fredag, december 31, 1999

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991231

Årets bästa facklitteratur är Nätverkssamhällets framväxt av Manuel Castells. Det lilla Göteborgsförlaget Daidalos ger ut det viktigaste verket om dagens samhällsförändring mitt framför ögonen på de stora förlagen. Starkt nätverk?
Livet är underbart är årets bästa film. Genom en judisk mans kärlek till sin son och med humorn som pedagogik lyckas ekvilibristen Roberto Benigni skapa ytterligare dimensioner till nazismens fasor. Och till livet.
Årets musikaliska höjdare är Thåströms återkomst. Att vara 40+, behålla sin rockpose utan att bli patetisk och få gamla, skitiga punklåtar att framstå som lika nyskrivna som låtarna på nya CD:n är – stort. Jag ryser fortfarande.

lördag, december 18, 1999

En rättvis högerbur

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991218


"Är högerextremism och nazism samma sak?", frågar Tage Lindbom, husgud i den konservativa tidskriften Salt, apropå kritiken mot tidskriftens första nummer.
    I en artikel i det andra numret av Salt tycker han sig se en omvänd McCarthyism i Sverige; en kamp mot högerextremism i stället för kommunistjakt. En häxjakt där konservativa stämplas som fascister och nazister.
   Högerextremism behöver sannolikt inte vara synonymt med nazism. Likväl som det finns distinktioner mellan olika extrema vänsterrörelser finns det distinktioner mellan olika högerrörelser.
   Men det är upp till högerextremisten att skapa distinktionen.
   När en tidskrift som Salt publicerar artiklar med starka främlingsfientliga inslag, som exempelvis artikeln av Ingrid Björkman, aktiv i den flyktingfientliga lobbyn i Sverige och centralfigur i olika flyktingfientliga nätverk, ser vi samma argument om invandrarpolitik som hörs från nazistiskt håll.
   När Salts redaktion kritiserar de fyra dagstidningarnas publicering av svenska nazister i ledande positioner, utgår kritiken från samma grunder som nazisternas egen kritik: Det är hyckleri att inte tidningarna också publicerar bilder på förbrytare med invandrarbakgrund. Bägge bortser därmed från nazismens ideologi och historia, och ser de offentliggjorda nazisterna som vilka brottslingar som helst.
   Så länge samma saker hävdas i tidskrifter med en intellektuell skrud som skanderas av människor med rakade skallar och marschkängor kommer sammanblandningen dem emellan att kvarstå.
   Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, skrev apropå Salt att "hur skrämmande skinnhuvudena än ter sig är det ideologerna som skapar förutsättningar för kristallnätter". Det är upp till Salt att visa att tidskriften inte är en sådan försåtlig ideologisk överbyggnad.
   Till dess är sammanblandningen rättmätig.

tisdag, december 14, 1999

Sann och farlig darwinism

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991214


Thomas Hylland Eriksen
Charles Darwin
Nya Doxa

Darwinismen är både sann och potentiellt livsfarlig, hävdar den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i sin bok Charles Darwin (Nya Doxa). Det är en anledning i sig att läsa hans bok.
   Få utbildade människor betvivlar att världens artrikedom har tillkommit genom evolution. Endast vissa kristna samfund försöker fortfarande framhålla bibelns skapelseberättelse i stället för evolutionsteorin.
   Skolstyrelsen i delstaten Kansas, USA, går så långt som att stryka den darwinistiska utvecklingsläran i grundskolan till förmån för den kristna.
   Darwinismens potentiella farlighet består främst i att den hotar att reducera livets mångfald och människans komplexitet till några enkla naturvetenskapliga mekanismer. När så sker är tankar om systematisk människoavel och rashygien inte långt borta. Och flera goda darwinister var, menar Eriksen, anhängare av rashygien och tvångssterilisering under mellankrigstiden.
   Numera råder det dock enighet om att det inte finns några "människoraser". Genetisk forskning visar att den genetiska variationen är oerhört mycket större inom de traditionellt definierade "raserna", än mellan "raserna". Det existerar därmed ingen grund för rasism, vilket känns extra viktigt att skriva i dessa dagar.
   Eriksens bok om Charles Darwin är inte en biografi, även om vi får veta en del om Darwin själv; en okomplicerad, rätt ointellektuell, men en skicklig och brinnande samlare. Boken är inte heller en vetenskapssociologisk analys av darwinismen, även om vi får veta en del om andra samtida forskare och dessas bidrag till den teori som kom att förknippas med enbart Darwin.

SNARARE ÄR det ett slags kulturanalys av darwinismen vi läser. Vi får bland annat veta hur samhällsideologin i det viktorianska England dels underlättade teorin om arternas uppkomst, dels skapade enorma problem att presentera alla dess detaljer.
   Och trots ett genuint ointresse för politik, bidrog Darwin till ideologiproduktionen. Inom politisk ekonomi togs darwinismen som intäkt för att samhället utvecklades genom konkurrens, "kamp för tillvaron" och uppkomsten av nya marknader.
   Eriksen väljer kulturell komplexitet till förmån för djuplodning i darwinistisk teori som grund för att förstå darwinismen. Precis i min smak.

onsdag, december 08, 1999

Har svensk film svårt med könsroller?

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991208


Har svenska filmkomedier genusproblem? Jag tycker frågan är rimlig att ställa efter att under hösten ha sett Vuxna människor av Felix Herngren & Fredrik Lindström och Tomten är far till alla barnen av Kjell Sundvall.
    I Vuxna människor är de två manliga huvudrollernas kvinnosyn hårt polariserad: kvinnan som madonna eller kvinnan som hora.
    När Herngrens rollfigur efter några veckors bekantskap med en betydligt yngre kvinna friar till henne, slås hans värld närmast i spillror av det nekande svaret. Att en kvinna skulle kunna älska med en man utan att vilja leva resten av livet med honom är för honom otänkbart.
    Den andre rollfiguren, spelad av Mikael Persbrandt, ser kvinnan som hora. "Äsch, hon är ju bara ett stycke kött", säger han till sin flickvän när hon ertappar honom med att vara otrogen med barnvakten.
    Varför, frågar jag mig, vill två unga manliga regissörer förmedla sådana förenklingar av mäns kvinnosyn?
    Genusproblemet är annorlunda i filmen Tomten är far till alla barnen. Paret som filmen centreras kring, spelade av Katharina Ewerlöf och Peter Haber, har starkt uppdelade könsroller av konservativt snitt.
    Medan Habers rollfigur är en välutbildad person (psykolog), manligt rationell, förnuftig, mitt i karriären, på väg mot en chefstjänst, är Ewerlövs figur en person som framstår som slav under naturen och sina hormoner, en kvinna som lever i det privata, i hemmet, irrationell, duktigt på att ta hand om barnen och hemmet.
    Kvinnan som natur, mannen som kultur. Kvinnan som lyder naturen, mannen som betvingar naturen. Kvinnan som biologisk varelse, mannen som samhällsvarelse.
    Är det inte dessa 1800-talsmässiga könsroller vi vill komma bort ifrån?
    Går det inte att göra komiska relationsfilmer med mindre än att konservera mossiga och fördomsfulla könsroller? Eller anstränger sig svenska regissörer för lite?

lördag, november 27, 1999

Är du en mekare eller..?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991127


Ulf Mellström
Män och deras maskiner
Nya Doxa

Män har alltid varit det självklara forskningsobjektet när människan skulle studeras, eftersom män alltid varit normen. Thomas Laqueurs bok Om könens uppkomst ger flera belysande och problematiska exempel på detta.
   Mansforskning är något annat. Det är en växande del av genusforskningen som innebär att studera mäns livssammanhang; manligt identitetsskapande, historiskt och i samtiden.
   I ett samhälle där teknik tar allt större plats och ges allt större betydelse (bredband!) är det värdefullt att få ta del av socialantropologen Ulf Mellströms nätta och lättlästa bok Män och deras maskiner (Nya Doxa).
   Han utgår från de två övergripande perspektiven inom genusforskningen, essentialism och konstruktivism. Mellström själv sällar sig till konstruktivisterna, som hävdar att könsroller är sociala och kulturella konstruktioner, och därmed föränderliga. I motsats till det essentialistiska perspektivet, som menar att könsroller är "naturliga" och nedärvda.

VARFÖR TILLBRINGAR män så mycket tid med tekniska prylar? Hur kan de män som umgås mycket med teknik karaktäriseras?
   Mellström beskriver tre idealtyper: mekaren, den praktiske, jordnäre teknikern som arbetar med kroppen, nära maskinerna. Den andre är ingenjören, den matematiske, rationelle och analytiske teknikern som arbetar främst med beskrivningar av teknik. Den tredje är "datanörden", en lite nedsättande benämning på datorintresserade män, som arbetar med symboler i en abstrakt värld.
    Likheterna mellan dessa typer är att maskinerna står i centrum för de manliga gemenskaper där dessa män förenas. Att kunna kontrollera och behärska maskiner utgör självbekräftelsen. Ju duktigare man är på detta, desto mer respekt uppnås i gemenskapen.

DEN INTRESSANTASTE tolkningen Mellström gör efter sina fältstudier bland ingenjörer och andra tekniker är att det är en pojkkultur som frodas i manliga teknikgemenskaper. "Mitt arbete är precis som ett dataspel. Den enda skillnaden är att det här är verklighet och nu för tiden får jag betalt", säger en ung ingenjör på SAAB:s flygdivision, där JAS tillverkas.
   "Puer aeternus", skriver Mellström, "den evigt unge" är den fundamentala karaktärstypen för manliga tekniker. Han får det bekräftat av de äldre teknikerna vid SAAB, som kallar sin arbetsplats för ett gubbdagis.
   Men vad är det som gör att män ägnar teknik så stort utrymme i sina liv? Makt, svarar Mellström. Uteslutande. Att behärska teknik innebär en maktutövning på sin omgivning.
   Det gäller dock enbart teknik som räknas som manlig. Sådan teknik som kvinnor traditionellt har använt som exempelvis spis, strykjärn och tvättmaskin, verkar inte inneburit mera makt.
   Snarare tvärtom.

fredag, november 19, 1999

Inte bara i TV-rutan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991119


Så har Bonniers Stora journalistpris delats ut för 1999. Priserna ges till journalister i olika kategorier; dagspress, tidskrifter, radio, tv, nya medier och Lukas Bonniers journalistpris. Den som tilldelades det sistnämnda priser är den erfarne radio- och tevejournalisten Åke Ortmark "för intelligent och ihärdig intervjukonst".
   Senaste numret av ETC (5/99) visar även en annan sida av Ortmark.
    Finansmannen Robert Weil skrev på DN Debatt i juni i år en kort artikel, där han i egenskap av kapitalist tackar alla löntagare för allt de avstått under de senaste decennierna.
   Anledningen är följande: en krona på börsen har efter 20 år vuxit till 20 kronor (inflationen borträknad). Under samma period har en löntagares krona vuxit till en krona och tjugo öre. Börskronan har alltså ökat ca 100 gånger mer än löntagarkronan, skrev Weil.
   Det var relativt tyst kring Weils artikel; några korta artiklar i olika tidningar samt en tam debatt i teveprogrammet Speciellt. Åke Ortmark reagerade emellertid starkt och skrev ett brev till Robert Weil. Detta brev publiceras i sin helhet i detta nummer av ETC.
    Ortmark inleder brevet med: "Din artikel i DN i dag kan åstadkomma mycket skada. En sådan där artikel ger ytterligare argument för alla dem i Sverige som anser att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna är för stora."
   Och fortsätter med pekpinnar om vådan av att skriva en sådan artikel: "Det sker i en period då det framstår som allt mer önskvärt med tanke på samhällsutvecklingen och konkurrensförutsättningarna att skapa ett system som gör det möjligt för högutbildade, som civilingenjörer att få behålla mer efter skatt."
   Ortmark kunde – i yttrande- och åsiktsfrihetens anda – bemött Weil i en öppen debatt. Eller gjort det han får journalistpriset för: en "intelligent och ihärdig" intervju i TV8, där han numera huserar. I stället läxade Ortmark med ett privat brev upp den som initierar en annorlunda ekonomisk debatt.
   Borde inte den tredje statsmaktens pristagare hålla sig för god för sådant?

onsdag, november 03, 1999

Karaktärsdanande kapitalism

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 991103


Richard Sennett
När karaktären krackelerar
Atlas

"Den nya kapitalismen" är ett fenomen som allt fler kritiskt diskuterar och analyserar. Björn Elmbrant använder begreppet hyperkapitalism i en artikel i Arena (nr 4/99), där han beskriver de destruktiva krafterna i dagens kapitalism. Manuel Castells hävdar i sin trilogi att den nya informationella ekonomin skapar en tydlig skillnad mellan relevanta och irrelevanta människor i nutidens ekonomiska system.
   I samma anda, men med ett lite annorlunda angreppssätt, analyserar den amerikanske sociologen Richard Sennet den nya kapitalismen i boken När karaktären krackelerar (Atlas). I samband med kapitalismens förändring fokuserar Sennett hur vi människor förändras. Vilka karaktärsdrag premieras hos oss människor i den nya kapitalismen?
   Med avstamp i en studie Sennett gjorde på 70-talet blottläggs förändringar i människors arbetsförhållanden och i det kapitalistiska systemet. En teknikkonsult som är son till en av deltagarna i 70-talsstudien, ett bageri i Boston som har genomgått stora förändringar, en medelålders kvinnlig barägare som sadlar om till reklamarbete i New York och ett antal programmerare som blivit bortrationaliserade från IBM utgör erfarenheter som Sennett använder för att tolka kapitalismens karaktärsdanande anda.
   Ett karaktärsdrag hos den nya kapitalismens människor – vi själva, nota bene – som utkristalliseras i boken är flexibilitet; att kunna inordna sig i ett system där flytt från plats till plats, arbete till arbete, med ytliga och kortsiktiga förbindelser till arbetskamrater och grannar blir följden. Instabila och oförutsägbara nätverksföretag förutsätter rörliga människor.
   Att bejaka fragmentering blir därför också ett viktig karaktärsdrag; att känna sig trygg nog i sig själv att gång efter annan kapa banden med sitt förflutna.
   Riskvillighet är en daglig nödvändighet, inte bara för investerare eller för särdeles äventyrliga personer, utan, som Sennett visar, också ett viktigt karaktärsdrag för var och en.
   Under ett arbetsliv i dag rör sig människor inte enbart uppåt i en hierarki, inom ett företag, utan vanligtvis sidledes mellan olika företag.
   Det innebär ett risktagande. En förflyttning uppåt förutsätts vara något positivt. En sidoförflyttning är ett högst osäkert beslut. Men nödvändigt.
   Efter en tid ses det som ett misslyckande att stanna kvar; att stanna innebär att lämnas utanför.
   Den protestantiska, kapitalistiska anda som Max Weber beskrev i början av seklet skapade prestationsmänniskan; en sparsam, arbetsintensiv människa med hög arbetsmoral, där självbekräftelsen och identiteten fanns i arbetet och det materiella resultatet.
   I den postmoderna, kapitaliska anda som Sennett beskriver ersätts prestationsmänniskan med den ironiska människan. Ironin blir ett mentalt tillstånd där människor inte tar sig själva på allvar, bland annat därför att villkoren för självidentifikationen så lätt kan ändras. "Ett plastiskt jag, ett kollage av brottstycken i ständigt vardande, alltid öppet för nya erfarenheter."
   Det skulle vara lätt att avfärda Sennett som en konservativ nostalgiker som längtar tillbaka till bättre tider. Inget vore felaktigare.
   Sennett längtar inte tillbaka till ett rutiniserat arbetsliv med trångsynta värderingar, där möjligheten att utveckla den egna personligheten var högst begränsad. Men det betyder inte att den nya ordningen naivt måste bejakas.
   Sennetts analys av den nya kapitalismen kan också utgöra en grund för att tolka aktuella händelser, som till exempel turerna kring tillsättningen av en ny vd på SVT. Lars Weiss hantering av sitt företag i syfte att undkomma skatt kan tolkas som ett karaktärsdrag som den nya kapitalismen premierar, men som inte premieras av somliga riksdagsmän och delar av SVT:s styrelse.
   Ett public-serviceföretag som SVT anses inte agera på den nya kapitalismens arena. Och då blir också tveksamheten till Lars Weiss som vd på SVT begriplig.

torsdag, oktober 28, 1999

Hånfull konservatism

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 991028


Vi har begåvats med en ännu en politisk-ideologisk tidskrift, Salt, som nyss utkom med sitt första nummer. Redaktörer är Per-Olof Bolander och Jonas De Geer. Det ideologiska budskapet är konservatism, eller snarare kulturkonservatism, den bestämning redaktörerna använder i ledarartikeln.
   Salt inleds med ett antal osignerade korta artiklar, där konservatismens samtida motståndare häcklas. Målen är förutsägbara: feminism, abort, homosexualitet med mera.
   Genom att kritisera den samtida feminismen, som hävdar att könsroller är sociala konstruktioner som kan förändras, kan konservatismens motsatta budskap levereras: Det verkliga kvinnoförtrycket består i att lösa upp traditionella, naturbestämda könsroller, att hindra kvinnorna från att förbli i hemmen och att tillåta dem att göra karriär i jämlikhet med männen.
   Dessa osignerade artiklar ger en fadd smak i munnen genom det hånfulla uttrycket. Att kalla festivalen Gaypride för ett sodomijippo är ett exempel; såväl homosexuella som de som försöker stödja dessa framställs som onormala. Heterosexualitet inte bara är konservatismens normalitet, utan också den naturliga ordningen. En natur som självfallet enbart konservativa korrekt kan avläsa.
   I en annan av dessa osignerade artiklar försvaras det beslut som skolstyrelsen i den amerikanska delstaten Kansas fattade härförleden; att i skolorna stryka den darwinistiska utvecklingsläran till förmån för den den kristna. Likt den kristna högern i USA "... föredrar vi att en lokalt förankrad kristenhet styr undervisningen i Kansas framför den uppsjö av moderna och postmoderna irrläror som omfattas av de Darwin-dyrkande eliterna".
   Och så fortsätter det också i de signerade artiklarna. Varje artikel, varje essä, varje anmälan innehåller i någon form hyllning till konservatismen. När Åsa Ljungquist anmäler boken Spökbarn av Sue Townsend hävdar hon att abort är ett uttryck för kvinnlig maktfullkomlighet och ondska; en kvinnlig ondska som "... på senare tid inte så mycket förtigits som förväxlats med kvinnlig självständighet och frihet".
   Detta första nummer toppas av en essä av konservatismens grand old man i Sverige: Tage Lindbom. Eller snarare radikalkonservatismens. För Lindbom intar en speciell position. Som radikalkonservativ är han inte ute efter att bevara fundamentala värden, utan han vill återskapa de värden som existerade före modernismens brytning med det traditionella samhället på 1700-talet.
   Modernismen, upplysningen, demokratin, liberalismen, sekulariseringen har skapat dagens sagovärld som enligt Lindbom är "... ett dråpslag mot varje traditionell form av mänsklig gemenskap". Vi måste bryta med det moderna och ta oss tillbaka till ett slags premodernt samhälle, med dess tradition, dess patriarkat och dess underdånighet och skuld inför Gud.
   Tillbaka till – mörkret?

tisdag, september 28, 1999

I skuggan av globaliseringen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990928


Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell

Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
   Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
   Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
   Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
   Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
   Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
   Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
   Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
   Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
   Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
   En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
   Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
   Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
   EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
   Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
   Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
   Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
   Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
   Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
   Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
   Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
   Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
   Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
   Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
   Det är upp till oss att förändra världen.

måndag, september 13, 1999

Cyberpower

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990913

------------------------------------------------------------------------

Spam är inte bara en benämning på en av Monte Python besjungen engelsk skinka, utan även på en viss form av elektronisk post. Lite enkelt uttryckt är det e-post mottagaren inte vill ha. Oönskade brev, massutskick, reklam etc brukar hänföras till spam. Spam är enligt många bedömare ett av de största problemen på Internet i dag.
   Enligt Wired News har också spam utnyttjats som vapen det moderna kriget, det som Jean Baudrillard brukar kalla simulerade krig – krig som utförs i datorsystem på stor geografisk – och moralisk – distans från de verkliga människorna som drabbas.
   När Nato under bombningarna av Yugoslavien råkade träffa den kinesiska ambassaden i Belgrad i maj, där tre människor dog och flera skadades, svarade kinesiska hackers med spam.
   Dessa hackers överöste Natos datornätverk med e-post, varje dag under en tid, i en omfattning som gjorde nätverket nästan oanvändbart. Efterhand deltog också serbiska hackers och deras sympatisörer i spamkriget, enligt en talesman för den amerikanska militären.
   Ett oanvändbart datornätverk för en krigsmakt i dag är kanske som att slå ut en stridsvagnsbrigad förr. Eller kanske ännu värre.
   Förr hette det flower power; blommor mot stridsvagnarna. I dag cyberpower; e-brev mot missilerna.
   Skillnaden är att e-breven har större möjligheter att lyckas.

torsdag, september 09, 1999

Nätfönster mot nya identiteter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990909


Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 2: The Power of Identity
Blackwell

Det första bandet handlar om det framväxande nätverkssamhället och den teknik som möjliggör det. Det andra bandet – Identitetens makt – av den spanske sociologen Manuel Castells handlar om betydelsen av nya sociala rörelser i denna samhällsförändring.
   Framväxten av nätverkssamhället ställer frågan om hur identiteter skapas under denna period och vilka nya former av social förändring som blir konsekvenserna. Identitet är ett av samhällets fundament, menar Castells; källan till mening för våra handlingar.
   Castells fokuserar inte identitetsskapande processer på individnivå, utan kollektiva sådana. I sin analys av dessa sociala rörelser försöker han förstå dem inifrån dem själva, vilket leder till ingående beskrivningar. En distinktion mellan tre olika former av identitetsskapande inramar hans samhällsanalys.
   Motståndsidentitet är en: Människor som formar ett kollektivt motstånd mot olika former av förtryck. Det är människor som är eller upplever sig vara nedvärderade eller stigmatiserade av samhällets dominerande institutioner. Förtrycket definieras ofta av historiska, geografiska eller biologiska faktorer, vilka sätter gränserna för motståndet. Etnisk nationalism, religiös fundamentalism och territoriella gemenskaper är typiska exempel.
   Castells tittar närmare på tre mostståndsidentiteter: Först Zapatisterna i Mexiko, som kämpar mot regimens förtryck av indianer och mexikaner. Sedan den amerikanska milisen, en patriotisk civil rörelse långt ute på högerkanten i kamp mot ofrihet. Sist den japanska kulten Aum Shinrikyo (känd för giftgasattacken i Tokyos tunnelbana 1995) som kämpar mot världskapitalismens och imperialismens förtryck.
   De gemensamma nämnarna hos dessa sociala rörelser är dels att globaliseringen i sig är deras fiende, dels att rörelsernas vapen är nyttjandet av såväl media (som ger uppmärksamhet) som annan kommunikationsteknik i form av Internet, video och fax. Särskilt Zapatisternas användning av Internet har rönt uppmärksamhet. Dessa rörelser är i sig decentraliserade nätverk, utspridda över stora geografiska ytor.
   Paradoxen i sammanhanget är att fundamentet för deras existens – nätverkslogiken – är samtidigt deras fiende i form av ett framväxande globalt nätverkssamhälle.
   En annan identitetsskapande process benämner Castells projektidentitet. Det är individer som tillsammans skapar en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället. Identitetsskapandet är ett projekt för att skapa ett annat liv, kanske baserat på ett upplevt förtryck, men inte nödvändigtvis.
   Feminismen är det bästa exemplet på projektidentitet, när feminismen övergår från att vara en renodlad motståndsidentitet för kvinnors rättigheter, till att utmana hela patriarkatet – den patriarkala familjen, produktionsstrukturer, mänsklig reproduktion och sexualitet.
   Vi blickar mot patriarkatets slut, skriver Castells, vilket innebär mycket mer än kvinnors frigörelse – det handlar om något så stort som slutet på ett samhällssystem som är lika gammalt som människan. En avgörande faktor är den patriarkala familjens kris.
   När den viktigaste hörnstenen för det patriarkala samhället löses upp i form av allt fler skilsmässor, ensamhushåll och särboende blir följden att det samhället försvagas.
   "Kris"? Menar Castells att patriarkatets upplösning utgör en kris för samhället? Nej, det ska tolkas som ett uttryck för hans analytiska inifrånperspektiv; de som försvarar patriarkatet upplever en kris. Castells själv är uttryckligen neutral i alla frågor.
   I hans analyser framstår dock feminism enbart som en fråga för kvinnor; män ser inte ut att rymmas i feministiska rörelser. Är inte det en konservativ utgångspunkt?
   Eller är det så att jämställdhetsminister Margareta Winbergs egentligen självklara tes att män bör ta ett kollektivt ansvar för att öka jämställdheten i Sverige är betydligt radikalare än vi tror?
   Den tredje formen av identitetsskapande handlar om legitimeringsidentitet. Dominerande institutioner – kyrkan, fackföreningar, politiska partier, kooperativer – försöker stärka sin dominans i det civila samhälle som växt fram i det moderna industrisamhället. I nätverkssamhället krymper dessa institutioners betydelse.
   "Överlever demokratin i nätverkssamhället?", avslutade jag min förra artikel. Castells svar är att såväl den moderna staten som demokratin är i kris. I takt med avregleringar förlorar staten makten att kontrollera ekonomisk politik och media. Staten förlorar dessutom sin legitimitet att lösa globala problem. Människors tillit sätts hellre till organisationer som exempelvis Amnesty och Greenpeace.
   Demokratins legitimitetskris har sin grund i politiska skandaler och att den är fången i en form som inte passar nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar om popularitet, fångade i medias makt, reducerade till personifierat ledarskap. Partisystemet förlorar allt mer trovärdighet.
   Castells är dock optimist, och lösningen heter IT. Han sätter sina förhoppningar till att nätverkssamhällets framväxt av nya projektidentiteter har en potential att rekonstruera det civila samhället, och att demokratin kan återskapas med hjälp av IT. Politiken flyttas till den virtuella världen i syfte att förbättra samtalet och deltagandet.
   Castells utmanar också med nya frågor: Kan vi tänka oss en stat där nationen inte längre är den relevanta inramningen? Nya maktrelationer som inte sammankopplar stat och nation, men som har kapacitet att nå kontroll över delar av det globala nätverket?
   Makten, menar Castells, finns inte längre koncentrerad till institutioner (t ex staten), organisationer (t ex företag) eller symbolkontrollanter (t ex media). Så var finns makten i nätverkssamhället om såväl staten som demokratin försvagas?
   Det nya maktsystemet karakteriseras av ett stort antal källor till auktoritet och makt, där staten bara är en nod bland många i nätverket. Makten finns i nätverken av sociala rörelser där människors identiteter formas och omformas – och förändrar samhället.
   Identitetens makt.

fredag, augusti 20, 1999

Mellan jaget och nätet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990820


Manuel Castells
Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur.
Band 1: Nätverkssamhällets framväxt.
Daidalos

Å ena sidan har småskaliga studier av människors sätt att skapa och upprätthålla relationer visat en rörelse från plats till nätverk. I dag upprätthålls relationer i större omfattning med kommunikationsteknik, och vi talar allt mer om sociala gemenskaper som nätverk – eller virtuella gemenskaper, om de upprätthålls på Internet.
   Å andra sidan har olika framtidsforskare försökt formulera idén om informationssamhället. Det har ofta handlat om framtidsvisioner där ny teknik spelat huvudrollen. Det har dock har dock ofta bemötts med skepsis, främst därför att det har saknats empiriska belägg.
   Nu, på millenniets sista årtionde, har ett stort verk skrivits; en storskalig studie som empiriskt visar hur nätverkets logik genomsyrar det samhälle som ersätter industrisamhället. Författaren heter Manuel Castells, en spanskfödd professor i sociologi vid Berkeley, USA, en forskningsglobetrotter med närmare tjugo gästprofessurer i fyra olika världsdelar. Världen är hans arena och studieobjekt.
   Verket heter Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Det omfattar närmare 1 500 sidor och är resultatet av mer än ett decennium av forskning. Av praktiska skäl har verket delats upp i tre band, och göteborgsförlaget Daidalos har omdömesgillt sett till att verket översätts till svenska.
   Det första bandet är precis utgivet och heter Nätverkssamhällets framväxt. Det andra och tredje bandet – Identitetens makt respektive Millenniets slut – utkommer under år 2000. Detta är utan tvekan den mest omfattande studien av det sena nittonhundratalets samhällsförändringar.
   "Våra samhällen struktureras alltmer kring en bipolär motsats mellan Nätet och Jaget", skriver Castells, utan att med Nätet enbart avse Internet. Nätet är en samhällsstruktur, en komplex interaktion mellan sociala förhållanden och produktionsförhållanden, i vilka datornätverk dock spelar en central och oumbärlig roll.
   Det första bandets fokus är Nätet, medan det andra bandet fokuserar Jaget; hur identiteter formas genom olika sociala rörelser i nätverkssamhället. I det tredje bandet knyts trådar ihop från de två första banden och en sammanhängande tolkning presenteras.
   Castells samhällsanalys utgår från att vi ser slutet på den industriella eran och början på en annan. För att bygga ett gott, nytt samhälle måste vi ha kunskap om denna förändring. Han för ett strikt rationellt, analytiskt resonemang, utan några tydliga ideologiska övertoner, och värjer sig hårt mot vad han kallar "futurologiska excesser".
   Hans metod är att förmedla sin teori genom analys av observerade företeelser, vilket ger läsaren sammanhang och illustrativa exempel. Det gör också verket mindre svårtillgängligt än det annars varit.
   Nätverkssamhällets framväxt börjar ca 1970 med den informationstekniska revolutionen – IT är vad ångmaskinen och elektriciteten var för industrisamhällets framväxt: en oumbärlig motor för förändring. Den väsentliga skillnaden mellan IT och industrisamhällets teknik är dock att vi använder IT för att generera information och kunskap, vilket vi sedan bygger in i tekniken i syfte att generera mera information och kunskap.
   Detta sker i vad Castells kallar den verkliga virtualitetens kultur. Det nya med IT är inte uppkomsten av virtuell verklighet, utan verklig virtualitet. Den virtuella världen ersätter allt mer den fysiska världen som källan till våra förstahandserfarenheter.
   Castells myntar begreppet informationellt samhälle. Det är inte bara ett samhälle där information är viktigt – det gäller i alla samhällen – utan där kvaliteten i informationsbehandlingen utgör grunden för produktiviteten.
   En övergång från ett industriellt till ett informationellt samhälle innebär självfallet inte att industriproduktion upphör. Det är den logik som genomsyrar de dominerande aktiviteterna i samhället som ersätts.
   Nätverkssamhällets ekonomi är en än mera på profit fokuserad kapitalism, där företag organiserar sig enligt en nätverkslogik i stället för hierarkiska system. Från massproduktion till flexibel produktion, från stora elefanter till små och medelstora företag, nya ledningsmetoder och virtuella företag.
   Förmåga att generera kunskap, att anpassa sig till den globala ekonomins nycker, att vara flexibel genom att snabbt kunna förändra medel och mål samt att ständigt förnya sig genom "kreativ förstörelse" är honnörsorden.
   Vad betyder det för arbetstagaren? Den traditionella arbetsformen med heltidsarbete och en tydlig yrkesidentitet urgröps, samtidigt som arbetet individualiseras. Men fortfarande gäller den klassiska arbetsdelningen i form av planering och utförande, men med annan terminologi: anförare vs mänskliga robotar, de nätverkande vs de avkopplade, beslutsfattare vs utförare.
   Nätverkssamhället är därmed starkt polariserat. Toppen och botten i arbetsstrukturen (i form av kvalifikationskrav och lönenivå) ökar kraftigt – kunskapsintensiva arbeten och McJobs.
   Trots en uttalat neutral analys är det främst förespråkare av den amerikanska modellen för att minska arbetslösheten – sämre löner och anställningsavtal för lågkvalificerade arbeten ˇ som kan hämta argument hos Castells. Statistiken visar ju att USA bäst lyckas generera jobb.
   Här blottas dock en svaghet i kvantitativa analyser; endast antalet arbeten räknas, inte kvaliteten i arbetena.
   En viktig faktor för den informationella ekonomin är avregleringar av olika marknader, vilket gör ekonomin global och förändrar nationalstatens roll. Staten blir en aktör på en ekonomisk marknad med uppgift att underlätta konkurrenskraften för de företag som är – eller blir – belägna i landet.
   I Europa har EU irriterats på att Irland lockar företag med låg företagsskatt – vilket anses är att sabotera konkurrensen med politiska beslut.
   Men Irland agerar utifrån den informationella ekonomins logik ˇ inte utifrån nationell folkvilja eller ideologi: "Länder som faller offer för sin egen ideologi ser sina tekniska och ekonomiska positioner snabbt övertas av andra", skriver Castells.
   Vad händer med Afrika i informationsåldern? Är den informationella ekonomin dolkstöten i ryggen på de länder som behöver dollar mera än dolkar? Till det återkommer Castells i det tredje bandet, men ett kort förhandsbesked är "ja".
   Varför är nätverket den mest lämpliga organisationsformen i informationsåldern? Castells svar – enligt min mening alltför enkla – är att de företag som lyckas bäst i den informationella ekonomin är organiserade som nätverk.
   Hur betydelsefull är nätverkslogiken? Den viktigaste enheten är inte längre individen eller kollektivet, utan nätverket. Feed the web first – inte dig själv. "Nätverkets logik är starkare än krafterna i nätverket", är en utsaga vars betydelse växer under läsningen.
    Finns jag i nätverket, menar Castells, är avståndet (det ekonomiska, kulturella, sociala, politiska) till övrig punkter i nätverket noll; finns jag utanför nätverket är avståndet oändligt. Det är "digital logik"; ett eller noll, allt eller inget. Infogning och uteslutning i olika nätverk formar samhället mer än något annat.
   Överlever demokratin i ett sådant samhälle?

torsdag, augusti 05, 1999

Virtuell anonymitet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990805


Den främsta kvaliteten i att mötas på Internet i stället för i den fysiska världen, hävdas det från en del håll, är att sådana sociala markörer som kön, etnisk tillhörighet, hudfärg, ålder och social status kan fås att försvinna – eller omformas efter behag. Om man inte själv yppar dessa kännetecken själv, vill säga. Därför anses virtuella möten mera jämlika och demokratiska.
    Trams, hävdar andra, särskilt feministiska IT-forskare. Vi bär alltid med oss inlärda beteenden som kommer till uttryck vid kommunikation, och som härrör från dessa sociala markörer. Och på nätet ser vi manlig aggression, kvinnoförtryck, rasism och så vidare. Att sådana identitetsbyggande kännetecken skulle kunna trollas bort i den virtuella världen är något som bara män med storslagna utopier drömmer om.
    Nu finns dock möjligheten för var och en att testa detta. Forskare vid Georgia State University har skapat ett Turingtest för identitet i den virtuella världen.
    Turingtestet är namngett efter Alan Turing, en av de viktigaste teoretikerna bakom dagens datorteknik och föregångare inom området artificiell intelligens. Turing var övertygad om att det var möjligt att konstruera maskiner som kunde efterlikna människors tankeförmåga.
    För att övertyga skeptikerna konstruerade han ett test. En testperson fick på en textterminal skriva frågor som gick till både en maskin och en människa, vilka befann sig i olika rum. Om testpersonen utifrån de svar som inkom inte kunde avgöra vilka svar som maskinen respektive människan levererade, ansågs maskinen besitta (simulerad) mänsklig intelligens.
    Beter sig män och kvinnor olika i virtuella miljöer? Kan man säga vem som är man och vem som är kvinna vid kommunikation på nätet? Kan man veta någons ålder, nationalitet, yrke etc genom att samtala med någon anonym person på nätet?
    Dessa frågor syftar detta Turingtest söka svar på – såväl forskarna som deltagarna får kunskap under testerna. Och i förlängningen vill forskarna söka kunskap om möjligheterna att skapa virtuella klassrum som är genusbefriade eller virtuella rättssalar utan människors hudfärg.
    Detta kan ses som en vilja att kunna designa mera "neutrala" sociala miljöer; miljöer där kön, etnicitet, nationalitet upphör vara betydelsebärande kategorier. Frågan är om sådana sociala miljöer blir rikare eller fattigare.
    Svaret är inte alldeles självklart.

torsdag, juni 03, 1999

IT för lillebror

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990603


Pierre Lévy
Collective Intelligence
Plenum Press

Under de senaste årtiondena har mycket av svensk IT-debatt präglats av en rädsla för storebror. Olika former av datoriserad övervakning och registrering av personuppgifter föranledde rädslan. George Orwells bok 1984 refererades gärna. Informationsteknik utvecklades mycket riktigt till största delen för myndigheter och företagens ledningsavdelningar, eftersom den var dyr och exklusiv. Och den gav makt och handlingsmöjligheter.
   På nittiotalet – med Internets utbredning – har debatten snarare pekat mot hur IT kan utvecklas och användas av lillebror. Inte av de som leder företag eller de som representerar staten, utan av den enskilda människan. Och det finns efterfrågan: så här formulerar sig en på internetkommers trött insändar-skribent i den amerikanska IT-tidskriften Wired:
   "Kom igen, visa oss hur IT förändrar våra liv, visa oss människor som finner lycka och använder IT till att få bättre liv, inte enbart något kryp som adderar några nollor till sitt internetkapital."
   Frågan är vidöppen och bra svar är sällsynta.
    Den franske filosofen Pierre Lévy levererar dock ett svar i boken Collective Intelligence (Plenum Press), även om han inte riktigt kan leva upp till förväntningarna i insändaren ovan. Efter att under många år ha publicerat artiklar och böcker om informationsteknik, virtuell verklighet och Internet på franska har nu Lévy börjat introduceras på engelska. Född 1956 tillhör han generationen under andra franska intellektuella med särskilt intresse för ny teknik, som exempelvis Jean Baudrillard och Paul Virilio.
   Liksom så många andra centraleuropeiska intellektuella är bakgrunden brokig; sociologi, vetenskapshistoria, informations- och kommunikationsvetenskap och filosofi finns i bagaget. Nu är Lévy professor i hypermedia i Paris.
   Med kollektiv intelligens avser Lévy något för människan eftersträvansvärt, men som vi aldrig skulle kunna uppnå utan modern IT (läs: Internet). Det betyder dock inte att tekniken med automatik levererar kollektiv intelligens – Lévy är ingen teknikdeterminist. Det krävs såväl vilja som medveten design av tekniken för att uppnå det.
   Kollektiv intelligens är Lévys vision om det goda samhället; kanske en utopi i bokstavlig mening, kanske inte. Med begreppet kollektiv intelligens avses en universellt distribuerad intelligens som koordineras i realtid och resulterar i en ökning av människors kunskap och förmågor. Ingen enskild vet allt och alla vet något; alla borde kunna bidra. Om du är frestad att döma någon som okunnig, skriver Lévy, sök den kontext där dennes kunskap kan förvandlas till guld.
   På nätet finns kontexterna; fora för att såväl dela med sig som erhålla kunskap och erfarenheter från andra.
   Det kommer att vara vår kunskap som skapar identitet i "den intelligenta staden". Du är det du vet – inte ditt yrke, som dagens identiteter ofta bottnar i. Men kunskap är för Lévy inte bara den teoretiska, akademiska kunskapen, som så ofta avses när kunskapssamhället förs på tal, utan framför allt livskunskap, praktisk kunskap.
   Demokrati är det tillämpningsområde som Lévy främst ser beröras av uppbyggnaden av en kollektiv intelligens. Han är bestämd om att det enda sättet vi kan förbättra demokratin på är genom att till fullo exploatera samtida kommunikationsverktyg. Den i dag vanligaste formen av demokrati – representativ demokrati – vill Lévy med en utveckling av den kollektiva intelligensen ersätta med realtidsdemokrati.
   Atensk demokrati samlade några tusen medborgare som möttes och diskuterade frågor på en allmän plats inom gångavstånd. När moderna demokratier föddes var miljontals medborgare utspridda över ett stort territorium. Det var därför praktiskt omöjligt att skapa realtidsdemokrati i en bred omfattning.
   Representativ demokrati kan ses som en teknisk lösning på ett koordinationsproblem, men när bättre lösningar – cyberrymdens möjligheter – dyker upp finns det ingen anledning att inte exploatera dem.
   Lévys vision om realtidsdemokrati ska inte förväxlas med nyliberala visioner om direktdemokrati, där själva beslutsfattandet ofta fokuseras. En realtidsmekanism för demokrati i cyberrymden skulle snarare medge medborgarna att utveckla och förfina gemensamma problem och lösningar, introducera nya frågor, konstruera nya argument och formulera oberoende positioner om en stort antal frågor.
   Det är deltagande Lévy är ute efter, inte omröstningar.
   Medborgarnas politiska identitet skulle definieras av deras bidrag till konstruktionen av ett politiskt landskap; ständigt i flöde, aldrig statiskt. De skulle betona olika problem (vilka de prioriterar), anamma olika positioner (vilka de vill tillhöra), och anföra olika argument (vilka de väljer att använda). På det sättet skulle varje individ ha en unik politisk identitet och roll, mindre beroende av de etablerade politiska partiernas problemformuleringar och argument.
   Inom ett ramverk av kollektiv intelligens är realtidsdemokrati antitesen till demagogin om snabb handling och massbeteendens omedelbarhet. "Den intelligenta staden" – som ska förstås som en moralisk och politisk entitet i cyberrymden, inte en fysisk plats – byggs upp relativt långsamt, med förhandlingar och ständiga utvärderingar av nya visioner.
   Det Lévy djupast sett är ute efter är inte att ge medborgarna ett verktyg för att generera mera makt. Vårt bekymmer är inte längre att ge makt till människor, eller deras representanter, eller någon annan. I dag är det viktigaste politiska problemet inte att skapa makt, utan att öka styrkan hos människorna, eller grupper av människor. Styrka gör saker möjliga; makt fungerar som ett hinder. Styrka ackumulerar energi; makt slösar det.
   Lévy intar enligt min mening en särskild position bland forskare och intellektuella som har det virtuella och cyberrymden som undersökningsobjekt. Han är en designer – om än inte i praktisk mening. Han undersöker hur cyberrymden skulle kunna vara utformad, till skillnad från empiriker, som säger oss hur cyberrymden är. Och till skillnad från teknikdeterminister, som berättar hur det med nödvändighet kommer att bli.
   En fördjupad känsla för demokrati i en form av kollektiv intelligens skulle kunna vara ett mål som är socialt användbart – och kanske till och med uppskattat för de som praktiskt arbetar med att designa virtuella världar.
   I Lévys vision betonas kollektiva handlingar framför individuella, samtidigt som den enskilde individen och dennes liv är det viktigaste elementet i "den intelligenta staden". Lévy visar att vi alls inte måste välja mellan kollektivistiska och individualistiska lösningar.
   Tvärtom, vi får inte välja.

fredag, maj 28, 1999

IT förstör känslan för det verkliga

Kultursidan, Computer Sweden 990528


Farten är huvudsaken för fransmannen Paul Virilio. Han beskrivs allmänt som en hastighetens filosof, en filosof som försöker förstå hastigheten som underliggande orsak till samhällsförändringar och historiska förlopp. Eftersom han ser tekniken som den faktor som i första hand får samhället att öka farten, blir han även teknikfilosof och teknikkritiker, fast han har en bakgrund inom arkitektur och stadsplanering.
   Virilio kallar sin teori dromologi, efter det grekiska ordet "dromos" för " fart, lopp, kapplöpning, eller kapplöpningsbana" (jämför ord som "velodrom" och "hippodrom"). Med denna som redskap beskriver han utvecklingen som accelererande i helt bokstavlig mening – som en serie av hastighetsökningar, från apostlahästarna till flygplanet, från kostigen till motorvägen, från byn till storstaden.
   Men de slutsatser han kommer fram till gör honom till kanske den störst pessimisten bland nutida intellektuelle i sitt förhållande till IT. En central punkt i hans tänkande är nämligen begreppet "programmerade olyckor". Varje teknik, menar Virilio, bär inom sig fröet till sin egen förstörelse. Tågurspårningen var otänkbar före tåget, bilkraschen otänkbar innan bilen.
   Poängen är att det inte går att skydda sig mot sådana olyckor, just i och med att de var otänkbara innan tekniken var uppfunnen. Precis detsamma gäller för IT.
   Informationsteknikens ursprungliga olycka, hävdar Virilio, är att den förvränger den verkliga tiden; den interaktiva tekniken leder till samtidighetens olycka.
   Tekniken ger inte bara möjlighet att höra och se på distans (vilket telefonen, radion och tv:n länge tillåtit), utan att också agera på distans utan tidsfördröjning. Det som brukar framställas som dess stora fördel är i själva verket en katastrof.
   Så uppkommer nämligen den splittring mellan det virtuella och det reella som Virilio ser som grunden för den virtuella olyckan.
   Det virtuella "segrar" över det reella; (fysiskt) avstånd föredras framför närhet, när tillvaron i virtuella miljöer föredras framför reella – människan ger upp verkligheten och förlorar distinktionerna mellan verklighet och virtualitet. Hur kommer den olycka som blir resultatet av denna förlust av verkligheten att se ut?
   Hur känner man igen den olycka som är inbyggd i informationstekniken? Virilio lägger fram tanken att den kanske redan har uppstått. Det är bara det att ingen har märkt något.
   Detta beror delvis på att en virtuell olyckan är immateriell – en tågurspårning eller bilkrasch är minst sagt påtaglig i jämförelse. Dessutom har varje tidigare tekniks programmerade olycka har varit lokal (en bestämd tågurspårning sker endast på en plats), medan informationsteknikens programmerade olycka är global.
   Det ligger i sakens natur att ingen kan tänka sig precis hur den ser ut. Men ett varnande förebud ser Virilio i den globalisering av ekonomin som möjliggjorts med IT.
   Större och mindre kollapser inom olika ekonomiska marknader har blivit resultatet av den snabba överföringen av elektroniska pengar.
   Den interaktiva informationsteknikens olyckor är därmed globala och således utom vår kontroll. Man kan likna dem vid reaktorhaverier när radioaktivt stoff sprids över ett stort geografiskt avstånd.
   En invändning mot Virilio är att han förstärker polariseringen i förhållande till IT. Måste man verkligen vara för eller emot och vara antingen utopiker eller dystopiker?
   Men genom sina insikter i teknikens väsen nyanserar han ändå den IT-kritiska positionen på ett sätt att man lägger ifrån sig hans böcker med en känsla av att ha intagit ett nyttigt motgift mot allt glassigt försäljarsnack.

fredag, april 23, 1999

Italiensk ordflykt

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren


När man under en period bor i ett land vars språk man inte behärskar, upplevs en viss isolering i förhållande till nationella händelser. När det tar timmar att med lexikon stava sig igenom några artiklar i en italiensk dagstidning, utgör Herald Tribunes dagliga bilaga Italy Daily en räddning.
   Där finns mestadels korta nyhetsartiklar, men också alltid någon lite mera djuplodande artikel. I ett nummer beskrivs hur italienska språkforskare är oroade för hur det italienska språket utarmas.
   Allt färre talar "ren" italienska, hävdar italienska språk- och kulturforskare. Närmare hälften av befolkningen blandar italienskan med dialektala och utländska ord i vardagssamtal. Denna oro uppstår, nota bene, i ett land där i princip allt utländskt mediematerial (t ex film och teveserier) dubbas till italienska.
   Problemet, menar språkvetaren Tullio de Mauro, kan bero på att italienarna läser allt färre böcker. Enligt en färsk undersökning uppger 64 procent av de italienare med lägst någon form av motsvarande gymnasial utbildning att de inte ens läser en enda bok per år, och 36 procent uppger att de endast läser någon bok per år. Detta gäller även de relativt välutbildade: en fjärdedel av de högskoleutbildade tillhör dem som inte alls läser böcker.
   de Mauro menar att landet saknar ett ansvarsfullt sätt att använda språket och att den låga bokläsningen beror på brister i skol- och bibliotekssystem.
   Artikelförfattaren lägger själv till en historisk orsak: Att såväl kyrkan som fascisterna framgångsrikt har spridit idén om att böcker var farliga, och att vad som skulle läsas måste vara utvalt och sanktionerat från ovan. För många italienare har det betytt en flykt från det skrivna ordet.
   I dag är det emellertid kvinnorna som, i takt med att allt fler italienska kvinnor går vidare till högre utbildning, ser till att lässtatistiken inte försämras.