tisdag, januari 25, 2000

Nationalismens nödvändiga förtvinande

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000125


Ernest Gellner
Nationalism
Nya Doxa

Kommer nationen att finnas kvar i det postindustriella samhället? Gränslös kommunikationsteknik, gränslös handel, människors rörlighet mellan länder ökar, ekonomins globalisering – mycket pekar på nationens minskade betydelse.
   Samtidigt ser vi i flera länder nationalistiska yttringar, vanligtvis från högerextremt håll. Romantiska föreställningar om en sluten, ombonad gemenskap med starka traditioner.
   Läser vi samhällsforskaren Ernest Gellners postumt utgivna bok Nationalism, framstår dock nationalismen som i högsta grad avtagande. Nationalism definieras här som "en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället".
   Det betyder också att nationalism kräver att den politiska enheten och den etniska stämmer överens.
    Denna politiska princip är ett modernt påfund och skapades under industrialismen (den skulle enligt Gellner varit omöjlig i jordbrukssamhället).
   Genom en historisk tillbakablick visar Gellner hur nationalismen har utvecklats i olika stadier fram till i dag.
   Men varför skulle nationalismen avta nu, när den har frodats under åtminstone det senaste århundradet? En orsak är att vi börjar inse territoriets ringa betydelse för ett land. Den pågående avterritorialiseringen är ett uttryck för att vi vet att ett lands makt och prestige är mera avhängigt ekonomisk tillväxt, än den geografiska ytans storlek.
   En annan orsak, menar Gellner, är att det enda alternativet till en förtvinande nationalism är etnisk rensning.
   Det som hittills har möjliggjort nationer är en utveckling av människors glömska. När människor i ett land har glömt de olika etniska ursprungen deras förfäder en gång hade, kan nationalism uppstå och existera.
   På Balkan verkar inte någon minnesförlust ha utvecklats; så ser vi också etnisk rensning som det enda sättet att vidmakthålla nationalism där.
    Ernest Gellner äger en framstående förmåga att tydliggöra viktiga premisser för samhällsutvecklingen. Valsituationer tydliggörs på ett elegant och provokativt sätt.
   Antingen tillåter vi kulturell pluralism och avfetischiserar det nationella territoriet, eller också måste en etnisk rensning ske.
   Kan en human person tveka i det valet?

tisdag, januari 18, 2000

Nytt samhälle kräver ny moral

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000118


Zygmunt Bauman
Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
Daidalos

Som uttolkare av moderniteten – och därmed postmoderniteten – har den synnerligen produktive sociologiprofessorn Zygmunt Bauman blivit hyllad.
   Flera av hans senare böcker – Döden och odödligheten i det moderna samhället, Postmodern etik, Skärvor och fragment och Vi vantrivs i det postmoderna – har också ett annat tema: mänsklig moral i förändring.
   Det gäller även hans senaste bok, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen (Daidalos). "Moralens kärna är att känna ansvar för integriteten och välbefinnandet hos andra människor som är svaga, olyckliga och lidande", skriver Bauman.
    Hur bör detta ansvar utövas i övergången från modernitetens produktionssamhälle till dagens konsumtionssamhälle?
    I produktionssamhället rådde en arbetsetik som hyllade arbetets egenvärde, som disciplinerade människor och som formade kollektiva arbetsformer. Att vara fattig innebar att vara arbetslös. Därför infördes arbetsplikten, "arbete åt alla".
   I konsumtionssamhället råder en konsumtionsestetik som hyllar valfrihet, individualism och som avskaffar varje normativ reglering.
   Att vara fattig innebär att vara en otillräcklig konsument; känna samma begär, men sakna förmågan att handla. Det innebär inte nödvändigtvis att vara arbetslös; "arbetande fattiga" blir ett begrepp.
   För att bota fattigdomen skapades i produktionssamhället en välfärdsstat som ger ekonomiskt stöd till de människor som bäst behöver det. Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
    Konsekvenserna av behovsprövning har dock blivit dels en allmän försämring av välfärdstjänsternas kvalitet, dels att människor som behovsprövas stigmatiseras som misslyckade och exkluderade.
   Hur bör vi ta moraliskt ansvar för konsumtionssamhällets fattigdom?
    Bauman föreslår en en klassiskt liberal lösning: ett universellt tillhandahållande av sociala förmåner. En moral som är produktionssamhällets raka motsats.
    I stället för att erbjuda hjälp när rädslan, förnedringen och overksamheten har fått grogrund hos människor, bör välfärdsstaten bidra till att "förverkliga den liberala drömmen om djärva, självhävdande, självsäkra och självständiga människor", som Bauman formulerar det.
   Zygmunt Bauman har skrivit en liten tät, analytisk bok vars budskap är att vårt moraliska handlande bör följa de samhällsförändringar vi skapar.
   Allt annat vore omoraliskt.