fredag, januari 18, 2002

Djur slipper valfriheten

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020118


Per Svensson
Musse är ingen mus
Ekerlids förlag

JAG HAR länge känt en viss irritation över de reaktioner media – främst kvällspressen – lyckats skapa kring enstaka djurs öden.
    Att en chimpans, noshörning eller björn hamnar i fel människohänder och utsätts för lidande är naturligtvis beklagligt, men jag får ofta en känsla av att människors upprördhet är större än när barn svälter eller när civila dör i krig.
    Varje gång slås jag av samma farhåga: Bidrar en uppvärdering av djur en devalvering av människovärdet?

DENNA FRÅGA diskuterar Per Svensson i boken Musse är ingen mus (Ekerlids förlag). Författaren är chefredaktör på Kvällsposten, och har ett förflutet som journalist på Expressen.
    Vare sig vi tar utgångspunkt i kristen människosyn (människan är skapelsens krona) eller sekulär humanism (människan är alltings mått) intar människan en särställning. Denna särställning ifrågasätts i dag. Per Svensson ger uttryck för stark indignation och viss ängslan för att djurrättsrörelsen, i sin legitima iver att minska djurs lidanden, också reducerar människans absoluta värde.

FRAMFÖR ALLT är det den utilitaristiske filosofen Peter Singer som är måltavlan för Svenssons kritik, eftersom Singer har framstått som djurrättsfilosofins galjonsfigur.
    Singers utgångspunkt är att vi inte kan ge företräde till en viss varelses liv enbart på grund av dess arttillhörighet. I så fall gör vi samma sak som rasister; ger företräde åt dem som anses tillhöra samma ras. Denna ”rasism” kallar Singer speciesism, eller med ett försvenskat ord, artism.
    Jämförelsen stinker ordentligt. Vi delar på goda grunder in varelser olika arter, men på lika goda grunder finner vi inga människoraser. De som gör denna jämförelse (till exempel genom att likna slakterier med nazistiska utrotningsläger) utgår från en rasistisk ideologi.
    I Svenssons kritik av Singers filosofi blir snarare speciesism en del av humanismen. För en humanist är människan nämligen unik. Hon är dömd till frihet, för att tala med Sartre. Hon är dömd till moraliskt ansvar för sin frihet att ständigt kunna välja sin värld och inte vara styrd av sin biologi. Och dömd att känna ångest inför sina val. Helt i motsats till djur.
    Det är den biologistiska grundsynen hos djurrättsrörelsen som Svensson reagerar extra starkt mot. ”Det måste vara något i grunden fel med en filosofi som krymper människan till den grad att hon ryms i samma moraliska diskurs som en mollusk”, skriver han.
    Att hävda likheter mellan människa och chimpans med argumentet att deras arvsmassor till 97 procent är identisk, är enbart ett försåtligt argument. Försåtligt, eftersom det utgår från att generna definierar människan. Men arvmassan är ett högst godtyckligt och ytterst tveksamt kriterium på mänsklighet.

MED ETT annat kriterium, till exempel kemi, är vi till 100 procent lika. Är då inte människa och chimpans samma sak?
    Naturligtvis inte. Så frågan är vad som gör människan till människa. Bland ett flertal av Svenssons kriterier framstår ett som övergripande de andra. Det är förmågan att överskrida naturen - friheten att handla mot sina intressen, också mot sina biologiska intressen.
    En invändning mot boken är den guilt-by-association-teknik Svensson tillämpar. Frågan är om Peter Singer fortfarande är djurrättsrörelsens galjonsfigur, eller om rörelsens ideologi förändras.
    Vissa kan säkert reta sig på Svenssons förmenta vuxenhet, i det att han i viss mån reducerar den viktiga fråga han debatterar till en ungdomsfråga. Han jämför 60-talets vänstervåg med dagens djurrättsrörelser, och antyder en försiktighet till att övervärdera dagens ungdomsrörelser. Särskilt i en tid när ”ungdom” närmast mytologiseras så till den grad att tjugoåringar förutsätts ha insikter vuxna aldrig haft (eller förlorat med tiden).

MEN DEN retoriskt kraftfulla frågan reses ur denna jämförelse mellan 60-tal och 90-tal: Spelar det någon roll om det politiska engagemanget kommer från bilden av en flicka brinnande i napalm, eller från bilden av en broilerbur? För Per Svensson är svaret givet. Ja, det spelar roll.
    Musse är ingen mus är ett debattinlägg mot djurrättsrörelsens grundläggande idéer. Men i ännu högre grad är boken en påminnelse om vad människan är - och bör vara.
    En behövlig påminnelse.

torsdag, januari 03, 2002

Back in business

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020103


BÖR MAN förhålla sig på något särskilt sätt till en artikel där en person som nyligen dömts mot sitt nekande levererar en ingående kritik mot rättsväsendet i en annan sakfråga?
    Bör man se texten som en allegori; som en dold kritik mot den process textförfattaren nyss varit involverad i? Eller som ett slags hämndaktion?
    Ingetdera. Jesús Alcalá är i senaste numret av Ordfront Magasin (nr 1-2, 2002) tillbaka i god form med en kritisk analys av aktörerna kring kravallerna i anslutning till sommarens EU-toppmöte i Göteborg.
    Kanske någon förvånas av den snabba comebacken. Tja, möjligen om den skett i DN, men inte i Ordfront. Chefredaktören för Ordfront, Leif Ericsson, var nämligen en bland de som tidigt höjde Alcalá över varje misstanke (se Ordfront nr 7-8, 2000).
    Kravallernas aktörer är tre: demonstranterna, polisen och domstolen. (Noterbart är att det politiska etablissemanget som möttes i Göteborg inte ses som en aktör.) Det är som om Alcalá vill ringa in det mest problematiska med dessa tre aktörer, och samtidigt fylla tomma gluggar i mediebilden av det som skedde kring EU-toppmötet i Göteborg i somras.
    Det mest problematiska med demonstranterna är inte nödvändigtvis de som brukar våld, utan de grupper som känner sig föranledda att genom omröstning medvetet välja en icke-våldsstrategi. Som om inte detta alternativ alltid är självklart. Att dessa grupper överhuvudtaget uppfattar en valsituation ”fräter på tilltron till grundvärderingarna”, menar Alcalá.
    När det gäller polisen är det inte nödvändigtvis eventuellt övervåld eller överreaktioner som är det största problemet, utan hemlighetsmakeriet. Att avgörande beslut sekretessbeläggs, beslagtagna filmer försvinner och poliser visar ömsom en in absurdum god iakttagelseförmåga, ömsom närmast blindhet, verkar enligt Alcalá vara ”lånat från diktaturer och totalitära stater eller de oväntade glimtarna av aningslös och helt öppen cynism”.
    Det stora problemet med domstolen är inte nödvändigtvis exempelstatueringen, utan domstolens oförmåga att göra fristående bedömningar. Trots att det gäller olika mål, med olika domare och nämndemän, är de flesta domarna mot olika tilltalade från kravallerna på avgörande punkter identiskt formulerade – hur våldsamt upplopp ska tolkas, hur rättspraxis ser ut, straffbestämning och beslut om utvisning.
    Detta, hävdar Alcalá, är ”ett grundskott mot de värden som gäller för en rättsstat”.
    Genom att lusläsa förundersökningar och domar uppdagar Alcalá grumligheter i kravallernas efterspel.