torsdag, februari 13, 2003

Fångade tankefigurer

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030213

Johan Asplund
Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi.
Korpen

Jag avskyr tankenötter. Ofta tycker jag premisserna är alltför oklara. Själva lösningen är ofta en tankenöt i sig; inte alltid självförklarande. Problemlösning, däremot, har jag alltid uppfattat som något annat. Där tankenöten är isolerad och extremt konstruerad, är ett problem ”ägt” av någon, ofta uppkommet och löst i en social situation. Någon bryr sig om lösningen.
     Så fel jag har haft. Och samtidigt rätt, visar det sig. Johan Asplund framställer i sin senaste bok Genom huvudet (Korpen) tankenöten som närmast arketypen för problemlösningens socialpsykologi.
     Efter ett för honom extremt långt uppehåll – 10 år – ger essäisten och socialpsykologen med en personlig professur Johan Asplund ut en ny bok. Hans specialitet i sina essäer är att fånga existerande tankefigurer, sedda som socialpsykologiska fenomen, göra detaljerade observationer och tolka dem genom noggrann närläsning av litteratur.
     Det gör han oerhört stilsäkert och tillgängligt också för oskolade socialpsykologer, oavsett det handlar om tillfället, gemenskap, hälsningsceremonier, mikromakt eller något annat från hans rika produktion.
     I föreliggande bok argumenterar Asplund för att problemlösning måste ses som en social aktivitet, till skillnad från den kognitiva psykologins fokus på individen. Att avgränsa problemlösning till vad som sker i en individs hjärna gör att vi missförstår fenomenet. Problemlösning sker inte inuti huvudet, utan passerar genom huvudet.
     Den rådande tankefiguren är emellertid stark. Adams och Evas kognitiva uppvaknande i paradiset beskrivs i Bibeln som solitärt – inte socialt. Utforskningen av människans kognitiva förmågor har genom tiderna i stort följt samma skapelseberättelse.
     Att tankefiguren är stark blir även uppenbar vid Asplunds närläsning av några tidiga utforskare av artificiell intelligens – möjligheten att skapa intelligenta datorprogram. Hans intrikata argumentation mot Turings och hans efterföljares föreställning om intelligenta datorer är rentav upphetsande.
     Att hävda att datorer är intelligenta är, med Asplunds ord, ett ”underligt påstående”. Problemet är att vi, trots årtionden av debatt i ämnet, tycks ha förlorat känslan för det underliga i detta påstående. Nu för han känslan tillbaka.
     Argumentationen för att både intelligens och problemlösning – liksom lösandet av tankenötter – i grunden är något socialt utvecklar han med utgångspunkt i så skilda och för ämnet originella tänkare som upplysningsmannen Denis Diderot (ur boken The Paradox of Acting) och Erik Gustaf Geijer (och hans personlighetsfilosofi).
     Förutsägbar är det sista man kan säga om Johan Asplund. Stringens är det första.

Inga kommentarer: