tisdag, december 31, 2002

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021231

En kvinnlig underrättelseagent får uppdraget att leta rätt på en person. Från London över Sydeuropa, via Nordafrika, för att slutligen hamna långt ute i öknen, i ett slags sanatorium för eliten bland världens yrkesagenter, exekutörerna, som alla lider av samma yrkessjukdom: total abstraktion. En häpnadsväckande, infallsrik och fullständigt otrolig historia. Boken heter Fallet Sandemann. Författaren heter Gabriella Håkansson.
     Höstens videoinstallation på Bildmuseet av Annika Larsson, kallad Poliisi, bär jag fortfarande med mig. Mot åskådarens inre fond av göteborgskravallerna, gestaltar hon en märklig relation mellan sparkande poliser och slagen civilperson som inte är självförklarande. En dold symbios mellan polisen och the black bloc? Jag funderar fortfarande på vad det kan betyda.
     I hans förra film, Funny Games, utforskade han det rena våldet. I årets film uforskar den österrikiske regissören Michael Haneke själens, eller psykets, mörkaste vrår. I Pianisten gör Isabelle Huppert en otroligt stark rolltolkning av en pianolärarinnas mörka hjärta. Det är till kontinenten man måste vända sig för att se farlig film. Inte Hollywood. Absolut inte Sverige.
     

fredag, december 20, 2002

Sjuk omskrivning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021220

Att vi har en ohälsosituation i Sverige som är oacceptabel råder ett otvetydigt konsensus. Vad ohälsan beror på och vad som kan åtgärda den råder det däremot delade meningar om.

I DN Debatt den 17/12 föreslår utredaren och tillika generaldirektören för Arbetsmiljöverket Kenth Pettersson att arbetsgivaren ska stå för en del av sjuklönen för människor som är heltidssjukskrivna, men inget för människor som är deltidssjukskrivna.

Det kan vara en rimlig åtgärd för att komma åt de arbetsgivare som vägrar låta anställda med viss grad av ohälsa arbeta på deltid. Frågan är om denna kategori arbetsgivare är så många att det löser några problem. Jag tillåter mig vara skeptisk.

Huvudbudskapet i Kenth Petterssons förslag är emellertid dess utgångspunkt: ”I allt större utsträckning verkar anställda, arbetsgivare och läkare acceptera sjukskrivning som ett sätt att lösa akuta problem på arbetsplatsen eller i familjelivet”. Han skriver också att det ”finns en tendens till att i dag, i större utsträckning än förr, tolka en besvärlig livssituation, som till exempel kan bero på konflikter på arbetet eller i familjen, som en sjukdom”.

Här borde varje sjukskriven, varje läkare och varje annan rehabiliteringspersonal ha satt morgonkaffet i halsen. Är detta något annat än en omskrivning av kristdemokraternas ordförande Alf Svenssons uttalande från i somras att ohälsotalens ökning beror på ett ökande sjukskrivningsfusk?

En utredare kan naturligtvis inte påstå detta utan hårddata i ryggen. Så jag går till rapporten för att läsa det statistiska underlaget. Naturligtvis finns inget. Rapporten är ett kort, tjugosexsidigt alster utan belägg för dessa påståenden.

Självfallet kan en konflikt på arbetsplatsen förorsaka psykisk ohälsa. Enligt Pettersson innebär det dock att vederbörande inte skulle vara sjuk, och att läkare generellt saknar förmåga att bedöma människors ohälsa (de gör en feltolkning av patientens hälsotillstånd).

Att se en före detta fackföreningsledare och numera en av landets högsta ansvariga för arbetsmiljöfrågor falla in i kören som beskyller sjukskrivna - och deras läkare, som ställer diagnoserna! - för fusk, låt vara med viss omskrivning, är inget annat än en örfil von oben på utsatta människor.

Vilket är det sista de behöver.

tisdag, december 10, 2002

Oss torpare emellan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 021210

Anders Ehnmark
Krigsvinter. Dagbok från skogen
Atlas

Det är något alldeles visst med torp. Själva ordet ger en förnimmelse om det förutvarande. Att vistas i torp är också att ta in det förgångna en aning. Det gamla sitter i väggarna.
     Ett torp ligger aldrig vid havet, utan invid skog och tjärnar, åkrar och grusvägar. Vid havet finns sommarstugor, där man kan fira stugsistan i slutet av augusti. En omöjlighet i ett torp - potatisen är ju inte upptagen än. Knappt har ens veden burits in i vedboden.
     Man tänker annorlunda i torpet. Kanske för att det gamla tränger sig på, kanske för att tiden och tempot mjukas upp en aning. Det smakar också annorlunda i torpet. Om hösten brukar vi köpa samma vin som vi drack i torpet under sommaren, för att känna hur det smakar i stan. Och i torpet föredras kokkaffe, medan vi i stan inte kan vara utan cappuccino eller caffe latte.
     Kanske beror skillnaden på att det skapas ett avstånd till kulturen. Det är i alla fall Anders Ehnmarks tolkning i hans senaste bok Krigsvinter (Atlas). Boken är skriven från torpet i Taxinge där han bor året om. När händelser i ens närområde sker i ett långsamt tempo och är givna, kan man koncentrera sig på det andra.
     Det andra är i den här boken det krig (var det ett krig? inte? vad var det då?) som underblåstes av en närmast enig mediakår och utfördes främst av USA i Afghanistan.
     Det andra är också terrorism, och vad det är för något, egentligen. Ehnmark visar hur vi snabbt och lätt kan konstruera märkliga principer när terrorister jagas. En sådan princip är straff på förhand. Syftet är att förhindra brott, så för säkerhets skull utdelas straffet redan innan brott begås.
     Krigsvinter innehåller också en av Ehnmarks självklara käpphästar: nutidens oförmåga att se det gamla i det som händer. Ser vi inte det, framstår allt pågående som nytt, och allt som är nytt är svårt att förstå, eftersom referensramar saknas.
     Ehnmarks poäng är dock att så är sällan fallet. Det är en retorik, det nyas retorik, som utövar makt, så att märkliga principer kan införas utan att någon reagerar nämnvärt. Retoriken försöker ”oförståeliggöra”, som Ehnmark skriver, det vill säga formulera det som skulle kunna förstås med tidigare kunskap på ett obegripligt sätt.
     Denna vinters krig och terrorism beskådas genom lövverk, från svampstället, under kontemplation över bins beteende och under tillagning av stuvad lake i Ehnmarks torp. Naturens långsamhet skapar bättre klarhet, är mottot.
     Läser man boken som jag, långsamt, från torpets horisont, innehåller den en djup och allvarlig kritik mot 11:e septembers efterdyningar. Läser man boken snabbt, med stadsjäkt, framstår kritiken nog snarare som försynt.
     Hur läser du?