torsdag, september 26, 1996

Datateknik hotar offentligheten. Myndigheters IT-användning kan urholka lag

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960926


Anders R Olsson
IT och det fria ordet myten om storebror
Juridik & samhälle

FLERA DEBATTÖRER hävdar att den nya informationstekniken ställer i dag helt nya krav på den juridiska regleringen av områden där tekniken tränger sig på. Vi måste "tänka bort" industrisamhällets sätt att hantera information, börja om på nytt.
I IT och det fria ordet myten om storebror (Juridik och samhälle) skriver journalisten Anders R Olsson att, visst, juridiken måste ses över, men det är ingen ny fråga.
Sedan slutet av sjuttiotalet har han fört en enveten kamp för att bevara offentlighetsprincipen också när myndigheter datoriserar sina verksamheter. Mest känd är han för att 1991 ha lämnat in en ansökan till Datainspektionen om att på sin persondator få skriva en bok.
(Om en bok skrivs på datormedium och innehåller uppgifter om identifierbara människor är det i Datalagens mening ett personregister.)
Först efter två år (och ett år efter boken publicerats!) kommer beskedet. Nej. Därmed satte sig Datalagen ännu en gång över Tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag. Och sådant älskar Anders R Olsson att hata.
Olssons problem i denna bok är hur offentlighetsprincipen urholkas i takt med att myndigheter ökar sin IT-användning.
I en synnerligen polemisk anda utpekas fienden till en sådan informationsfrihet privacy-etablissemanget.
Detta etablissemang är en samling människor som blint försvarar den personliga integriteten, i alla lägen. Dessa menar att samkörning och registrering av personuppgifter i myndigheters informationssystem alltid är av ondo. Datainspektionen hör självfallet till etablissemanget, liksom vissa politiker, forskare och byråkrater i offentlig sektor.
Privacy-etablissemanget framställs som nyliberaler i SAF:s ledband, förespråkande ett samhälle där individen ska bestämma vad staten ska veta om människorna.
Olssons försvar för informationsfriheten blir ett försvar av upplysningens Utopia; ett genomrationellt samhälle, där människorna har befriats från sina fördomar och vidskepelser, där tänkandet är reduktionistiskt och där endast den som har något att dölja har anledning att frukta att få sina förehavanden granskade.
Här kommer en del grodor hoppandes. Olsson skriver att de allra flesta uppgifter om individer är helt ointressanta för både statliga eller icke-statliga makthavare. Men varför samlas de i så fall in? Folk- och bostadsräkningar, till exempel, är ju livsviktiga för samhällets sociala ingenjörer.
Han hävdar vidare som vidskeplig föreställning att 25 uppgifter om en individ lagda tillsammans skulle bli något annat. Skulle holism att synergi kan göra att vi förstår fenomen annorlunda vara någon sorts trollkonst?
Bättre blir det när den polemiken tonas ned. Som till exempel diskussionen om hur vi måste se bortom uppgiftsbegreppet när vi ska tillämpa offentlighetsprincipen.
Om långa och komplicerade utredningar som används till underlag för myndighetsbeslut har utförts manuellt lyder de under offentlighetsprincipen, men inte om en dator gjort jobbet. Men ett datorprogram uttrycker i allmänhet en en viss teori om hur samhället och människor är beskaffade, vilket i högsta grad inverkar på myndighetens sätt att agera.
Om någon med stöd i offentlighetsprincipen vill granska en myndighets agerande, borde därför de datorprogram som använts vid myndighetsutövandet också finnas tillgängliga för granskning.
En riktig tanke, som känns än viktigare när allt fler myndigheter automatiseras, dvs när besluten fattas i högre grad av datorer med regelsystemen inprogrammerade, än av människor.
Om handlingar endast ses som pappersdokument är offentlighetsprincipen enkel att tillämpa, men i datormiljö finns även begreppet potentiell handling. Ett informationssystem som består av en mängd uppgifter kan sammanställa dessa på hart när oändligt många sätt. Varje tänkbar sammanställning är en tänkbar handling.
Både potentiella handlingar och datorprogram är, hävdar Olsson, gåtfullt nog undantagna offentlighetsprincipen.
Flera fall av hur offentlighetsprincipen urholkas på grund av datorisering som beskrivs i IT och det fria ordet, är emellertid omskrivningar från Olssons förra bok på ett likartat tema, Spelrum från 1985.
Ska det tolkas som att antalet intressanta fall har minskat, eller att Olssons ork att gräva trutit?

måndag, september 02, 1996

Inre och yttre hot

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 960902


LÅT OSS för ett ögonblick anta att de har rätt, de som hävdar att världen håller på att globaliseras, att den moderna nationalstaten – såsom vi har valt att konstruera den – håller på att lösas upp och i en postmodern kultur ersättas av neotribalism.
Allt fler tecken, menar globalismens företrädare, tyder på det; från EU:s gränslöshet till en ökad grad av militant nationalism. (Att nationalismen ökar är ett tecken på att nationalstaten hotas, inte på att den frodas.)
Hot mot ett lands säkerhet har sedan nationalstatens födelse alltid uppfattats som utifrånkommande. Hoten kommer från andra länder. Mot yttre hot skapas därför starka militära försvar.
Under 90-talet har emellertid andra hot uppenbarat sig. De tydligaste exemplen ser vi hos det stora landet i väster. I USA har religiösa sekter sprängt människor i luften (minns Waco), hotellattentat åstadkommit förödelse (minns Oklahoma), enskilda våldsverkare dödar och skapar skräck (minns UNA-bombaren och bomben i Atlantas OS-park). Dessutom gror ständigt misstankar om att landets säkerhetstjänst undanhåller betydelsefulla uppgifter om viktiga händelser.
Hoten kommer från insidan.

DET DYKER den senaste tiden upp allt fler exempel på hur även Sverige hotas inifrån. Här tar sig händelserna inte lika extrema uttryck som i USA men det är kanske bara en tidsfråga.
Här råder affärerna; misstankarna om bedrägerier och korruption i olika offentliga verksamheter från enskilda arbetsförmedlare över kommunpolitiker till poliser och åklagare. Allt som avslöjats handlar inte enbart om enskilda människors misstag, utan om systemfel att verksamheter i den offentliga sektorn inte klarar av att förhindra dylika beteenden, eller att de till och med uppmuntras.

INTE HELLER verkar 90-talets strategi mot inhemsk nynazism i Sverige likgiltighet fungera.
Kanske är det så att vi måste börja uppfatta det inre hotet som minst lika allvarligt som eller kanske allvarligare än det yttre hotet mot landet. Det inre hotet är i dag reellt, medan det yttre är potentiellt.
Om våra regionala och lokala politiker skulle utgå från att den inre hotbilden är allvarligare än den yttre, skulle de inte med en sådan frenesi försvara I20:s existens. De skulle inte försvara I20 alls.
De skulle syssla med helt andra saker.