måndag, oktober 07, 1996

Offensiv kovändning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 961007


NÄR JAG HÄROMVECKAN besökte Kommunikationsforskningsberedningens årliga telematikdag, med temat Det goda IT-samhället, framträdde två aspekter mer än andra.
Den ena var paradigmskifte. Många, bland andra kommunikationsministern Ines Uusmann, talade sig lyriska om detta pågående paradigmskifte av samhället, dock långt från Thomas Kuhns användning av paradigmbegreppet, och utan att alls kunna eller ens vilja påvisa innebörden i en sådan samhällsförändring. Men skiftet framställdes dock med en hejdlös optimism.
Den andra var kvinnors IT-användning. Tillgängliga undersökningar visar att kvinnors användning av IT är betydligt lägre än mäns. En särskild orsak till detta framfördes oftare än andra: kvinnors teknikrädsla.
Att förklara kvinnors lägre IT-utnyttjande med rädsla det vill säga skuldbelägga kvinnor: "det är ert eget fel" kan ses som en ytterst subtil medveten eller omedveten härskarteknik som är möjlig att då och då skönja hos delar av den manliga befolkningen.
Därför fick umeforskaren Lena Andersson-Skog nog av allt gubbprat om kvinnors teknikrädsla i den debatt som avslutade denna telematikdag:
"Om vi kunde börja med att bearbeta mäns skräck för tekniska artefakter som exempelvis strykjärnet, spisen och tvättmaskinen, så skulle kvinnor få mer tid att använda IT".
Det är sådana offensiva kovändningar som IT-debatter behöver.

torsdag, september 26, 1996

Datateknik hotar offentligheten. Myndigheters IT-användning kan urholka lag

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960926


Anders R Olsson
IT och det fria ordet myten om storebror
Juridik & samhälle

FLERA DEBATTÖRER hävdar att den nya informationstekniken ställer i dag helt nya krav på den juridiska regleringen av områden där tekniken tränger sig på. Vi måste "tänka bort" industrisamhällets sätt att hantera information, börja om på nytt.
I IT och det fria ordet myten om storebror (Juridik och samhälle) skriver journalisten Anders R Olsson att, visst, juridiken måste ses över, men det är ingen ny fråga.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han fört en enveten kamp för att bevara offentlighetsprincipen också när myndigheter datoriserar sina verksamheter. Mest känd är han för att 1991 ha lämnat in en ansökan till Datainspektionen om att på sin persondator få skriva en bok.
(Om en bok skrivs på datormedium och innehåller uppgifter om identifierbara människor är det i Datalagens mening ett personregister.)
Först efter två år (och ett år efter boken publicerats!) kommer beskedet. Nej. Därmed satte sig Datalagen ännu en gång över Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Och sådant älskar Anders R Olsson att hata.
Olssons problem i denna bok är hur offentlighetsprincipen urholkas i takt med att myndigheter ökar sin IT-användning.
I en synnerligen polemisk anda utpekas fienden till en sådan informationsfrihet privacy-etablissemanget.
Detta etablissemang är en samling människor som blint försvarar den personliga integriteten, i alla lägen. Dessa menar att samkörning och registrering av personuppgifter i myndigheters informationssystem alltid är av ondo. Datainspektionen hör självfallet till etablissemanget, liksom vissa politiker, forskare och byråkrater i offentlig sektor.
Privacy-etablissemanget framställs som nyliberaler i SAF:s ledband, förespråkande ett samhälle där individen ska bestämma vad staten ska veta om människorna.
Olssons försvar för informationsfriheten blir ett försvar av upplysningens Utopia; ett genomrationellt samhälle, där människorna har befriats från sina fördomar och vidskepelser, där tänkandet är reduktionistiskt och där endast den som har något att dölja har anledning att frukta att få sina förehavanden granskade.
Här kommer en del grodor hoppandes. Olsson skriver att de allra flesta uppgifter om individer är helt ointressanta för både statliga eller icke-statliga makthavare. Men varför samlas de i så fall in? Folk- och bostadsräkningar, till exempel, är ju livsviktiga för samhällets sociala ingenjörer.
Han hävdar vidare som vidskeplig föreställning att 25 uppgifter om en individ lagda tillsammans skulle bli något annat. Skulle holism att synergi kan göra att vi förstår fenomen annorlunda vara någon sorts trollkonst?
Bättre blir det när den polemiken tonas ned. Som till exempel diskussionen om hur vi måste se bortom uppgiftsbegreppet när vi ska tillämpa offentlighetsprincipen.
Om långa och komplicerade utredningar som används till underlag för myndighetsbeslut har utförts manuellt lyder de under offentlighetsprincipen, men inte om en dator gjort jobbet. Men ett datorprogram uttrycker i allmänhet en en viss teori om hur samhället och människor är beskaffade, vilket i högsta grad inverkar på myndighetens sätt att agera.
Om någon med stöd i offentlighetsprincipen vill granska en myndighets agerande, borde därför de datorprogram som använts vid myndighetsutövandet också finnas tillgängliga för granskning.
En riktig tanke, som känns än viktigare när allt fler myndigheter automatiseras, dvs när besluten fattas i högre grad av datorer med regelsystemen inprogrammerade, än av människor.
Om handlingar endast ses som pappersdokument är offentlighetsprincipen enkel att tillämpa, men i datormiljö finns även begreppet potentiell handling. Ett informationssystem som består av en mängd uppgifter kan sammanställa dessa på hart när oändligt många sätt. Varje tänkbar sammanställning är en tänkbar handling.
Både potentiella handlingar och datorprogram är, hävdar Olsson, gåtfullt nog undantagna offentlighetsprincipen.
Flera fall av hur offentlighetsprincipen urholkas på grund av datorisering som beskrivs i IT och det fria ordet, är emellertid omskrivningar från Olssons förra bok på ett likartat tema, Spelrum från 1985.
Ska det tolkas som att antalet intressanta fall har minskat, eller att Olssons ork att gräva trutit?

måndag, september 02, 1996

Inre och yttre hot

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960902


LÅT OSS för ett ögonblick anta att de har rätt, de som hävdar att världen håller på att globaliseras, att den moderna nationalstaten – såsom vi har valt att konstruera den – håller på att lösas upp och i en postmodern kultur ersättas av neotribalism.
Allt fler tecken, menar globalismens företrädare, tyder på det; från EU:s gränslöshet till en ökad grad av militant nationalism. (Att nationalismen ökar är ett tecken på att nationalstaten hotas, inte på att den frodas.)
Hot mot ett lands säkerhet har sedan nationalstatens födelse alltid uppfattats som utifrånkommande. Hoten kommer från andra länder. Mot yttre hot skapas därför starka militära försvar.
Under 90-talet har emellertid andra hot uppenbarat sig. De tydligaste exemplen ser vi hos det stora landet i väster. I USA har religiösa sekter sprängt människor i luften (minns Waco), hotellattentat åstadkommit förödelse (minns Oklahoma), enskilda våldsverkare dödar och skapar skräck (minns UNA-bombaren och bomben i Atlantas OS-park). Dessutom gror ständigt misstankar om att landets säkerhetstjänst undanhåller betydelsefulla uppgifter om viktiga händelser.
Hoten kommer från insidan.

DET DYKER den senaste tiden upp allt fler exempel på hur även Sverige hotas inifrån. Här tar sig händelserna inte lika extrema uttryck som i USA men det är kanske bara en tidsfråga.
Här råder affärerna; misstankarna om bedrägerier och korruption i olika offentliga verksamheter från enskilda arbetsförmedlare över kommunpolitiker till poliser och åklagare. Allt som avslöjats handlar inte enbart om enskilda människors misstag, utan om systemfel att verksamheter i den offentliga sektorn inte klarar av att förhindra dylika beteenden, eller att de till och med uppmuntras.

INTE HELLER verkar 90-talets strategi mot inhemsk nynazism i Sverige likgiltighet fungera.
Kanske är det så att vi måste börja uppfatta det inre hotet som minst lika allvarligt som eller kanske allvarligare än det yttre hotet mot landet. Det inre hotet är i dag reellt, medan det yttre är potentiellt.
Om våra regionala och lokala politiker skulle utgå från att den inre hotbilden är allvarligare än den yttre, skulle de inte med en sådan frenesi försvara I20:s existens. De skulle inte försvara I20 alls.
De skulle syssla med helt andra saker.

lördag, augusti 03, 1996

Pionjäranda på Nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960803


ATT MEDVERKA till uppbyggnaden av nätverk i den virtuella världen kan liknas med att bryta mark och bygga nya samhällen i den fysiska dito. Det skulle exempelvis vara möjligt att tillämpa social ingenjörskonst och upprätta strikta direktiv och regler för hur livet ska levas.
Det är glädjande att läsa ett delbetänkande från en utredning som just syftar till att bidra till tillkomsten av ett virtuellt kulturnät, men som har en helt annan attityd till samhällsbyggen.
Delbetänkandet från utredningen med namnet Kulturnät Sverige andas nybyggaranda och respekt för bosättarnas intellektuella integritet. Utredningens förfaringssätt liknar snarast en form av idealorienterad design på så sätt att det är viktigare att lyfta fram viljeyttringar och ideal som kan verka vägledande än att formulera direktiv som kulturnätet ska deduceras från.
"Det finns ingen universallösning för hur kulturnätet bör struktureras", fastslås i betänkandet. Det känns betryggande.

UTREDNINGEN utförs av Bi Puranen, docent i ekonomisk historia, på regeringens uppdrag och slutbetänkandet kommer i november i år.
Delbetänkandet redovisar främst en stor empirisk undersökning bland landets kulturinstitutioner med avseende på dessas nuvarande och önskade användning av IT. Det görs också en första probleminventering.
Kartläggningen av IT-användningen har innefattat enkäter till inte mindre än 864 olika institutioner med kulturell anknytning, men också personliga besök vid nyckelinstitutioner och kulturproducenter, medverkan vid konferenser och seminarier, studier av kulturaktiviteter på nätet samt egna workshops. Allt för att fånga så många varianser i IT-användningen som möjligt.
Och det sjuder av IT-aktiviteter inom kulturområdet i Sverige! Det handlar i dagsläget främst om digitaliseringsarbete; att digitalt registrera dokument, föremål, böcker med mera hos museer, bibliotek, arkiv och myndigheter. Syftet är att ge kulturellt material högre tillgänglighet via IT.
Det är självfallet omöjligt att redovisa alla IT-aktiviteter som pågår eller ska påbörjas inom kulturområdet, men för Umeås del nämns bland annat Mediateket i Tullkammaren, Bildmuseets "CD-rom-rum", Västerbottens länsmuseums databas för samlingar och fornminnen (SOFIE) och stadsbibliotekets planer på ett lokalt kulturnät i Umeå.
Problemen då? I den preliminära probleminventeringen bedöms de ekonomiska och juridiska problemen som svåra, och de tekniska och organisatoriska som relativt lättöverkomliga.

UTREDNINGENS grundinställning är att ett kulturnät ska vara kostnadsfritt att använda. Det är en föredömlig inställning, med tanke på att mycket av det som kommer att finnas på ett kulturnät redan är finansierat med offentliga medel. Dessutom skapas en allemansrätt också i den virtuella världen.
Mot en sådan demokratisk grundsyn står emellertid avgiftsförordningen. Den säger att full kostnadstäckning bör gälla, och Riksrevisionsverket har föreslagit att full kostnadstäckning för att framställa och distribuera informationsuttag skall ske med avgifter.
Den motsättningen kommer säkert att diskuteras vidare.
Naturligtvis är det möjligt att på detaljnivå kritisera ett dokument som detta. Det förekommer exempelvis en del begreppsförvirring. Å ena sidan anges att kulturnätet bör ses som ett virtuellt bibliotek, å andra sidan att det bör ses som ett virtuellt samhälle. Valet av synsätt är betydelsefullt för resultatet. Förhoppningsvis väljs det senare.
Men låt oss inte gräva ned oss i detaljer, utan följa Kulturnät Sveriges goda intentioner med intresse.
Och en viktig intention är, som jag tolkar betänkandet, i lika hög grad att skapa kultur med hjälp av IT, som att skapa ett kulturnät. Om vi anammar antropologen Clifford Geertz definition av kulturbegreppet i hans bok The Interpretations of Cultures från 1973, föreligger det heller ingen skillnad.
Enligt Geertz är kultur: "... interworked systems of construable signs (what, ignoring provincial usages, I would call symbols), culture is not a power, something to which social events, behaviours, institutions, or processes can be causally attributed; it is a context, something within which they can be intelligibly ­ that is, thickly described."
Kulturnät Sverige, med andra ord.

lördag, juli 20, 1996

Knark som BNP

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960720


VÄRDET AV den knarkhandel och prostitution som förekommer i Sverige kommer i framtiden att beräknas och läggas till bruttonationalprodukten (BNP), står det att läsa i senaste numret av ETC (2/96). Syftet är att få ett rättvist underlag för beräkningen av EU-avgiften så att länder med en stor svart marknad inte får en för låg avgift.
Johan Ehrenberg fortsätter att driva sin tes att de ekonomiskt-statistiska utsagor om landets tillstånd som presenteras är politiskt-ideologiskt färgade. Det visar han med ett antal enkla nationalekonomiska räkneexempel och konsekvenserna av olika sätt att räkna.
Men han stöter på motstånd, konstigt nog. Alla artefakter det vill säga det som är skapat av människan torde inrymma och utgöra uttryck för idéer och värderingar, vare sig det handlar om arkitektur, datorprogram eller ekonomisk statistik.
Hur skulle det annars vara?
Ehrenberg utgör en nyttig motvikt till ekonomismens förmenta och illusoriska objektivitet.
Köp och läs. Kostar tio spänn. Finns knappt någonstans där tidningar säljs.

fredag, juli 12, 1996

IT-samhället en chimär

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960712


I NUMMER 2/96 av Häften för kritiska studier skriver umeforskarna Lena Andersson-Skog och Thomas Pettersson en lång och initierad artikel om IT från ett ekonomiskt-historiskt perspektiv. De spanar efter det informationssamhälle alla talar om, men finner egentligen bara en ytterligare fas i industrisamhällets utveckling inget "nytt" samhälle.
De hävdar som en viktig poäng att IT inte kommer att ändra samhällsutvecklingens riktning. Att informationsflöden och -tillgänglighet ökar räcker inte för en samhällsomvandling. Till det krävs att informationen kan kontextualiseras vilket skulle möjliggöra ökad kunskap. Det görs bäst i sociala sammanhang, med personliga kontakter.
En av författarnas slutsatser är alltså att en ökad IT-användning skapar större behov av personliga kontakter.
Artikeln andas rätt stor kritik mot de gängse beskrivningarna av IT-revolutionen och den påstådda upplösningen av industrisamhället. Författarna menar att sådana beskrivningar är både alltför teknikfixerade och ideologiskt färgade av de grupper ­ tekniker, ekonomer, politiker och akademiker som förmedlar dessa beskrivningar.
Andersson-Skog & Petterson vill stå i den motsatta positionen. Icke-tekniska beskrivningar av IT i samhället, utan ideologiska förtecken. Då blir tekniken neutral och författarna objektiva.

MEN FRÅGAN är om den positionen är den självklart bästa. Deras utgångspunkt det är de samhällsekonomiska behoven som avgör vilka tekniska lösningar som kommer att tillämpas i samhället är inte helt invändningsfri. Inte heller ideologibefriad.
Ta Internet som exempel: Militära behov styrde teknikutvecklingen på 60-talet, och den internethausse vi ser i dag kan knappast sägas utgå från samhällsekonomiska behov. Eller ta informationsteknik generellt: Det är lätt för företag att mäta investeringskostnader för IT, men betydligt svårare hart när ogörligt, hävdar en del att mäta investeringarnas lönsamhet. Så det borde finnas andra behov som lurar i vassen.
Varför inte använda deras utgångspunkt som hypotes? Givet den IT-användning vi ser i dag vilka samhällsekonomiska behov har vi? Eller tvärtom; givet våra samhällsekonomiska behov (om de nu kan fastställas), använder vi IT på rätt sätt?
Häften för kritiska studier nr 2/96 är läsvärd också utöver denna artikel men svårfunnen. Alla svenska universitetsstäder har återförsäljare utom Umeå, där det ändå finns två akademibokhandlare.
Se där, en sommargåta.

måndag, juli 08, 1996

Saknas: IT-tidskrift

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960708


NÄR INTERNETVÅGEN började skölja över oss för ett par år sedan, skapades några tidskrifter – Z.mag@zine, Hallå och InternetGuiden – med ambitionen att skriva om samhällsfrågor och kulturfrågor förknippade med IT, blandat med senaste nytt från internetvärlden. Den gemensamma nämnaren var den amerikanska tidskriften Wired som inspirationskälla.
    Kanske är Sverige för litet för sådana tidskrifter och kanske ger förlagen nya tidskrifter alltför kort tid att visa sig lönsamma. I dag finns i varje fall endast InternetGuiden kvar – tyvärr den sämsta tidskriften av dessa tre; den blir mer och mer lik vilken tekniktidskrift som helst.
    Som vore det en tanke skriver Unni Drougge i det senaste numret av InternetGuiden att vi borde "fucka hela IT-debatten", det är ju ändå bara att "jonglera med ord". Så vad ska vi med denna typ av tidskrifter till, tycks hon mena.
    Återstår Wired. I julinumret intervjuas framtidsforskaren Alvin Toffler, som främst är berömd för boken The third wave, om tredjevågspolitik, demokrati och konstitutionella frågor i informationssamhället. Representativ demokrati betyder att vi alla i någon mening ska ha inflytande i de frågor som berör våra liv. Därför, menar Toffler, borde exempelvis japanska parlamentariker sitta i USA:s parlament och vice versa, eftersom beslut i respektive parlament berör också andra länder än det egna.
    Toffler önskar dessutom se ett skattesystem där varje medborgare ges inflytande över hur en viss del av den inbetalade skatten ska användas. Vill en medborgare se större monetära satsningar på sjukvård, en annan på utbildning, en tredje på krigsmakten så borde medborgare ges detta inflytande.
    Lite tillspetsat: De som inte har kommit i kontakt med Internet upprörs gärna över barnpornografi och laglöshet på nätet, medan nätmedborgare hävdar att det är knappt möjligt att finna olagligheter på nätet. För att lugna de förra och för att förhindra alltför ogenomtänkta censurlagar för Internet, har ett civilgarde kallat CyberAngels uppstått på nätet, står det att läsa i en annan artikel i detta nummer.
    CyberAngels består av ca 1 000 nätmedborgare som söker kriminella inslag på nätet och anmäler det de finner till polisen. Vem som helst som vill arbeta mot nätkriminalitet kan vara med. Det leder ofta till att moral och juridik blandas samman – det som en CyberAngel uppfattar som anstötligt riskerar anmälas som kriminellt. Gardet arbetar i motvind; det gillas inte av den klassiskt anarkistiske nätmedborgaren, inte av polisen och inte av Wireds artikelförfattare.
    Det saknas en svensk motsvarighet till Wired – dock bör det vara en tidskrift med större läsvärde även för människor utanför internetvärlden och med mindre nyliberala inslag.

måndag, juni 03, 1996

Det virtuella livet – och livet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960603


I allt fler sammanhang anses informationstekniken – oftast är det datorkommunikation och Internet som underförstås – få en om inte avgörande, så i vart fall väsentlig betydelse. Så också inom kulturområdet. I den senaste kulturutredningen beskrivs idéer om särskilda kulturnät med hög tillgänglighet, där det ständigt kommer att pågå samtal som kan involvera alla som befinner sig på nätet.
    IT-kommissionens betänkande från 1995 hävdar att en ökad användning av IT i nätverk skapar föreställningar om nya kulturmönster, om kvalitativa förändringar i både produktion och konsumtion av kultur och om att dialogen inom kulturområdet kan utvecklas.
    I den så kallade IT-propositionen som kom för några månader sedan betonas vikten av att användningen av datornätverk för kommunikation inom olika samhällsområden ökar.
    Det är tre exempel på samhälleliga påbud om att vi bör leva mer i virtuella världar än vi gör i dag – men påbuden anges med en inte helt angenäm självklarhet. Jag har sällan sett någon reflektion över vad det betyder att leva i den virtuella världen. Behövs inte det?
    Sherry Turkle ägnar närmare 350 sidor åt denna fråga i sin senaste bok Life on the Screen (Simon & Schuster). Som en bland de intressantaste IT-forskarna i dag, har hon bedrivit flera större fältstudier om hur det är att leva på nätet.
    Sherry Turkle, professor vid Massachusetts Institute of Technology, är sociolog, antropolog, men främst psykolog; det ämnesområde där hon tog sin doktorsexamen. Efter hennes förra bok, Ditt andra jag, har hon fortsatt utforska människors förhållande till datorer – hur de formar vårt sätt att tänka och handla, hur de förändrar vår kultur.
    När det gäller livet på nätet har Turkle studerat en speciell livsform – så kallade Multi-User Dungeons (MUD). Ett MUD är en virtuell socialitet, ett virtuellt sällskapsspel, en ny form av gemenskap, en ny form av litteratur som skrivs tillsammans med andra. Och mer; det har blivit ett sätt att omskapa sitt liv och utforska sin personlighet. Olika MUD kan man finna lite varstans på Internet, såväl i Sverige som i andra länder.
    Som spelare/medborgare i ett MUD skapar man en personlighet till ett namn. Collegestudenten Doug, skriver Turkle, har fyra olika personligheter i tre olika MUD. En förförisk kvinna, en machoman, en kanin av obestämt kön och en ytterligare karaktär som han inte vill avslöja.

Anonymiteten är oftast viktig. Den ger människor en chans att uttrycka flera outforskade sidor av jaget, leka med sin identitet och pröva nya i en sådan utsträckning att identitetsbegreppet sträcks ut till sin yttersta gräns. Identitetsbegreppet, såsom västerlandets vetenskap har konstruerat det, refererar till likheten mellan två kvaliteter, här mellan en person och dess personlighet. Det som händer i MUD är att en person kan ha flera personligheter.
    Stewart, en annan student Turkle intervjuat, lever minst 40 timmar per vecka i olika MUD. I den fysiska världen är han en smått tragisk figur; ytterst få vänner, inget socialt liv. För Stewart är dock inte anonymiteten särskilt viktig; livet på nätet är inget rollspel för honom, utan det enda sociala – och riktigt verkliga – liv han har.
    Som i en askungesaga möter Achilles, som han kallar sig på nätet, Winterlight, som är en kvinnlig "medspelare". Med henne lyckas Stewart med allt han aldrig lyckats med i den fysiska världen. Sina 23 år till trots har han aldrig upplevt någon romans eller närhet med en flicka, men på nätet är han charmig, han bjuder ut Winterlight på en romantisk middag och vågar till och med fria till henne. Det kulminerar i ett virtuellt giftermål.
    Man tycker ju att hans sociala framgångar på nätet skulle kunna lära Stewart något om hur han socialt ska lyckas bättre i den fysiska världen. Tvärtom känner han sig ännu sårbarare och ömtåligare efter att ha deltagit i olika MUD. Han har blivit ännu mer socialt misslyckad, som han själv säger, och fått ännu sämre självförtroende.

I samband med detta fenomen – att en person antar olika personligheter – diskuterar Turkle det som inom psykologin benämns Multiple Personality Disorder (MPD). Det är en benämning på en människas tillstånd när två eller flera separata personligheter framträder växelvis. I den fysiska världen betecknas MPD som en högst allvarlig sjukdom. Ska vi därmed betrakta Turkles intervjuade MUD-spelare som psykiskt sjuka? Också när de lever i en virtuell värld?
    Virtuella könsbyten kan också ses som ett sätt att utforska sin egen personlighet. MUD ger en möjlighet att anta det motsatta könet och därmed reflektera över den sociala konstruktionen av könen. Flera vittnar förvånat om skillnader i bemötande när de på nätet uppträder som sitt motsatta kön.
    Så återstår sex. Går det att ha sex på nätet? När helt anonyma människor möts virtuellt verkar åtrå ännu lättare kunna omsättas i handling – om än virtuell sådan. Att ha virtuellt sex – det vill säga att med text i en omedelbar interaktion med en medspelare skapa olika virtuella miljöer och beskriva olika handlingar – var för flera av de människor Turkle studerade ett sätt att prova sina sexuella fantasier utan att vara otrogen sin partner.
    Större delen av boken ägnas åt att presentera och diskutera betydelser av dessa människors upplevelser av virtuella liv. Men det finns också en kritisk dimension i hennes bok. Den växande – men farligt förenklade – tanken på att de samtal med andra människor Internet kan mediera, utgör ett effektivt substitut för samtal ansikte mot ansikte, bör vi inte ta fasta på. Turkle menar att rörelsen mot det virtuella riskerar leda oss till en sämre förmåga att uppleva verkligheten.
    Dessutom tenderar vi till att uppfatta upplevelser av verkligheten som andra klassens upplevelser jämfört med virtuella. Direkta upplevelser av verkligheten är ofta röriga och oordnade – interaktiv multimedia kommer alltid färdigtolkad. Därmed föredras de virtuella. Det är en för Turkle oroande tendens.

I Turkles forskning om interaktiv informationsteknik ställs mycket på huvudet. Vad är otrohet? Är endast fysiska samlag att betrakta som otrohet? Och vad betyder det om den anonyme medspelaren på nätet kan vara av samma kön som dig, eller rent av minderårig?
    Vad betyder det virtuella livets möjliga identitetsbyten för vårt moderna identitetsbegrepp? "Who am we?", blir Turkles fråga. Inte vem jag är, ty jaget kan på nätet vara flera.
    Vad är verklighet och vad är simulering? För flera av ungdomarna Turkle intervjuade är livet i olika MUD verkligare än verkligheten; det är allt de behöver. Med flera fönster öppna mot olika virtuella världar blir verkligheten bara ett annat – ofta sämre – fönster.
    Identiteter upplöses, personligheterna flödar, livet simuleras på nätet. Datorn, som uppfanns i syfte att vara en snabb och exakt räknemaskin, har med en utvecklad kommunikationsteknik förvandlats till något som tillhandahåller möjligheten till ett nytt liv. Från att varit den enskilda artefakt som bäst förtingligat det moderna projektet, löser dagens informationsteknik upp många av modernitetens centrala grundsatser.
    Oswald Spengler skulle nog hävdat att Turkle beskriver det moderna samhällets undergång, medan Lyotard, Baudrillard, och andra postmodernister skulle kunna använda informationstekniken som testbänk och inspirationskälla för postmoderna idéer.
    Samtidigt som det är lätt att bli lite skrämd av de virtuella liv som beskrivs, är det också lätt att bli förförd av Sherry Turkle. Skrämd, därför att ens föreställningar som den moderna vetenskapen har präntats in i oss ruskas om. Förförd, på det sätt som postmodernister ofta lyckas med när de tycks öppna dörren till ett nytt, spännande och outforskat sätt att hantera verkligheten.
    Det liv på nätet Turkle uppmärksammar är måhända i dag en ytterlighet, men en ytterlighet som förtjänar uppmärksamhet. Hennes studier hjälper oss att uppfatta relevansen i frågan: Hur förändras vi när vi allt mer tenderar att leva våra liv på nätet?

torsdag, maj 23, 1996

Internet – fluga för politiker

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960523


FRÅN ATT ha legat inom förre samordningsministern Jan Nygrens område, har Ines Uusmann i egenskap av kommunikationsminister i den nya regeringen också fått IT-frågorna på sitt politiska bord. Men det hade kunnat börjat bättre.
    I en intervju i SvD i förra veckan uttalar sig Uusmann kanske lite väl snabbt, för att tolka hennes uttalande vänligt. "Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med det egentligen?" Hon uppfattar Internet som en fluga som blåser förbi; att folk inom kort kommer att tröttna på nätet.
    Det är riskfyllt att uttala sig på det sättet om ny teknik, därför att man uttalar sig oftast om något vars potential och utbredning vi ännu knappt sett början på. Men Uusmann kan trösta sig med att hon är i gott sällskap. Här följer några axplock av liknande uttalanden genom historien:
    "This 'telephone' has too many shortcomings to be seriously considered as a means of communication", sägs ha uttryckts i ett internt PM på telegrafbolaget Western Union 1876, när telefonen såg dagens ljus.
    "Who the hell wants to hear the actors talk?", frågade sig H M Warner på filmbolaget Warner Brothers 1927, när ljudfilmen stod för dörren.
    "I think there is a world market for maybe five computers", lär IBM:s styrelseordförande Thomas Watson ha sagt 1943, precis när de första elektroniska datorerna höll på att konstrueras.
    "There is no reason why anyone would want a computer in their home", menade Ken Olson, ordförande för datorföretaget Digital 1977, när de första persondatorerna kunde börja skönjas.
    Nå, jag vill inte med bestämdhet fastslå att Ines Uusmann har fel – däremot mana till försiktighet. Vid första anblicken kanske det ser smickrande ut att hamna i detta sällskap av kuriösa uttalanden om ny teknik, men jag tror ändå att det gagnar hennes meningsmotståndare mer än henne själv.

lördag, maj 18, 1996

ETC blir dagstidning...

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960518


...PÅ INTERNET. Under maj månad kommer Johan Ehrenberg på prov att publicera Dagens ETC (som dagstidningen heter på nätet) varje vardag. Går allt väl kommer Dagens ETC att fortsätta publiceras på Internet i september. Adressen är http://www.etc.se.
    Notera dock att dagstidningen på Internet inte är en digital version av tidskriften ETC, utan en egen publikation.
    ETC har länge haft problem med distributionen av pappersversionen av tidningen. Av för mig okända skäl vägras ETC distribution via vanliga distributionskanaler för tidskrifter. I programförklaringen till Dagens ETC hävdar Ehrenberg att Bonniers, tillsammans med två andra företag, kontrollerar möjligheterna att nå ut med en (pappers)tidning som ETC.
    Det är enligt Ehrenberg inte ens möjligt att skänka bort tidningen, eftersom återförsäljarna inte får ta emot tidningar utanför de etablerade distributionskanalerna.
    I premiärnumrets ledare (den 2/5) skriver Ehrenberg om svårigheten att göra en radikal tidning i ett överväldigande borgerligt mediamonopol. Och om hur svårt det är att finansiera en radikal tidning – det är betydligt svårare före en radikal tidning att skapa annonsintäkter än för en borgerlig dito.
    Men hur finansieras en tidskrift på Internet? Dagens ETC har löst det så att du som läser tidningen får själv avgöra vad tidningen är värd. Och du behöver bara betala om du gillar det du läser. Längst ned på varje tidningssida ges det möjlighet att skicka ett e-brev till redaktionen och anmäla att man vill bidra med en summa, och redaktionen skickar ett inbetalningskort.
    Ett datornätverk som saknar allt vad ägare och monopolism heter, där distributionen är omvänd – tidningen skickas inte, utan hämtas av läsaren – och där yttrandefriheten är så stor att vi måste lagstifta bort vissa delar (den s k sedlighetslagen som antagits i USA är ett exempel på detta) är den självklara platsen för en sådan som Ehrenberg att publicera sig.
    "Information wants to be free", heter det ju i cybervärlden. Allt ska vara gratis. Men även om det kan verka paradoxalt bidrar man till denna frihetssträvan genom att betala en skärv för att få läsa Dagens ETC.

onsdag, maj 08, 1996

Multimedial ragnarök

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960508


SOM VORE det ett utdrag ur en bok av Ellery Queen, reder den amerikanske forskaren Robert D Putnam ut mysteriet med mordet på det medborgerliga engagemanget i USA, i en artikel i senaste numret av Moderna Tider (nr 67 1996).
    Forskning visar, menar Putnam, att det sociala kapitalet, det vill säga medborgares deltagande i olika sociala aktiviteter – föreningsliv, sociala nätverk, vardagliga sammankomster, diskussionsklubbar etc – har minskat drastiskt de senaste decennierna.
    Efter en genomgång av ett antal misstänkta orsaksfaktorer – utbildning, förortslivet, tidsbrist, familjesituationen, välfärdsstatens tillväxt med flera – är den huvudmisstänkte inringad: televisionen. Vi isolerar oss, vår aggressivitet ökar, vår misstänksamhet mot andra människor ökar och vi blir i allmänhet mer pessimistiska – på grund av ett ökat tevetittande.
    Som av en händelse fyller DN:s chefredaktör Hans Bergström i en annan artikel i samma nummer på i talkören mot televisionen, dock med exempel hämtat från vår svenska medievardag.
    Men visst har vi hört det förut? Har inte kravet på en tevefri dag i veckan kommit och gått flera gånger? Tillför dessa artiklar något till den kritik mot televisionen som är lika gammal som teven själv? Inte särskilt, måste jag säga. Och varför denna närmast skygglappsmässiga fokusering på televisionen?
    I dag sitter allt fler – exempelvis undertecknad – varje dag med olika fönster öppna mot olika informationsmiljöer via sin dator. Ett fönster mot World Wide Web, ett mot e-postlådan, ett par fönster mot olika konferenssystem, ett mot min lokala hårddisk, ett mot servern, ett par fönster mot olika biblioteket och ett par fönster mot andra tillämpningar.

DETTA FENOMEN håller även så sakteliga på att utökas med fönster mot olika fysiska platser, när och fjärran, som fångas av utplacerade videokameror. Och det dröjer knappast länge förrän datorn utökas med fönster mot alla tevekanaler.
    Samtidighetens himmel eller helvete? Allt finns på datorskärmen. Tendensen går mot realtid i allt högre utsträckning, det vill säga fler fönster som fångar det som sker just nu runt om i världen. En fönsterzappares dröm.
    Vad är den sociala kapitalförlust som teven orsakar mot den informationstekniken kommer att orsaka? Och i Putnams och Bergströms anda, vad är televisionens sociala konsekvenser mot det multimediala ragnarök som informationstekniken bidrar till?
    Bah, intet.

måndag, april 22, 1996

Varning för pojkstyre

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960422


TILL DET ursprungligen grekiska efterledet -krati, som betyder välde, har vi satt en del olika förled för att fånga olika tänkbara styrelseskick i ett samhälle. Det vanligaste är demokrati; folkvälde, där makten utgår från folket.
    Men också aristokrati; fåtalsvälde, där fåtalet bestäms av adlig börd, plutokrati; rikedomsvälde, där inkomst och förmögenhet utgör villkor för rösträtt och valbarhet, och teknokrati; tekniskt expertvälde.
    I den nya kulturtidskriften Barbar (nr 3 1996) ges ännu ett förled till begreppet -krati, nämligen infantokrati; pojkstyre, där det pojkaktiga tänkandet styr.
    I en artikel hävdas det att datorerna (och även annan kommunikationsteknik) drar in oss människor i en allt vanvettigare jakt på snabbhet. Att ha en snabb dator och en snabb förbindelse på nätet betyder allt. Vi byter datorer endast för att inte vara sämre (läs: ha långsammare dator) än kamraten eller kollegan. Det är hastighet grabbar mäter i dag, inte storlek.
    Det krävs, märkligt nog, ett visst mått av integritet och vuxenhet att våga säga att min dator går tillräckligt snabbt.
    Snabbhetssträvan är ett vanligt drag hos barn (särskilt hos bortskämda dito), och i datorsammanhang är denna processorstress ett uttryck för en infantil pojkrumskultur som håller på att överföras till vuxna beslutsfattare i samhället. "Jag vill ha det nu", är infantokratins signum.
    Det ligger en hel del i den provokationen. Det går emellertid att göra ytterligare associationer till begreppet infantokrati. Göran Persson uttryckte i ett tal strax innan han utnämndes till statsminister, att han i sitt politiska arbete minsann inte skulle böja sig för de "tjugofemåriga slynglar" som utgör aktörerna på penning- och valutamarknaden.
    När politiker – och även vi andra – med spänning inväntar marknadens reaktion (går räntan upp eller ned? Kommer kronkursen att falla eller stiga?) efter ett riksdagsbeslut om besparingsåtgärder, är det ett antal penningmäklare ˇ alltid framställda som unga män ˇ som utgör väldet.
    Att höra en tjugofemårig grabb säga att räntan gick upp därför att det senaste försöket att demontera svensk välfärd inte var tillräckligt kraftfullt, är också ett uttryck för infantokrati.
    Men frågan är om förledet i infantokrati – infantil – ska beteckna de som styr via IT-området och penningmarknaden, eller om det ska beteckna vi andra som låter oss styras.

torsdag, april 18, 1996

En lady på nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960418


LADY ADA LOVELACE, dotter till poeten Lord Byron, har fått ge namn till en svensk tidskrift för kvinnor och av kvinnor på Internet: Ada. Det är journalisten Ana L Valdés och Eva von Pepel som bestämde sig för att skapa en agora ˇ ett torg ˇ för kvinnor i den annars så mansdominerade cybervärlden.
    Lady Lovelace brukar ses som den första kvinnan i datorhistorien. Hon intresserade sig på 1830-talet av naturvetenskap och teknik, utan att ha möjlighet till utbildning ˇ på grund av hennes könstillhörighet. Hon kom främst att fascineras av Charles Babbages ideer om en automatisk räknemaskin, men såg också andra möjligheter med vad som drygt hundra år senare kom att bli den första elektroniska datorn.
    Där Babbage såg beräkningar som det viktigaste tillämpningsområdet, såg Lovelace att en sådan maskin skulle kunna användas till såväl musikkomposition som att skapa grafiska bilder. Därmed får man väl säga att denna kvinnliga datorpionjär ligger helt rätt i tiden i dag.
    Tidskriften Ada tar i sin programförklaring ställning för det klassiska internetidealet: att aktivt arbeta för att behålla Internet fritt för debatt och utbyte av information. Tidskriften ställer sig bakom organisationer som Electronic Frontier Foundation och Cyber Rights Organization, vilka arbetar för att motverka censurlagar och andra former av förbud på Internet.
    Innehållet i första utgåvan av Ada är ett smörgåsbord av internetdebatt, konst, krönikor, tips för internetabonnemang, insändare och mycket annat. Sidorna är snyggt illustrerade med konstverk av olika konstnärer.
    Dessutom – något som borde intressera bibliotekarier som arbetar med CD-ROM och Internet – finns recensioner av multimediaprodukter av skiftande slag. Det är emellertid främst redan publicerade artiklar (framför allt i Dagens Nyheter) av Ana L Valdés.
    Det intressantaste inslaget är att den till och från provokativa och anarkistiska konstnären Channa Bankier i avdelningen Galleriet presenterar ett antal – 15 noga räknat – alster av sin konst. Hon kommer dessutom att presentera sina favoritkonstnärer i varje nytt nummer. Elektroniska tidskrifter fungerar enligt min mening väl när det gäller att visa konst.
    Ada är den intressantaste svenska nättidskriften jag har sett sedan Art Bin startade förra året. Och även om redaktörerna anger att detta är en tidskrift för kvinnor, bör det inte hindra män från att upptäcka den.
    Internetadressen är: http://www.algonet.se/~agora/ada/ada.htm.

lördag, mars 30, 1996

Solidariska samtal

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960330


YTTERLIGHETER FASCINERAR mig, utan att jag riktigt vet varför. Många gånger kan två ytterligheter av någon företeelse skänka en känsla av att man förstår något som är större än ytterligheterna var för sig. Helheten är större än summan av dess delar, för att tala med Aristoteles.
    TV 1:s Striptease är ett program som gärna arbetar med ytterligheter. I onsdags (27/3) visades två diametralt motsatta sätt att hantera hyresgäster som får problem att betala sin hyra.
    I Malmö har hyresvärdar börjat bli lyhörda för betalningsförseningar och reagerar snabbt och hårt. Det kan räcka med att ligga efter med en eller två månaders hyra för att kronofogden ringer på med ett avhysningsbeslut i handen. Vräkning, med andra ord. Och ingen verkar bry sig om vad som händer med de som avhyses.
    I Skellefteå sköter allmännyttans bostadsbolag detta annorlunda. De har en före detta socialarbetare anställd uteslutande för att ta hand om problem med uteblivna hyror. Denne man, med en vänlig och sympatisk framtoning, fångar tidigt upp hyresgäster – som plötsligt förvandlades till människor – vars hyresinbetalningar av olika anledningar uteblivit.

HAN TAR kontakt med dem och bokar in ett besök i deras hem. Efter några timmars prat och resonerande har mannen oftast lyckats nå en för bägge parter acceptabel lösning.
    – Det verkar väldigt enkelt, säger Stripteases reporter.
    – Det är väldigt enkelt, säger mannen. Det handlar bara om att ta sig tid att tala med människorna som hamnat i svårigheter.
    Bostadsbolaget har cirka 30 fall per månad av betalningsproblem hos sina hyresgäster. Av dessa klarar denne man upp cirka 25 – genom samtal. Det är en form av problemlösning som verkar tillämpas så sällan att den uppfattas som radikal i dag.
    – Jag tror, säger mannen, att jag till och med är lönsam för bostadsbolaget.
    Det är möjligt, men egentligen relativt ointressant. Framför allt är mannen lyckosam för människor som annars riskerat att i onödan slås ut ytterligare.
    Här, Sverker Sörlin, har du ytterligare en illustration av din idé om "solidaritetens geografi" i Sverige, som liksom åselefallet visar att solidaritetens prickar tätnar ju längre norrut man tittar på kartan.

fredag, mars 22, 1996

Lär av Aristoteles

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960322


ARBETSTIDSFÖRKORTNING och sextimmars arbetsdag verkar så sakteliga vinna gehör också utanför vänsterpartiet och socialdemokraternas kvinnoförbund. Socialdemokraternas partikongress antog också denna linje, mot partiledningens vilja. På det sättet kommer arbetslöshetsproblemet att lösas, hävdar förespråkarna. Genom att dela på jobben kommer fler att få jobb, är trossatsen.
    Men mot detta ställer sig de mäktigaste parterna på arbetsmarknaden. LO:s ordförande Bertil Jonsson uttalade sig i ett nyhetsprogram i samband med partikongressen, att en arbetstidsförkortning inte kan leda till annat än en högst marginell förändring av arbetslöshetssiffrorna.
    SAF går ut med annonser med budskapet "Mindre arbete ger faktiskt inte mer jobb". Utgångspunkten i dessa annonser är att alla arbetstagare är så specialiserade och unika att ingen är utbytbar ˇ om just du arbetar mindre kan ingen annan utföra det du inte hinner med om din arbetstid förkortas. SAF meddelar tydligt budskapet att vi ska arbeta mer än vi gör i dag.

PROBLEMET är att förespråkarna för arbetstidsförkortning använder fel argument. Ekonomimaskinerna hos LO och SAF kommer alltid att kunna visa på "objektiva" beräkningar som visar att arbetslösheten inte minskar med kortare arbetstid. Och mot dessa kämpar man förgäves.
    Att förkorta arbetstiden är att öka vår frihet; att förlänga arbetstiden är att öka nödvändighetens slaveri, menar Göran Rosenberg i en artikel i Moderna Tiders marsnummer. Med utgångspunkt i Aristoteles frihetsbegrepp ger han sig ut på en resonerande färd mellan frihet och nödvändighet. I stället för att minska det nödvändiga arbetet, skriver han, har arbetets rationalisering lett till motsatsen: frustration och olycka hos miljontals arbetslösa människor som upplever sig berövade sin funktion i samhället.
    "Människan (...) som utestängs från produktionen av det nödvändiga, har blivit vår civilisations mest tragiska figur, i stället för dess mest eftersträvansvärda." Det får representera Rosenbergs aristoteliska kritik mot samhällets (o)ordning.
    När förespråkarna för arbetstidsförkortning hävdar ökning av arbetstillfällen som sitt främsta argument sällar de sig mer eller mindre medvetet till sina meningsmotståndare. Nyansskillnader, visst, men målet är det samma: mer arbete till flera.
    Det är en konservativ väg att vandra; föreställningen om arbetet som begrepp och företeelse stadfästs därmed som det moderna samhällets viktigaste hörnsten. Förespråkarna borde snarare argumentera för att en generell förkortning av arbetstiden ökar människans frihet.
    Och att frihet är viktigare än arbete.

onsdag, februari 14, 1996

Den tvetydiga norrlandsbilden

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960214


I SAMBAND med Åsele-affären har en bild av oss norrlänningar växt fram – som goda, gästvänliga, rättrådiga och med hög moral.
    För några veckor sedan medverkade umeåprofessorn Sverker Sörlin i debattprogrammet Speciellt, där han lade fram idén om en "solidaritetens geografi" i Sverige. Sörlins karta påvisar väsentliga skillnader i främlingsfientlighet och rasism mellan olika delar av landet, och Norrland – här representerat av Åsele – tillhör den del som visar ett stort mått solidaritet.
    Bengt Pohjanen, norrbottnisk författare, gav en liknande beskrivning i samma teveprogram. Det kalla klimatet och den ogästvänliga och karga naturen gör människorna här uppe i norr varma och gästvänliga. Det är vackra kartor dessa herrar ritar; kanske i överkant vackra.

MOTBILDEN DRÖJDE emellertid inte länge. Regissören Kjell Sundvall, själv uppväxt i Norrbotten, förmedlar i filmen Jägarna en diametralt motsatt föreställning om Norrland och norrlänningarna.
    I denna film är den norrländske mannen en rå rasist, en konsekvent kvinnoförtryckare, som nästan helt saknar rättskänsla, moral och empati. När dessa egenskaper framträder vid ett och samma tillfälle – i mötet med en kvinna av annat etniskt ursprung – uppstår en närmast outhärdlig kulmen.
    Det norrländska samhället beskrivs som inskränkt och fyllt av nepotism. Sundvall är inte – om nu någon trodde det – ute efter att visa några norrländska rötäggin action. Hela samhället står bakom jägarna – kommunledning, medborgare och polis. Utom den lokale journalisten – som följdriktigt talar utan norrländsk accent .
    Och i den mån den norrländska kvinnan beskrivs tiger hon och lider, marginaliserad och reducerad till redskap.

ETT AV Sundvalls syften med filmen, har han sagt, är att visa upp Norrbotten för filmpubliken; att göra människor nyfikna på denna landsända. Filmen inger snarare en längtan till avståndstagande än till närmande. Säg att vi skulle ta filmens budskap på allvar – vem vill möta sådana människor? Vem vill besöka ett sådant samhälle?
    Sundvall ritar en helt annan karta över det norrländska humanlandskapet än Sörlin och Pohjanen. Frågan är vem man ska tro på – om man nu måste tro på någon. Med en karta tror vi oss ofta veta hur landskapet ser ut. Har vi två olika kartor kan vi aldrig vara riktigt säkra.
    Det känns betryggande.

måndag, januari 29, 1996

Cash management och kritiskt tänkande

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960129


VI HÅLLER på att förlora en viktig fristad från marknadskrafterna: kyrkan. Ärkebiskop Gunnar Weman uppvisar enligt Maria Schottenius (Expressen 21/1) en managementfilosofi för statskyrkan som inte står näringslivet efter.
    Kyrkan ska ut på marknaden och skaffa sig fler kunder; med lite extra säljinsatser här och lite flashigare förpackningar där kommer folk. Allt går att sälja med marknadsföring – till och med andlighet. Tror man.
    Marknaden har alltså fångat ännu en samhällsinstitution i sitt nät. Finns det någon kvar? Eller har marknadens taggtråd omslutit oss helt?
    Vid sidan om kyrkan har länge universitetet utgjort en fristad från krämarmentalitet och cash management. En oas för kunskapstörst och kritisk reflektion. Den senaste universitetsreformen har emellertid sett till att inte heller universitetet ska undantas marknadstänkandet.

EN REFORM som innebär att varje enskild student har en prislapp och utgör den institutionernas intäkter för den grundutbildning de bedriver får självklart konsekvenser.
    Det blir allt viktigare att locka till sig studenter och att skapa en konkurrenssituation. 60 studenter i stället för 30 på en viss kurs fördubblar intäkterna för kursen. Det betyder också att underkända studenter utgör ett intäktsbortfall, men som dock kan kompenseras med ett större intag av studenter. En uppskattning av antalet underkända studenter på olika kurser blir därmed en viktig faktor i institutionernas budgeteringsarbete.
    De mindre högskolorna anammar reformen genom att nischa in sig – för att använda marknadens uttryck – på olika sätt. En högskola satsar på internationalisering – nittiotalets trendigaste begrepp inom högre utbildning – och lockar studenter med utlandsstudier inbakat i utbildningarna. En annan lockar med ett nära samarbete med lokala företag, så intimt att man får känslan av att undervisningen försiggår på företagen. Praktiskt för företagen – de får lite gratis arbetskraft – och praktik för studenten.
    Och vips förvandlas högskolan till yrkesskola.
    Man ordnar och tillrättalägger. Serverar på silverfat. Studenten behöver inte göra något – studenten är ju kung. Eller ska man säga kund? För så blir det ju på marknaden för högre utbildning.

UNIVERSITETEN är större än högskolorna, mer traditionstyngda, konservativare och därmed något trögare. Inte lika reaktionssnabba. Men de kommer. Wait and see. Med smart marknadsföring och flashiga förpackningar ska utbildning säljas också där.
    Men föreställningen om studenten som kund till universitet och högskolor är en omöjlig föreställning; en horribel metafor.
    En student är liksom lärare och forskare en person som deltar i den ständiga jakten på kunskap, mot de högre insikterna. Studenten bör ses som en medskapare i denna process – en process som fortfarande bäst formuleras i Kants anda: en ständig strävan mot det sanna, det goda och det vackra.
    Till den processen har inte marknadstänkandet något att tillföra.

torsdag, januari 11, 1996

Förnuftets seger?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960111


DET ÄR knappast någon överdrift att hävda att segraren mellan indianer och vita i västernfilmer så gott som alltid är de vita. Det kan ses som ett exempel på hur (populär)kulturen försvarar en imperialism och vidmakthåller ett imperium, om man tar utgångspunkt i Edward Saids bok Kultur och imperialism.
    Men lägg märke till att lika ofta som den vite mannen vann striderna i dessa filmer, vann indianerna åskådarnas sympatier.
    På samma sätt går det att se thrillern Seven, som går på biograferna för närvarande. Det är en ytterst kuslig och välgjord thriller; mörkt foto, raspigt, oftast taget med handkamera, snabba klipp och väl komponerad musik som förstärker upplevelsen. Typiskt nittiotalistiskt, men utan överdrifter.
    Temat är klassiskt: Två poliser jagar en bestialisk mördare. Den ene polisen, rationell, erfaren, förnuftig håller på att skola in den andre som är emotionell, otålig och ung.
    Vid sidan om kampen mellan dem och mördaren, pågår en kamp mellan förnuft och känsla – mellan poliserna. Också det är en klassisk kamp. Seven visar med önskvärd tydlighet hur det går åt skogen om vi låter oss styras av våra känslor; den emotionelle polisens ingripanden utgör gång efter annan en fara för utredningen, omgivningen, kollegan och inte minst för honom själv.
    Liksom de vita i västernfilmerna, segrar alltid förnuftet i kampen mot känslan – denna film utgör inget undantag. Men, nota bene, det är känslan – representerad av den ene polisen – som får åskådarens sympatier.
    Filmen kan ses som ett exempel på (populär)kulturens försvar av ett annat imperium – västvärldens moderna, rationella projekt. I det imperiet är vi alla koloniserade. Och likt andra imperier vidmakthålls det av kulturen.
    Det betyder dock inte att detta imperium nödvändigtvis har vår sympati.