I skuggan av globaliseringen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 990928


Manuel Castells
The Information Age: Economy, Society and Culture
Volume 3: End of Millennium
Blackwell

Visserligen varnar oss Manuel Castells i slutet av det första bandet. Vi ser början på en ny tidsålder, skriver han, men det är inte säkert att vi gillar den synen. Jag tog inte riktigt det på allvar, eftersom de två första banden i trilogin onekligen har ett positivt anslag.
   Samhällsförändringen innebär visserligen problem, men som kan tolkas som övergångsproblem.
   Lite förvånad blir jag därför vid läsningen av det tredje bandet, som heter Millenniets slut. Här kastas läsaren in i nätverkssamhällets svarta hål; analyser av samhällsförändringens skuggsida. Men inte enbart; denna tredje del syftar till att samla ihop en del lösa trådar från de tidigare banden.
   Ett alldeles för kort, men intressant kapitel om hur den globala kriminaliteten växer i nätverkssamhället, liksom framväxten av den fjärde världen bildar en gemensam tråd. I sanning skakande läsning.
   Nätverkssamhällets skuggsida benämns inte med vanliga begrepp som ojämlikhet, fattigdom eller misär, utan med begreppet social exklusion. Det innebär en process där individer och grupper systematiskt utestängs från positioner som möjliggör ett autonomt liv inom rimliga sociala standards. Med andra ord: den informationella ekonomin skapar en knivskarp skillnad mellan värdefulla och värdelösa människor.
   Castells menar att tredje världen inte längre är ett relevant begrepp. Den fjärde världen växer fram som ett rikare begrepp och representeras av Afrika, en kontinent som slits sönder av svält, etniska konflikter, AIDS, frånvaro av infrastrukturer och så när som på Sydafrika ingen ekonomisk aktivitet. Och, måste man tillägga, ett genuint ointresse från omvärlden, bortsett från exploatering av naturresurser.
   Den fjärde världen är också delar av USA. Utslagningen och ghettofieringen av framför allt afroamerikaner är också en social exklusion. En amerikansk underklass som går åt helvete; människor utanför utbildningssystemet och arbetsmarknaden, men innanför fängelserna. Castells skräder inte orden.
   Det tredje exemplet på fjärde världens framväxt är samtidigt den mest skakande läsningen: exklusionen av barn. Barnarbete växer i omfattning, antalet gatubarn ökar, liksom barnprostitution och barnpornografi. Otaliga barn dör dessutom som soldater i regelrätta strider i krigshärjade områden.
   Nätverkssamhället bidrar starkt till denna utveckling. Allt fler barn väver mattor i Asien tack vare de utvecklade globala distributionsnäten. Allt fler pedofiler besöker länder med där barnprostitution förekommer på grund av framväxten av ett globalt resande. Barnpornografin mångfaldigas på Internet bland nätverkande pedofiler.
   Jag riktigt känner upprördheten bakom Castells strikt analytiska fasad.
   En annan tråd som tas upp i det tredje bandet är statens och demokratins problem i nätverkssamhället. I band två (Identitetens makt) beskrevs dessas kris som en legitimeringskris – människor förlorar allt mer tilltro till dessa institutioners möjligheter att lösa problem. Här gör Castells en djupdykning i det europeiska projektet och beskriver EU som den första nätverksstaten. EU är i första hand ett sätt att hantera globaliseringen av ekonomi, teknik och kommunikation.
   Ofta tror jag människor ser statens minskade makt som ett resultat av EU, men Castells vänder på det och hävdar att EU är resultatet av staters minskade makt. EU är en defensiv reaktion på globaliseringens virvelvindar.
   Sett som en nätverksstat karakteriseras EU främst av maktdelning; i ett nätverk finns per definition inget centrum, endast noder. Det betyder dock inte att maktdelningen är jämn. Men det betyder att inte ens den starkaste noden – dvs den starkaste nationen – kan ignorera de andra, inte ens den svagaste noden, vid beslutsfattande. Och om en nod skulle göra så, ifrågasätts hela nätverket.
   EU är en sådan projektidentitet som Castells satte sina förhoppningar till i det andra bandet. EU byggs inte kring någon identitetsmarkör som exempelvis religion eller etnicitet, inte heller kring demokrati eller nationell identitet. Det finns alltså ingen europeisk identitet, utan ett projekt bestående av en ritning som beskriver sociala värden som en majoritet av medborgarna uppskattar, utan att exkludera någon.
   Efter läsningen av närmare 1 500 sidor samhällsanalys av en författare som likt gamla tiders multivetenskapsmän skickligt kastar sig mellan olika ämnesområden och olika delar av världen, frågar man sig: hur är det möjligt? Är Castells ett geni?
   Utan att på något sätt förringa hans egen insats svarar jag nej.
   Castells förkroppsligar den centrala företeelsen i hans egen analys: nätverket. Castells är en extremt skicklig nätverksforskare, med kontakter överallt i världen, och med en egen stab av studenter och forskare vid Berkeley. Mycket av grundarbetet är gjort av studenter och kollegor. Utan deras insatser skulle Castells näppeligen kunna konstruera sin teori om informationsålderns samhälle.
   Det är också den stora skillnaden mellan Castells grand theory och Marx och Webers stora teorier: teorin om nätverkssamhället är proppfull med empiriska data som gör fundamentet starkt – och svagt. Teorin riskerar att bli hårt tidsavgränsad. Den är giltig så länge empiriska data är giltiga.
   Castells verk ställer också frågor om forskningspolitik. Den knappt årsgamla svenska utredningen Forskning 2000 (SOU 1998:128) föreslår mindre resurser till samhällsvetenskap och humaniora, till förmån för teknisk och naturvetenskaplig forskning.
   Det betyder, grovt uttryckt, mer resurser till att konstruera tekniska prylar och mindre resurser till att begripliggöra samhällsutvecklingen. Att göra är viktigare än att förstå. Resurskrävande samhällsanalys framstår som ouppnåeligt med svensk föreslagen forskningspolitik.
   Castells har agerat rådgivare åt såväl Jeltsin vid övergången till en kapitalistisk ekonomi i Ryssland, som till EU (vilket skänker ett förklarande ljus över hans positiva attityd). Som läsare frågar man sig gärna varför han inte också kan ge läsaren några råd för hur vi kan överkomma nätverkssamhällets svarta hål.
   Skolad som han är under ett europeiskt, marxistiskt sextiotal, skulle man kunna tro att även Castells anser att det är filosofens uppgift att förändra världen. Han är emellertid av motsatt uppfattning. Varje gång en intellektuell inte bara svarat, utan också dennes svar på frågan "Vad måste göras?" seriöst implementerats, har det lett till katastrof.
   Forskarens uppgift är att skapa hållbar och relevant förståelse för världen, inget annat. Castells har en omutlig tro på demokrati och på möjligheten att alltid förbättra samhällsbygget – men det är det politiska systemet som ska avgöra vad som måste göras.
   Bäst är det för medborgarna att inte påtvingas särskilda teoretiska eller ideologiska modeller, utan att de själva kan använda den information och de analyser som finns tillgängliga under det kontinuerliga samhällsbygget.
   Det är upp till oss att förändra världen.