tisdag, oktober 08, 2002

Utbränd? Bli stoiker

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021008

Är det dags för en renässans för en mer stoisk livshållning? Med största intresse läser jag tre essäer om en något marginaliserad filosofi, närmast en livshållning, i senaste numret av Axess (nr 6/2002).

Eva-Carin Gerö, lektor i grekiska, skriver i sin essä stoicismens framväxt, från grundaren Zenon från Kition 300 f kr, till Epiktetos i Rom andra århundradet efter Kristus. Idéhistorikern Bo Lindberg tecknar mötet mellan stoicismen och den moderna tiden, från senrenässansen och framåt.

Stoicismen som livshållning innebär i huvudsak att undertrycka sina känslor till förmån för förnuftet, idka stark självbehärskning, utöva principfasthet - och framför allt att underkasta sig ödet. Det som sker, sker av nödvändighet. Stoicismens tes är att ”man i nödvändigheten är som friast”. Att göra det jag måste är att göra det jag vill.

Sett genom ett genusraster kan stoicismen ses som en livshållning som appellerar mer till manen än till kvinnan. I romanen En riktig man uthärdar Tom Wolfes huvudperson sitt öde genom att läsa Epiktetos i fängelset. Och blir en riktig man. En tolkning av Susan Faludis bok Ställd är att samhällets nedvärdering av stoiska ideal upplevs som ett förräderi mot amerikanska män.

I den tredje essän i Axess diskuterar idéhistorikern Karin Johannisson stoicismen bland annat i samband med nutidens ohälsa i form av stressymptom, utmattning och utbrändhet. Med en mer stoisk livshållning skulle människor kanske härda ut bättre inför de faktorer som skapar ohälsan. Människor skulle bättre acceptera sin situation.

För dagens upplysta människa kan stoicismens ödestro lätt bli en undergivenhet inför överheten, dess självbehärskning ett sätt att tvingas bita ihop inför påtvingad stress och merarbete, och dess undertryckande av känslor kan skapa likgiltiga människor fria från engagemang.

Så frågan är om stoicismens ideal är önskvärda som ett sätt att komma tillrätta med dagens utbrändhet. Kanske är vi till och med alltför stoiska i vårt förhållande till arbetet. Kanske borde vi känna efter ännu mer och inte bita ihop så förbannat.

Inga kommentarer: