onsdag, maj 21, 2003

Om verklighetens spruckna spegel

Bengt Kristensson Uggla
Slaget om verkligheten
Symposium

Genom att väva in olika kunskapsfält, kan författare måla en rik bild av ett ämne med breda penseldrag – och få färgen att täcka. Bengt Kristensson Uggla, docent i tros- och livsåskådningsvetenskap, vill med sin senaste bok Slaget om verkligheten (Symposium) sälla sig till denna skara.
     Här beskrivs ingående – utan att bli omständligt – den förändrade status verkligheten fått de senaste decennierna. Förutsättningarna för att objektivt och sant beskriva verkligheten har kommit i gungning. Det är i huvudsak på två områden verkligheten gungar: vetenskapen och språket.
     Tvivel hyses på vetenskapens förmåga att lösa samtidens stora problem, som exempelvis miljöförstöringen, massfattigdomen, meningslösheten och arbetslösheten. Det har uppstått en klyfta mellan vetenskapens anspråk och vad vetenskapen verkar kunna uträtta – trots dess framgångar.
     Den enda rätta Metoden är inte längre någon garant för Sanning. Sanning uppfattas allt mer som ett resultat av tolkningar, vilket gör verkligheten mångtydig. Skillnaden mot vetenskapens strävan efter entydighet är diametral.
     Sanningen – den vetenskapliga – har alltid uttryckts med språket, vilket har förutsatts vara helt neutralt. Den rena, otolkade, av människan opåverkade verkligheten skulle uppfattas genom ett neutralt observationsspråk. Språket var den spegel, med vilken verkligheten reflekterades.
     Nu har spegeln spruckit. I stället har språket blivit ett konstruktionsverktyg, där verkligheten byggs upp – konstrueras – genom människors olika tolkningar.
     Kristensson Ugglas poäng är dock inte att kritisera de idéer som krackelerar modernitetens idé om verkligheten. Nej, hans agenda är att kvalificera – eller modernisera – den humanism vi känner från renässansen och framåt.
     Renässanshumanismen placerade människan i centrum som utgångspunkt för alla verksamheter. Med upplysningens filosofer har detta centrum beskrivits som enhetligt och odelbart – individen.
     Människans självförståelse inom humanismen har dock ifrågasatts av tänkare som Nietzsche, Freud, Heidegger och Foucault. I nutiden kritiseras också humanismen från olika perspektiv. För att nämna några: från civilisationskritiskt håll (under humanismens epok har slaveri, folkmord och rasism flödat), från etniskt håll (humanismens deklarationer är eurocentriska), från feministiskt håll (humanismens agenda har enbart gällt män).
     Resulterar kritiken i en posthumanism eller i en antihumanism? Mot bokens slut tecknar han konturerna till en humanism efter humanismens epok – en posthumanism – som inte har renässanshumanismens odelbara människa som utgångspunkt, utan relationen mellan människor: av tillit mellan människor byggs posthumanismen.
     Man anar ett annorlunda samhälle, som Kristensson Uggla dock beskriver knapphändigt. Att utveckla sin idé om posthumanismen torde vara projektet för nästa bok.
     Boken gör oss betydligt klokare på hur vi kan förhålla oss till verkligheten i en tid när idén om absoluta sanningar är passé och vi är utelämnade till tolkningar. Insikten förutsätter dock förnyad självförståelse.
     Vad människan är, har länge varit en fråga för såväl naturvetenskapen som humaniora. Den viktiga frågan för framtiden är vem människan är.
     Det är en helt annan fråga.

tisdag, maj 13, 2003

Konsten att berusa

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030513

Ledningen för SL med vd:n Gunnar Schön i spetsen är den senaste i raden av affärer, där ekonomiskt fusk eller oegentligheter har uppmärksammats. I detta fall har det rört sig om överdådig representation, i andra fall om andra saker.

Sahlin missbrukade kontokort, Marjasin klippte och klistrade kvitton, Motalapolitiker festade i Bryssel med kommunala medel, Percy Barnevik tillskansar sig en pension värd en miljard, Karlssons kräftskiva skulle betalas med skattepengar.

Dessa affärer har något gemensamt: svaret på frågan varför. Varför agerar personer med makt i ledande positioner på ett omoraliskt och ibland även olagligt sätt? Det vanligaste svaret när någon expert, ofta en beteendevetare, tillfrågas i media är att makt berusar. I berusningen kan man inte tänka klart.

Svaret är trovärdigt. Det är ett tydligt bildspråk; en träffande metafor. Men vad betyder det?

Makt berusar. Men det är en konst att berusa. Det hävdar professorn i företagsekonomi vid Stockholms universitet Pierre Guillet de Monthoux i en för sitt ämne originell bok: Det sublimas konstnärliga ledning. Här pläderar han för att konst och estetik bör vägleda företagsledare och andra ledare i högre utsträckning än i dag.

I dag har ingenjörens rationalitet företräde inom företagsledning; logik, teknologisk och ekonomisk rationalitet, statistisk sannolikhet. Företag ska ledas genom rationell kalkyl. Verksamhetsmål ska beräknas.

Det förhåller sig tvärtom, menar Guillet de Monthoux. Att leda en verksamhet är en konst. Det är att företa ”en resa i den estetiska rymden”. Sex olika konster måste behärskas: konsten att begripa, att begeistra, befria, beundra, berusa och befolka.

En konst som företagsledare måste behärska är alltså konsten att berusa. Heidegger, Sartre, Nietzsche, von Clausewitz är olika källor för att begripliggöra denna konst. Men viktigaste utgångspunkten är Dionysos.

Konsten att berusa handlar emellertid inte om att berusa sig själv. Det är enkelt. Konsten handlar om att berusa andra; främst de som arbetar inom den organisation man har ansvar för. Det Dionysiska ruset, festen, blir synonymt med arbetsglädje, engagemang och eufori.

Men konsten att berusa innefattar även att förstå den nyttiga berusningens gränser. Det förstod inte alla bubblande, nyekonomiska IT-företag på 90-talet.

Personerna i olika makt- och ansvarspositioner som nämndes inledningsvis har ytterligare ett gemensamt: alla har missuppfattat konsten att berusa. Det är ingen konst att låta makt berusa sig själv.

Att använda sin makt för att berusa andra är svårare.

fredag, maj 09, 2003

Hut går hem

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030509

I lördags skrev jag en uppfordrande artikel där jag hävdade att musikbranschen borde söka sätt att sälja musik i digital form över nätet, i stället för att jaga Internetanvändare som kopierar musikfiler mellan sig. För samhällsmoralens skull.

Ett par dagar senare frågar min dator mig om jag vill uppgradera mitt musikprogram iTunes. Jag tackar ja och undersöker vad som är nytt.

Som av en händelse har Apple skapat en musikaffär integrerat med musikprogrammet, där man kan köpa antingen enskilda låtar för 99 cent styck eller hela CD-skivor för 10-12 dollar styck. Det är halva priset jämfört med en musik-CD i svensk handel.

Med en enkel knapptryckning hämtas musikfilerna till det egna musikbiblioteket och kan brännas på en CD-skiva. Emellertid säljs musiken enbart inom USA, men det är sannolikt bara är en tidsfråga innan det fungerar överallt.

Men köper verkligen Internetanvändare musik när musikfiler i viss utsträckning kan kopieras gratis på olika platser på nätet? Jag tror det. I min lördagsartikel skrev jag att ”för många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet”.

Tesen bekräftas i Internetupplagan av musiktidskriften Billboard. Där rapporteras att det såldes 275 000 digitala musikfiler under de första 18 timmarna av denna virtuella musikaffärs existens. Med tanke på att de som använder Apples datorer är i minoritet bland datoranvändarna är det en respektabel siffra.

Om handlaren agerar handlare i stället för väktare fungerar samhället bättre. Det platonska moralsystemet gäller fortfarande.

lördag, maj 03, 2003

Napster i Platons spår

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030503

Uppkomsten av Napster och efterföljande så kallade peer-to-peersystem – platser på Internet där människor kan utbyta musik och film mellan sig – har utmanat musik- och filmindustrin. Minst sagt.

Mer än en gång har skivindustrin hävdat att kopieringen på nätet är dödsstöten mot musikframställning. Vem vill producera musik om alla kopierar musiken av varandra på nätet utan att ersätta musikskapare och producenter?

Musikindustrin världen över anlitar olika vaktbolag, i Sverige Antipiratbyrån, för att övervaka och skrämma användare som kopierar musikfiler. Man vädjar både till det juridiska systemet och till människors moral för att förhindra kopiering.

Nu har en federal domstol i USA i en dom gett två internetföretag rätt att sprida musik och film över nätet. Under förutsättning att domen håller också i nästa instans – domen har överklagats – står musikindustrins hopp endast till människors moral.

Frågan är om inte musikindustrin missförstår situationens moraliska fråga. Den viktiga moralfrågan gäller inte musikkopierarens moral, utan musikindustrins moral.

Varje samhälle består av två fundamentala funktioner, skriver Platon i Staten: handlaren och väktaren. Dessa är lika viktiga för samhället, men deras funktioner får inte sammanblandas. Handlaren tillverkar och säljer varor och tjänster. Väktaren arbetar i det offentligas tjänst för det allmännas bästa.

Dessa funktioner är inte enbart en arbetsfördelning, utan ett fundament till samhällsmoralen. Jane Jacobs skrev för ett decennium sedan en bok med titeln Morallära för 2000-talet (Ratio), där hon med dialogens format utvecklar och moderniserar Platons moralsystem.

Handlaren och väktaren följer helt olika moraliska normer. Det som är moraliskt riktigt för den ene, är moraliskt förkastligt hos den andre.

Handlarens moralregler är till exempel ”konkurrera”, ”sky våld”, ”visa initiativ och företagsamhet”, ”var effektiv”, ”gör frivilliga överenskommelser”, ”investera i produktivt syfte”. Väktarens moralregler är annorlunda: ”sky handel”, ”var lydig och disciplinerad”, ”respektera hierarkin”, ”var lojal”, ”var generös”, ”var ståndaktig”.

Att finansiera parkeringsvakters eller polisers löner genom de böter de har rätt att utfärda, vore att tillämpa en handlarmoral inom staten. Det skulle leda till affärsverksamhet, mutor och rättsosäkerhet. Därför måste väktaren sky handel.

Att handlaren själv infångar brottslingar och utdömer straff, eller, ännu värre, att handlaren stiftar egna lagar och agerar utifrån dem, vore att tillämpa en väktarmoral inom handeln. Det leder i bästa fall till en ineffektiv verksamhet, i värsta fall till maffiaverksamhet.

Väktarmoralen fungerar inte på marknaden, lika lite som handlarmoralen fungerar i offentlig verksamhet.

I sin iver att behålla lönsamhet – vilket är legitimt för handlaren – agerar musikbranschen väktare, när man jagar dem som kopierar musik på nätet. Det är ett omoraliskt agerande, eftersom moralsystemen blandas samman.

Ett för handlaren moraliskt sätt att hantera problemet vore att utveckla handeln med musik på Internet. Med andra ekonomiska modeller, ett effektivt betalsystem och hög tillgänglighet till musik, skulle fler köpa musikfiler i stället för att kopiera musik i olika fildelningssystem.

För många vore det värt några tjugor att snabbt få tag i en CD på nätet som håller garanterad kvalitet, särskilt med vetskapen om att större delen av tjugorna går till musikskaparen.

Men så länge musikindustrin agerar väktare i syfte att fortsätta kränga CD-skivor i handeln för 200 kr styck, kommer internetanvändaren att söka sin musik på nätet, kopiera gratis och bränna musiken hemma på CD-skivor för sju spänn styck.

Om musikindustrin hävdar att internetkopieraren är omoralisk, skulle Platon hävda att de kan ta varandra i hand.