onsdag, februari 14, 1996

Den tvetydiga norrlandsbilden

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960214


I SAMBAND med Åsele-affären har en bild av oss norrlänningar växt fram – som goda, gästvänliga, rättrådiga och med hög moral.
    För några veckor sedan medverkade umeåprofessorn Sverker Sörlin i debattprogrammet Speciellt, där han lade fram idén om en "solidaritetens geografi" i Sverige. Sörlins karta påvisar väsentliga skillnader i främlingsfientlighet och rasism mellan olika delar av landet, och Norrland – här representerat av Åsele – tillhör den del som visar ett stort mått solidaritet.
    Bengt Pohjanen, norrbottnisk författare, gav en liknande beskrivning i samma teveprogram. Det kalla klimatet och den ogästvänliga och karga naturen gör människorna här uppe i norr varma och gästvänliga. Det är vackra kartor dessa herrar ritar; kanske i överkant vackra.

MOTBILDEN DRÖJDE emellertid inte länge. Regissören Kjell Sundvall, själv uppväxt i Norrbotten, förmedlar i filmen Jägarna en diametralt motsatt föreställning om Norrland och norrlänningarna.
    I denna film är den norrländske mannen en rå rasist, en konsekvent kvinnoförtryckare, som nästan helt saknar rättskänsla, moral och empati. När dessa egenskaper framträder vid ett och samma tillfälle – i mötet med en kvinna av annat etniskt ursprung – uppstår en närmast outhärdlig kulmen.
    Det norrländska samhället beskrivs som inskränkt och fyllt av nepotism. Sundvall är inte – om nu någon trodde det – ute efter att visa några norrländska rötäggin action. Hela samhället står bakom jägarna – kommunledning, medborgare och polis. Utom den lokale journalisten – som följdriktigt talar utan norrländsk accent .
    Och i den mån den norrländska kvinnan beskrivs tiger hon och lider, marginaliserad och reducerad till redskap.

ETT AV Sundvalls syften med filmen, har han sagt, är att visa upp Norrbotten för filmpubliken; att göra människor nyfikna på denna landsända. Filmen inger snarare en längtan till avståndstagande än till närmande. Säg att vi skulle ta filmens budskap på allvar – vem vill möta sådana människor? Vem vill besöka ett sådant samhälle?
    Sundvall ritar en helt annan karta över det norrländska humanlandskapet än Sörlin och Pohjanen. Frågan är vem man ska tro på – om man nu måste tro på någon. Med en karta tror vi oss ofta veta hur landskapet ser ut. Har vi två olika kartor kan vi aldrig vara riktigt säkra.
    Det känns betryggande.