Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 030809
Aldous Huxley
Du sköna nya värld
Lind & Co
Jag tillhör dem som gärna läser samma bok flera gånger. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt man vill åt.
En klassiker från 1932 är Du sköna nya värld av Aldous Huxley, som är nyligen återutgiven på pocket med nyskrivet förord av Göran Rosenberg.
Länge stod George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Frågan är dock om den boken skrämmer lika mycket i dag, efter kommunismens fall.
Jag tror inte det. Snarare borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer i dag. I varje fall skrämmer den mig.
Det som kan ge skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.
I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I vår värld förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.
Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig mest under omläsningen, utan frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.
Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social organisation. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.
Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.
Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.
Demokratins livsluft är konflikten mellan olika samhällsvisioner. Därför är varje rop på politiskt samlingsstyre och samarbetsanda över partigränser (”för samhällets bästa”) ett hot mot demokratin.
Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld (eftersom det redan är uppnått) och frågan är om även vi inte är på god väg dit. Våra politiska konflikter är pseudokonflikter; krusningar.
Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Vinsten är dock den yttersta av pyrrhussegrar.
