tisdag, maj 27, 1997

Hoplänkad i nuet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970527


MÅNGA ÄR vi som har fascinerats av den virtuella världen. Vad är det som lockar till virtuella miljöer? Snabbheten i informationsöverföringen? De multimediala effekterna? Inte för min del. Människors aktiviteter på nätet; gemenskapandet? Att visualisera det osynliga? Ja, hellre det.
    En viktig och fascinerande, men lite bortglömd aspekt är en enkel funktion som finns i många virtuella miljöer: Ångra. På engelska: Undo. Det är en funktion som gör att den senast gjorda aktiviteten görs ogjord. Tänk att som kirurg få göra ett felaktigt snitt ogjort eller att som bilförare göra en påkörning ogjord.
    Att kunna göra gjorda dumheter ogjorda är emellertid förbehållet virtuella miljöer. Och så heter också en webroman som precis färdigställts på nätet: Undo. En händelse som ser ut som en tanke.
    I en essä i Arena (nr 6/96) skriver litteraturvetaren Johan Svedjedal om Internet betraktat som bibliotek, och om litteratur på nätet. Där funderar han över frånvaron av hypertextromanen: skönlitterära internettexter, länkade till varandra, utan handlingstrådar och samlande perspektiv, som han föreställer sig en sådan roman. Det kan bli lysande litteratur, skriver han, men också lika ostadigt som ett höghastighetståg.
    Undo är det främsta formexperimentet för internetromankonsten jag hittills har sett. Lysande eller ostadigt? Varför betrakta dem som motsatser?

FÖR NÅGRA månader sedan skickade "bison" – nätidentiteten för en doktorand vid University of Texas – ut en förfrågan på nätet om att bidra med texter till en webroman.
    Bidragen finns nu hoplänkade på ett ickehierarkiskt sätt – så klart! – men inte samlade så att de enkelt kan nås i en helhet. Snarare är de fragmentariskt och till synes godtyckligt sammankopplade. Det ska vara, menar denne bison, ett detektivarbete att läsa Undo.
    Syftet med romanen var inledningsvis att bidragen skulle berätta om en persons – G – resa på nätet, en slags reseberättelse där läsandet i sig också innebär en resa till olika websidor. Nu skrevs inte alla bidragen i den formen; på nätet är direktiv inte nödvändigtvis till för att följas.
    Någon läsordning är inte förutbestämd, men det finns en karta över romanen (dock utan webadresser). Kartan är ovärderlig i läsandets resa, och den liknar till förväxling en geografisk karta över USA – vad nu det betyder.
    Bisons influenser till denna roman är bland andra filosofen Georges Bataille (och hans kritik mot stora systembyggen), William S Burroughs (och hans cut-upteknik) och – framför allt – Jack Kerouac (och hans febrila sökande).
    "Det finns ingen destination, endast rörelse", är Undos motto.
    Undo kan också liknas vid episodfilmer som exempelvis Short Cuts av Robert Altman; ett antal mer eller mindre fristående episoder som visas i en till synes godtycklig ordning. Eller – med avseende på innehållet – som en filosofisk resa à la Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel.
    Men skillnaden mellan Undo och de olika referenser man kan komma på inom film och litteratur är att i Undo bestämmer läsaren ordningen. Att se Short Cuts innebär att episoderna trots allt levereras i den ordning Altman bestämt. Läsandet av Undo är en resa i sig. Att läsa om Pirsigs resa i Zen... kan göras i hängmattan.
    Snarare bör Undo liknas vid sådana installationer som involverar åskådaren – där själva konstverkets framträdande förutsätter åskådaren.

OCH INNEHÅLLET? Vad kan ett antal nätmedborgare bidra med i romanväg? Utöver olika egenförfattade episoder för huvudpersonen G blandas citat från musiker som Lou Reed och John Coltrane med citat från närmast litteraturhistoriska klassiker.
    Gemensamt för dessa citat är att de bidrar till att metaforiskt förstå detta under (-liga, -fundiga, -bara, -skattade) Internet. Utifrån Milnes Nalle Puh ska Internet förstås som en dimma som kan bli genomskinlig, och den lycka den upplever som känner terrängen:
    "Rabbit said: Everything looks the same in a mist. Have you noticed it, Pooh? Pooh said that he had. Luckily we know the Forest so well, or we might get lost, said Rabbit half an hour later and gave the careless laugh which you give when you know the Forest so well that you can't get lost."
    En längtan att navigera till en oupptäckt kust uttrycks med flera citat från Melvilles Moby Dick. Till exempel:
    "Ah, noble ship, the Angel seemed to say, beat on, beat on, thou noble ship, and bear a hardy helm; for lo! the sun is breaking through; the clouds are rolling off – serenest azure is at hand."
    Övergripande kan man tolka Undo som att Internet erbjuder en vision om en efterlängtad annan värld att försvinna till. Bland annat citeras den visionäre förromantikern och samtidskritikern William Blakes The book of Urizen:
    "They lived a period of years, they left a noisom body to the jaws of devouring darkness. (...) The remaining sons of Urizen, beheld their brethren shrink together, beneath the Net of Urizen, perswasion was in vain. (...) So Fuzon call'd all together, the remaining children of Urizen, and they left the pendulous earth. They called it Egypt, and left it."

DE EGENHÄNDIGT författade inslagen tenderar att i högre utsträckning handla om författarnas egna liv på nätet; olika sätt att förstå sig själv i en virtuell värld, som avatar. Som i följande text, där tid är nu, där berättelsen skapas i rörelsen och där längtan efter att bli oåtkomlig, oändlig, är stark.
    "As I followed G, I came to realize that where e had been, and where e was going was not important. I had a story lodged in my movement. The movement was the story. And if there was identity anywhere, it was in those links. So that no one, no God, no cookie could trace me or unpack me. I became infinite."
    En ofta förekommande föreställning om att leva på nätet är att ständigt och febrilt jaga något, navigera, söka efter – ja, vad? Det gör detsamma. Eftersom man inte vet vad man söker, blir sökandet det enda viktiga.
    "We are like ships continually navigating over new and the same waters. It is always water, and it is never the same water."
    Mindre förekommande i romanen, men starkt uttryckt, är skräcken för för att förlora sig i alla de identiteter man skapar på nätet, över att inte finna sig själv igen:
    "Sometimes in her worst fantasies she remembered the documentaries she saw on the cloning of the sheep 'Dolly' and shivered at the possibility of finding herself endlessly multiplicated in cyberspace. Would she find herself back or would she lose herself completely when meeting her doubles?"

SÅ VILL Undo att vi ska förstå livet på nätet. Ständigt i rörelse. Cyberspace ska inte förstås som ett rum, och tiden är ointressant; nuet är allt. Så vad menas med oändlighet, att vilja bli oändlig? En utsträckning, men varken i tid eller rum. Vad är det? Undo reser filosofiska frågor.
    Har Undo något slut? Jo, på romankartan finns The End utmärkt. Men när man klickar sig dit nås man av: "File not found". Något slut finns inte.
    Resan fortsätter.

torsdag, maj 22, 1997

Som man frågar...

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970522


... FÅR MAN svar, brukar det heta. Enligt en nyligen utförd Sifoundersökning vill 73 % av Sveriges befolkning att en lag stiftas som tvingar cyklister att bära hjälm. En remarkabel siffra. Brukar inte den allmänna uppfattningen vara att vi har mer än tillräckligt med lagar?
    Därför bör man fundera en stund över formuleringen av den fråga som gav denna svarsfrekvens. Frågan löd: "Tycker du att det skulle vara rätt att införa en lag om cykelhjälm om det skulle kunna spara 30 liv per år?".
    Självklart får man ett stort antal som svarar ja. Frågan handlar ju främst om huruvida man tycker det är rätt att spara 30 människoliv per år, och betydlig mindre om hjälmtvång.
    Prova att svara nej – och på vad det skulle betyda. "Jag tycker inte det är rätt att spara 30 människoliv per år mot en mindre uppoffring." Det är egentligen omöjligt att svara så. Vem vill inte bidra till att rädda liv?
    Så det remarkabla är snarare att 27 % inte är beredda att spara 30 liv. Och ännu remarkablare vore det om ett lagförslag skulle baseras på attitydfrågor som genererar närmast självklara svar.

fredag, maj 02, 1997

Ordning före moral?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 970502


I TIDSKRIFTEN The American Prospect har den amerikanske forskaren Robert D Putnam i ett par artiklar uttryckt sin oro för det sjunkande civila engagemanget i det amerikanska samhället. Civilt engagemang kan innehålla flera aspekter; kanske är det deltagandet i (vardags-)politiska processer det första man tänker på.
    Men det kan också betyda något så fundamentalt som medmänsklighet. I det senaste numret av Moderna Tider (nr 78) sätter den kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic fingret på hur en typiskt svensk rationell lösning till ett problem leder till oönskade konsekvenser.
    Det är det i sig praktiska och ordningsskapande kösystemet med kölappar vi ser på postkontor, systembolag, apotek och banker hon reflekterar över, och jämför med kroatiska motsvarigheter. Fördelen med kösystemet i Sverige, menar Drakulic, är att man slipper stå inklämd mellan två svettiga kroppar, för att till på köpet riskera att någon smiter före i kön. Tekniken bevakar platsen åt oss.
    Nackdelen med detta rationella köande är att incitamenten för konflikter och gräl minskar, liksom därmed spontana debatter om olika frågor. Man lär sig en hel del om brännbara sociala och politiska frågor bara genom att stå i kroatiska köer, skriver hon.
    Vad kan man lära sig i svenska köer? Att tiga är guld?
    Men Drakulic är ute efter ett viktigare problem detta till synes jämlika och rättvisa kösystem skapar: att människor som av olika skäl behöver gå före i en kö får betydligt svårare att göra det. Det är betydligt lättare för åldringar, handikappade och gravida att bli framsläppta i en synlig kö av människor än en osynlig kö av siffror.
    Det är också möjligt att gå ett steg längre genom att hävda att problemet berör minst lika mycket de som inte står i behov av att gå före i kön. Fundera över tillfredsställelsen i så enkla handlingar som att få lämna sin sittplats i bussen till en som bättre behöver den, att få hjälpa en ensam förälder att lyfta in barnvagnen, att överhuvudtaget få vara medmänniska.
    Tillfredsställelsen bottnar, tror jag, i att uppleva sig vara ett moraliskt subjekt. Den tillfredsställelsen riskerar att försvinna i förlängningen av den allt mer rationaliserade tillvaron – vilket liknar Zygmunt Baumans tes i boken Postmodern etik: att moderniteten snarare förhindrar än uppmuntrar människan att vara ett moraliskt subjekt. Och vårt rationella kösystem kan ses som ett exempel i Baumans anda.
    Men finns det någon som vill ha tillbaka de svettiga kropparnas kösystem? Knappast. De reaktionära lösningarna är sällan de lyckade.
    Därför bör den som designar ett kösystem som såväl stödjer modernitetens ordningsskapande ideal som tillåter oss att vara moraliska och medkännande tilldelas något slags kulturpris.
    Ett sådant designideal skulle förhoppningsvis också kunna användas på andra områden där det moderna projektet hotar köra över det moraliska subjektet.