.
    Om detta är en föreställning som får fäste hos människor är det risk att kommunen får de samhällsmedborgare den förtjänar.
    Nämligen inga alls.

måndag, november 13, 1995

En pigg femåring

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 951113


TIDSKRIFTEN Moderna Tider fyller fem år. Det har inneburit fem år av intellektuellt analyserande av vår samtid från historiskt, vetenskapligt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt – you name it – perspektiv.
    Göran Rosenberg har sett till att Moderna Tider har blivit en smältdegel för både inhemska intellektuella och skribenter som verkar på den globala arenan. Det är alltid insiktsfullt, ofta tankeväckande och ibland rent av provocerande, utan att vilja vara politiskt förankrat åt något håll. Dock uttrycker tidskriften tydliga åsikter – även politiska – i olika frågor, som exempelvis att Sverige mår bäst av att vara med i den Europeiska unionen.
    I jubileumsnumret är temat informationstekniken och det förestående informationssamhället. Diskussionen förs i ett rundabordssamtal mellan författaren och journalisten Anders Ehnmark, DN:s ledarskribent Hans Bergström, filosofen Lars Gustafsson och Marta Sandén, som är chefredaktör för tidskrifterna Decisions och Distans.

BLAND FLERA spår i diskussionen framträder Internet och demokratin som ett huvudspår – den fråga som många IT-skribenter tycker borde stå högst på dagordningen i IT-debatten, men ofta utan att själva bidra med något.
    Kan Internet bilda något slags "virtual community", frågar sig denna kvartett, där "wired democracy" kan uppstå. Alltså en gemenskap på nätet som kan bidra till att skapa sammanhang, och där vi snabbt och enkelt kan rösta i politiska frågor via nätet. Nej, Internet saknar ett gemensamt torg, en gemensam offentlighet som är en nödvändighet för en demokrati, hävdar de. Snarare finns där tusentals torg, där ingen befinner sig samtidigt.

SAMTIDIGT HANDLAR dagens debatt om att det endast finns ett torg för debatt i Sverige – DN Debatt – och att detta faktum utgör ett demokratiskt problem. Varför skulle i så fall Internets mångfald av torg utgöra ett problem?
    "Det centrala här är att nätet erbjuder en plattform för möten", menar Sandén, men bemöts med att Internet endast verkar vara ett nätverk där man träffar likasinnade; de som delar ens intressen. Och det är inte sådana möten som främjar demokratin.
    När de diskuterar Internet och demokrati är emellertid frånvaron av utgångspunkt uppenbar. Vilket/vilka problem har vi i dag med demokratin som användningen av Internet kan utgöra en lösning på? Röstningsförfarandet? Saknar vi offentliga mötesplatser för samhällsdebatt?
    Den låga tillgängligheten till nätet är självfallet odemokratisk ˇ även om jag hellre använder ord som ojämlikhet och orättvisa. Men hur en utbyggd nätanvändning kan bidra till ökad demokrati är fortfarande en öppen fråga.
    Kanske är det som Ehnmark uttrycker det: "...felet i dag ligger i att det inte finns något större behov av demokrati. Eller, rättare sagt, att det inte finns någon tilltro till demokratin som lösning på aktuella problem."
    Grattis, förresten!

torsdag, oktober 26, 1995

Förändrar IT högskolan?

Universitetsläraren, nr 14

I Universitetsläraren nr 12 kunde vi ta del av universitetskansler Stig Hagströms framtidsbild av högskolan som en helt annan högskola än dagens. Som orsak till denna förändring anger han informationstekniken. Varför det?

Informationstekniken breder ut sig i samhället med en hastighet ingen annan tidigare teknik haft. Det är begripligt; ingen annan teknik vi sett har haft ett så universellt användningsområde.
    Mycket vi inte kunnat göra tidigare möjliggörs med IT, varför teknikens förtjänster ofta lyfts fram i dag. Annat var det för, säg, 10–15 år sedan. Då ansågs datorer förorsaka både arbetslöshet och sämre arbetsmiljö.
    Stig Hagström beskriver i Universitetsläraren nr 12 framtidens universitet: Uppgiften blir inte som i dag att lära ut, utan att lära. Större fokus kommer att läggas på den enskilde individen och dess inlärningsprocess.
    I stället för lärarmonologer inför hundratals passiva studenter kommer studenter i framtiden att agera mer aktivt i lärandesituationerna. Denna förändring menar Hagström kan hänföras till IT-utvecklingen. Det låter underligt i mina öron.
    Om vi vill kan högskolorna förändra pedagogiken så att studenten aktivt ställer frågor och får svar i lärandesituationen. Om vi vill kan högskolorna i stället för att undervisa i form av lärarmonologer inför hundratals studenter undervisa mindre grupper i seminarieform.
    Ingen av dessa förändringar är teknikberoende; snarare handlar det om ekonomiska villkor och synen på lärandet. Om vi velat, hade vi kunnat genomföra dessa förändringar när som helst – och det utan IT.
    Hagström gör som så många andra informationstekniken till vår tids ledstjärna. Men den intressanta frågan som väcks är varför vi i så många sammanhang relativt oreflekterat och ibland naivt ser IT som räddaren i nöden, när problemen inte nödvändigtvis har med teknik att göra.
    IT är räddningen för demokratin, för skolundervisningen, för kulturen, för universiteten, för... ja, säg något som IT inte är räddningen för. Själv är jag övertygad om att många av bristerna i ovan uppräknade samhällsområden beror på annat än avsaknaden av informationsteknik.

onsdag, september 20, 1995

Också datorer bär på värderingar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950920


DEN MEST utbredda föreställningen om datorer är att de är verktyg. Detta synsätt tog sin början med persondatorernas tillkomst i början av 80-talet och har med åren bara växt sig starkare.
    Verktygets idé är att vara en värdeneutral, viljelös tingest som människor kan ha full kontroll över, men som inte kan utöva kontroll över oss. Är det ett så vettigt synsätt på datorer?
    Det tycker inte Ulrika Holmberg och Eva Söderlind. De har i sin C-uppsats Datorns värderingar – en studie av datortillämpningars förmåga att förmedla värderingar skriven vid Institutionen för informatik, Umeå universitet angripit verktygsidén och argumenterar för att datorer knappast kan ses som värderingsfria.
    Tvärtom; varje datortillämpning bär på värderingar från deras upphovsmän och andra som har haft inflytande över datortillämpningens utformning.
    Hur kan man se på en viss datortillämpning vilka värderingar som finns inbyggda i den, och som därmed kan förmedlas till användaren?

ENLIGT FÖRFATTARNA kan man studera olika aspekter hos datortillämpningen, som till exempel dess syfte, vilka handlingar tillämpningen möjliggör (och förhindrar!) och hur datorn kommunicerar med användaren. I dessa olika aspekter skulle då olika värderingar om användaren som enskild individ, om en viss grupp av användare, om organisationen där tillämpningen ingår och om samhället kunna uppfattas.
    Tänkbara värderingar anges vara politiska (om datorn styr ditt agerande), moraliska (om datorn uttrycker vad som är goda handlingar), sociala (om datorn anger hur vi bör uppträda mot varandra), yrkesmässiga (om datorn upprätthåller ett visst sätt att arbeta inom ett yrke) med flera.
    På detta sätt studerar författarna en specifik datortillämpning; ett system för kursutvärdering. De finner att denna tillämpning förmedlar – främst genom de handlingar systemet möjliggör – fler värderingar än de hade kunnat föreställa sig. De mest framträdande är av politisk, moralisk, social och intellektuell karaktär.

HOS LÄSAREN väcks flera frågor. Vilka värderingar förmedlas till mig från de datortillämpningar jag använder mig av? Kan jag som användare bli utsatt för vilka värderingar som helst från datorer som jag dagligen använder? Och i förlängningen; kan datorprogram komma att medvetet utformas i propagandistiskt syfte, för vissa idéer? Görs det redan i dag?
    Och om datorn inte är ett verktyg, vad är den då?
    Dessa frågor besvaras inte, men klyschan håller än; att väcka frågor är många gånger viktigare än att ge svaren.

fredag, september 01, 1995

Vem sorterar IT-skräpet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950901


OM ATT publicera sig på Internet ˇ nätet ˇ skriver z.mag@zine i sitt senaste nummer. Inom en tioårsperiod kommer all distribution av tidningar och tidskrifter att ske med digital kommunikationsteknik, hävdas det. Den tryckta publikationens tid är i så fall förbi.
    Bland fördelarna nämns miljövänligheten. Tonvis av tryckta alster behöver inte dagligen transporteras inom och mellan länder. Skog sparas genom minskad pappersåtgång; endast det man vill läsa skrivs ut på papper.
    Var och en kan publicera sig för ett stort antal potentiella läsare. "Bli din egen mediemogul." Ingen refuserande förläggare eller kvalitetsgranskande redaktör finns att sätta stopp för publikationen.
    Frågeställningen är intressant. Betyder det att kulturredaktören Larsson och hans kolleger på VK blir arbetslösa?

PÅ NÄTET finns det ett växande antal kulturtidskrifter som fungerar som "vanliga" tidskrifter, med redaktörer som sovrar bland materialet. Postmodern Culture är en amerikansk tidskrift för kulturkritik, i Sverige var Aftonbladet Kultur först på nätet och nu finns också The Art Bin och Interakt, för att nämna några ytterligare svenska publikationer.
    Men poängen är att var och en kan med betydligt större enkelhet än i dag skapa sin egen tidskrift och publicera det man vill. Man behöver inte publicera sig hos någon, inte bli kvalitetsgranskad. Av andra än läsaren, vill säga. Det som inträffar är att kvalitetsbedömningen överlåts uteslutande till läsaren. Ingen kommer mellan producenten och konsumenten.
    Vad betyder denna publiceringsmöjlighet?

JAG KAN se flera fördelar i specifika sammanhang. Ta undervisning som exempel. En grupp grundskoleelever har gjort ett arbete om exempelvis samisk kultur. Att få göra en snygg publikation på Internet, där andra elever i Sverige tar del av resultatet, kommenterar, diskuterar och ställer frågor borde kunna verka kvalitetshöjande på kunskapsinhämtningen.
    Och jag ser nackdelar. Säg att tidningar och tidskrifter endast kommer att finnas i digital form. Om detta innebär att gång på gång lockas av annonser för internettidskrifter endast för att stöta på internetskribenter som inte kan skriva och inte har särskilt mycket att säga, kommer läsarna att efterfråga en kvalitetsgranskare som gör en del av jobbet.

DE FLESTA läsare klarar säkert av kvalitetsgranskningen – det gör vi ju i dag genom att välja mellan olika publikationer. Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att läsaren inte är beredd att lägga ned den mertid som skulle krävas för att själv sålla bort det mest uppenbara skräpet.

onsdag, augusti 16, 1995

I ministrarnas knän (1)

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950816


NÄR NU några statsråd (bland annat Margot Wallström och Mona Sahlin) öppet redovisar de konstellationer av människor de främst väljer att ta intryck från, öppnar de sig också för kritik. Och kritiken kommer som på beställning.
    Misstroendet mot politiker bottnar ofta i föreställningen om att politiker är för dåliga på att hämta intryck utanför sin egen politiska sfär. Borde inte därför dessa statsråds agerande ses på med blida ögon?
    Det värdefulla i debatten handlar emellertid inte så mycket om statsrådens agerande, utan om de människor som valt att ingå som rådgivare åt olika statsråd. Jan Guillou gjorde ett försök att föra diskussionen till detta problem, innan han trampade i det berömda pederast-klaveret.
    Dessa intellektuella – Maria-Pia Boëthius, Agneta Stark, Suzanne Osten, Ebba Witt-Brattström för att nämna några – förlorar enligt kritikerna sin integritet om de arbetar som avlönade rådgivare åt statsråden.
    Varför det? Tror man verkligen att de riskerar bli korrumperade?
    Svaret ligger i föreställningen om den intellektuelles roll i det moderna samhället.
    Edward Said beskriver i Den intellektuelles ansvar (Bonnier Alba) den intellektuelle som en person vars uppgift är "...att ställa obekväma frågor, ifrågasätta ortodoxi och dogmer (och inte producera dem), att vara någon som inte utan vidare kan knytas till regeringar och storföretag och vars raison d'être är att representera alla de människor och de frågor som i allmänhet glöms bort eller sopas under mattan."
    Den intellektuelle balanserar alltid mellan ensamhet och uppbindning, hävdar Said. Han förfäktar solitären men förnekar neutraliteten. Den intellektuelle har självfallet en åsikt, ett engagemang för något (Said är själv bland annat engagerad i palestinafrågan), men engagemanget är aldrig avlönat.
    För den intellektuelle är publiken viktig; den intellektuelle är i första hand en som framställer något, gestaltar något för någon, vare sig det sker i teve, tidningar eller radio. Men publiken är inte en kund som ska roas eller tillfredsställas; poängen är att vara genant, motstridig och ibland otrevlig.
    Problemet för statsrådens rådgivare är att de förlorar sin status som intellektuella i Saids tappning. Men det handlar så klart om hur dessa vill uppfattas av sin omgivning. Vill de fortsättningsvis inneha den intellektuelles roll kan de dock inte välja uppdragsgivaren som publik.
    Men varför denna omtanke om dessa människor? Varför bekymra sig om dessas status som intellektuella?
    Anledningen måste vara att de behövs. I en tid när avlönade intellektuella sysslor ökar och antar många olika former – konsulter, journalister, lobbyister, sakkunniga, krönikörer med mera ˇ bör vi vara måna om den oberoende rösten.

onsdag, augusti 09, 1995

IT-eleven som tusenkonstnär

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950809


Seymour Papert
Hur gör giraffen när den sover?
Daidalos

DET VERKAR råda en fullständig politisk enighet i Sverige om att satsningen på informationsteknik i skolor är en bland de viktigaste satsningarna under nittiotalet.
    Föräldrar uppmanas till och med att undersöka tillgängligheten av datorer vid sina barns skolor. Och om den visar sig låg, bör de gå samman och utöva påtryckningar mot kommunens skolpolitiker.
    Det uttrycks dessutom ofta en strävan att komma ifrån en alltför ensidig tillämpning av IT. Det ska inte ges två pliktskyldiga "datortimmar" i veckan med en specifik datorlärare, utan IT bör integreras i undervisningen i alla ämnen.

LÄRARE SOM saknar datorkunskap eller datorvana, torde bli nervösa inför denna strävan.
    Hur bär man sig åt? Var kan lärare finna stöd och inspiration för IT-användning i sin undervisning?
    Hur gör giraffen när den sover? (Daidalos) handlar om skolan, datorn och kunskapsprocessen. Den är skriven av Seymour Papert som efter sin doktorsexamen i matematik blev fascinerad, eller snarare passionerad, över hur datorn kan användas i grundskoleundervisning.
    Utgångspunkten för framställningen är den samma som bokens slutsatser: För att integrera datorn i undervisningen krävs en annorlunda syn på pedagogik, inlärning och kunskap än den traditionella.
    Den traditionella skolan får stå syndabock. Mekanisk inlärning, konservatism mot nya idéer och mot förändringar, jämlikhet som övergår till likformighet av eleverna är några exempel på kritik mot dagens skola.
    Författaren själv förespråkar främst en annorlunda kunskapssyn; konstruktionism, motsatsen till instruktionism, som är det rådande paradigmet. Eleverna ska stödjas i sin egen kunskapskonstruktion i stället för att få kunskapen överförd från läraren och inetsad i hjärnan. Papert fångar denna pedagogik med antropologen Lévi-Strauss' begrepp bricolage. Eleven ska agera bricoleur. Det är svåröversättligt, men beskrivs enklast som improvisatoriskt handlande; en bricoleur är en slags tusenkonstnär som är skicklig på att utnyttja de hjälpmedel han för tillfället har för handen. Den postmoderne experten

MED DEN kunskapssyn Papert förespråkar menar han att datorn är ett ypperligt hjälpmedel till elevers kunskapskonstruktion; kanske det främsta vi sett. Framför allt kan datorn stödja individuell inlärning; det blir i högre grad möjligt att ta hänsyn till elevers olika prestationsförmågor.
    Men, påpekar han, om vi endast placerar en dator på varje skolbänk och följer de gamla rutinerna, kommer datorn att på ett ohyggligt effektivt sätt mekanisera undervisningen ytterligare.

PAPERTS KRITIK mot det han kallar "den traditionella skolan" är relevant och viktig, men han väljer att inte resonera kring varför undervisning, kunskapssyn och synen på inlärning har kommit att se ut som de gör. Vilka är de bakomliggande mekanismerna – kunskapsteoretiska, idéhistoriska politiska, ekonomiska, kulturella etc? Jag tror att frågan är nödvändig för att kunna genomföra några förändringar.
    Stilen är avslappnad och medvetet ickevetenskaplig – konkreta exempel, inte så abstrakta, svårbegripliga resonemang, få litteraturreferenser.
    På gott och ont. Den typen av framställningar balanserar alltid på eggen mellan läsarens omedelbara ianspråktagande och läsarens fördömande av boken som lättvindig. Jag hävdar dock att Papert ska läsas seriöst.
    Boken håller för ett IT-seminarium i lärarkollegiet på vilken grundskola som helst. Och för de föräldrar som är nyfikna på, och kanske oroliga för, sina barns IT-undervisning.

fredag, juli 28, 1995

Plötsligt ska alla använda den nya tekniken

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950728


Sten Henriksson har i NUTEK-skriften Infrastruktur för informationssamhället (1995) beskrivit statens satsningar på IT sedan fyrtiotalet som bestående av tre olika sätt att bedriva politisk styrning – utvecklingsstyrning, spridningsstyrning och konsekvensstyrning. Med detta menas satsningar på teknikutveckling, spridning av teknikanvändning respektive stiftandet av normer och lagar för att minska de negativa konsekvenserna av en utbredd användning.
    Dessa styrningsformer är cykliska, och vi är i dag enligt Henriksson inne på det andra varvet, där vi nått spridningsfasen. Med Carl Bildts historiska e-brev till president Clinton den 4 februari 1994 övergick den politiska styrningen av IT-frågor att handla om att helt plötsligt ska alla använda IT.
    En genomläsning av den socialdemokratiska IT-kommissionens senaste delbetänkande IT-kommissionens arbetsprogram 1995-96 (SOU 1995:68) ger ett visst belägg för Henrikssons tes.
    Som kommissionens uppdrag anges att främja en bred IT-användning, vara pådrivande och kunskapsspridande vad beträffar IT:s möjligheter i samhällsutvecklingen, lämna förslag till åtgärder som främjar användningen av IT och vara pådrivande för användning av IT i offentlig sektor.

KULTUROMRÅDET har fått en särställning i IT-kommissionens arbetsprogram. Med IT förväntar man sig stora kvalitativa förändringar för kulturkonsumenten – ökad mångfald i kulturutbudet, utvidgade kontakter med kulturinstitutioner, nya servicetjänster inom kultursektorn samt att den kulturella delaktigheten ökar.
    För kulturproducentens del ger IT förväntningar om nya distributionsvägar för litteratur, konst, musik, film, teater och dans, direkta dialoger med konsumenten och att multimedia ger möjlighet till nya konstnärliga uttrycksformer.
    Biblioteken och museerna nämns som viktiga institutioner i sammanhanget.
    Det område som ges näst störst utrymme i delbetänkandet är skolan. Där poängteras framför allt lärarens roll i användningen av IT i skolan, att en kvalitativ IT-utbildning vid lärarhögskolorna bör eftersträvas och att läroplanerna bör innefatta användning av IT.
    Dessutom betonas problemet med produktion av IT-baserade läromedel. Traditionellt har ju läromedel skapats av lärarna själva. Men i dag har lärarna i allmänhet en relativt låg IT-kompetens, vilket betyder att alldeles för få lärare kan arbeta med IT-baserad läromedelsproduktion. Det skulle kunna tolkas som en rädsla för charlataner inom läromedelsproduktionen.

KOMMISSIONEN tar också upp rättsliga frågor, arbetsliv och arbetsorganisation, IT-användning i företag och förvaltning samt, sist i betänkandet, nämns konsekvensanalyser. Konsekvensanalyser ska exempelvis belysa potentiella risker med den snabba IT-utvecklingen, teknikens påverkan på samhället och klyftor och obalanser i samhället som uppstår i samband med IT-användning.
    Det är också glädjande att den kanske viktigaste konsekvensanalysen av dem alla finns nämnd, nämligen en analys av i vilken utsträckning den enorma fokuseringen på IT är motiverad!
    Hur kan betoningen på kulturen och skolan förstås? Dessa områden tillhör ju den offentliga sektorn – som ska krympas. Varför inte satsa på IT-användning i näringslivet?
    Genom Henrikssons tes om att staten bedriver politisk styrning av spridningskaraktär blir det begripligt. Vilka områden ska man satsa på om man vill att så många som möjligt ska få möjlighet att använda informationsteknik? Kulturen och skolan! Näringslivet får sin beskärda del när satsningar på teknikutveckling står på dagordningen.

KOMMISSIONEN är tydlig med att påpeka dess roll som kartläggare och uppföljare av IT-satsningar i Sverige. Även om dess uppgift är rådgivande, finns det en underton som inger känslan av att den också kommer att inneha en kontrollerande funktion – vilket gör kommissionen till förvillelse lik en myndighet. Det vore olyckligt.
   När kommissionen i slutet av betänkandet nämner tänkbara konsekvensstudier ger det en fingervisning om att när teknikspridningen har nått en viss nivå, kommer satsningar på teknikspridningens konsekvenser att inledas. Med andra ord, det är först när vi drabbats av teknikens negativa konsekvenser som vi ska inleda arbetet med att förebygga dem.

LITE GRAND liknar det dålig miljöpolitik; först när problemet med ett visst miljöfarligt produktionsavfall är uppenbart stort satsas resurser på att skona miljön från avfallet. Antingen genom bättre rening eller genom ändringar i produktionsform. En sådan strategi förutsätter en hög toleranströskel. Det har varken naturen eller människan.
    Liksom i miljösammanhang borde vi kunna förutsäga många negativa konsekvenser av en bred IT-användning utan att behöva uppleva dem.

måndag, juli 10, 1995

Bli entusi@smerad!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950710


"SKA KVINNOR fortsätta vara IT-bimbos?" är huvudfrågan i nummer sju av z.mag@zine. I en tidning vars uteslutande syfte är att verka entusiasmerande för informationsteknik är svaret givet. Nej! Självfallet inte.
    Sex kvinnor som på olika sätt arbetar med IT diskuterar det kvinnliga perspektivet. De tar upp frågor om distansarbete, barn och IT, kvinnliga teknikkrav och hur hierarkier och gamla arbetsstrukturer (skapade av män) bryts upp i cyberspace.
    Alla är ytterst positiva, och alla tror att användningen av IT kommer att bidra ytterligare till kvinnans frigörelse.
    Unni Drougge (medial post-postpunkdrottning) hävdar att Internet är oerhört enkelt och typiskt för feminint tänkande. "Du har en mus! Du pekar på det du vill ha, och så får du det. Har du lärt dig det tänkandet så kan du använda allt inom datorer och Internet."
    Tänkesättet gäller förvisso för Internet, men jag måste erkänna att jag aldrig kopplat det till feminint tänkande...
    Men den kvinnliga IT-andan går inte att ta miste på: De delar av IT där krånglet upphöjts till självändamål överlåts med nöje till männen. Det som är tillgängligt och användarvänligt kommer kvinnor att ta vara på.

Z.MAG@ZINE VILL entusiasmera! Och den entusiasmerar på ett sätt ljusår från de klassiska tekniktidningarna där tekniken är i fokus, där prestanda och kapacitet är viktigt, där läsaren ska fascineras av nya tekniska prylar.
    Nej, här ska läsaren fascineras av vad man kan använda tekniken till. Och det är tidningens stora förtjänst. I det avseendet har den få konkurrenter i Sverige.
    Men tidningens förtjänst är samtidigt dess potentiella kvarnsten. Det blir till slut väl positivt, väl okritiskt. Utan kritik tenderar entusiasmen att bli platt och ytlig.
    Artikeln om IT som Indiens räddning hade mått bra av ett kritiskt förhållningssätt. Att stora koncerner i väst överlåter programmeringsarbete till Indien är väl bara ytterligare ett sätt för väst att utnyttja tredje världen för att få billig arbetskraft? Och det är ändå bara fråga 1 a i formuläret.
    Den som redan har fascinerats av IT och Internet vill också få sig en intellektuell och kritisk diskussion om teknikens användning och konsekvenser, nya perspektiv och annorlunda infallsvinklar. Det får man tyvärr inte så mycket av.
    Ändå faller det mig inte in att missa något nummer.

fredag, maj 19, 1995

Visst kan IT befria konsten!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950519


Att, som Stefan Andersson (VK 12/5), plädera för nödvändigheten att kulturpolitiken bör främja både spetskultur (det Andersson kallar konst) och breddkultur (det Andersson kallar kulturverksamhet) är väl att slå in öppna dörrar?
    Under den nämnda hearingen om Umeås framtida kulturpolitiska program, hördes många röster höjas för precis denna tes; att det finns en värdefull dialektik mellan professionalism och amatörism i en kommuns kulturverksamhet.

DET SOM föranleder denna artikel är alltså inte detta, utan den retoriska parentesen i Anderssons artikel ˇ att det inte skulle finnas någon anledning att blanda in IT-begreppet i kulturpolitiken.
    Det grekiska ordet techne, som vårt teknikbegrepp har sitt ursprung i, betyder konst. I århundraden har också techne setts som hantverks- och konstutövande. I takt med den teknologiska utvecklingen under 1800-talets industrialism kom emellertid teknikbegreppet att föras allt närmare naturvetenskapen, och allt längre från gemenskapen med konsten.
    De som arbetade med teknikutveckling och -användning var ingenjörerna, en yrkeskategori som också uppstod under 1800-talet och som gavs en skolning uteslutande i naturvetenskap.
    Det har resulterat i en teknikanvändning som inte på något sätt tar vara på det goda inom konsten och kulturområdet i synnerhet och inom humaniora i allmänhet. Från att främst använts av militären, till att den används allt mer i vanliga människors arbetsuppgifter, kan vi också i dag se att informationstekniken börjar ta plats också i vår icke arbetande del av livet. Det betyder att allt fler blir tvungna att kunna hantera tekniken på olika sätt.

DET ÄR här kulturarbetare och andra humanister borde ges möjligheter att få inflytande över teknikanvändning som riktar sig till aktiviteter som inte har med människors arbeten att göra. Ett syfte är att förhindra en tänkbar teknikalienation – en klassiskt demokratisk uppgift. Låt oss se vad kulturarbetare och humanister vill göra med tekniken. När informationstekniken i dag med lätthet kan hantera information i flera olika former – bild, ljud, rörelse etc – borde vi åtminstone undersöka hur den kan berika och eventuellt också utveckla konsten. Och hur konsten kan berika och utveckla utformning och användning av informationsteknik.
    Det ser jag som en angelägen kulturpolitisk uppgift.
    Som ett argument mot en sådan kulturpolitik anför Andersson att han inte kan se vilken konstart som kan emanera från informationstekniken. Han är knappast ensam om detta. Det ser inte jag heller i dag. Men borde det vara ett godtagbart argument för att blanda bort informationstekniken från kulturpolitiken? Borde vi inte snarare vara ytterst nyfikna på denna omvälvande teknik inom konsten och kulturen?
    Själv är jag alldeles förbannat nyfiken!

fredag, februari 24, 1995

Det romantiska perspektivet. Romantikens ideal kan inspirera till en bättre teknikanvändning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 950224

Den utbredning av informationstekniken vi ser i samhället i dag sker inte bara ohämmat, utan också relativt okritiskt. Ohämmat om vi ser till statistik över ökningen av antal datorer per capita, och okritiskt om vi ser till hur informationstekniken som fenomen behandlas i massmedia.
    Hittills har informationstekniken med några få undantag endast behandlats i termer av pris och prestanda, eller effektivitetsvinster i företag. Mer sällan tas användningsprioriterade aspekter upp – som exempelvis hur människor upplever tekniken eller huruvida den lyckas berika människors liv.
    Ett sätt att närma sig tekniken och dess förhållande till människan är att fråga sig varför den en gång överhuvudtaget konstruerades.
    Informationstekniken uppstod i den moderna västvärldens vetenskapliga och kulturella vagga. Upplysningstraditionen beredde vägen genom dess syn på – och den vetenskapliga formuleringen av – nyckelbegrepp som framsteg (Rene Descartes), ekonomisk tillväxt (Adam Smith), nytta (John Stuart Mill), arbete (Frederic Taylor) och organisation (Max Weber).

Vid både utvärdering och – främst – konstruktion av dagens informationsteknik är fortfarande ovanstående nyckelbegrepp ytterst väsentliga. Datorerna återfinns främst inom organisationer, att användas i människors arbeten. Teknikens nytta mäts främst i termer av effektivitetshöjning för organisationen; en höjning som i sig syftar till att öka ett företags ekonomiska tillväxt. Detta sammantaget leder till en positiv samhällsutveckling; framsteg för mänskligheten.
    Därmed kan man med fog hävda att informationstekniken är ett resultat av upplysningens – det moderna projektets – tidiga ideal.
    Tekniken har hittills setts som ett hjälpmedel för att stödja vissa, i upplysningstraditionen, viktiga kognitiva förmågor hos människan – som exempelvis rationellt tänkande, rationellt beslutsfattande, symbolisk informationsbehandling och minne. Resultatet har blivit beslutsstödjande informationssystem, databassystem, olika typer av informationsbehandlande system.
    Men liksom upplysningstraditionen kom att kritiseras av romantiken, borde informationstekniken som det moderna projektets kronjuvel också kritiseras från liknande utgångspunkter.

Låt oss titta på ett exempel: synen på människan. I upplysningstraditionen är den rådande synen på människan mekanistisk – människan som maskin eller som informationsbehandlare. Den människosynen har vi på ett fullgott sätt lyckats överföra till datorn. Om vi försöker se på en datoranvändare med "datorns ögon" vid användandet av ett datorprogram för exempelvis ekonomisk redovisning, kan vi konstatera att användren är inget annat än en mekanisk "datainmatare" i datorns ögon.
    Denna föreställning om vad en människa är har överförts till de flesta datorprogram. Det kan ses som att teknikingenjörerna alltför länge fått hållas för sig själva vid konstruktionen av den informationsteknik som snart sagt varje människa använder. Vad skulle hända om fler humanister och samhällsvetare får större inflytande i datorbranschen? Hur skulle ett datorprogram se ut som utformats av en designer som anammat romantikens ideal? Om vi till att börja med vägrar gå med på att människan är en maskin, har vi anammat en viktig del av romantikens kritik av upplysningen. Och då kommer vi in på att beskriva människan med romantikens begrepp. Känslor, upplevelser, åsikter, vilja, det vackra, intuition och så vidare har romantiska förtecken; de refererar till den sensitiva delen hos människan, till skillnad från den rent rationella.
    Med några få undantag har jag aldrig stött på informationsteknik som refererar till de värden som skulle kunna hänföras till romantiken (förutom när datorn gör mig förbannad; men det är å andra sidan – antar jag! – ingen medveten intention från konstruktören).
    Vad vi behöver är informationsteknik som inte bara stödjer vårt rationella förnuft, utan också berikar våra sensoriska upplevelser! Men så länge vi håller oss till upplysningens människo- och samhällsideal får vi svårt med det.

Jag misstänker att det är just datorprogrammens fullständiga frånvaro av de värden – främst synen på människan – som återfinns inom den romantiska traditionen som gör att man, trots dagens oerhörda IT-hausse, ändå stöter på många skeptiska och teknikfientliga människor. De enda tillfällen jag hör en datoranvändare på allvar säga att det är roligt och engagerande att använda en dator är när det spelas datorspel eller när någon surfar på Internet.
    Det ska därför bli både roligt och spännande att följa den viktiga satsning på informationsteknik som Umeå kommuns kulturförvaltning arbetar med att initiera i Tullkammaren. Här kommer icke-tekniker – kulturpedagoger, bibliotekarier, konstvetare med mera – att ha ett stort inflytande över IT-användningen i kulturarbetet. Mycket talar för att om kulturförvaltningens visioner kan realiseras, blir Umeå en kommun som går i bräschen för att införliva informationstekniken i kulturarbetet.
    Bland en kommuns kulturarbetare väger förhoppningsvis inte de honnörsord från upplysningen som räknats upp i denna artikel särskilt tungt. I så fall borde det finnas utrymme att medvetet kunna satsa på att använda tekniken för att stödja romantikens ideal – konstnärlig verksamhet, upplevelser, det vackra, det dramatiska.