torsdag, maj 31, 2001

En döende demokrati

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010531


”GRUNDEN FÖR en fungerande demokrati är att det finns en levande konflikt mellan politiska ideer”, skriver Peter Olsson, en av Moderna Tiders redaktörer, i en artikel i tidskriftens senaste nummer (juni 2001).
    Med andra ord är grunden för demokratin olika intressen och olika föreställningar om både vad som konstituerar det goda samhället och hur vägen dit bör formas.
    Olsson pekar i sin artikel på hur intressemotsättningar byts ut mot samförstånd, hur olika föreställningar om det goda samhället konvergerar till enbart en – och hur detta fenomen, som främst verkar återfinnas på kommunal nivå, dödar demokratin.
    I småländska Markaryd, exempelvis, råder något som betecknas som samlingstyre – alla partier, från höger till vänster, samarbetar för kommunens bästa. Vad betyder det? Krigstillstånd? (Samlingsregeringar brukar enbart förekomma i sådana situationer.)
    Vad som är kommunens bästa verkar dock på ett märkligt sätt vara skilt från – eller överordnat – de politiska partierna.
    I värmländska Hagfors råder liknande anda. Det finns ingen anledning att tycka olika i en så liten kommun som Hagfors, menar en ledamot i kommunstyrelsen.
    I skånska Svedala går man ett steg längre med den så kallade Svedalavisionen: begrepp som opposition och majoritet är avskaffade och fasta blockbildningar är förbjudna.
    Problemen Olsson identifierar i denna utveckling är att valhandlingen blir ointressant och betydelselös för väljaren, att avståndet ökar mellan valda och väljare och att politiskt arbete reduceras till tomma ritualer, vilket därmed minskar intresset för politiskt arbete.
    Men jag undrar om inte det grundläggande problemet är ett annat: att kommunpolitiker inte längre uppfattar sin uppgift som att förvalta demokratin; att vara demokratins väktare. De har i stället anammat en vanföreställning om sig själva som kommunens förvaltare.
    Om politikerna väljer att inte förvalta demokratin, kommer emellertid andra aktörer att göra det.
    När vi i dag ser allt fler exempel på demokrati med ett ”e” framför, är det ofta privata företag som har stått för e-demokratiska lösningar. Företaget Votia har infört ”elektroniskt samråd” som en demokratimodell i bland annat Kalix, och Vivarto bistår Umeå universitets studentkår med en direktdemokratisk modell, för att ta två uppmärksammade exempel.
    Och därmed reduceras demokratimodeller till olika affärsideer; demokratiutveckling till affärsutveckling. Lönsammast vinner! Politiker blir upphandlare av demokratiprocesser och förvaltare av deras resultat, i stället för att själva utveckla, forma och vakta demokratin.
    Är de tre kommunala exemplen i Moderna Tiders artikel extremfall, eller tre exempel på en växande trend? Olssons svar är det sistnämnda.
    Om han har rätt sällar också Umeå kommun sig till den döende demokratitrenden.

onsdag, maj 23, 2001

Snedträff i cyberkrig

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010523


Kort efter kollisionen mellan det amerikanska spaningsplanet och det kinesiska flygplanet över kinesiskt luftrum tidigare i vår, deklarerade kinesiska hackare cyberkrig mot webbplatser i USA.
    Tusentals webbplatser i USA har fått intrång, där hackare har placerat helt nytt innehåll på webbsidorna. Med vedergällningar från amerikanskt håll som följd.
    Men likt fysiska krig kan virtuella vapen missriktas. Det har en enhet vid Umeå universitet fått känna på. En av enhetens webbsidor, vars ursprungliga innehåll var en kort videoinspelad föreläsning, fick vid tre olika tillfällen helt nytt innehåll.
    I stället för ett fönster med föreläsningen var webbsidan helt svart med en stor, röd text som löd: ”Fuck USA Government, fuck Poisonbox”.
    I fredags kunde IT-tidskriften Computer Sweden meddela att en webbsida med detta innehåll var en cyberstridshandling från kinesiska hackers. ”Poisonbox” refererar till en amerikansk hackargrupp som tidigare hackat kinesiska webbsidor och försett dem med obscent innehåll.
    Men cyberkrig? Nja, knappast en adekvat benämning. Experter på cyberkrig har andra uppfattningar, enligt Wireds nyhetstjänst på nätet.
    Om detta vore ett äkta cyberkrig skulle Dow Jones sjunka som en sten, amerikanska myndigheters datorsystem skulle vara ur funktion, flygplan skulle landa på andra platser än flygplatser och alarmcentraler sluta fungera, menar en säkerhetsexpert.
    Snarare, hävdar en annan expert, borde dessa hackerattacker uppfattas som ungdomar som målar virtuell graffiti på offentliga platser för att få medial uppmärksamhet och störa verksamheten för företag och andra organisationer.
    Men oavsett benämning är det lite fascinerande att en hackerattack som riktas mot amerikanska datorer träffar en liten enhet vid ett nordligt universitet i ett neutralt land.

lördag, maj 12, 2001

Media – proteser på vår kropp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010512


Marshall McLuhan
Media
Pocky

ATT KÄNNA till en författare och dennes teser betyder inte nödvändigtvis att ha läst honom. Särskilt inte när det gäller Marshall McLuhan. Ett välkänt namn, ofta citerad och refererad, men inte särskilt välläst.
    Tillsammans med Gutenberggalaxen är Media, som nu utkommit i pocketversion på bokförlaget Pocky, hans mest betydande verk (publicerad första gången 1964).
    McLuhan är en verklig pionjär inom mediaforskningen. Han började som litteraturvetare, disputerade 1942, undervisade i engelska på ett flertal universitet i USA, men kom slutligen till universitetet i Toronto i mitten av 50-talet, där han helt bytte forskningsinriktning, och dessutom stannade till sin död 1980.
    Detta var en tid när universitetsämnen som har media som studieobjekt ännu inte existerade. Som pionjär, med skarpa formuleringar och ett nytt sätt att förstå media, blev McLuhan något av en medial stjärna på 60-talet. Hans böcker översattes till mer än 20 språk, han var med i tv-shower och han prydde omslaget på ett otal tidskrifter.

FORTFARANDE är McLuhan något av en guru. Universitetet i Toronto har ett särskilt McLuhan-utbildningsprogram, den amerikanska IT-tidskriften Wired håller honom som ”Patron Saint”, många media- och teknikforskare har inspirerats av honom.
    Tesen ”The medium is the message” – mediet är budskapet – är sannolikt hans mest kända, och dessutom innehållsrikaste. En tes som efterföljande mediaforskare varit manade att förhålla sig till.
    Med denna tes menade McLuhan att för att förstå media kan vi inte fokusera innehållet i ett visst medium, utan det är mediet självt som måste analyseras och förstås. Det elektriska ljuset är ett typiskt exempel: ett medium utan innehåll som förändrar vår tillvaro i hög utsträckning. En sinnevärld blir till när ljuset tänds, och försvinner när ljuset släcks.
    Det är hur mediet verkar och påverkar oss som måste förstås, inte dess innehåll. För att förstå hur film påverkar oss, både individuellt och strukturellt, kan vi inte fokusera enskilda filmer med särskilt innehåll – exempelvis särskilda våldsfilmer. Det är filmmediet i sig som förändrar vår tillvaro, och som därmed måste analyseras. Innehållet är mindre väsentligt.
    I dag, när innehållet på Internet diskuteras (nynazism, pornografi med mera), skulle McLuhan hävda att det är Internet självt, nätverket och dess logik – Nätet – som bör diskuteras och analyseras.

HANS STUDIER av media är samtidigt studier av teknik och ett för sin tid helt nytt sätt att tänka på teknik. Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
    McLuhans metod för att nå kunskap om teknik är helt icke-empirisk; det finns inga systematiska observationer eller annan data som styrker hans analyser. Detta får naturligtvis empiriskt orienterade forskare att rynka på näsan. Vad McLuhan främst gör är att hos olika medier fånga orsaken till ett visst tillstånd i samhället.
    Det betyder att McLuhan vanligtvis betecknas som teknikdeterminist – ny teknik skapar grundläggande förändringar i vår tillvaro, förändringar vi inte kan styra. Och i dag är teknikdeterminism närmast ett skällsord.
    Men jag vill föreslå en omtolkning. Även om hans sätt att uttrycka sig antyder en deterministisk teknikförståelse, ser jag inte detta som huvudpoängen. Hans projekt i denna bok är snarare att formulera teknikens essens; att teknik har ett slags väsen, en natur, en kärna av bestämda egenskaper.

DET ÄR inte så olikt en annan teknikessentialist, filosofen Martin Heidegger, som i sin uppsats Teknikens väsen definierar teknik som ett sätt att uppdaga något. Med en teknisk uppfinning kan något i tillvaron framträda, som vi inte förut uppfattat.
    McLuhans nyckelord för att fånga essensen hos tekniken är inte uppdagande, utan biologisk utbyggnad, hastighetsökning och implosion. Människan får nya ”proteser”, den mänskliga tillvaron accelererar och världen krymper.
    Någon teknikoptimism är svårfunnen; snarare motsatsen. Telegrafen, det första elektroniska kommunikationsmediet, är med McLuhansk terminologi en utbyggnad av det centrala nervsystemet. Att med telegrafen ”få sina nerver utanpå kroppen, och de fysiska organen inuti nervsystemet, eller hjärnan, det innebär att man skapar en situation präglad av ångest, eller rentav ett nytt ångestbegrepp” uttrycker oro, minst sagt.

MCLUHAN FÖREBÅDADE dock dagens Internetinfluerade tid – den som Manuel Castells betecknar informationsåldern. McLuhans begrepp är elektricitetsåldern, och förutsåg decentraliserade nätverk av informationssamlande människor – nomader, mer nomadiska än någonsin förut.
    Som författare är McLuhan en slugger; han noterar gärna andra forskares okunskaper om medias sanna natur. Och som sådan går han ibland över gränsen. En del grumliga formuleringar i en ibland profetisk stil gör McLuhan svårtillgängligare än han skulle kunna varit.
    Ett exempel: ”Bara de ’inälvsbetonade’ och audiotaktila tyskarna och slaverna är tillräckligt immuniserade mot den visuella uppfattningsformen för att duga till forskning inom den icke-euklidiska geometrin och kvantfysiken”.

TROTS EN ambivalens inför liknande teser är McLuhan läsvärd, också med Internetglasögon, ty vi ser i dag liknande överdrifter och överoptimism inför Internet som i debatten om TV på 60-talet.
    Det betyder, skulle McLuhan säga, att vi fortfarande inte förstår media.

onsdag, maj 09, 2001

Kyss & Flyg

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 010509


I EN VÄRLD som globaliseras är homogeniseringsprocesser viktiga inslag. Att skapa standards som tillämpas över hela världen är ofta en förutsättning för att kalla en företeelse global.
    Internet, till exempel, skulle aldrig kunna bli en global företeelse om inte alla datorer använder samma kommunikationsprotokoll (TCP-IP). McDonald’s är ett annat exempel, storstadsarkitektur ett tredje. Skyskrapor i Singapore skiljer sig inte så mycket från skyskrapor i Los Angeles.
    Liksom flygplatser. För att underlätta för flygresenärer utformas flygplatser på ett standardiserat sätt; från struktur till skyltning. Men ibland finner man små kulturella egenheter.
    När jag nyss var i Nice, kunde jag inte undgå att lägga märke till en stor skylt vid en parkeringsplats ett tjugotal meter från avgångshallen, där det står Kiss & Fly. Förbjudet att parkera, men tillåtet att stanna till för att kyssa sin älskade farväl. Typiskt franskt, tänker jag, efter att ha noterat fler kindkyssar på tio dagar i Frankrike än jag noterar under ett år i Sverige.
    Mellanlandar på Heathrow, London, England. Eller snarare i The British Empire? När jag går ut ur flygplanskabinen möts jag av åtta servicepersonal, alla med ursprung i Indien, eller den delen av Asien (åtminstone av utseendet att döma). Likadant i ankomsthallen; de skjutsar äldre ladies & gentlemen på små eldrivna bilar mellan gaterna. Det är de forna kolonierna som sköter markservicen.
    Så Arlanda. Jag försöker fortsätta tankebanan, men blir bara irriterad. Var är den kulturella egenheten på vår största flygplats? Jag hittar ingen. Eller är det en villkorslös lydnad inför påbudet om homogenisering som är det typiskt svenska?
    Nej, tänker jag, det beror nog bara på min oförmåga att främmandegöra mig inför det invanda.