måndag, augusti 28, 2000

Patafysiken lever!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000828


Patafysiken har återuppstått efter 25 års underjordisk tillvaro! Det rapporterar författaren Claes Hylinger, en svensk insider i den patafysiska rörelsen, i senaste numret av Ordfront Magasin (9/2000).
   Om någon till äventyrs tycker att artiklar på VK:s kultursida ibland blir alltför metafysiska, kan denne tröstas med att det kunde vara värre: artiklarna kunde vara alltför patafysiska.
   Patafysiken grundades som rörelse 1948 i Paris. Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, utan att för den skull enbart handla om icke-varat. Patafysiken snarare överskrider både varat och icke-varat. Patafysiken sträcker sig nämligen lika långt bortom metafysiken, som metafysiken sträcker sig bortom fysiken.
   Patafysiken är vetenskapen om det partikulära, där det är lagarna som styr undantagen som studeras. Det grundläggande antagandet är emellertid att det enbart existerar undantag; regeln betraktas som ett undantag från undantagen och universum definieras som ett undantag från sig själv.
   Som kuriosa kan nämnas att även djur har varit framträdande uttolkare av patafysiken. En krokodil vid namn Lutembi, som bor på en holme i Nilen nära Victoriasjön, lämnar med frambenen spår i sanden enligt ett ideografiskt system, varefter flodstranden flygfotograferas och dechiffreras. Sedermera har Lutembis skarpsinnigheter publicerats i tidskriften Cahiers du Collége de 'Pataphysique.
   Att försöka förstå patafysiken innebär både att ställa frågan: "Är det skämt eller allvar?" och att förstå dess svar: "Dessa termer är likvärdiga".
   Denna förståelse leder i sin tur till en av patafysikens hörnstenar: "Allt är samma sak".
   Allt är patafysik.

fredag, augusti 04, 2000

Om politikens frånvaro

Zygmunt Bauman
På spaning efter politiken
Daidalos

Knappt har man hunnit lägga från sig hans förra bok, när Zygmunt Bauman levererar nästa: På spaning efter politiken (Daidalos). Efter en insiktsfull undersökning av fattigdomen i konsumtionssamhället, söker han nu efter politiken i dagens brytningstid.
     Han söker liberalismens politik, där människors frihet i ett samhälle endast kan vinnas genom demokrati och kritisk reflektion över det samhälle vi skapar. Dock är det snarare politikens frånvaro Bauman finner.
     Politikens frånvaro präglas främst av nyliberalism, traditionalism och otrygghet.
     Den nyliberala visionen om samhället är ”inget samhälle”, där statliga avregleringar förmodas öka individens frihet. Men avreglering betyder enbart att statens reglerande roll beskärs, inte att reglerandet per se försvinner. Samhällets dagordning bestäms i stället av marknadskrafterna.
     En viktig aspekt av politik är målmedvetet handlande. När makten att fastställa målen försvinner från politiken, förvandlas samhällets fortskridande till ett slags evolution. Människan fråntas därmed kontrollen över samhällsutvecklingen. Nyliberalismen tar makten från det mänskliga förnuftet och ”naturaliserar” det, i stället för att stärka det mänskliga förnuftet.
     Därför, menar Bauman, leder frånvaron av politik oss till ett mindre autonomt samhälle.
     Traditionalismen tillhör det heteronoma samhället; ett samhälle som vägrar erkänna att samhällets regler och normer är skapade av människor och därmed möjliga att förändra. Traditionalismen förespråkar ett samhälle som formas av sitt arv - en yttre kraft - som inte kan eller bör kritiseras. Det autonoma samhällets motsats.
     På grund av traditionalismens ökande närvaro i samhället, kritiserar Bauman de intellektuella för att inte formulera tillräckligt skarp samhällskritik, liksom för att inte formulera några alternativ. Beror det på att alternativen - ideologierna, de stora berättelserna, utopierna - har tagit slut?
     Ett avpolitiserat samhälle är ett otryggt samhälle; ett samhälle där förmågan att förutse eller förutsäga framtiden försvinner. Därmed blir inte framtiden en möjlighet till förändring eller något hoppfullt hos människor, utan snarare ett ovisst hot.
     Zygmunt Bauman har en vision - vilket saknas i avpolitiserade samhällen - om hur politiken ska kunna återskapas. Och visionen handlar gudskelov inte om IT! Visionen är den liberala idén om en grundinkomst för alla - skiljandet av den enskildes rätt till pengar från dennes förmåga att tjäna pengar.
     Det är i första hand inte en lösning på nätverkssamhällets ökande fattigdom. Grundinkomstens mål är att skapa självsäkra människor, fria från existentiell rädsla; trygga människor. Endast trygga människor kan återuppliva medborgaren, demokratin och politiken.
     Som vanligt är Bauman krävande att läsa. Varje stycke har stort betydelseinnehåll som kräver koncentrerat läsande; 230 sidor känns som det dubbla. Men det är värt all möda.
     Om någon i en framtid önskar förstå västvärldens samhällstillstånd kring sekelskiftet, hoppas jag att Baumans verk sätts i händerna på denne.

torsdag, augusti 03, 2000

Att hålla skitstöveln på avstånd

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 000803


En skitstövel är aldrig ensam. Skitstöveln uppdagas i sin relation till någon eller några. Men skitstövelhet är naturligtvis inte en egenskap hos en människa, lika lite som exempelvis skönhet är det. Det är värderingar som betraktaren uttrycker om någon.
   Med sitt sätt att skildra borgarklassen från arbetarklassens perspektiv, framträder hos den italienske författaren Alberto Moravia (1907–1990) en och annan skitstövel. Där borgaren framställs som socialt likgiltig och demoraliserande, framställs arbetaren som så moralisk som rimligt är, givet den underordning borgarklassen skapar.
   I Moravias bok Romarinnan från 1947 visas hur en människa endast genom djup förnedring kan försöka röra sig uppåt i de sociala skikten. Skjortsömmerskedottern Adriana lockas till gatflickans snabba pengar och de rika brackornas benägenhet att betala för ytlig njutning. Social rörlighet förutsätter nämligen pengar. Egna eller andras.
   Så stöter hon på Astarita, en ämbetsman inom den fascistiska regimens polismakt, som blir djupt förälskad i Adriana. På hans eget sätt, naturligtvis.
   Förälskelse förväxlas med åtrå, ångern för att ha våldfört sig på Adriana handlar enbart om hans möjligheter att träffa henne igen, pengar och smycken är motprestationen – Astarita kräver att bli älskad utan att själv behöva älska.
   Likt sin relation till en anklagad, handlar Astaritas relation till Adriana enbart om att få henne att ge efter, att bli som en trasa som han kan få dit han vill.
   När Astarita dock blir varse att Adriana står emot hans pengars lockelser, utnyttjar han sin tillgång till information hos polisen för att kompromettera Adrianas intet anande fästman. Vilket också lyckas – men utan att lyckas köpa Adrianas tillgivenhet. Till hans stora förtrytelse.
   Sedermera vävs Adriana mer eller mindre omedvetet in i ett mönster av kriminalitet och politisk opposition, där hon ser sig nödd att söka upp Astarita – eller rättare sagt den makt han personifierar – och låta sig utnyttjas för att försöka rädda människor hon håller av. Vilket hos Moravia framställs som en moralisk handling. Något Astarita naturligtvis inte är sen att försöka utnyttja.
   Den främsta skitstövelheten hos Astarita består i själva framtvingandet av en underordning och ett sätt att skapa legitimitet till att utnyttja människor. Adrianas relativa moral – hon säljer sin kropp tillfälligt till vissa män, men inte till Astarita – utgör det motstånd mot vilket skitstövelheten reflekteras och tydliggörs.