onsdag, mars 27, 2002

Den hemska sanningens smärta. Nea Mellbergs avhandling om mödrar till sexuellt utnyttjade barn är en forskningsbragd

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020327


Nea Mellberg
När det overkliga blir verklighet
Boréa

GÅR DET att förstå en mors situation när hon inser att hennes barns far har förgripit sig sexuellt mot barnet?
    Med den nyligen publicerade avhandlingen När det overkliga blir verklighet (Boréa) gör umeåsociologen Nea Mellberg en närmast heroisk insats för att begripliggöra det ohyggliga. Det är en berättelse på ett halvt tusen sidor med närmast dramaturgiska inslag, där vi på djupet möter tretton mödrar och deras svåra situation.
    Vad innebär det för en mor att få veta att hennes barn utnyttjats sexuellt av pappan eller den man hon lever med? Eller att börja ana att pappan går över sexuella gränser med barnet? Vad kan hon göra? Vilken betydelse har omgivningen för moderns förståelse av situationen?
    Giltiggörandets process är Mellbergs föremål för avhandlingen i stort. Den processen innefattar mödrarnas mödosamma tolkningsprocess av vad som hänt mellan mannen och deras barn.
    Det är en oerhört smärtsam process, alltför fylld av skuld och självrannsakan. Det är också en process där verkligheten omkonstrueras radikalt.
    Mödrarna både åläggs och tar på sig ansvaret för organiseringen av det fortsatta livet för alla inblandade. Det blir väldigt tydligt i en av berättelserna, där kvinnan förutsätts upptäcka övergreppen, förstå, reparera och även förhindra nya övergrepp. Detta förutsätts främst från det omgivande samhället; allt från vänner och grannar till myndigheter.
    Männen verkar, efter eventuella juridiska prövningar, vara befriade från den typen av ansvar.

HUR KAN ett fenomen som fäders sexuella övergrepp mot barn existera? Även om det inte är avhandlingens syfte att förklara orsaken, ger Mellberg en kulturell inramning till detta fenomen.
    En kulturell faktor är att under de sexualliberala 60- och 70-talen uppmuntrades sexuell gemenskap mellan föräldrar och barn – trots vetskapen om att det är olagligt. Psykiatriker och psykologer skrev debattinlägg i exempelvis tidskriften Vi Föräldrar och argumenterade för att sexuella lekar mellan föräldrar och barn enbart är tecken på lyckliga förhållanden.
    Det är ett exempel på hur snabba skiftningarna i våra konstruktioner av verkligheten är. Det som för 30 år sedan av experter konstruerades som sunda relationer, konstrueras i dag som övergrepp.
    Avhandlingens empiriska del måste ha varit ytterst känslig att genomföra. Mellberg visar stor empati inför mödrarnas situation och närmar sig dem med en beundransvärd skicklighet. Innan människor som befinner sig i så utsatta situationer kan ens överväga att delta i intervjuer med en forskare, måste förtroende skapas.
    Mellberg ställer den så viktiga forskningsetiska frågan själv: Kan forskaren skada de kvinnor hon intervjuar, genom att de ges möjlighet att återberätta svåra händelser? Hon hittar inga tecken som tyder på det. Tvärtom, de intervjuade kvinnorna ser sina berättelser som viktiga att offentliggöra. De vill berätta.

MIN TANKE går också till Mellberg själv. Det framgår tydligt att samtalen med kvinnorna är extremt slitsamma; berättelserna blandas med gråtattacker och avbryts ibland för att någon måste kräkas. Mellberg känner vanmakt och hopplöshet inför deras situation. Har det funnits någon form av psykologisk back-up för forskaren att samtala med? Eller anses det räcka med kollegor på institutionen?
    Ett vanligt vetenskapligt krav är repeterbarhet – särskilt inom experimentella vetenskaper, särskilt inom naturvetenskap. Med repeterbarhet menas att forskningsprocessen ska utföras så ”objektivt” att vilken forskare som helst ska kunna upprepa den och nå samma resultat.
    Mellbergs avhandling visar att om ett sådant krav ska följas, får vi aldrig veta något om situationen för de mödrar vars barn blivit sexuellt förgripna.
    Att Mellberg själv är kvinna och mor är av avgörande betydelse för dels att nå tillit till mödrarna, dels att kunna tolka och förstå deras berättelser. Hon har inte erfarenhet av att ha barn som utsatts för övergrepp, men hon delar mycket annat av moderskapets erfarenheter – skuld inför att inte räcka till, oro för barnens väl, osäkerhet, vånda och vanmakt inför osäkra situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att avhandlingens forskningsprocess skulle aldrig kunna genomföras av en man, eftersom den nödvändiga tilliten till mödrarna sannolikt inte skulle kunna uppstå.
    En styrka med avhandlingen är det sätt som mödrarnas berättelser involveras i texten. Läsaren upplever stor närhet till de intervjuade. Det största kraftprovet är dock att Mellberg lyckas tolka och analysera berättelserna – vilket är en värderande verksamhet – utan att vara fördömande.
    Hon sätts särskilt på prov när det visar sig att en av mödrarna väljer att leva vidare med den man som förgripit sig på hennes dotter – trots att dottern ser detta som ett oerhört svek och inte förmår bo hemma, utan måste flytta till fosterhem.
    Hur lätt vore det inte att döma en sådan handling? Men Mellberg visar en underbar respekt för mödrarnas oerhört svåra situation och säger mellan raderna att det viktiga är att förstå – inte att döma!
    Detta är en bland de mest angelägna avhandlingar jag läst. Kan forskaren göra något viktigare än att generera kunskap om djupt mänskliga problem som tidigare varit höljda i dunkel?

tisdag, mars 19, 2002

Horisont på vid gavel

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020319


Jag läser att den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer har avlidit, 102 år gammal, och plockar fram en av de fåtaliga översättningarna av hans filosofi för att bläddra lite i.
    Det är i och för sig inte vilken som helst, utan Gadamers huvudverk: Sanning och metod (i urval) som publicerades på Daidalos 1997. Det är främst två teser i denna bok som fastnar hos mig.
    Den ena gäller vetenskapens nedvärdering av konstens sanningsanspråk, och Gadamers uppvärdering av detta anspråk. Finns kunskap i konsten? Ja, svarar Gadamer. Den kunskap som konsten rymmer är emellertid inte den omedelbara estetiska upplevelsen, som uteslutande är subjektiv.
    Nej, konsten rymmer en historisk förståelse och ger upphov till självförståelse. Genom konsten förstår vi oss själva och den tillvaro vi är utkastade i.
    ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap.” Konstens sanning är dock skild – men inte underordnad – vetenskapens sannings- och verklighetsbegrepp.
    Hur når vi konstens kunskap? Gadamers formulerar sin hermeneutik, sin tolkningslära, i den andan. I grunden handlar hermeneutiken om att nå förståelse. För Gadamer är förståelsen ”till sitt väsen en verkningshistorisk process”.
    Den andra tesen som fastnar hos mig är kärnan i denna process: horisontsammansmältningen. När den samtida och den historiska horisonten smälter samman nås förståelse.
    Den samtida horisonten är den situation som till stor del är bestämd av våra fördomar, vår förförståelse. Det är den horisont vi lever i. För att nå en förståelse som sträcker sig längre än våra fördomar, vår förförståelse, krävs att vi öppnar en historisk horisont.
    När det förflutna, den historiska horisonten, inordnas i den egna horisonten, den samtida horisonten, sker sammansmältningen av horisonter. Att nå förståelse förutsätter att vi utmanar oss själva och våra fördomar; förändras inte dessa när vi tolkar en företeelse, har vi heller inte nått verklig förståelse.
    Vi kan därmed aldrig uppfatta oss själva som nog när vi försöker förstå något, men vi kan heller aldrig undfly vår egen ståndpunkt.
    Varför begreppet horisont? Med horisont avser Gadamer ”den synkrets, som omfattar och omsluter allt det, som är synligt från en bestämd punkt”.
    Begreppet är lämpligt, menar Gadamer, därför att det uttrycker ”den överlägsna vidsynthet, som man måste ha för att förstå. Att öppna horisont betyder alltid att man lär sig se utöver det som är nära och alltför nära.”
    Ett steg i lärandet är att öppna Gadamers horisont.

torsdag, mars 14, 2002

Så tystas universitetets fria röster

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 020314


I Högskolelagen 2§ står det att utöver utbildning och forskning har universitet och högskolor en tredje uppgift: ”Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.”
    Detta kan göras på många olika sätt. Samverkansprojekt med företag och andra organisationer, enskilda forskare som håller offentliga föredrag, författande av populärvetenskaplig litteratur är bara några exempel.
    Som universitetslärare har jag valt att fullgöra den tredje uppgiften genom att på kultursidor i dagspressen skriva recensioner och andra typer av artiklar som rör mitt ämnesområde eller som rör vetenskap och högre utbildning i allmänhet. Företrädesvis på denna kultursida.
    För att bättre fullgöra den tredje uppgiften publicerar jag även artiklarna (liksom forskningsrapporter, tidskriftsartiklar och konferensbidrag) i efterhand på min webbplats, för att öka tillgängligheten för allmänheten.
    Det sistnämnda förfarandet har upprört universitetsjuristen vid Umeå universitet. I ett e-brev till mig den 18/2 anmodar han mig att inhämta ett uttryckligt samtycke från de personer som omnämns i mina artiklar – eller ta bort artiklarna. Universitetsjuristen menar nämligen att jag ”inte under några som helst omständigheter” får publicera personuppgifter utan samtycke på Internet. Efter två veckor kommer juristen att kontrollera efterlevnaden av sin anmodan.
    Detta är häpnadsväckande – milt uttryckt! – i flera avseenden.
    Universitetsjuristen anger inget skäl, utan formulerar enbart ett förbud och befaller en åtgärd. Ingen hänvisning till lagrum och tolkningspraxis för detta lagrum – vilket enligt min mening är ett minimikrav när det rör något så allvarligt som ett försök till inskränkning i yttrandefriheten.
    Universitetsjuristens ordval – samtyckeskrav vid publicering på Internet – associerar jag emellertid till Personuppgiftslagen (PUL).
    Innan jag begär samtycke från personer jag nämner i artiklarna eller tar bort dem från webben, ville jag dock vara säker på att juristens bedömning är rimlig. Det finns nämligen två saker som starkt talar mot.

För det första finns sedan 1/1 2000 ett tillägg till PUL som säger att harmlösa personuppgifter får publiceras utan samtycke från de namngivna. Med ”harmlös” avses att ingen risk föreligger för integritetskränkning. Därmed måste de personuppgifter jag publicerar bedömas utifrån ett ”harmlöshetskriterium”. En referens till en författare och dess publicerade verk (t ex en bok) anser jag vara harmlös personuppgift. Därför måste varje personuppgift bedömas var för sig.
    För det andra är texter med ett journalistiskt ändamål undantagna samtyckeskravet i PUL (7§). Vad som är ett journalistiskt ändamål har Högsta Domstolen i en dom (mål B 293, den 12/6 2001) definierat som att "informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse som rör allmänheten". Enligt min mening ryms mina artiklar inom denna definition, varför de också bör utgöra undantag från samtyckeskravet.
    Men, nota bene, jag är öppen för att mina lekmannatolkningar av lagen och HD:s dom kan skilja sig från juridiska tolkningar. Därför är det ytterst viktigt att universitetsjuristen anger argument i form av hänvisning till lagrum och tolkningspraxis.
    I förnuftets kyrka borde argumentet ha större makt än auktoriteten; ”the force of the better argument” är ett sätt att uttrycka en grund för det kritiska tänkandet och förhållningssättet vid universitetet.
    När universitetsjuristen sent omsider svarar, är hans ståndpunkt ytterst förvånande: Han är enig med mig i mina två ovanstående invändningar - men universitetet bör, menar han, ha en annan, restriktivare tillämpning av PUL än samhället i övrigt.
    Det hävdar han utan hänvisning till någon universitetspolicy eller beslut i något universitetsorgan. Inte heller presenterar han några argument.

Huvudproblemet med PUL är att den står i motsatsförhållande till yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ju restriktivare PUL tolkas, desto mer inskränks yttrandefriheten. Det är huvudproblemet i detta ärende.
    Universitetet är inte vilken samhällsinstitution som helst, utan har en speciell roll och uppgift i samhället. Borde inte universitetet vara öppnare än andra samhällsinstitutioner? Borde inte universitetet verka för att frigöra kunskap och information, i stället för att låsa in den?
    Om yttrandefriheten hotas på detta sätt, hotas inte samtidigt forskningens frihet?
    När jag därför ber juristen om ytterligare förtydliganden och skäl, får jag per e-post svaret ”Jag har inget att tillägga. Jag överlämnar frågan till berörda beslutsfattare för erforderliga åtgärder” – utan att ange vilka som är de berörda beslutsfattarna. Utan att ange besvärshänvisning. Vart vänder jag mig i den fortsatta processen?
    Storheten i Kafkas roman Processen är tidlösheten, har det sagts. Så sant.
    Med grumliga eller outtalade skäl försöker universitetsjuristen i praktiken att inskränka min grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det är en obehaglig upplevelse.
    Hans anmodan kan därmed också uppfattas som kränkande. Varför får enbart en enskild anställd denna anmodan, när det finns ett otal webbsidor med namnuppgifter på universitetets webbplats?
    Eller är det kanske så att många av universitetets anställda har fått en liknande anmodan och kanske efterlevt den genom att plocka bort webbsidor och därmed fått sin yttrandefrihet inskränkt?

Nu är tidsfristen ute sedan drygt en vecka; jag har stängt webbsidorna och universitetets rektor har informerats om ärendet. Med viss förväntas emotses hans uppfattning i kärnfrågan:
    Ska universitetets anställda åtnjuta en lägre grad av yttrandefrihet än övriga samhällsmedborgare?
    Ska universitetet bli tystare?