tisdag, september 28, 1999

I skuggan av globaliseringen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990928


Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell

Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
   Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
   Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
   Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
   Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
   Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
   Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
   Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
   Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
   Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
   En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
   Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
   Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
   EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
   Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
   Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
   Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
   Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
   Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
   Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
   Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
   Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
   Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
   Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
   Det är upp till oss att förändra världen.

måndag, september 13, 1999

Cyberpower

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 990913

------------------------------------------------------------------------

Spam är inte bara en benämning på en av Monte Python besjungen engelsk skinka, utan även på en viss form av elektronisk post. Lite enkelt uttryckt är det e-post mottagaren inte vill ha. Oönskade brev, massutskick, reklam etc brukar hänföras till spam. Spam är enligt många bedömare ett av de största problemen på Internet i dag.
   Enligt Wired News har också spam utnyttjats som vapen det moderna kriget, det som Jean Baudrillard brukar kalla simulerade krig – krig som utförs i datorsystem på stor geografisk – och moralisk – distans från de verkliga människorna som drabbas.
   När Nato under bombningarna av Yugoslavien råkade träffa den kinesiska ambassaden i Belgrad i maj, där tre människor dog och flera skadades, svarade kinesiska hackers med spam.
   Dessa hackers överöste Natos datornätverk med e-post, varje dag under en tid, i en omfattning som gjorde nätverket nästan oanvändbart. Efterhand deltog också serbiska hackers och deras sympatisörer i spamkriget, enligt en talesman för den amerikanska militären.
   Ett oanvändbart datornätverk för en krigsmakt i dag är kanske som att slå ut en stridsvagnsbrigad förr. Eller kanske ännu värre.
   Förr hette det flower power; blommor mot stridsvagnarna. I dag cyberpower; e-brev mot missilerna.
   Skillnaden är att e-breven har större möjligheter att lyckas.

torsdag, september 09, 1999

Nätfönster mot nya identiteter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990909


Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 2: The Power of Identity
Blackwell

Det första bandet handlar om det framväxande nätverkssamhället och den teknik som möjliggör det. Det andra bandet – Identitetens makt – av den spanske sociologen Manuel Castells handlar om betydelsen av nya sociala rörelser i denna samhällsförändring.
   Framväxten av nätverkssamhället ställer frågan om hur identiteter skapas under denna period och vilka nya former av social förändring som blir konsekvenserna. Identitet är ett av samhällets fundament, menar Castells; källan till mening för våra handlingar.
   Castells fokuserar inte identitetsskapande processer på individnivå, utan kollektiva sådana. I sin analys av dessa sociala rörelser försöker han förstå dem inifrån dem själva, vilket leder till ingående beskrivningar. En distinktion mellan tre olika former av identitetsskapande inramar hans samhällsanalys.
   Motståndsidentitet är en: Människor som formar ett kollektivt motstånd mot olika former av förtryck. Det är människor som är eller upplever sig vara nedvärderade eller stigmatiserade av samhällets dominerande institutioner. Förtrycket definieras ofta av historiska, geografiska eller biologiska faktorer, vilka sätter gränserna för motståndet. Etnisk nationalism, religiös fundamentalism och territoriella gemenskaper är typiska exempel.
   Castells tittar närmare på tre mostståndsidentiteter: Först Zapatisterna i Mexiko, som kämpar mot regimens förtryck av indianer och mexikaner. Sedan den amerikanska milisen, en patriotisk civil rörelse långt ute på högerkanten i kamp mot ofrihet. Sist den japanska kulten Aum Shinrikyo (känd för giftgasattacken i Tokyos tunnelbana 1995) som kämpar mot världskapitalismens och imperialismens förtryck.
   De gemensamma nämnarna hos dessa sociala rörelser är dels att globaliseringen i sig är deras fiende, dels att rörelsernas vapen är nyttjandet av såväl media (som ger uppmärksamhet) som annan kommunikationsteknik i form av Internet, video och fax. Särskilt Zapatisternas användning av Internet har rönt uppmärksamhet. Dessa rörelser är i sig decentraliserade nätverk, utspridda över stora geografiska ytor.
   Paradoxen i sammanhanget är att fundamentet för deras existens – nätverkslogiken – är samtidigt deras fiende i form av ett framväxande globalt nätverkssamhälle.
   En annan identitetsskapande process benämner Castells projektidentitet. Det är individer som tillsammans skapar en ny identitet som omdefinierar deras position i samhället. Identitetsskapandet är ett projekt för att skapa ett annat liv, kanske baserat på ett upplevt förtryck, men inte nödvändigtvis.
   Feminismen är det bästa exemplet på projektidentitet, när feminismen övergår från att vara en renodlad motståndsidentitet för kvinnors rättigheter, till att utmana hela patriarkatet – den patriarkala familjen, produktionsstrukturer, mänsklig reproduktion och sexualitet.
   Vi blickar mot patriarkatets slut, skriver Castells, vilket innebär mycket mer än kvinnors frigörelse – det handlar om något så stort som slutet på ett samhällssystem som är lika gammalt som människan. En avgörande faktor är den patriarkala familjens kris.
   När den viktigaste hörnstenen för det patriarkala samhället löses upp i form av allt fler skilsmässor, ensamhushåll och särboende blir följden att det samhället försvagas.
   "Kris"? Menar Castells att patriarkatets upplösning utgör en kris för samhället? Nej, det ska tolkas som ett uttryck för hans analytiska inifrånperspektiv; de som försvarar patriarkatet upplever en kris. Castells själv är uttryckligen neutral i alla frågor.
   I hans analyser framstår dock feminism enbart som en fråga för kvinnor; män ser inte ut att rymmas i feministiska rörelser. Är inte det en konservativ utgångspunkt?
   Eller är det så att jämställdhetsminister Margareta Winbergs egentligen självklara tes att män bör ta ett kollektivt ansvar för att öka jämställdheten i Sverige är betydligt radikalare än vi tror?
   Den tredje formen av identitetsskapande handlar om legitimeringsidentitet. Dominerande institutioner – kyrkan, fackföreningar, politiska partier, kooperativer – försöker stärka sin dominans i det civila samhälle som växt fram i det moderna industrisamhället. I nätverkssamhället krymper dessa institutioners betydelse.
   "Överlever demokratin i nätverkssamhället?", avslutade jag min förra artikel. Castells svar är att såväl den moderna staten som demokratin är i kris. I takt med avregleringar förlorar staten makten att kontrollera ekonomisk politik och media. Staten förlorar dessutom sin legitimitet att lösa globala problem. Människors tillit sätts hellre till organisationer som exempelvis Amnesty och Greenpeace.
   Demokratins legitimitetskris har sin grund i politiska skandaler och att den är fången i en form som inte passar nätverkssamhället. Medborgarskapet blir otydligt i globaliseringsprocessen och politiska partier tävlar om popularitet, fångade i medias makt, reducerade till personifierat ledarskap. Partisystemet förlorar allt mer trovärdighet.
   Castells är dock optimist, och lösningen heter IT. Han sätter sina förhoppningar till att nätverkssamhällets framväxt av nya projektidentiteter har en potential att rekonstruera det civila samhället, och att demokratin kan återskapas med hjälp av IT. Politiken flyttas till den virtuella världen i syfte att förbättra samtalet och deltagandet.
   Castells utmanar också med nya frågor: Kan vi tänka oss en stat där nationen inte längre är den relevanta inramningen? Nya maktrelationer som inte sammankopplar stat och nation, men som har kapacitet att nå kontroll över delar av det globala nätverket?
   Makten, menar Castells, finns inte längre koncentrerad till institutioner (t ex staten), organisationer (t ex företag) eller symbolkontrollanter (t ex media). Så var finns makten i nätverkssamhället om såväl staten som demokratin försvagas?
   Det nya maktsystemet karakteriseras av ett stort antal källor till auktoritet och makt, där staten bara är en nod bland många i nätverket. Makten finns i nätverken av sociala rörelser där människors identiteter formas och omformas – och förändrar samhället.
   Identitetens makt.