onsdag, mars 29, 2000

När priset är noll är ekonomin ny

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000329


"DEN NYA ekonomin" återfinns på mångas läppar. Begreppet har dock börjat töjas ut och bli oprecist innan vi riktigt vet vad det betyder. Det finns väl lika många betydelser som människor, som handelsminister Leif Pagrotsky sade i söndagens Speciellt, där ämnet diskuterades. I så fall är begreppet redan oanvändbart.
    Ofta tycks det som att IT är synonymt med den nya ekonomin – ett IT-företag som säljer traditionella IT-tjänster framställs som att det plötsligt agerar i en ny ekonomi. Helt fel, menade Christer Sturmark i samma teveprogram.
   Viktiga aspekter av den nya ekonomin är digitaliserbara produkter och humankapital (dvs kunskap), hävdade Sturmark, vilket inte enbart har med IT och Internet att göra.
    Internets betydelse ska dock inte underskattas – idén om nätverket är en central faktor i två tidiga versioner av den nya ekonomin. Den första framställningen om en ny ekonomi tillskriver jag en amerikansk programvaruutvecklare, Richard Stallman.
   Den andra tillskriver jag Kevin Kelly, chefredaktör på tidskriften Wired. I flera avseenden skiljer dessa sig åt, men bägge utgår från nätets betydelse.
   Rickard Stallman är portalfiguren för en rörelse på nätet som kallas öppen källkod (Open Source). Med öppen källkod menas programvara som dels är gratis, dels är öppen att modifiera.
   Den basala idén beskrivs i GNU-manifestet (publicerat på svenska i tidskriften tlm, nr 2/99). Syftet är att generera kollektivt skapade produkter, utan upphovsrätt och utan prislapp. Operativsystemet Linux, initierat av finländaren Linus Torvalds, är det mest kända exemplet på en sådan produkt.
   Någon initierar ett projekt. När denne av olika skäl inte arbetar vidare på programvaran, placeras den på nätet där den kan hämtas av någon som vill arbeta vidare på projektet. Och så rullar det på; likt en stafett där programmet är stafettpinnen, men utan att arbetet utgör någon tävling.
   Det är en sorts gåvoekonomi, där renommén för att ha lämnat ett väsentligt bidrag till en viss programvara är viktigare än pengar. Det är också en ekonomi där omsorgen om produktens kvalitet är större än profitens betydelse.

I DENNA version av den nya ekonomin har samarbete ersatt konkurrens som viktigaste förutsättning för att skapa bra produkter.
    Kevin Kelly beskriver en lite annorlunda version i boken Den nya ekonomin: 10 strategier för en uppkopplad värld (Timbro, 1999) hur nätverket som idé och manifestation i form av Internet skapar en helt ny ekonomi, vars regler vi är tvungna att förstå och följa.
   Den traditionella ekonomin bygger på två grundläggande antaganden. För det första, ju unikare ett ting är, desto högre värde betingar det. För det andra, när ting mångfaldigas eller ökar i kvantitet, sjunker deras värde.
   Guld, diamanter och olja är tydliga exempel. För att inte tala om konst; endast originalverk kan betinga något värde – reproduktioner kostar knappt något.
   I en nätverksekonomi gäller motsatsen. När antalet noder i ett nätverket ökar, ökar värdet på såväl noder som nätverk. På 60-talet var faxen dyr att köpa (därför att den var sällsynt), men värdelös att använda (därför att den var sällsynt). Faxen ökade i värde men minskade i pris ju fler som skaffade en. På samma sätt är det med e-post; ju fler som använder den, desto värdefullare är den för varje individ.

EN TYDLIG fokusförskjutning sker i nätverksekonomin. Från att maximera värdet på det egna företaget, till att maximera värdet på nätverket – nätverket är viktigare än det egna företaget.
   Kellys råd är att prioritera nätverket av kunder, leverantörer, organisationer, kritiker – och konkurrenter! – före det egna företaget. Företaget och dess produkter är flyktigt – nätverksekonomin premierar blixtsnabba förändringar och omstruktureringar. När verksamheten går som bäst – avveckla och förnya den.
   Kreativ förstörelse är ett nyckelord i nätverksekonomin – det är minst lika viktigt som kreativt skapande. Liksom ordet gratis. Priset på de mest värdefulla produkterna i en nätverksekonomi går mot – noll. Är en produkt eller tjänst gratis måste den vara värdefull.
   Den främsta skillnaden mellan Stallmans och Kellys beskrivningar av den nya ekonomin är det grundläggande syftet.
   Där Stallmans mål är att maximera produktkvalitet, håller Kelly fast vid att maximera monetär profit.
   Den främsta likheten är att priset på produkterna ska vara gratis (eller närapå gratis), och att verksamheten är nätverksbaserad.

OAVSETT VERSION verkar ett kriterium för företag som vill tillhöra den nya ekonomin vara att produkter skänks bort.
   Än så länge är de få.

P O ÅGREN

Fotnot: Richard Stallman förknippas i artikeln med Open Source-rörelsen. Stallman önskar undvika varje sådan sammanblandning. Därför har Richard Stallman skickat följande rättelse till artikeln ovan om både sammanblandningen med Open Source och operativsystemet Linux relation till GNU:

"I'm not associated with "open source". I work for the Free Software movement, founded in 1984 along with the GNU Project. "Free" refers to freedom. The Free Software movement is a movement for social change, a movement to win back the freedom to have a community.

"Open source" is the slogan of another movement, founded in 1998. Weand they do similar activites (and we work together on practical projects), but have completely different philosophical reasons. The Open Source Movement aims primarily for support from business. It does this by mentioning only practical advantages, such as powerful and reliable software, while studiously avoiding discusion of deeper issues. See http://www.gnu.org/philosophy/free-software-for-freedom.html for more explanation.

The program Linux that Linus Torvalds wrote in 1991 is not an operating system; it is a kernel. It is one of the major essential parts of an operating system, but you need the other major essential parts (and many minor essential parts too) in order to have a complete system that you can actually use.

We began developing this complete system in 1984, giving it the name of GNU. By the time Linux was written, the GNU operating system was almost finished--only the kernel was missing. Linus did not tell us about Linux, but other people who knew about Linux added Linux to GNU and produced a complete system. That combination is what people are using today.

Unfortunately, the users mostly call the combination "Linux", confusing the whole system with the kernel. We have developed an operating system that millions of people use and love, and they don't know we did it ;-{. See http://www.gnu.org/gnu/linux-and-gnu.html for more explanation."

tisdag, mars 28, 2000

I mörkret är alla män lika

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000328


Ett tänkbart problem med att tillsätta en man som Jämställdhetsombud (utan att för den skull förringa Claes Borgströms förtjänster) är svårigheten att leva sig in i situationer som endast kvinnor upplever.
   Jag förstår, jag känner med kvinnor som upplever sig utsatta och jag känner enorm upprördhet över att den så kallade Hagamannen i Umeå – för att ta ett aktuellt exempel – sprider sådan skräck att kvinnor inte törs gå ensamma och att de överväger att beväpna sig.
    Men, nota bene, jag kan inte uppleva kvinnors rädsla och utsatthet i detta avseende.
   Jag drar mig till minnes ledarartikeln i nummer tre av nättidskriften ROJ (www.roj.nu). Det är en tidskrift för män – dock miltals från den mansvärld som andra 90-talstidningar för män konstruerar. Så långt från Slitz, Café och Man's Health det går att komma.
   Chefredaktören Rickard Lundberg berättar i ROJ:s ledare att han ofta tar en genväg genom ett skogsparti på sin hemväg och ibland har han hamnat några steg bakom olika ensamma kvinnor. "Varje gång har de nervöst sneglat över axeln och börjat småspringa när de märker att någon är bakom dem. I mörkret är alla män likadana."

ENKELSPÅRIGT – men ytterst vanligt – vore att som man hävda att det är de "onda" männen som misshandlar och våldtar, och att vi "goda" män måste straffa dem.
   Lundberg menar att "när vi (män, min anm) tar avstånd från förövaren och skriker oss hesa efter längre fängelsestraff och tuffare fängelsemiljöer tar vi också avstånd från ett gemensamt ansvar. (...) För att skapa en miljö där kvinnor vågar vistas utan att bli ofredade krävs det att vi inte delar upp oss själva i vi och dem."
   Hon fick mycket mothugg, Margareta Winberg, för hennes försök att få män att ta ett större ansvar för jämställdheten i Sverige – att jämställdhet inte får förbli enbart en fråga för kvinnor.
   Jag finner detta svårt att förstå. Män måste ta ett kollektivt ansvar för att främja ett förhållningssätt till kvinnor som kan minska våldet mot kvinnor – i barnuppfostran, i skolan, på jobbet och framför allt i mäns relation till varandra.
   Att det ansvaret inte tas är ett genomgående problem i all jämställdhetsproblematik.

lördag, mars 18, 2000

PUL hot mot yttrandefriheten

Kultursidan, Sundsvalls Tidning, 000318


Det är ingen överdrift att hävda att yttrandefriheten i Sverige började inskränkas den 24 oktober 1998. Då trädde nämligen Personuppgiftslagen (PUL) i kraft. Syftet med lagen är att skydda människors personliga integritet vid behandling av personuppgifter.
   Lagen innebär att man alltid måste inhämta ett otvetydigt samtycke från människor man vill nämna på nätet. Journalistiska ändamål samt konstnärligt och litterärt skapande undantas dock samtyckeskravet. Liksom myndighetsutövning.
   Dessutom förbjuder lagen, oavsett om samtycke inhämtats, att överföra personuppgifter till tredje land, det vill säga länder utanför EU. Det gör många webbsidor olagliga.
   Vid årsskiftet 2000 kom emellertid ett tillägg till PUL som innebär att det är tillåtet att överföra personuppgifter till länder utanför EU om mottagarlandet har en "adekvat skyddsnivå" för sina medborgares integritet. Personuppgifterna måste dock vara av harmlös karaktär – risk för integritetskränkning får inte föreligga. Vad det betyder vet vi inte ännu, men praxis utvecklas.
   Från att ha varit en tillståndsmyndighet under den gamla datalagen, är Datainspektionens (DI) uppgift i dag att utöva tillsyn. Genom att reflektera över två aktuella anmälningar för brott mot PUL, är min tolkning att DI håller på att bli en censurmyndighet.
   Socialdemokratiska kvinnoförbundet fortsatte den så kallade porrdebatten på sin webbplats. Där namngavs och kritiserades cheferna vid tv-kanalerna TV1000 och Canal+ i ett öppet brev för att de sänder grova porrfilmer på tv.
   Studentföreningen Fria moderata jurister anmälde webbsidan till DI för brott mot PUL – inte för att de hade något att invända mot webbsidan i sig, utan främst därför att kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, i riksdagen röstade igenom den lag som Segelström själv bryter mot, enligt Fria moderata jurister.
   DI finner dock att hemsidan inte bryter mot PUL, eftersom "enligt min mening kränker det inte någons personliga integritet att framföra kritik i ett sakligt debattinlägg", skriver DI:s generaldirektör Ulf Widebäck i en artikel på myndighetens webbplats.
   Föreningen Eliminera pälsindustrin har på sin webbplats lagt upp en förteckning över de företag som föder upp pälsdjur. Det är ett led i föreningens opinionsbildning mot plågsam djurhållning och djuruppfödning. Denna förening har – anonymt – anmälts för brott mot PUL. DI håller med anmälaren och vidarebefordrar fallet till rikskriminalen, som har skickat fallet vidare till åklagare.
   Varför det? Det finns ju inget i PUL som hindrar någon att nämna företag vid namn? Orsaken är att flera av de nämnda företagen är handelsbolag. Till sådana kan alltid en fysisk person härledas, till skillnad från aktiebolag som är juridiska personer.
   Ulf Widebäck anser dock i en intervju i Internetworld (18/1 -00) att ett förbud mot att namnge firmor kanske till och med måste utvidgas. Även ett stort aktiebolag kan ofta sammankopplas med en enskild person som ägare. Men frågan är: kränks ägarnas personliga integritet av denna företagsförteckning på nätet?
   Skillnaden mellan dessa två fall, där s-kvinnorna frias av DI, men inte djurrättsföreningen, är att DI anser att s-kvinnornas kritik mot TV1000 och Canal+ är "saklig", som Widebäck uttrycker sig. Ska man därmed dra slutsatsen att djurrättsföreningens information om pälsdjursuppfödare är osaklig?
   Eller ska slutsatsen vara att djurrättsföreningen är politiskt inkorrekt i sin opinionsbildning, medan s-kvinnorna är politiskt korrekta? Att djurrättsföreningen hotar ett etablissemang, medan s-kvinnorna tillhör ett?
   Sammantaget växer en bild fram av DI som en censurmyndighet, där det som ska censureras är – osaklighet. DI anser att tillsynsuppdraget innebär att bedöma vilka debattinlägg, vilka yttranden i olika frågor som är sakliga eller inte. Och de osakliga riskerar dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, vilket är straffskalan som anges i PUL.
   Om PUL i sig innebär ett hot mot medborgarnas rätt att yttra sig på nätet, så utgör DI:s agerande ett ännu större hot mot yttrandefriheten. Så vad gör lagstiftaren – riksdagen – åt problemet? Ingenting.
   Där verkar inte något problem uppfattas.

onsdag, mars 08, 2000

En kuriös universitetsrankning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000308


I marsnumret av Moderna Tider publiceras ännu en universitetsrankning. Det är sistaårsstudenter vid tre utbildningar – ekonom, läkare och sjuksköterske – som betygsätter olika aspekter av sin utbildning. Ett slags "konsumentperspektiv", enligt chefredaktören Susanna Popova.
   Det är den tredje rankningen av svenska universitet och högskolor på ett år. Moderna Tider publicerade en universitetsrankning förra året som det uppstod en del debatt kring. Där rankades 20 olika universitetsämnen utifrån fyra kategorier: status, attraktion, resurser och prestation.
   Statusen utgick från lärares betygsättning av kvaliteten hos övriga lärosäten i samma ämne, attraktion från antagningskrav och studenters söktryck, resurser från lärarkvalitet och prestation från genomströmningen av studenter.
   Detta var en ambitiös rankning med avseende på faktorer och perspektiv. Ändå kritiserades rankningen i flera avseenden. Somliga var emot rankning överhuvudtaget. Kvalitetsvärdering är bra, men lärosätena varken kan eller bör jämföras med varandra. Varför jämföra den lilla högskolan i Borås med det etablerade universitetet i Uppsala?
   En annan kritik gällde den kvalitet som mättes. Den nytillträdda universitetskanslern Sigbrit Franke var särskilt kritisk och föreslog ett eget sätt att ranka lärosäten, döpt till Franking.
   Frankes rankning – rättare: Högskoleverkets – utgår från att mäta jämställdhet, studentinflytande samt social och etnisk mångfald vid lärosätena. Dessa kategorier ska komplettera andra kvalitetsmått, inte vara allenarådande. Resultatet av denna rankning publicerades på DN Debatt (29/2 -00).

ÅTER TILL årets rankning i Moderna Tider. Om en relativt ambitiös kvalitetsbedömning görs och kvalificerad kritik levereras tillbaka, så är en rimlig arbetsordning att ta till sig kritiken och förbättra både sättet och innehållet i den första kvalitetsbedömningen.
   Det gör inte Moderna Tider. Perspektivet byts ut helt och hållet från förra året och ambitionsnivån sjunker betydligt. (Kan det bero på bytet av chefredaktör?) I år mäts enbart studenters uppfattning om undervisningskvalitet, studiemiljö och utbildningsstatus på enbart tre utbildningsprogram.
   Resultatet blir intressant, men kuriöst. Studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm bedömer studiemiljö och kvaliteten på sin utbildning extremt lågt (på 22:a resp 19:e plats av 24 lärosäten), medan statusen bedöms som den högsta i landet. Och eftersom statusen bedöms så högt hamnar Handels på andra plats i totalrankningen (av 24) – trots att studenterna upplever kvaliteten på undervisningen som bland den sämsta i landet!
   Endast Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) kommer före Handels bland Sveriges ekonomutbildningar, totalt sett. Ekonomstudenternas vid högskolan i Trollhättan/Uddevalla bedömning av studiekvaliteten gör att den rankas högst i den kategorin, medan Uppsala universitet kommer sist.
   Bland läkarutbildningarna anses Umeå ha bäst studiekvalitet, men lägst status, medan Uppsala har högst status men kommer näst sist vad studiekvalitet beträffar.

VAD BETYDER detta? I USA har man länge levt med rankning av lärosäten samt en tydlig statushierarki. Där har en kultur växt fram som innebär att studenter alltid lyfter fram det egna lärosätets kvaliteter, eftersom arbetsmarknaden ser ljusare ut för studenter från högt rankade lärosäten.
   Med en sådan kultur skulle inte ekonomerna vid Handels och läkarna i Uppsala bedöma sin utbildningskvalitet så extremt lågt – snarare höjt den till skyarna. Kanske har ekonomerna vid SLU och läkarstudenterna i Umeå anammat den kulturen.
   På ett år har vi sett tre sinsemellan helt olika rankningssystem, med olika vinnare och förlorare. Det kan tolkas som en prövotid; att olika kriterier och faktorer måste testas. Är det väsentligt att pröva ännu fler kriterier och faktorer? Får vi se avnämarperspektivet nästa år?
   Somliga skulle nog önska det – det bästa sättet att reducera betydelsen av rankning är att varje år skapa nya kriterier och perspektiv.
   Eller kommer vi att få se en syntes av de rankningssystem som prövats? I så fall kan varje lärosätes utveckling följas och forskning/undervisning blir en etablerad och formaliserad tävling mellan lärosätena.
   Jag tror att det sistnämnda sker. Kvalitetsvärdering av den högre utbildningen blir allt viktigare i takt med dess tillväxt och jag ser inga motkrafter till rankning.
   Men vet vi att det gagnar utbildningskvaliteten?