Fåraktigt förakt

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 980918


MED ETT omslag bestående av en silikonfylld kvinna i urringad sjukvårdsuniform som aldrig tycks sett ett stetoskop förut presenterar sig en ny tidskrift: Dolly. Tidskriftens ledstjärna är annars det klonade fåret Dolly som är satt på piedestal, såväl bildligt som bokstavligt.
    De tre redaktörerna bakom Dolly är Jan Söderquist, tidigare redaktör på Moderna Tider, Peter Elmlund, tidigare kulturredaktör på Finanstidningen och chefredaktören Axel Odelberg som också känns igen från Finanstidningen, men även från Svenska Dagbladet.
    Tidskriftens namn ska representera tidskriftens bärande tema: bejakandet av teknik och vetenskaplig utveckling. Dolly ska ägna sig åt möjligheterna, inte hoten, och med fokus på den samhällsförändring som ny teknik skjuter framför sig. På så sätt uppfattar redaktörerna sig som relativt unika i den svenska tidskriftdjungeln.
    Läser man lite mer framstår dock andra ambitioner som tydligare.
    För det första ska Dolly enligt redaktörerna föra de starkas och framgångsrikas talan i samhället – till skillnad från andra medier, som de menar för de svagas talan. De starka är naturligtvis sådana som redaktörerna själva kan identifiera sig med: välutbildade män i fyrtioårsåldern med välbetalda arbeten. För Dolly framstår de starka som en eftersatt grupp i samhället.
    För det andra vill de påverka samhällsutvecklingen genom att hävda att samhället fungerar bättre med mindre politik och mera marknad. Dollys retorik vill göra gällande att omfattningen av politik är möjlig att reducera, men vad de egentligen pläderar för är att politiken – makt och inflytande över beslut – ska förflyttas från den offentliga sfären till privata styrelserum.
    Det innebär i förlängningen minskade möjligheter till insyn för medborgarna. Och därmed mindre demokrati – även om Dolly vill göra motsatsen gällande: plånbokens inflytande ska inte förringas.
    För det tredje framträder förakt mot kvinnor som baksidan på myntet att föra de starka männens talan. I en flåsig och flabbgrabbig artikel om porrfilmernas fokus på analsex som en nittiotalstrend ses endast saniteten som ett problem. Att en sådan filmtrend skulle kunna problematiseras från sociala perspektiv – ungdomsperspektiv, kvinnoperspektiv etc – faller dem inte in. Och för att stärka feminismföraktet görs en plump parodi på en av kvällstidningarnas kvinnobilagor.
    Jag ser mer förakt för svaghet, för demokrati och för kvinnor än jag ser ett bejakande av teknik och vetenskaplig utveckling i Dollys första nummer. Eller menar redaktörerna att det är bejakandet av teknik och vetenskap som genererar det förakt Dolly uppvisar?
    Det sambandet borde i så fall ha tydliggjorts.