onsdag, november 13, 2002

Gratisarbete - nej tack!

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021113

Mediadrevet exploderar. Jan O Karlsson bör avgå! Jag har haft svårt att se de avgörande argumenten - annat än att tidningar vill sälja lösnummer med mördande rubriker.

Nog bör även ett statsråd få göra fel, som i fallet med den privata middagen som Karlsson missuppfattade som arbetsmiddag. Jag har svårare att fördra att det kontrollsystem som ska förhindra dylika misstag inte fungerar. Och att Karlsson har en övergångslön om 8 800 Euro skattefritt per månad från sitt arbete vid EU:s revisionsrätt säger snarare något om EU än om Karlsson.

Men efter måndagens presskonferens rågades även mitt mått. Jan O Karlsson meddelade där att han skänker hela sin statsrådslön till en minnesfond. Varför? För att blidka opinionen. Det betyder att han åtar sig ett av det offentliga Sveriges absolut svåraste arbete, utan lön - gratis. Snacka om att sänka ackordet för övriga statsråd.

Frågan inställer sig genast: Vad är det i statsrådsarbetet som lockar i sådan omfattning att arbetsinsatsen inte behöver avlönas? Det enda svar jag kan komma på är makt; att få bevara sin plats i maktens korridorer; att få behålla sitt inflytande; att få tillhöra den innersta kretsen. Att få bestämma.

Makthunger är det sämsta skälet att bli statsråd. Att arbeta för sin lön är ett betydligt bättre skäl. Särskilt för en socialdemokrat.

fredag, november 08, 2002

Nattsvarta slut

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021108

Bör filmer ha ett lyckligt slut? Skapa hopp för framtiden? Ett sätt att förstå ett lyckligt slut är att besökaren lämnar biografen i en sinnesstämning som filmmakaren önskar. Det behöver inte betyda att de får varandra på slutet eller att hjälten överlever. Två av höstens mest nattsvarta - och intressanta - filmer slutar på ett sätt som gör att begreppet hoppfullhet noga måste tänkas igenom.

Lukas Moodyssons Lilja 4-Ever slutar med att 16-åriga Lilja begår självmord genom att hoppa från en bro. Vad består det hoppfulla i det slutet? Moodyssons hopp står till religionen. Lilja får återse sin vän Volodja efter döden, plågoandarna försvinner och hon blir fri. Death is not the end, sjöng Bob Dylan. Kanske det. Men hoppfullheten förutsätter en stark tro. Utan tro är filmens slut helvetiskt.

Filmen Ensam mot alla av fransmannen Gaspar Noé gestaltar hur en människa alieneras från samhället, människorna och - framför allt - fundamentala värden. Noé ger en fingervisning om hur filmen hade kunnat sluta om inget hopp alls funnes om mänskligheten: in limbo. I helvetets förgård. Nu slutar filmen med det hoppfulla budskapet att alla människor trots allt har en moralisk botten längst därnere. Men avståndet till botten framstår som närmast övermäktigt långt, vilket skänker begreppet hopp nya dimensioner.

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Frågan är om dessa svarta slut förmår skapa hopp hos biobesökaren. Och om det var regissörernas avsikt.