fredag, november 28, 1997

Världen som virtualitet och föreställning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 971128


Den inhemska litteraturen om IT i allmänhet och Internet i synnerhet är försvinnande liten. Om vi bortser från rena handböcker, har det utgivits endast ett par böcker per år.
    Vi är med andra ord svältfödda på facklitteratur på svenska inom detta område. Därför är Norstedts satsning på en särskild serie med "texter kring framtidsfrågor" synnerligen välkommen. Redaktör för serien är Ana L Valdés, skribent och debattör inom IT-området.
    Först ut i denna serie är tre översättningar av amerikanska författare. Det är William Mitchells Den digitala staden, Rosanne (Sandy) Stones Eros vs. Technos och Sherry Turkles leva.online. Det är bara att gratulera till urvalet. Det är forskare som under många år har studerat människors förhållande till datorer och som samtidigt förstår att skriva för en större publik än forskarsamhället.
    Den gemensamma nämnaren hos de tre är att de på sina egna sätt berör fenomenet virtualisering – den mest framträdande aktiviteten vi ser inom IT-området i dag. Hittills har vi mest talat om datorisering – att konstruera datorstöd för olika arbetsuppgifter.

Virtualisering innebär att nyskapa, omskapa eller förflytta existerande eller icke-existerande objekt eller aktiviteter till virtuella miljöer.
    Viljan att virtualisera är stor och exemplen på virtualisering är flera. Byggritningar gestaltas med VR-teknik, virtuella husdjur leker på bildskärmen, handel med varor flyttas till Internet och sociala gemenskaper, samhällen skapas på nätet. Och mer är att vänta.
    William Mitchell är professor i arkitektur vid MIT i USA. Den digitala staden är en futuristiskt orienterad diskussion om stadsplanering när allt virtualiseras. Uppbyggd som den är på korta, snärtiga kapitel vars rubriker är ett begreppspar – ett begrepp i den fysiska världen ställs mot sin motsvarighet i den virtuella – utgör boken en enda stor exempelsamling på hur virtualisering förändrar den fysiska staden. Och vad det betyder för samhällsplanerare.
    Gatunät vs World Wide Web, fysiska varor vs intellektuell egendom, personlig kontakt vs gränssnitt, arbetsplats vs nätanslutning, samhällsnormer vs nätverksnormer. Och så vidare.
    Mitchells tes är att virtualiseringen av allehanda aktiviteter förändrar den traditionella relationen mellan arkitektur och dess brukare. "Hur ska virtuella och fysiska platser förhålla sig till varandra?", är Mitchells framtidsfråga till stadsplanerare.
    Rumslighet – ett centralt begrepp inom arkitektur – är väsensskilt annorlunda i den virtuella världen. Den virtuella rumsligheten är momentan, överförbar till vilken plats som helst, den mäts inte i kvadrat-och kubikmeter, den handlar om associativa referenser och upplevelser. Rum blir platser där information och människor möts, där allt förnimbart konverteras till information – så kallade programmerbara platser.

Liksom många andra framtidsvisioner får man emellertid aldrig veta om denna vision är ett uttryck för författarens vilja, eller ett uttryck för ren och skär determinism.
    Förr valdes platser för att bosätta sig, och stadsplanering handlade främst om att placera byggnader, gator och offentliga utrymmen på ett funktionellt sätt – en urban bosättning. I Antiken skilde man dock mellan "urbs" och "civitas". Ett civitas utgår snarare från en religion, ideologi eller social organisation – en gemenskap som inte nödvändigtvis är knuten till en speciell plats. En gemenskap som lika väl kan skapas i cyberrymden.
    Och det är civitas som framtidens samhällsplanerare måste fokusera.
    Om gemenskaper – civitas – i cyberrymden handlar såväl Sherry Turkles bok leva.online som Sandy Stones Eros vs. Technos.
    Stone är professor i videokonst vid University of Texas. Hennes studier av virtuella världar utgår inte så litet från hennes personliga situation. Som transsexuell, som en transhuman cyborg, en mytomspunnen gränsvarelse har hon under hela sin karriär fokuserat den symboliska lustan – den lusta som uttrycks utan att kroppen är närvarande. Först via telefonsex, nu via virtuella världar.
    "Jag vill veta hur människor utan kroppar bär sig åt för att älska", är den bärande frågan genom boken. Den kropp vi har i en virtuell värld är den läsbara, sociala kroppen – en textmässig konkretisering – till skillnad från den fysiska och biologiska.

Som ingen annan jag har läst, visar hon hur en avatar (någons persona på nätet) i en virtuell gemenskap lever sitt eget liv och skaffar sina egna vänner. När innehavaren av avataren offentligt avslöjar och undanröjer avataren, försöker innehavaren att fortsätta upprätthålla vänskapen med avatarens vänner, men misslyckas kapitalt. Innehavaren har inte samma rättframhet och omedelbara värme i en social gemenskap som avataren hade.
    Denna berättelse om multipla personligheter leder till insikten att min avatar kan tillskansa sig ett socialt kapital på nätet som är oåtkomligt för mig.
    Den form av virtualisering som Stone ger uttryck för är alltså förflyttningen av människors sociala liv och lusta från den fysiska världen till den virtuella. I denna process är nyckelbegreppet överskridande – av kroppen och av identiteten.
    Stones bok är ingen monografi, utan åtta berättelser som ändå hakar i varandra. Likt postmodernismens kritik mot de "stora berättelserna" som förklaringar till dagens skeenden, menar Stone att allt hon kan ge läsaren är en mängd korta historier. Syntesen är läsarens uppgift.
    Eros vs. Technos är en fascinerande samling berättelser av en posthuman forskare i forskningens och det sociala livets gränsland.

Postmodernism är också ett bärande tema hos Sherry Turkle, professor i vetenskapssociologi på MIT. I leva.online tolkar hon virtualisering som ett uttryck för en postmodern reaktion mot en modernistisk kultur. Hon fokuserar främst de virtuella gemenskaper som kallas Multi-User Dungeons (MUD).
    Som en ingång till livet i MUD:s uppehåller hon sig vid problemet att skapa artificiellt intelligenta liv. Den virtualisering Turkle ger uttryck för med hjälp av MUD:s kan ses som virtualiseringen av intelligensen och jaget. I den fysiska världen råder ett individbaserat och centraliserat perspektiv, medan den virtuella världen genererar möjligheten till en kollektiv intelligens och ett decentraliserat jag.
    Genom att decentralisera jaget i olika MUD:s får MUD:s en funktion som kan liknas vid psykoterapeutens. Genom att uttrycka olika delar av sin personlighet med en avatar, menar Turkle att deltagandet i en MUD kan ses som ett sätt att agera ut problem i en relativt trygg och riskfri miljö.
    Jag anmälde boken (3 juni -96) när den kom ut på originalspråket. Därför vill jag bara betona att leva.online är en milstolpe inom forskningsområdet virtuella gemenskaper. Det är den rikaste bok jag har stött på i ämnet, av en författare som samtidigt kan anta filosofiska, psykologiska, sociologiska, feministiska och tekniska utgångspunkter för att förstå livet på nätet.
    Det gör Sherry Turkle unik.

En slutsats som är gemensam för dessa tre böcker är att det informationssamhälle så många menar att vi lever i är en chimär. Är informationssamhällen överhuvudtaget möjliga i den fysiska världen?
    Likt den berusade mannen som söker sina nycklar under gatlyktans sken (där det är upplyst) trots att han tappade dem i den mörka gränden, tror vi att vi ska finna informationssamhällen i den fysiska världen.
    Dessa böcker lär oss att informationssamhällen ska sökas i virtuella världar.

fredag, november 21, 1997

Fördjupade klyftor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 971121


I EN numera klassisk essä från 1959, De två kulturerna, pekade C P Snow på den klyfta som råder mellan ett naturvetenskapligt och ett humanvetenskapligt betraktelsessätt. Problemet, menade Snow, är främst kommunikativt, men även intellektuellt.
    I en artikelserie på Expressens kultursida brevväxlade i somras olika naturvetare och humanister med varandra. Syftet var att utröna om klyftan kvarstod, eller om den har börjat fyllas igen. Och nog kvarstår den, enligt min läsning av denna korrespondens, även om brevskrivarna självfallet är belevade nog att inte försöka nå de mest brännbara frågorna som delar de två kulturerna.
    Det gör däremot professorn i sociologi Zygmunt Bauman och professorn i tumörbiologi Georg Klein i senaste numret av Moderna Tider (nr 85 -97). Frågan gäller i vilken utsträckning vetenskapen kan ses som ansvarig för för vissa samhälleliga aktiviteter.
    Där hävdar Bauman å ena sidan genom ett flertal exempel att vetenskapsmän försvarade rashygieniska aktiviteter och utvecklade en rasbiologi – "vetenskapen om mänsklig förädling" – där förädlingen bestod i att göra sig av med mänsklighetens "biologiska skräp". Syftet med rashygienen var bättre kontroll över mänskliga individer och över samhällsutvecklingen i stort.
    Å andra sidan hävdar Klein att inget av detta gjordes i vetenskapens namn. Naturvetenskapen har aldrig som ambition att kontrollera något, menar Klein, utan endast att beskriva världen utanför oss och inom oss så objektivt som möjligt. Det är alltid andra som tillämpar vetenskapen, men aldrig vetenskapsmän. Och om en vetenskapsman uttrycker tillämpningar av vetenskap gör denne det inte som vetenskapsman utan som en "kamouflerad charlatan", som Klein uttrycker det.
    Klein menar att "... vetenskapen inte har någon inneboende etik, utan följer samhällets moraliska regler", att "vetenskapen är varken religion eller ideologi" och att "den vill inte förbättra människan eller världen".
    Här framträder inte bara klyftan mellan naturvetenskap och humanvetenskap, utan även en klyfta mellan Georg Klein och C P Snow. Snow skriver i De två kulturerna att "naturvetenskapen har i sitt innersta väsen en moralisk komponent, och nästan alla naturvetare bildar sig egna omdömen i moraliska frågor".
    Tendensen från svenskt naturvetenskapligt håll verkar vara att föröka klyftor, snarare än att överbrygga dem.

onsdag, november 12, 1997

Det var förnedring

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 971112


IBLAND KAN vi läsa på sportsidorna och höra i sportprogram på teve att någon eller några har förnedrats under en idrottsprestation. Förnedringen består vanligtvis i att en person eller ett lag har förlorat med anmärkningsvärt stora siffror.
    Naturligtvis är ordet förnedring ett alldeles för starkt ord för den händelse man vill beteckna. Att exempelvis förlora en fotbollsmatch med 6–0 mot ett på papperet sämre lag kan möjligtvis upplevas självkritiskt och kanske pinsamt, men inte förnedrande. Förnedring är allvarligare än så.
    Däremot gick det på sportsidorna i Expressen (3/11) att läsa om en tvättäkta förnedring i sportsammanhang. Ett kvinnligt juniorlag i innebandy samlar in pengar till sin idrottsklubb genom att "mannekänga" enbart iförda trosor och behå – och innebandyklubba.
    Klubbens ordförande – en man, givetvis – ser inga moraliska betänkligheter med att låta 15–17-åriga tjejer inför publik visa upp sig i push-upbehå och spetstrosor för att få möjlighet fortsätta spela innebandy. "Ingen blev tvingad" och "jag såg inte mer nakenhet här än jag gör på badstranden", är några kuriösa uttalanden från klubbens ordförande.
    Hur är en sådan naivitet och cynism möjlig? Inte tror väl någon att denne idrottsledare skulle låta 15-åriga idrottsgrabbar samla in pengar genom att posera i tangakalsonger för pengar? Vad blir nästa steg för att samla in pengar till kvinnligt idrottsutövande? Att tjejlaget ska vara lite extra trevliga mot sponsorerna? Helt frivilligt, självklart, naturligtvis – passar det inte går det ju att syssla med någon annan sport eller att spela med andra klubblag.
    En logisk slutsats är att höja de offentliga bidragen till kvinnoidrotten så att unga tjejer slipper förnedras på detta vis av sina idrottsledare. En självklar slutsats är att ge varje kvinnoförnedrande idrottsledare sparken.