söndag, december 31, 2000

Kritiker om årets höjdpunkter

Två korta, ettriga, småilskna böcker av Zygmunt Bauman som lika väl kunnat publiceras som en bok är oundgängliga för att förstå samhällets tillstånd: Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen heter den ena, På spaning efter politiken heter den andra. Frånvaron av politik i de liberala demokratierna leder till konsumtionssamhällets nyfattigdom. Men Bauman har ett förslag…
     Om tårar gav guld skulle Boys don’t cry av Kimberley Peirce och Lars von Triers Dancer in the dark vara mina filmistiska höjdare år 2000. Men så kom Roy Andersson med Sånger från andra våningen och tar förstaplatsen med skarp samhällskritik och vacker bildkonst. En Oscar, tack.
     Dan Josefsson sätter tummen i ögat på Bonnierskoncernen genom att tacka nej till Stora journalistpriset och 50 000 kronor för sin granskning av Aftonbladets medhjälp till nazistiska hotbilder. Josefssons motiv är att det är omöjligt att ta emot ett journalistisk pris från en mediakoncern som sätter käppar i hjulet för journalistik att publiceras. Rakryggat.

torsdag, december 21, 2000

Vem vill våld?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001221


OM VÅLDETS betydelse vid demonstrationerna under WTO-möten och IMF-möten i Seattle, Washington, Prag med flera städer handlar en inträngande och läsvärd artikel av Magnus Linton i senaste numret av Arena (6/2000).
    Vem vill våld? Motståndare till orättvisor i den globaliserade ekonomin, som Attac och fackföreningar i olika länder, hävdar att deras demonstrationer inte är våldsamma. Men så kallat strategiskt våld gagnar deras sak. Det vet de.
    Linton ringar in två orsaker till våldets existens vid dessa demonstrationer. Den första är ett slags "svans" som ofta dyker upp vid den här typen av demonstrationer – "the black bloc", som den kallas i USA. Med svarta kläder, huvor, fanor, och med revolutionära våldsteorier i bagaget, väljs särskilda mål ut.
    Den andra orsaken är media. Linton jämför olika demonstrationstillfällen:
   "I Genève i juni samlades lika många som i Prag. Inget slogs sönder. Inget skrevs. I Köln i förra året var det likadant. Över 35 000 människor samlades. Men inget slogs sönder. Så knappt något skrevs. Seattle, Washington och Prag har däremot ackompanjerats av strategiskt våld, därför blivit oändligt mycket mer omskrivna."
    Med strategiskt våld följer mediarapportering, debatt och möjligheter till opinionsbildning; till och med politiker lyssnar. Inget strategiskt våld – medial tystnad. Ingen lyssnar.
    "Jag slår sönder, alltså finns jag", tycks vara medias villkor för medborgares demokratiska deltagande.

fredag, december 08, 2000

Kommunens ansvar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001208


"Din dotters liv!", "Sexism", "Vägra vara objekt!", "Hata H&M!"
    Det hann inte gå många timmar från att affischerna klistrades upp vid busshållplatserna, till att slagorden mot sexism och kvinnoförtryck sprayades på affischerna.
    I år är det en smärt blondin som ska sälja Hennes & Mauritz underkläder – och samtidigt tala om för kvinnor och unga tjejer hur en kvinnokropp ska se ut.
    Det är en gåta varför politikerna i Umeå kommun bidrar till att vidmakthålla sexism och objektivering av kvinnor i samhället, här genom H&M:s försorg. Det är obegripligt att Umeås politiker väljer att motarbeta jämställdhet mellan könen i samhället.
    Att kommunen har sålt affischeringsrätten på busshållplatserna till ett privat företag, och därmed påstår sig sakna inflytande över vilken reklam som sätts upp, är ingen ursäkt. Umeå kommun hade nämligen kunnat välja att inte sälja den rätten.
    Kommunen bär ett ansvar för att medborgare inte ska behöva uppleva förtryck och förnedring på offentlig plats. Det ansvaret vägrar Umeå kommun uppenbarligen att ta.
    Därför blir jag glad när jag ser slagorden som sprayats på dessa reklamaffischer. Det tyder på ett politiskt engagemang hos unga människor (jag antar att det är unga människors verk) som vi ibland trott varit försvunnit. Det tyder på en vilja att skapa ett bättre samhälle. Det tyder på ett rättvisepatos.
    Det tyder på demokrati.

lördag, december 02, 2000

Till Attac mot globaliseringen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 001202


Le Monde diplomatique
Nr 1, december 2000

SHANGHAI, LIBYEN, Serbien, Israel, Irak, Centralafrika, Palestina, Sydamerika. Jorden runt på 36 sidor. Internationell politik. Världshändelser. Globalisering.
    Den franska månadstidskriften Le Monde diplomatique har publicerat sitt första nummer i svensk översättning, vilket är det åttonde språket tidskriften översätts till. ETC med Johan Ehrenberg i spetsen står som utgivare, men alla artiklar utgör ett urval från den franska ursprungsversionen.
    Tidskriften trycks i tabloidformat, fyra spalter, utan extravagant layout, med fokus på texten mer än på bilden. Långa och välskrivna artiklar. Det som dock stör är de flertaliga korrekturfelen. 20-30 korrekturfel i en enda artikel irriterar.
    Det är en radikal tidskrift. Den ansvarige utgivaren i Frankrike heter Ignacio Ramonet. Han är samtidigt en förgrundsfigur i Attac, den rörelse som gjort sig känd vid demonstrationer i Seattle, Washington och Prag när företrädare för världshandelsorganisationer har sammanträtt.
   "Huliganer", kallades Attac i en debattartikel i DN av Mauricio Rojas, Alf Svensson med flera från högersidan. Själv ser Attac sig som en radikal rörelse som vill reglera den globala ekonomin med syftet att förhindra en växande global ekonomisk snedfördelning – att minska den klyfta mellan rika och fattiga som aldrig varit djupare än den är i dag.

DET RADIKALA anslaget går igen i de flesta artiklarna i Le Monde diplomatiques första nummer. Ett exempel. Ett reportage om megastaden Shanghai i det nykapitalistiska Kina skulle i en annan tidskrift kunna handla om stadens ökande affärsliv, om internationell handel, om regional tillväxt eller om kinesisk entreprenörsanda.
    I Le Monde diplomatique handlar det om skuggsidan; de sociala konsekvenserna av en avreglerad ekonomisk utveckling.
    Det handlar om de som bygger staden och lever där under närmast slaveriliknande förhållanden, i relation till den elit som utnyttjar frukterna. "Shanghai finner sig skoningslöst återbördad till en social uppdelning som påminner om kolonialtidens", skriver Philip Golub, journalist och lärare vid ett universitet i Paris.
    Tidskriftens raison d’etre kan sägas vara att ge en röst till de frågor och människor som glöms bort eller medvetet marginaliseras i globaliseringens virvelvindar.
    Le Monde diplomatique har en gjuten plats i det svenska utbudet av tidskrifter. Inte för att det saknas radikala tidskrifter – Ordfront Magasin, Arena och ETC hör till de etablerade – utan därför att tidskriften tillför det globala perspektivet.
    Med konsekvens och eftertryck.