torsdag, januari 03, 2002

Back in business

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020103


BÖR MAN förhålla sig på något särskilt sätt till en artikel där en person som nyligen dömts mot sitt nekande levererar en ingående kritik mot rättsväsendet i en annan sakfråga?
    Bör man se texten som en allegori; som en dold kritik mot den process textförfattaren nyss varit involverad i? Eller som ett slags hämndaktion?
    Ingetdera. Jesús Alcalá är i senaste numret av Ordfront Magasin (nr 1-2, 2002) tillbaka i god form med en kritisk analys av aktörerna kring kravallerna i anslutning till sommarens EU-toppmöte i Göteborg.
    Kanske någon förvånas av den snabba comebacken. Tja, möjligen om den skett i DN, men inte i Ordfront. Chefredaktören för Ordfront, Leif Ericsson, var nämligen en bland de som tidigt höjde Alcalá över varje misstanke (se Ordfront nr 7-8, 2000).
    Kravallernas aktörer är tre: demonstranterna, polisen och domstolen. (Noterbart är att det politiska etablissemanget som möttes i Göteborg inte ses som en aktör.) Det är som om Alcalá vill ringa in det mest problematiska med dessa tre aktörer, och samtidigt fylla tomma gluggar i mediebilden av det som skedde kring EU-toppmötet i Göteborg i somras.
    Det mest problematiska med demonstranterna är inte nödvändigtvis de som brukar våld, utan de grupper som känner sig föranledda att genom omröstning medvetet välja en icke-våldsstrategi. Som om inte detta alternativ alltid är självklart. Att dessa grupper överhuvudtaget uppfattar en valsituation ”fräter på tilltron till grundvärderingarna”, menar Alcalá.
    När det gäller polisen är det inte nödvändigtvis eventuellt övervåld eller överreaktioner som är det största problemet, utan hemlighetsmakeriet. Att avgörande beslut sekretessbeläggs, beslagtagna filmer försvinner och poliser visar ömsom en in absurdum god iakttagelseförmåga, ömsom närmast blindhet, verkar enligt Alcalá vara ”lånat från diktaturer och totalitära stater eller de oväntade glimtarna av aningslös och helt öppen cynism”.
    Det stora problemet med domstolen är inte nödvändigtvis exempelstatueringen, utan domstolens oförmåga att göra fristående bedömningar. Trots att det gäller olika mål, med olika domare och nämndemän, är de flesta domarna mot olika tilltalade från kravallerna på avgörande punkter identiskt formulerade – hur våldsamt upplopp ska tolkas, hur rättspraxis ser ut, straffbestämning och beslut om utvisning.
    Detta, hävdar Alcalá, är ”ett grundskott mot de värden som gäller för en rättsstat”.
    Genom att lusläsa förundersökningar och domar uppdagar Alcalá grumligheter i kravallernas efterspel.

Inga kommentarer: