fredag, december 31, 2004

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041231

Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
     Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
     Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
     

torsdag, december 09, 2004

Som kylskåp – fast tvärtom

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041209

Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa

Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
     Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
     För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
     Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
     Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
     Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
     Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
     Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
     En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
     Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
     En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
     Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
     ”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
     Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.

torsdag, december 02, 2004

Försvinnande forskning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202

I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
     Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
     Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
     Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
     Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
     Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
     Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.

Förvirrande forskning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202

Den purfärska avhandlingen ”Ledarskapande i akademin” av pedagogen Ulrika Haake förvånar mig. Sannolikt finns här intressanta iakttagelser och värdefull kunskap om hur ledare inom universitetet upplever sitt ledarskap.
     Denna kunskap torde dock förbli relativt dold på grund av en närmast ogenomtränglig språkdräkt. Eller vad sägs om följande textstycke.
     ”Problemdiskursen, 1995-1998, framträder som relativt stark och homogen då den består av tio epistemenoder. I en intern kontrastering framstår förhållandet mellan det gemensamma, det vill säga epistemenoderna, och det särskiljande i identitetsuttrycken, genom subjektspositions- och subepistemenoder, som ibland (vid vissa positioner) övervägande för det gemensamma och ibland som övervägande för det särskiljande.”
     Det kan synas orättvist att ta ett lösryckt citat för att göra en poäng, men citatet illustrerar mycket väl språkdräktens karaktär. Språket förvirrar mer än förtydligar.
     Jag tvivlar på att precisionen skulle gå förlorad med en annan språkdräkt och jag är säker på att fler skulle tillägna sig avhandlingen.
     Nog borde forskning i en upplysningstradition klargöra snarare än förvirra.

måndag, november 29, 2004

IT-kritik – en ny form av samhällskritik

Publicerat på UCIT 041129

I all kulturell verksamhet – konst, litteratur, musik, teater, dans, film med mera – har kritik länge setts som en viktig verksamhet. Särskilda kulturtidskrifter och avdelningar i dagstidningar bedriver kontinuerligt kulturkritik i form av recensioner och anmälningar av olika konstverk, liksom där ibland bedrivs en debatt kring konstverk som skapar uppmärksamhet eller kring konstens roll i samhället.
     Denna kritikverksamhet består emellertid inte enbart av en estetiskt grundad kritik av enskilda verk, även om det är vanligast. Inom kulturkritiken finns även en kärna av samhällskritik. Sådan samhällskritik genereras ibland när ett visst verk anmäls eller recenseras, men på kultursidorna bedrivs även specifik kritik av olika händelser och fenomen i samhället.
     Emellertid ingår alltför sällan IT-artefakter som en del av de fenomen och företeelser som kritiseras. Självfallet förekommer det att politiska frågor som personuppgiftslagen kritiseras och vissa andra nydanande händelser inom IT-området kritiseras. Men alltför sällan är enskilda IT-artefakter, IT-tjänster eller ny funktionalitet i fokus.
     En samhällsutveckling som alltmer präglas av en digital transformation – att allt fler delar av samhället, såväl privata som offentliga, digitaliserar sin verksamhet så att det påverkar alla medborgare – motiverar en utvecklad och initierad IT-kritik.
     IT-kritik behöver inte ses som väsensskild från den kulturkritik som återfinns i dagstidningars kultursidor. Ett sätt att se på en kulturkritiker är att denne ingår som en komponent i ett estetiskt spel med konstverket i centrum, flankerat av konstnären, kritikern, publiken och tekniken. Termen spel avser det dialektiska samspelet mel-lan konstverket och dess omgivande kultur som representeras av konstnä-ren, kritikern, publiken och tekniken.
     Tanken är att god konst, oavsett om det gäller litteratur, konst, teater eller film, utvecklas bäst i detta samspel mellan konsten och den omgivande samhällskulturen och att kritikern har en viktig roll i att beskriva sin upplevelse av ett konstverk, liksom att kontextualisera, begreppsliggöra, tolka och förklara olika konstverks uttryck – både för konstnären och publiken.
     På samma sätt kan det estetiska spelet tjäna som inspirationskälla för att utveckla offentlig IT-kritik. Samma entiteter finns här: konst-verkets motsvarighet är datortillämpningen, konstnären är IT-designern, publiken är användarna, tekniken är de medel med vilka datortillämpningen realiseras och kritikern är… ja, vem?
     Inom kulturkritiken ikläder sig sällan konstnären kritikerns funktion, även om det naturligtvis händer att författare också recenserar litteratur. Oftare är kritikerns bakgrund den teoretiska – litteraturkritikern med litteraturvetenskaplig skolning, konstkritikern kan konstvetenskap och konsthistoria och filmkritikern har sannolikt studerat filmvetenskap.
     Inom akademin finns goda exempel på klassisk teknologi-kritik, som exempelvis Langdon Winner, Joseph Weizenbaum, Lewis Mumford, Jacques Ellul och Paul Virilio, där kritik av den tekniska utvecklingen i stort bedrivs. Det är gott och väl, men det jag efterlyser är teoretiskt skolade akademiker som bedriver kritik av aktuella och nyutvecklade IT-artefakter.
     Vilka typer av IT-artefakter som ligger i IT-kritikerns fokus bör inte avgränsas särskilt hårt. Det kan gälla myndigheters informationssystem, som exempelvis den aktuella utbyggnaden av 24-timmarsmyndigheten. Det kan gälla privata företag som levererar olika IT-tjänster, som exempelvis datoriserade banktjänster och e-handelsföretags tjänster. IT-kritik bör även innefatta kritik av IT-politiska förslag och beslut, som exempelvis EU:s direktiv om att införa en allmän avlyssning av all datatrafik inom EU.
     Det är en rimlig uppfattning att datortillämpningar inte kan göras politiskt neutrala eller fria från olika intressen, oavsett de designas i privat eller offentlig regi, oavsett det rör sig om kommersiella tjänster eller myndigheters tjänster. Därför bör en god IT-kritik innefatta att kunna se igenom datortillämpningens yttre för att kritiskt bedöma bakomliggande antaganden och värderingar.
     Det är också en rimlig uppfattning att utveckling av nya IT-artefakter och datortillämpningar får konsekvenser för människors sätt att leva sina liv. Därför bör IT-kritikern också fokusera sociala konsekvenser olika IT-artefakter kan medföra.
     Om vi går tillbaka till utgångspunkten – att vi lever i en kultur där den digitala transformationen, där allt fler handlingar människor utför i rollen som medborgare eller kund sker på nätet, där allt fler företag ser informationstekniken som motorn i företagets utveckling, där allt fler myndigheter ser Internet som den plats där medborgaren ska möta myndigheten – ja, då blir en offentlig IT-kritik nödvändig.

fredag, november 26, 2004

Krig som språkbruk

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041126

Rolf Hugoson
Krig och retorik
Studentlitteratur

Vad är krig? Den franske mediafilosofen Jean Baudrillard retade 1991 gallfeber med sin artikel ”The Gulf War did not take place” (Gulfkriget ägde aldrig rum).
     Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
     I en liknande anda analyserar statsvetaren Rolf Hugoson det språkbruk som omgärdar krig i sin nya bok Krig och retorik (Studentlitteratur). Att boken är utgiven på ett förlag för akademisk kurslitteratur ligger den i fatet om det innebär att den inte når utanför de akademiska seminarierna. Den är värd en större spridning.
     ”Retorik är problemlösning med hjälp av språket”, är en modern och pragmatisk definition av retorik jag nyss hörde från en retoriker. Hugoson utgår dock från den klassiska av Aristoteles: ”retorik är en förmåga att urskilja vad som är övertygande i varje enskild situation”. Ett mer analytiskt perspektiv än det pragmatiska.
     Boken är mycket riktigt analytisk. Efter en koncis genomgång av retorikens teori, ger sig Hugoson i kast med den moderna krigsretoriken under 1900-talet. Krig handlar inte främst om att förinta fienden, utan att förmå fienden att upphöra med sitt motstånd. Ses krig på det sättet, kan såväl rena krigshandlingar som uttalanden i olika former analyseras som retorik.
     Krig handlar minst lika mycket om att vilseleda fienden, de egna trupperna och civilbefolkningen som något annat.
     Atombomben representerar den allra starkaste retoriska krigskraft vi hittills sett. Den har enbart använts vid två tillfällen, Nagasaki och Hiroshima, men dess förintelsekraft har påverkat säkerhetspolitik och krigshandlingar sedan den uppfanns.
     Det kalla krigets politik påverkades självklart av atombombens retorik. Det senaste kriget mot Irak motiverades (felaktigt, har det visat sig) med att Saddam hade tillgång till atomvapen.
     Ibland övertar Hugosons iver och glädje att skriva krigshistoria den retoriska analysen. Det förtar inte intresset för boken, men det sker ibland en fokusförskjutning. Därför upplever jag de avsnitt där Hugoson analyserar de senaste krigen, Kuwaitkriget och Irakkriget, betydligt retoriskt intressantare än den äldre historieskrivningen.
     Hur samtalen gick i USA och uttalanden som gjordes av arabländerna innan och under Iraks invasion av Kuwait och därefter USA:s intervention visar hur subtil krigsretorik kan vara.
     Liksom Saddam Husseins uppbenbara syfte att vilseleda när han i början av 1991, i nederlagets stund, påstår gång efter annan att Irak segrar i kriget och att USA går med på vapenvila på grund av de amerikanska förlusterna. Denna retoriska teknik kallas paradiastola; att med ord beskriva verkligheten i motsats till vad som faktiskt händer.
     Sådan vilseledande retorik fördes även från amerikanskt håll. Krigsledningen frammanade föreställningen om det kirurgiska kriget, där raketer och bomber fjärrstyrdes med hög precision enbart mot militära mål. I efterhand har det visat sig att endast en tiondel av de flygburna vapnen var precisionsvapen, resterande var gammeldags bomber som dödade utan särskild urskillning.
     Krig och retorik är en kunnigt skriven bok om ett outrett ämne, men som man under läsningen inser är hyperintressant. Men om det är något jag saknar i boken så är det Saddams häxmästare i vilseförande retorik.
     Förtjänar inte Bagdad-Bob ett omnämnande?

torsdag, november 11, 2004

Vad tycker ni om artikeln? Blev den bra?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041111

Alain de Botton
Statusstress
Wahlström & Widstrand

Hur var jag? Var jag bra? Var föredraget bra? Maten jag lagade? Artikeln jag skrev? Rummet jag tapetserade? Bilen jag lagade? Vad tycker du? Visst var jag bra?
     Vårt behov av bekräftelse, att bli sedda, att bli uppskattade och i grunden älskade är och har alltid varit en bland de viktigaste behoven utöver de rent biologiska som mat och värme. Det ger status.
     Redan på 1700-talet funderade ekonomen Adam Smith på ändamålet med all världens jäkt och ävlan. Hans svar var detsamma som fransmannen Alain de Botton ger i sin nya bok Statusstress (Wahlström & Widstrand). Att bli sedda och uppmärksammade.
     Statusstressen uppstår även av andra orsaker än brist på uppmärksamhet. Förväntningar, exempelvis, och dess relation till misslyckanden. Vi blir inte förödmjukade vid varje misslyckande, men när graden av förväntan är hög inför en prestation blir ett misslyckande allvarligt. Det är när vi investerar känslor som stolthet, engagemang och viktiga värden i en prestation som vi slår oss om vi faller.
     Det finns två sätt att göra människor rikare, menade Rousseau. Antingen att ge dem mer pengar, eller att begränsa deras önskemål. Det första sättet har varit framgångsrikt i västvärlden, medan våra förväntningar verkar bara stegras med tiden.
     Priset är en ständig oro och stress över att inte infria våra önskemål och förväntningar.
     Så går han på, de Botton. Populärfilosofiskt och med många historiska referenser, skriven med lätt hand om ett hyperaktuellt ämne: den stress det innebär att leva i en ekonomisk meritokrati. Att vara fattig, att sakna status eller att vara rädd för att tappa status, medför obönhörligt att man upplever sig sakna värde i vår samhällsordning. Och med det följer skammen.
     Alain de Botton målar dock inte enbart fan på väggen. Större delen av boken ägnas åt tänkbara lösningar på statusstressen. Den första lösningen heter filosofi, närmare bestämt en intelligent misantropi. ”Den allmänna opinionen är den sämsta av opinioner”, är en sådan utgångspunkt.
     Och fortsättningsvis, med hjälp från Schopenhauer, borde vi bli allt mer likgiltiga inför andra människors uppfattningar, ju mer vi förstår hur korkade de är, hur förstockade åsikter de har och hur trångsynta de är. Eller som Voltaire sa: ”Jorden kryllar av människor som inte är värda att tala med”.
     Så löses filosofiskt problemet bekräftelse. Men får man några kompisar?
     Att bota statusstress görs också med fördel med hjälp av konst, kristendom och politik. Med politik har genom historien alltid de faktorer som bestämmer människors status i olika samhällen förändrats – och därmed kan även ett meritokratiskt samhälle ändra rådande meriter.
     Men de Bottons intressantaste lösning är ändå att låta oss inspireras av bohemlivet. Där ger inte pengar eller ägodelar status. Snarare förmågan att vara utan sådant. Henry Thoreau personifierade den förmågan när han flyttade ut till skogen, i en enslig stuga i Walden på 1800-talet. De flesta bekvämlighetsartiklar är inte bara onödiga, utan även hinder för människans upphöjelse, menade Thoreau.
     Bohemerna på 1800-talet förändrade även betydelsen av misslyckande. I bourgeoisiens Frankrike innebar ett ekonomiskt eller affärsmässigt misslyckande en katastrof ur statussynpunkt. Tvärtom, menade bohemerna.
     Eftersom de som lyckas i samhället sällan är de klokaste människorna, utan snarare de som är bäst på att vädja till omgivningens lägsta och mest suspekta värderingar, är snarare ett misslyckande i affärer ett tecken på hög status. För bohemen fanns nämligen inget lägre egenskap hos en människa än att lyckas i affärer.
     ”Att hata bourgeoisien är det första steget på vägen till visdom”, hävdade Gustave Flaubert i 1800-talsbohemisk anda. Att ständigt söka ett liv utanför samhällets huvudfåra var bohemernas lösning på statusstressen.
     Men statusstressen kan inte utrotas. Rädslan att misslyckas och skämma ut sig är bara en normal följd av att man har ambitioner och att man föredrar vissa resultat framför andra. Frågan är bara hur vi ska tillfredsställa vårt behov av status. Att läsa Alain de Botton är inte bara en god, utan även en rolig början.
     Nu närmar vi oss slutet på artikeln. Hur blev den? Blev den bra? Behåller jag min status som skribent? Eller ska jag följa misantropernas ideal och fullständigt strunta i vad ni tycker?

tisdag, oktober 19, 2004

Flexibilitet – en fråga om makt

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041019

Anne Grönlund
Flexibilitetens gränser
Boréa

Nyligen hade jag det årliga utvecklingssamtalet med min överordnade. En aspekt som diskuterades var flexibilitet. Vi kom att uppehålla oss kring det begreppet och vilka värderingar vi lade i det. Vi blev varken ense eller oense om dess betydelse.
     Flexibilitet är ett av de där hala, undflyende begreppen som ofta används i samhällsdebatten kring arbetets organisering, men vars betydelse ständigt skiftar och är därmed oklar.
     Jag anar dock att flexibilitet innefattar en maktrelation och att det är arbetstagaren som kommer till korta. Ett grundantagande är att flexibilitet förväntas av den anställde, men inte av arbetsgivaren.
     Aningen bekräftas vid läsningen av den färska doktorsavhandlingen Flexibilitetens gränser av umeåsociologen Anne Grönlund (Boréa). Även sådan flexibilitet i arbetet som jag delvis kan utnyttja – och uppskatta –, såsom att arbeta från hemmet och att förlägga arbetstiden till olika tidpunkter på dagen, visar sig inte ge odelat positiva effekter.
     Grönlunds utgångspunkt är en märklig samhällsdebatt. I fokus är arbetsgivares vilja att vidga gränserna för sitt handlingsutrymme att säga upp och anställa personal i takt med att efterfrågan svänger.
     Men flexibilitet ses också som något magiskt och positivt för alla, något som ger goda arbeten, som suddar ut hierarkiska gränser, som ska leda till en bättre förening mellan arbetsliv och övrigt liv, som ska leda till en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Ja, rent av som en revolution på arbetsmarknaden.
     Dessa positiva signaler från samhällsdebatten menar Grönlund ofta är snömos och i högsta grad obelagda. Gissningar i stället för kunskap har alltför stort utrymme i debatten.
     Vad Grönlund visar via ett stort enkätmaterial inom tre branscher – vård, verkstad och finans – är att det inte finns stöd för dessa överord om flexibilitetens goda effekter. Inte heller finns det stöd för arbetsgivarnas ständiga kritik mot arbetsrättslagar för att dessa skulle hindra mer flexibel arbetsorganisation.
     Färre kvinnor än män ges möjlighet till flexibel arbetstid. Det förklaras genom att flexibla arbetstider är en organisatorisk belöning till den anställde, inte en rättighet. Denna belöning är mer kopplad till positionen i företaget, inte till arbetstagarens behov av flexibilitet. Det är arbetsgivarens behov som avgör.
     I viss mån leder ett arbete med flexibelt innehåll till ett större inflytande för anställda beträffande arbetstid och innehåll. Det kan tolkas positivt. Samtidigt visar det sig att arbetets intensitet tenderar att öka, liksom att denna flexibilitet inte bidrar till att minska konflikten mellan arbete och familj.
     Inte heller bidrar flexibilitet till en mer jämställd fördelning av hemarbetet. Snarare bekräftar det flexibla arbetet kvinnans dubbla roller; flexibla arbetstider underlättar kvinnors dubbelarbete i stället för att reducera det.
     Att förändra människors föreställningar om könsroller är viktigare än att göra arbetstiden flexibel om syftet är att öka jämställdhet mellan könen.
     Flexibilitet blir mindre undflyende, mer preciserat samtidigt som det blir mer problematiserat och sammansatt genom Anne Grönlunds avhandling. Det stora bidraget är att den vänder sig mot en skumögd debatt som inte är särskilt kunskapsbaserad, utan oreflekterad.
     Det är en god utgångspunkt för samhällsvetenskaplig forskning. Vi behöver mer kunskap om hur arbete kan och bör utformas i takt med teknikutveckling, marknadsutvidgning och globalisering. Och framför allt i takt med ökade jämställdhetssträvanden.

onsdag, september 29, 2004

Vänstervridning?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040929

När den nyliberale ideologen vid Timbro, Johan Norberg, på DN Debatt (24/9) undersöker förekomsten av politiskt orienterad litteratur vid kommunbiblioteken, förklarar han övervikten av vänsterorienterad litteratur med ”den vänstervridning som sedan 1970-talet så djupt har satt sin prägel på samhället”.

Det begriper jag inte. Jag har ingen anledning att ifrågasätta siffrorna. Däremot förklaringen.

Där Norberg ser en vänstervridning, ser jag i realpolitiken en nyliberal högervind som nått stormstyrka. På område efter område har politiken överlåtit allt fler beslut till marknaden. Vi har sedan 80-talet i rasande takt avreglerat olika marknader, som exempelvis bank, tele och elektricitet.

Vi har knutit folkpensionens värde till aktiemarknaden så att var och en måste ha privata pensionsförsäkringar. Vi har privata akutsjukhus och privat äldreomsorg, vi överväger privatföretags sponsring av grundskolor, vi säljer ut det offentliga – gemensamma – rummet till högstbjudande på marknaden.

Så där kan man fortsätta. Knappast något land i Europa har avreglerat och privatiserat i samma tempo som Sverige gjort de senaste decennierna.

Är det vänsterpolitik? Eller motsatsen?

tisdag, september 21, 2004

Sjuk statistik

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040921

För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom, förorsakat av en alltför hög stressbelastning. Stress skapade sömnstörningar som skapade utmattning som till slut gav fysiska symptom. Det var en ohygglig upplevelse.

Jag har tur att arbeta på en arbetsplats med en företagshälsovård som har insikt i dessa problem. Det tråkiga är att deras insikt bygger på erfarenhet av att många vid arbetsplatsen drabbas.

Det jag framför allt lärde mig under rehabiliteringen var att ge akt på kroppens signaler. Särskilt trötthet. Problemet för de allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är bristen på återhämtning, vars tidigaste uttryck är just trötthet.

Om jag hade på ett betydligt tidigare stadium reagerat på min trötthet och kommit under behandling, skulle sjukskrivningstiden kunnat reducerats kraftigt, kanske till och med halverats.

Det hade inneburit en god besparing för försäkringskassan, för hälsovården och inte minst för mig själv, både ur ekonomiskt och hälsoperspektiv.

Nu läser jag på DN Debatt (17/9) att Riksförsäkringsverkets chef Anna Hedborg läxar upp medborgarna i deras okunskap om vad sjukförsäkringen är till för. Genom en stor attitydundersökning vill hon visa att medborgarna har missförstått försäkringen.

Bland annat tycker Hedborg det är illa att så många som 40 procent av de tusen tillfrågade tycker att trötthet är ett godtagbart skäl till sjukskrivning. Hedborg menar att sjukförsäkringen inte är tänkt att täcka sådant.

Hedborgs uppfattning är den diametrala motsatsen till den medicinskt beprövade erfarenheten. Ju tidigare en människa med utmattningssymptom söker sig till vården, desto lägre är kostnaden att rehabilitera denna människa.

Det är också pinsamt att se att Anna Hedborg går ut i debattartikeln med det enda syftet att smiska medborgarna på fingrarna. Om man läser hela attitydundersökningen hon hänvisar till, ser man att frågor om försäkringskassans förmåga att hantera sjukförsäkringsfrågor ställs – men dessa svar redovisar Hedborg inte på DN Debatt.

På frågan ”Hur hanterar försäkringskassan totalt sett sjukskrivningarna?” svarar 42 procent ”Inte bra”. På frågan i vilken utsträckning felaktig handläggning av försäkringskassan orsakar sjukfrånvaro svarar hela 51 procent att så är fallet.

33 procent menar att försäkringskassan inte tar problemet med långtidssjukskrivning på allvar. 49 procent instämmer inte i att försäkringskassan hjälper långtidssjukskrivna tillbaka till arbetslivet. 46 procent tycker inte att försäkringskassan har en djup förståelse för de långtidssjukskrivnas situation.

Vore jag chef för Riksförsäkringsverket skulle jag uppfatta dessa svar som betydligt mer alarmerande än medborgarnas högst rimliga attityder till utmattningssymptom.

I stället för att kasta ut skattepengar på attitydundersökningar, borde Riksförsäkringsverket satsa dem på att bli en mer kvalificerad aktör i rehabiliteringsprocessen.

måndag, augusti 30, 2004

Jämställdhet i toppen – hur då?

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040830

Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag

Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag

Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
     Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
     SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
     Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
     Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
     Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
     Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
     Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
     Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
     Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
     I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
     Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
     Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
     Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
     Med fler resultat är det lättare att ta ställning.

fredag, augusti 20, 2004

Metafysiskt millopp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040820

I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.

Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?

I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.

Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.

Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.

En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.

Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.

Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.

Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.

måndag, augusti 16, 2004

Dubbel alienation

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040816

Alienation betyder ungefär främmandegjort. I den marxistiska analysen av arbetet är arbetarna alienerade från produktionsmedlen. Fabriken och maskinerna ägs av någon annan och arbetaren säljer sin arbetskraft.
     Denna produktionsform får enligt Marx en alltför stor makt över arbetaren. Marx lösning är att arbetaren får äga produktionsmedlen.
     I torpet föreligger en dubbelriktad alienation, men inte riktigt i Marx mening. Människorna i torpets omgivning äger definitivt sina produktionsmedel. Snarare föreligger en form av social alienation.
     En av grannbyarna har utropat sig själv som republik. Vid infarten till byn finns en stor banderoll som meddelar besökaren detta. Naturligtvis finns det inget allvar i att en liten by om tio-femton hus benämner sig republik.
     Men det säger något om människornas förhållande till sin sociala omgivning. Jag tolkar det som ett uttryck för social alienation; viljan att göra sig främmande inför omgivningen.
     Ett exempel på omvänd social alienation är gammpojkarna, som inte har någon urban motsvarighet. Byns gammpojke – en person jag tyckte mycket om som barn – dog häromåret. Han lämnade i princip aldrig byn. Undantag var något ytterst sällsynt sjukhusbesök.
     Från en mer avlägsen grannby nås vi av obskyra berättelser om gammpojkar som får håret att resa sig. Ett av de obskyrare exemplen: Den ene gammpojken hade slaktat hästen innan jul och slog in hästens ädlare del som en julklapp till den andre gammpojken i byn. Till hundens utgrundliga nyfikenhet inför paketet under granen.
     Mot denna bakgrund är det lätt för en stadsbo att känna sig som en främling i torpet, trots att jag har vistats i torpet varje sommar i snart fyrtio år.

fredag, augusti 13, 2004

Lyckade självmord

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040813

Ett återkommande torpartema är den speciella läsmiljö som torpet erbjuder. Det är ett gammeltänkande man vill åt. Litteraturen bör konvergera med gamla tider och gamla tankar.
     Slas, Robert Kangas, Torgny Lindgren – det finns många författare för torpet. I år får Arto Paasilinna och hans bok Kollektivt självmord exemplifiera torparlitteraturen. Detta lilla mästerverk i melankoli, vemod och allmän uppgivenhet inför modernitetens framväxt är perfekt.
     Ett sommartorp innebär mycken glädje, men inte enbart. Det finns stråk av melankoli och vemod också i torpet. Den forna tidens umbäranden, isolering och monotoni sitter i väggarna och smittar av sig på dagens sommartorpare.
     Det är inte många urbana människors som i dag klarar flera veckor i sträck i ett norrländskt sommartorp. Saktmodigheten vägrar infinna sig och längtan till människor i rörelse blir övermäktig.
     I Paasilinnas bok möts två självmördare i det kritiska ögonblicket. Självfallet går det inte att begå självmord tillsammans med en främling – självmord är ingen social företeelse. Dessa två herrar blir vänner i stället för lik och börjar skapa en gemenskap för finska presumtiva självmördare.
     Sådana finns det gott om i Finland. De lånar en buss, åker runt på finska landsbygden och plockar upp självmördare med destination Nordkap i syfte att… just det. Kollektivt självmord.
     Naturligtvis lyckas det inte. ”Att ett själmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste företeelse”, är Paasilinnas melankoliska sensmoral.
     Jag slås av att självmord hör torpet till. I byn fanns till för ett par år sedan ett byaoriginal som i sin ungdom hängde sig i nocken på hölogen, men som skars ned i sista sekund. Olycklig kärlek, sades det. Det har alltid varit förklaringen till denne mans egensinne.
     Paasilinna har rätt. Om han hade lyckats, hade sommartorpet varit betydligt fattigare.

torsdag, augusti 12, 2004

Tillbaka till naturen

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040812

Människan har en inneboende, nedärvd, genetiskt betingad vilja att påta i jorden, att leva av naturen, brukar det hävdas allt oftare. Egenhändigt odlad potatis, jordgubbar och sallad, liksom egenhändigt avverkad och huggen ved sägs tillfredsställa våra gener.
     Samhället har lämnat jordbruksstadiet, men det har inte människan gjort. Människans biologiska omställningstid är betydligt långsammare och kan inte organiseras fram, brukar det heta. Jag har emellertid svårt för dylika biologiska förklaringar.
     Snarare tror jag att förklaringarna till att människor under olika perioder av sina liv drabbas av lusten till jorden, vattnet, träden och naturen är sociala, kulturella och politiska. Var för sig, eller i kombination.
     En vanlig förklaring till människors lust till sommartorp tror jag är eskapism; en flykt från det urbana livets påfrestningar.
     En flykt från en ökande mängd viktiggjorda, men likväl triviala valsituationer (el- och teleleverantörer, pensionsfonder etc), till en tillvaro närmast utan val. En flykt från låsta och åtstramande maktstrukturer, till något närmast strukturlöst. En flykt från ljud och oljud till tystnad. En flykt från stress till lugn.
     Men kanske framför allt: en flykt från det abstrakta och intellektuella arbetet, till det konkreta som kräver enbart muskelkraft. En flykt där hanteringen av jorden, potatisen, veden, gräset fungerar som katalysator. Tankar och känslor projiceras på dessa naturnära ting och släpper igenom dem.
     Sommartorpet är en flykt med syfte att låta hjärnan vila.

onsdag, augusti 11, 2004

Torpet som kvinnofälla

I serien Torptankar, Kultursidan Västerbottens-Kuriren 040811

Jag vill vara feminist och jämställd. Jag skriver ”vill”, eftersom jag har stor respekt för hur våra könsroller formas av uppfostran, skola, arbetsliv och andra livsbetingelser. Liksom hur svårt det är att bryta traditioners makt.
     Men viljan finns och är stark. Därför innebär den årliga vistelsen i sommartorpet en stark ambivalens. Hemma i stan är vardagssysslorna i stort sett lika uppdelade mellan mig och min sambo.
     Vi inbillar oss att om arbetsdelningen i något avseende är snedfördelad, beror det snarare på individuella preferenser än kulturellt formade könsroller.
     Det inbillar vi oss inte i torpet. Där faller vi tillbaka hundra år i tiden. Jag går ut till skogen, veden, gräset, lien – det fysiskt tunga. Sambon sköter maten, städningen och disken – det mentalt tunga.
     Undantaget är grillen – en självklart manlig domän av någon anledning. Det gäller såväl i torpet som i varje villaträdgård.
     Vi pratar om vår oförmåga till jämställdhet i torpet och är i stora delar överens om hur svårt det är att upprätthålla jämställdhet där. Jag brukar säga att i torpet sitter det gamla i väggarna. Beträffande könsroller omsluter det gamla också sommartorparna.
     Men varför känns det ambivalent för en som vill vara jämställd? Ambivalens betyder ju kluvenhet; det känns både bra och dåligt. Varför känns det inte enbart för jävligt?
     Svaret på den frågan är roten till jämställdhetens problem.

måndag, augusti 09, 2004

När blir det dyrast?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040809

På denna sida visade i går Leif Larsson med ett personligt exempel på hur offentlig verksamhet fungerar som bäst, i polemik med nyliberala företrädare som Carl Rudbäck. Samma nyliberaler brukar inte bara hävda att offentlig verksamhet inte fungerar, utan att den också är dyrare än privat verksamhet.

Företrädare för nyliberala krafter brukar hävda att privatisering av verksamheter per definition leder till ökad konkurrens och lägre priser för konsumenten. Men vad som ofta glöms – eller döljs – är att privata verksamheter också innebär friheten att öka vinsterna till ägarna.

Journalisten Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren visar i boken Ekonomihandboken från 2002 hur kostnadsutvecklingen i privata tjänsteområden ökar betydligt mer än offentlig tjänsteproduktion.

Under perioden 1980-1991 ökade hälso- och sjukvårdens kostnader med 13,9 procent, medan hotellvistelse ökade med 31,8 procent. Grundskolans kostnader ökade med 25,3 procent, medan kostnaden för dagstidningar ökade med 34,9 procent. Kostnaderna för äldreomsorg ökade med 8,4 procent, medan hårklippning ökade med 91,3 procent. Kostnaden för bilbesiktning ökade med 19,5 procent, medan bilreparationer ökade med 47,4 procent. (Inflationen är borträknad i exemplen.)

Dessa exempel ger en fingervisning om att det inte är självklart att privatisering av offentlig verksamhet leder till lägre priser för konsumenten, utan att det lika väl kan leda till kostnadsökningar – som delvis torde kunna förklaras med ökade vinstmarginaler.

Kanske är det så att våra offentliga institutioner inte bara fungerar bra, utan är också billigare än om de vore privata. En hädelse i den nyliberala kyrkan.

torsdag, juli 22, 2004

Piller i stället för politik

I serien Andra gången, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040722

Jag tillhör dem som gärna läser samma bok mer än en gång. Det är känslan av att uppfatta inte bara boken, utan även tillvaron på ett i något avseende nytt sätt jag är ute efter. Ibland frammanas känslan, ibland inte.

I mitten av 80-talet läste jag en klassiker från 1932, men som jag inte fäste särskilt avseende vid. Jag klassificerade den som science fiction och därmed ointressant. Fortfarande är jag relativt ointresserad av genren, men när jag förra året såg en nyutgåva av denna bok fick jag en ingivelse och köpte ett exemplar. Klassikern är Du sköna nya värld av Aldous Huxley.

På 80-talet stod fortfarande George Orwells 1984 för den främsta framtidsfasan; ett samhälle så totalt centralstyrt och individkontrollerat in i minsta detalj. Inte ens tankarna var fria. Den boken skrämmer inte lika mycket i dag, efter att sovjetimperiet och andra totalitära system har fallit.

I dag borde Du sköna nya värld vara den framtidsvision som skrämmer oss. I varje fall skrämmer den mig – men inte vid den första läsningen för tjugo år sedan.

Det som ger mig skrämselhicka är avhumaniseringen av människorna – hur reproduktion inte längre är en mänsklig handling, hur döden har blivit en trivial ickehändelse, hur intill perfektionism människor avlas med hjälp av genetiska program, hur människor fostras genom en extrem instrumentell betingning, hur kemikalier håller människornas mentala hälsa i schack.

I Huxleys värld äter människorna soma – ett slags psykofarmaka som stänger ute negativa känslor och bevarar lugnet. I dag förskrivs allt mer av Stesolid, Cipramil, Propavan, Zoloft, Seroxat och allt vad de olika lyckopillren heter. Syftet med våra antidepressiva mediciner är dock detsamma. Stänga ute ångest, aggressioner och bevara lugnet. Rätta in människor i leden.

Huxleys prognos är skrämmande säker. Bokens samhällsutveckling verkar bara vara en tidsfråga. Frågan är inte om, utan när den sköna nya världen är nådd.

Ändå är det inte ovanstående som skrämmer mig allra mest under omläsningen, utan det är frånvaron av politik i det samhälle Huxley gestaltar. Denna frånvaro är också själva grundförutsättningen för uppkomsten av den sköna nya världen.

Francis Fukuyamas tes i boken Historiens slut och den sista människan från 1992 är i korthet att den liberala marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra former av social och ekonomisk organisering av samhällen. Därför kommer vi inte att se några andra politiska visioner, inte heller några politiska konflikter om vilken samhällsform vi vill leva i.

Visst, mindre konflikter kommer alltid att finnas, liksom visst motstånd mot det rådande (exempelvis dagens globaliseringsmotstånd), men i historiens backspegel blir dessa bara krusningar på tidsytan.

Utan politik kommer inte heller demokratin att överleva. Själva grunden för att medborgare ska ges inflytande över samhällsutvecklingen är att det finns olika alternativ, liksom att dessa alternativ är konflikterande.

Jag tror att det finns två skäl till att jag omvärderar Huxleys bok tjugo år efter jag läste den första gången. För det första är jag en betydligt mer politiskt medveten varelse i dag, vilket medför att jag lättare ser bokens politiska budskap. För det andra har de senaste tjugo årens politiska utveckling konvergerat mot den samhällsutveckling som beskrivs i boken.


Den politiska kampen om det goda samhället är stendöd i Huxleys sköna värld – eftersom det redan är uppnått. Vi är själva på god väg dit. Våra politiska konflikter är reducerade till krusningar.

Den enda kampen vi ser i dag är kampen om det individuella välbefinnandet. I Du sköna nya värld är den kampen redan vunnen. Aldous Huxley frågar oss vad den vinsten är värd. För tjugo år sedan uppfattade jag inte ens frågan.

onsdag, juni 30, 2004

Kan man bli klok på universitetet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040630

Billy Ehn och Orvar Löfgren
Hur blir man klok på universitetet?
Studentlitteratur

Lite lättsinnigt brukar forskare och lärare vid universitetet benämnas Homo Academicus. Huvudfoting är en annan adekvat benämning på dem. Ett intellekt, ständigt närvarande, ständigt bearbetande – och fötter att förflytta huvudet mellan lärosal, laboratorium, bibliotek och skrivbord.

Däremellan något för akademiker högst oväsentligt: en kropp. Metaforiskt brukar intellektet placeras i huvudet och känslorna i kroppen, företrädesvis i hjärtat och i magen. Det är dock en vedertagen uppfattning att det är oakademiskt att visa känslor; vid universitetet råder förnuft utan känslor.

Denna uppfattning är dock inte sann, även om den vidmakthålls. Därför presenterar etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren en ny bok där de utgår från hur det sensibla och lidelsefulla samspelar med det intellektuella. Frågan boken söker svar på är tillika dess titel: Hur blir man klok på universitetet? (Studentlitteratur).

En härligt tvetydig titel. Dels beskriver boken teknikerna och arenorna där klokheten genereras, dels tolkas universitetet utifrån olika typiska känsloyttringar i syfte att öka vår förståelse för akademin.

De bägge professorerna hyser stor kärlek till akademin, alla kritiska och negativa beskrivningar av universitetets förhållanden till trots. Det känner vi också igen från Billy Ehns tidigare böcker, där han har reflekterat över universitetet som arbetsplats.

Av bokens fyra kapitel har författarna skrivit var sina två. Löfgrens kapitel om klokhetstekniker och akademiska arenor är relativt lika andra inifrånbeskrivningar av akademin. Möjligen med mer fokusering på individernas känslor, men inte riktigt någon personlig touch. Mer andra forskares upplevelser än egna. Den etnologiska blicken utnyttjas inte till fullo.

I Ehns kapitel är den etnologiska blicken framträdande. Han arbetar med kontrastering; med paradoxer och motpoler. Himmel och helvete, avund och beundran, spjutspets och fossil, demokrati och meritokrati.

För den som inte är så insatt i akademins värld torde det vara märkligt att två professorer hävdar att känslor som en utgångspunkt för en bok om universitetet är ett obeaktat tema.

Själv delar jag emellertid deras uppfattning. Känsloyttringar är tabu vid universitetet. Det ses som obskyrt att gråta, bli arg, frustrerad, bitter, ledsen, känna svek och visa svaghet. Rationell analys och argumentation är normen.

Under denna yta drabbas dessa huvudfotingar ändå av starka känslor, särskilt när forskningsresultat och rapporter kritiseras och ifrågasätts – vilket alltid görs. I knappast någon annan verksamhet – förutom den besläktade konstnärliga – identifierar sig individen så mycket med sitt verk. Kritik av egen forskning upplevs ofta som ett ifrågasättande av den egna personen.

Universitetet är ingen trivselsump, utan en tuff tillvaro där individerna måste räkna med att bli ifrågasatta, kränkta, rangordnade såväl internt som externt och så vidare. Den som dessutom lyckas får nästan lika stora problem att hantera situationen som den som misslyckas. Nej, det är inte riktigt sant, men att lyckas kan snabbt övergå till misslyckande.

Bitterhet är den framträdande känslan hos de som misslyckas att klättra på karriärstegen; att inte få doktorandtjänst, inte lyckas disputera, inte bli docentförklarad eller kompetensförklarad för professorstitel.

Vanligtvis håller man dock igen sina känslor, stänger dem inne, och tar till olika strategier för att hantera känslorna. Två vanliga strategier är narrspelet och buktaleriet.

Narrspelet innebär att upprätthålla en fasad av säkerhet inför den egna forskningen och undervisningen, så att man utstrålar (falsk) kontroll och auktoritet.

Buktaleriet syftar till att hantera andras missunnsamhet inför egna succéer. Det är ett uppenbart etikettsbrott att tala om och glädjas över egna succéer. Det gäller i synnerhet kvinnor. Att vara kvinna och duktig ses vanligtvis som en motsägelse i akademin.

Universitetet ska ju vara könsneutralt, gubevars. Vetenskaplig och pedagogisk kompetens ses som överordnade och helt könsneutrala mått. Därför blir universitetet en chock för många kvinnor när de upptäcker brödraskapen som skyddar och stöttar varandra. Att vara ”det andra könet”, en avvikare, är försvårande.

Universitetet är en trångsinnets dal. Bokens intressantaste paradox är att samma människor som hävdar detta, beskriver också universitetet närmast som paradisiskt, fyllt av intellektuell lusta och fritt för tanken.

Därför är svaret på bokens titel att det inte går att bli klok på universitetet. Däremot klokare.

lördag, juni 19, 2004

Spott och straff

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040619

Att spotta på trottoaren i Singapore kan få oanade konsekvenser. Däremot verkar inte konsekvenserna vara oanade när en fotbollsspelare spottar en annan fotbollsspelare i ansiktet under en EM-match.

När Italiens Francesco Totti spottar den danske mittfältaren i ansiktet ställer sig hela fotbollsvärlden sig upp som en man och fördömer Totti. Ett blixtsnabbt straff om tre matchers avstängning utdelas av UEFA och välkomnas av alla. Inte ens Italiens medborgare har en avvikande uppfattning om straffet för sin store fixstjärna.

Men för mig, som förvisso gillar att se sport och stora mästerskap som detta EM, är inte fotbollsvärldens gradering av brott och straff särskilt begripligt.

Vi har redan under EM sett ett antal kapningar, där spelare i full fart går in i en situation med dobbarna före, där bollen är långt borta, men ett motståndarknä, en fotled eller ett lår träffas.

En av de värsta incidenterna var när Englands Wayne Rooney med full fart och med dobbarna före missade ansiktet på den schweiziske målvakten med någon centimeter. Någon centimeter från att krossa någons näsben, käkben eller pannben. Rooney fick ett gult kort. Skulle han göra om det utvisas han och avstängs i en match.

En centiliter saliv på en kind upplevs i fotbollskulturen som så mycket farligare än krossade knän, fotleder och händer. Farligare för vad? Farligare för vem? Gör det begripligt den som kan.

fredag, juni 04, 2004

Hora – och hora

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040604

Två tonårspojkar har vid Östersunds tingsrätt nyligen dömts till skadestånd till två jämnåriga flickor för att ha kallat dem hora, slampa och slyna. Brottet rubriceras som ofredande.

Fanny Ambjörnssons färska avhandling I en klass för sig (anmäld här på sidan den 27/3) visar emellertid att ord som hora även kan användas flickor emellan. Ambjörnsson visar hur gymnasieelever från en viss samhällsklass kallar varandra för hora och slampa så att stigmatiseringen mister sin udd.

För dessa flickor innebär det inte nödvändigtvis en kränkning att kallas hora, eftersom de har införlivat ordet, tagit kommandot över det och därmed blivit mindre sårbara inför dess kraft.

Betyder det att dessa flickor bör åtalas och dömas på samma sätt som de bägge pojkarna? Samma ord, samma handling, likhet inför lagen?

Inte alls. En kränkning kan inte reduceras till semantik. Det är inte orden i sig som utgör kränkningen, utan ordens mening hos avsändaren och tolkning hos mottagaren.

Ords betydelse bestäms i de språkspel orden ingår i, har Wittgenstein lärt oss. I ett språkspel betyder hora en sak, i ett annat språkspel får ordet en helt annan betydelse.

En kränkning kan därmed aldrig bedömas objektivt. En kränkning kan enbart bedömas utifrån den som upplevt kränkningen. Och den upplevelsen är alltid korrekt.

tisdag, juni 01, 2004

Den amerikanske ovännen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040601

Noam Chomsky
Hybris. USA:s strävan efter global dominas
Översättning: Gunnar Sandin och Birgit Stare
Ordfront

USA är en förebild i många avseenden; politik, ekonomi, populärkultur. Trender, händelser och förändringar som sker där, når oss inom kort. Det är dock en helt annan sak om USA också är förebildligt. Är USA en god förebild för övriga länder?

Det är tveksamt om det är hos presidenten, hans män och hans mediaapparat vi ska söka svaret på den frågan. Snarare är det hos djävulens advokat: landets kritiker. Den störste inhemske kritikern – åtminstone med medialt genomslag som mått på storhet – är Noam Chomsky, aktuell med sin senaste bok Hybris (Ordfront).

Få länder har en sådan kraftfull intern kritiker som Chomsky; en amerikansk förebild i sig. Som många inhemska systemkritiker får han en dissidentstämpel – inte olik den systemkritiker får i mindre demokratiska, mer totalitära samhällen.

I Chomskys fall är dock den ofta negativa stämpeln – vars beteckning skiftar från dissident, kommunist, revisionist, nynazistkollaboratör till sinnessvag – förvållad genom egna, något märkliga handlingar.

För att tolka hans häftiga och utagerande USA-kritik bör därför den typen av handlingar uppmärksammas. I den flammande debatten om Ordfronts publicering av en synnerligen okritisk intervju med Diana Johnstone, vars främsta budskap är att förneka förekomsten av folkmord på Balkan, tar Chomsky henne i försvar.

På webbplatsen www.manifest.se kan man läsa inläggen i debatten, såväl de publicerade som de som refuserats i olika tidningar. Bland de icke publicerade artiklarna finns Chomskys försvar för Johnstone.

I andra sammanhang har man försökt leda i bevis att Chomsky har ett samarbete med internationell nynazism, särskilt den franske nynazisten Pierre Guillaume.

Utöver detta har Chomsky försvarat den franske förintelseförnekaren Faurissons verk – samt till och med skrivit förordet till en av Faurissons böcker. I efterhand har Chomsky förnekat detta och förklarat att förordet skrevs ”in blanco” utan hans vetskap om hur förlaget skulle använda det.

På dessa grunder, liksom på grund av hans skarpa kritik av Israels handlingar i Mellanöstern, har Chomsky också beskyllts för antisemitism.

Men Chomsky är också hyllad. Där han uppträder samlas tusentals människor, likt väckelsmöten. Han är antiamerikanismen personifierad; ett begrepp som han själv kritiskt diskuterar i Hybris.

Antiamerikanism, eller amerikahat med ett vulgärare språk, används som ett invektiv mot kritiker av denna stats politik. Begreppet implicerar en sammanblandning mellan ett lands folk och dess statsmakt. Det är en märklig sammanblandning som enbart fungerar med USA. Pröva termen på andra länder, som Sverige, Frankrike, Brasilien eller vad som helst – och det blir omöjligt. En kritiker av Berlusconis politik kallas inte för antiitaliensk.

Att termen antiamerikanism är möjlig säger något om USA och omvärldens förhållande till landet.

Hybris betecknar USA:s strävan efter global dominans. Det finns en del intressanta påpekanden. Den imperiestrategi Chomsky menar att USA arbetar med utgår från en självbild av hög idealism: de styrande och dess rådgivare i USA är goda och agerar enbart med ädla syften. Alla krig, interventioner och påtryckningar görs med ett altruistiskt syfte: att skapa stabilitet och rättfärdighet.

Denna uppgift, visar det sig gång på gång, kan enbart fullgöras av USA. Se Bosnien, där Europa velade och var villrådiga och USA fick kalla in bombplanen. Se Korea, Vietnam, Nicaragua, ja hela Centralamerika, Kuweit, Afghanistan och nu senast Irak. Alltigenom osjälviska handlingar för världens bästa.

Det är i huvudsak denna självbild som Chomsky debatterar mot, gör sitt bästa att ogiltigförklara och rent ut sagt hatar.

Om denna idealistiska självbild är utgångspunkten, så är dagens konkreta imperiestrategi preventivkrig. Det innebär användningen av militärt våld för att eliminera ett hot som inte ännu uppträtt, men som skulle kunna uppträda. Irakkriget är ett typisk preventivkrig och ett enligt Chomsky en krigsförbrytelse.

Det är denna typ av uttalanden som belackarna gärna använder för att beskylla Chomsky att försvara Saddam Hussein eller totalitarism i största allmänhet. Det är dock inte vad han skriver i boken. Hans poäng är att preventivkrig är ett kriminellt medel i syfte att störta en tyrann. Och att detta medel – tusentals civila offer – är ett för högt pris.

Den som tror att denna imperiestrategi i form av ockupationen av Irak är en effekt av den 11 september 2002 har fel, vilket är en av bokens förtjänster. USA har länge agerat självsvåldigt, utan hänsyn till internationell rätt och avtal.

Det finns ett flertal intressanta poänger kring USA:s utrikespolitik, såväl historiskt som i nutid i Hybris. Dock är denna bok liksom en hel del annat av Chomsky rätt tråkig läsning.

Fri från nyanseringar, en citatteknik som stör mer än stödjer framställningen, ett enformigt språkbruk och tilltal, upprepande och förutsägbart.

Chomsky är monoton som en kulspruta med ett oändligt magasin.

måndag, maj 24, 2004

Tortyren och den fria viljan

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040524

Från rapporteringen av den tortyr krigsfångarna i Abu Ghurayb-fängelset i Irak har fått utstå av amerikansk militärpersonal, hörs ett och samma mantra från de identifierade personerna som utfört tortyren: vi lydde bara order.
           Avsikten är naturligtvis att påverka rättsväsendet att söka ansvar och skuld högre upp i den militära hierarkin. Men kan i så fall de som utfört tortyren undgå ansvar?
           Nej. I sin behändiga bok Grundläggning av sedernas metafysik skriver upplysningsfilosofen Immanuel Kant att det praktiska förnuftet, den moral som bygger på mänskligt förnuft, förutsätter människans frihet.
           Människans frihet uttrycks främst i hennes fria vilja – att välja sina handlingar och att välja bort handlingar. Kants moral har som utgångspunkt det kategoriska imperativet: ”jag skall aldrig handla annorlunda än så, att jag också kan vilja, att min maxim skall bliva en allmän lag”.
           Kants slutsats angående imperativets relation till moralen är att ”en fri vilja och en vilja, som står under sedliga lagar, [är] ett och detsamma”.
           Översatt till vardagssvenska betyder det: att göra det man måste är att göra det man vill.

Hävdar amerikanska militärer att de var tvungna att utföra tortyr, utfördes tortyren därför att de ville det. De agerade utifrån sin fria vilja, som enligt Kant är underställd deras moral.
           Såsom jag har förstått Kants moralfilosofi är det omöjligt att avstå sitt moraliska ansvar, varför det är beklämmande att höra militärer försöka svära sig fri med den blinda lydnaden som svepskäl.
           Den amerikanska militären har med den enorma mängd bilder på en makaber tortyr förlorat sin civilisation. Kants praktiska förnuft ingår i människans civiliseringsprocess, i upplysningens frigörelse som förutsätter att människan använder sitt förnuft.
           Därför bör amerikanska senatorers tillmälen om barbarer på den irakiska sidan direkt slå tillbaka på dem själva. Ociviliserad och barbarisk är nämligen synonymer.

torsdag, maj 13, 2004

Kvinna i patriarkatets tjänst

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040513

Susanna Popova
Elitfeministerna. Ett spel för galleriet
Bonnier Fakta

Det finns inget samhälle, det finns endast individer, hävdade Margaret Thatcher med formulering som blivit klassisk. Under åttiotalet blev detta ett slags mantra för den framväxande nyliberala, konservativa individualismen.

Med denna utgångspunkt – eller axiom – tar sig Susanna Popova an uppgiften att kritisera feminismen i boken Elitfeministerna (Bonnier Fakta). Det är i sig en lovvärd uppgift. Det är viktigt att diskutera sådan vetenskap som så ofta används i politiska sammanhang.

Popova fullgör emellertid inte alls sin uppgift, milt uttryckt. Snarare utgör boken ett formidabelt försvar för en patriarkal samhällsstruktur, förklätt till ett individualistiskt samhälle. Till detta hör att analysen och argumentationen är riktigt undermålig.

Susanna Popova är medialt skicklig. Strax innan boken kom ut presenterade hon en längre artikel i Axess liksom på DN Debatt, med fokus på hennes kritik mot genusforskaren Anna Wahl på Handelshögskolan i Stockholm.

Tillsammans med Wahl är en salig blandning av före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg, ekonomen Agneta Stark, litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström, journalisten Maria-Pia Boëthius och krönikören Linda Skugge Sveriges elitfeminister – enligt Popova. Dessa sätter dagordningen och andra följer den.

Anna Wahl har dock en särställning. Efter sin disputation har hon engagerats i olika offentliga utredningar som rör jämställdhet mellan könen. Därmed får hon ett orättmätigt stort inflytande.

I boken insinueras att Wahls avhandling var på gränsen till ett underkännande, eftersom avhandlingen dels var omdiskuterad redan innan den kom ut, dels kritiserades av opponenten. Det visar på okunskap om det akademiska spelet kring en disputation.

Att en avhandling är omdiskuterad i förväg vittnar oftare om en positiv förväntan än om motsatsen. Om dåliga avhandlingar talas det knappast alls. Att opponenten är kritisk ingår i själva idén med att opponera. Därtill kan kritiska frågor, om de formuleras rätt, rentav förstärka avhandlingens kvalitet.

Popova begår ett kardinalfel i sin egen läsning och kritik av Wahls avhandling i det att hon bygger upp kritiken utifrån helt andra vetenskapliga utgångspunkter än Wahls egna. Det är en intellektuellt ohederlig kritik.

Ungefär som att anklaga en muslim för att inte vara rättrogen för att denne inte följer Bibeln, eller anklaga en kristen för att denne inte följer Koranen.

I ett annat avseende gör Elitfeministerna en försåtlig analys av dagens feminism. Popova måste vara den enda människan i världen som på fullaste allvar är rädd att Valerie Solanas SCUM-manifest ska realiseras – att en kvinnorörelse avser att utrota alla män. Denna rädsla försöker hon överföra på läsaren genom att använda manifestet som utgångspunkt för att jämföra feminism med nazism.

Genom att en grupp människor upplever sig förtryckta, kan de uppleva sig ha rätt att överta förtryckarens beteende, skriver hon med referens till en artikel i psykologi. Att en feminism såsom den beskrivs i SCUM-manifestet, där män betecknas som kollektivt skyldiga till förtryck av kvinnor och underlägsna varelser, leder till masstortyr och etnisk utrotning i enlighet med nazismen är nog ändå långsökt, menar Popova.

Att något är långsökt betyder dock att något är möjligt, men inte uppenbart. I bästa fall, menar hon, leder radikalfeminismen endast till mediala angrepp mot män. Och i värsta fall? Utrotningsläger?

I Elitfeministerna görs en försåtlig analogi mellan feminismens strävan efter ett jämställt samhälle och nazismens diskriminering – och sedermera utrotning – av judar. Att skapa utrymme för kvinnor i offentliga, ledande och beslutande områden i samhället sker enligt Popova på männens bekostnad – därmed diskrimineras män på samma sätt som judarna diskriminerades i 30-talets Tyskland. Det är en analogi som jag enbart känner äckel inför.

Gång på gång hävdas i denna bok att feminismens utgångspunkt är att alla män förtrycker alla kvinnor. Det är en remarkabel missuppfattning. Aldrig har jag sett den utgångspunkten i feminismen. Samtidigt är missuppfattningen begriplig, rimlig, och kanske till och med medveten.

Från en individualistisk utgångspunkt måste feminismens begrepp ”strukturell underordning” översättas med ”alla män förtrycker alla kvinnor”. I en nyliberal önskevärld existerar inga strukturer, inga grupper, inga sociala förbindelser mellan människor. Förmågan att se längre än till den enskilda individen saknas.

Det är bokens axiom, dess grundsats, de bestämda glasögon Popova betraktar feminismen genom. Vissa glasögon skärper synen, dessa grumlar.

Elitfeministerna övertygar inte i sin kritik av feminismen. Tvärtom blir jag än mer övertygad om att kön har betydelse. Och att feminismen är nödvändig.

torsdag, april 15, 2004

Google som hot

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040415

Något så enkelt som en sökmotor är Internets hetaste potatis just nu. Google, , nästlar sig sakta men säkert in i våra liv. Det började med språket. Vi söker inte på webben numera; vi googlar. Att googla betyder helt enkelt att söka med Googles sökmotor.

Det fortsatte med det som kom att kallas Googledance, Googledans. Det innebär en intrikat jakt på uppmärksamhet hos Google. Företag försöker lista ut vilka nyckelord man bör skriva på sin webbsida för att hamna högt i Googles resultatpresentation, i syfte att få gratis annonsplats.

Google svarar med att förändra sina metoder att presentera sökresultat. Företagen svarar med försöka anpassa sig till de nya metoderna. Så fortgår det. Som en trandans.

Sedan dök fenomenet Googlebombning upp. Den som för några månader sedan skrev sökorden ”miserable failure” i Google och klickade på knappen ”Jag har tur” (inte den vanliga sökknappen), kom direkt till George W Bush på Vita Husets webbplats. Den som gör samma sökning i dag kommer till Michael Moores webbplats.

Även statsminister Göran Persson är googlebombad. Skriv ”totalt fiasko” och klicka på ”Jag har tur”, så kommer du till statsrådsberedningens presentation av statsministern.

Nyligen presenterade Google sitt nya webbaserade kontaktnät Orkut , där olika sociala nätverk byggs med en imponerande hastighet. Vad du gör är helt enkelt att synliggöra såväl dina vänner och bekanta, som dina intressen och professionella förehavanden. På så sätt blir också dina bekantas sociala nätverk tillgängliga för dig. Liksom dina bekantas bekanta, i all oändlighet.

Så till det senaste från Google: G-post. Precis som Yahoo och Hotmail har Google en gratis e-posttjänst. Och precis som de andra finansierar Google tjänsten med reklam. Men med tillägget att Google kommer att läsa igenom e-posten, leta nyckelord och låta företag som har köpt respektive nyckelord placera reklam i e-brevet.

Som om inte det vore nog. Googles sökmotor fungerar så att den lagrar alla sökord du någonsin skriver i sökmotorn. Dessa kan inte hänföras till dig som person, utan enbart till din datoradress. Men om du väljer tjänsten g-post, så har Google också din personliga identitet kopplad till dina sökord.

Väljer Google också att samköra din g-post och dina sökord med ditt sociala nätverk på Orkut, så skapar Google en väldigt avancerad profil av dig som person. Sådana profiler över ett stort antal användare, borde betinga ett hyfsat pris för kommersiella aktörer.

Detta är inte långt borta. I en intervju säger Larry Page, en av Googles grundare, att ”It might be really interesting for us to know that information”.

Frågan är bara vad de ska använda informationen till. Vem kommer de att sälja den till? Vad kommer den som köper informationen att göra med användarprofilerna? Ingen vet.

Förr var det staten och myndigheters registrering av medborgare och samkörning av registren som utgjorde integritetshoten. I dag kommer hoten från kommersiella krafter i samarbete med de som levererar nödvändiga funktioner på Internet.

Så se upp när något är gratis på nätet. Priset kan vara din integritet.

onsdag, mars 31, 2004

Samtycke och ansvar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040331

Det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna och frikändes, rönte stor uppmärksamhet. Riksåklagaren överklagade målet, vilket nu behandlas i Högsta Domstolen.

Det som slår mig vid läsning av hovrättens dom (B 4086-03) är frågan om moraliskt ansvar. Hovrätten fastslog att kvinnan var uppenbart berusad, med endast fragmentariska minnesbilder och därmed befann hon sig i ett hjälplöst tillstånd. Och ett otillbörligt utnyttjande av en person i ett sådant tillstånd är straffbart.

Var männens upprepade samlag med kvinnan i hennes hjälplösa tillstånd otillbörligt? Nej, svarade hovrätten.

Männen var medvetna om kvinnans berusning, men eftersom kvinnan frivilligt åkt med i männens bil, bjudit upp dem till lägenheten och eftersom en av männen ryktesvägen kände till att kvinnan deltagit i gruppsex tidigare, menar hovrätten att männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Skälet är att männen upplevde kvinnans medverkan frivilligt.

Ur moralisk synvinkel är detta problematiskt. Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar.

Den Andre har dock ingen makt över mig; det är inte medmänniskan som avgör när jag ska ta ansvar för henne och vilket ansvar jag bör ta. Jag avgör ensam ansvaret.

Överfört till händelsen bakom Tumbamålet hade de fyra männen ett ansvar för kvinnan oavsett hennes beteende. Detta moraliska ansvar innebär att män inte begår upprepade sexuella handlingar med en kvinna även om hon i ett svårt alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det (kvinnans alkoholhalt uppskattades till två promille).

Frågan är varför hovrätten inte kan avkräva att männen som närvarade den aktuella natten tar detta ansvar. Det är också huvudfrågan i riksåklagarens överklagande (RÅ 2003/1254). Mot bakgrund av brottsbalkens bestämmelse om det brottsliga i att otillbörligt utnyttja en människa som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, hävdar riksåklagaren följande:

”Samtycke från offret utesluter inte ansvar. Det hänger samman med att bestämmelsen avser att skydda människor som av en eller annan anledning inte kan värja sig eller fatta övervägda och rationella beslut om sina sexuella handlingar.”

De fyra åtalade männen borde därmed, oavsett kvinnans agerande, skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne – eftersom det är fastslaget att kvinnan var i ett hjälplöst tillstånd..

Riksåklagaren visar tydligt hur juridik kan vila på en moralisk grund, och att det är denna moraliska grund frågan om otillbörligt sexuellt utnyttjande bör utgå från.

Det blir intressant att se om Högsta Domstolen delar denna uppfattning.

lördag, mars 27, 2004

Skarpt snitt i genuskroppen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040327

Fanny Ambjörnsson
I en klass för sig
Ordfront

Vi föds inte till kvinnor, vi blir det. Så lyder Simone de Beauvoirs klassiska utsaga från 1949. Den öppnade för möjligheten att skilja mellan biologiskt kön och kulturellt kön – vilket kom att benämnas genus.

En annan möjlighet som öppnades är att betrakta genus som en process och inte enbart som ett tillstånd. Kvinnlighet liksom manlighet skapas och återskapas kontinuerligt i kulturen. Genus blir därmed ett verb i stället för en benämning; en ständigt pågående process.

Att betrakta genus som en process är utgångspunkten för Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling i socialantropologi, I en klass för sig (Ordfront). Genom att under ett läsår tillsammans med tjejerna i två gymnasieklasser delta i såväl klassrumsundervisning som raster och delvis fritid, undersöker hon hur genus skapas och återskapas bland tjejerna.

Olika handlingar, relationer, utseenden och kroppsrörelser framstår som antingen otillåtna eller tillåtna i kvinnoblivandets process. Genom att vi får följa tjejerna under ett helt läsår, får vi en god inblick i hur man som tjej måste se ut, vilka klädkoder som måste följas, sminkets betydelse, kläderna som uttrycksform. Liksom språkliga koder.

Så långt är avhandlingen ett resultat av ett noggrant fältarbete kombinerat med got teoretiskt understöd.

Här går dock Ambjörnssons bok från att vara en bra, reflexiv, välformulerad och tillgänglig avhandling, till en originell, för att inte säga unik undersökning av hur samhällsklass och etnicitet formar tjejernas föreställning om kvinnlighet.

Att makt hör samman med feminism och jämställdhetsfrågor är på intet vis nytt. Tvärtom är maktrelationen mellan män och kvinnor själva grunden för ämnets existens. Men Ambjörnsson visar hur olika genus formas beroende på vilken samhällsklass tjejer växer upp i.

Därför valde hon att studera en grupp tjejer som går det samhällsvetenskapliga programmet (S), vilket är ett teoretiskt program som främst förbereder för universitetsstudier. Den andra gruppen tjejer går ett yrkesförberedande program som heter barn- och fritidsprogrammet (BF).

Klasskillnaderna framträder tydligare än jag trott mellan dessa två grupper. Bägge grupperna bekräftar sin respektive över- och underordning i en socioekonomisk hierarki, och i förhållande till varandra, vilket uttrycktes tydligt i språk, kläder, fritidsaktiviteter, livsmål med mera.

Där S-tjejerna agerade återhållsamt, med en empatisk, nästan vårdande inställning till människor och ser mjukhet som framstående norm för kvinnlighet, agerade BF-tjejerna i jämförelse burdust, högljutt och svärande. Där S-tjejerna gjorde allt för att inte framstå som sexuellt tillgängliga, men ändå sträva efter heterosexuell relation, framstod BF-tjejerna som mer sexuellt utagerande.

I debatten om jämställdhet i skolan har olika skällsord till tjejer uppmärksammats de senaste åren. Ordet hora verkar slängas efter tjejer i parti och minut. Riktigt så verkar det inte vara enligt Ambjörnssons fältstudie. Snarare finns det en klassbunden användning av ordet bland tjejerna.

I S-klassen var ordet helt bannlyst och tolkades som ett grovt förolämpande ord som preciserade ett slampigt beteende. I BF-klassen användes det som ett tilltalsord tjejerna emellan. ”Kom nu hora, så går vi”, var inget ovanligt uttryck.

Genom att införliva ordet hora i sin tillvaro, menar Ambjörnsson att stigmatiseringen mister hela sin udd. BF-tjejerna lyckas ta kommandot över stigmat och bli mindre sårbara inför dess kraft. Om en kille ropar hora efter en BF-tjej, betyder det knappast något jämfört med om det vore en S-tjej.

En tjej i BF-klassen berättar hur hon även använt det mot killar, genom att vilja betala för sig efter ett samlag. På så sätt byts rollerna och tjejen hamnar i överläge. Därmed lyckas de frikoppla sexuell tillgänglighet från associationer till tvång och offerstatus. En sorts skamstrategi.

När det gäller etnicitet formas S-tjejerna av deras avståndstagande från killar med annan etnicitet än svensk. Det vore otänkbart att ha en pojkvän som inte är svenskfödd. En sådan vore direkt slampig. Dessutom har invandrarpositionen en lägre social och klassmässig status. Ingen S-tjej vill sänka sig till underklass. Tvärtom är det viktigt att genom sitt val av partner signalera sin kvinnlighet – och klasstillhörighet.

En intressant paradox finns i genusprocessen. Tjejerna vill uppfattas som självständiga, unika och autentiska. Att vara sig själv är ytterst viktigt. Men innebörden av det, menar Ambjörnsson, blir att vara så lika varandra som möjligt. Inte sticka ut inom den samhällsklass man tillhör, utan genom att markera sin tillhörighet till en viss kvinnotyp som beror av klasstillhörighet och etnicitet.

Avhandlingen är en fascinerande berättelse om de processer som skapar genus hos sjuttonåriga tjejer. Särskilt för en recensent med annat kön och sin gymnasietid förlagd på 70-talet. Men även för Ambjörnsson själv. Trots att hon bara är tio år äldre än de tjejer hon studerar, förvånas hon över tjejernas beteenden och föreställningar.

Antropologins konst, har Clifford Geertz en gång skrivit, är att se världen ”from the native´s point of view”. Det betyder att förmågan att uppfatta och förmedla världen från de studerade människornas synvinkel – vilket är kulturrelativismens kärna. Denna konst behärskar Fanny Ambjörnsson.

Bokens titel, I en klass för sig, låter jag därför även införliva författaren. Det är inte ofta jag läser en doktorsavhandling som har ett så teoretiskt djup, empirisk mättnad och samtidigt är skriven med en berättande stil så att den är tillgänglig för så många. Det är en bedrift få förunnat.

söndag, mars 07, 2004

Om att välja sina egna val

Sven-Eric Liedman
Tankens lätthet, tingens tyngd
Albert Bonniers förlag

När är människan fri? Frågan har gäckat mänskligheten och gäckar oss fortfarande. Många filosofer och de flesta ideologier gör anspråk på att företräda den bästa idén om människans frihet. Ändå kvarstår stora olikheter.
     Idéhistorikern Sven-Eric Liedman utför en undersökning av såväl filosofers som ideologers frihetsbegrepp i sin senaste bok Tankens lätthet, tingens tyngd (Albert Bonniers förlag), och tillämpar dessa på nutidens politisk-ekonomiska situation.
     Fundamentet för mänsklig frihet – där vi skiljer oss från andra varelser – är vår förmåga att agera mot vår instinkt, mot vår natur, mot givna villkor – ytterst mot vår egen vilja. Filosofer som såväl Kant som Heidegger betonar detta.
     I nejet ligger friheten.
     Flera ideologiers skiljelinje går mellan positiv och negativ frihet. Vad är viktigare: att vara fri från fattigdom eller vara fri till rikedom? Formulerat i termer av valfrihet innebär den negativa friheten enbart friheten att välja; att valet är fritt och utan tvång. Den positiva friheten omfattar inte bara friheten att välja, utan även de alternativ som finns att välja mellan.
     Ett fritt val utan alternativ är ingen frihet att tala om.
     Har de senaste decenniernas avregleringar och privatiseringar av el- och telemarknaden, pensionsfonder och annat ökat vår frihet? Det finns inget självklart svar på den frågan, även om reformisterna självklart svarar ja.
     Om valen är likgiltiga för oss har friheten inte ökat. Att tvingas välja mellan tio elbolag, men enbart vilja att spisen värmer maten är ingen frihet. Att tvingas välja mellan 500 olika fonder, men enbart vilja ha en dräglig ålderdom är ingen frihet.
     En djupare frihet är, menar Liedman, friheten att välja sin egna val. Ingen annan än jag ska bestämma vad som är väsentligt i mitt liv och därmed vilka valsituationer jag ska ställas inför.
     Utöver undersökningen av stora tänkares tankar om frihet, som exempelvis Kant, Marx, Mill, Hayek och Rawls, är jag väldigt förtjust i att få veta något om betydelsefulla människor i marginalen. Ludwig von Mises, exempelvis, som kan anses som nyliberalismens fader.
     Eller Ted Benna. Han är en tjänsteman på ett försäkringsbolag i Philadelphia. Djupt religiös. 1980 fick han idén att tillämpa en klausul i amerikansk skattelagstiftning: om den anställde sparar en del av sin lön till sin egen pension kan han eller hon slippa skatt. Reagans administration sanktionerade idén och den genomfördes snart i full skala.
     Ted Benna var som en kaosteoretisk fjärilsvinge som orsakar en orkan. Snart följde Sverige och andra västländer efter och skapade dagens folkliga börskapitalism.
     Tankens lätthet, tingens tyngd är mer en samhällskritisk bok än en konventionell idéhistorisk skrift. Sven-Eric Liedman hycklar inte om var han står, vilket han ska ha en särskild eloge för. Han sätter ned foten i det som benämns ”liberal socialism”, inspirerad av italienaren Norberto Bobbio.
     Det innebär föreningen av radikalism och frihet – där frihet har en djupare innebörd än att tvingas till många triviala val.

måndag, mars 01, 2004

Liberal ofrihet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040301

”Det är dags att kraftigt reducera dagens valfrihet i gymnasieskolan”, skriver liberalerna Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN Debatt (26/2). Märkligt, ety valfrihet är annars Gud för varje liberal.

Den grundläggande idén med individuell valfrihet i skolan, som för övrigt infördes under den borgerliga regeringen med Beatrice Ask (m) som skolminister, är att elever ska kunna välja ämnen som intresserar just dem.

Således väljer elever i gymnasiet kurser i popmusik, dykning och körkortsteori framför teorityngda ämnen som språk och matematik. Vem trodde annat?

På sex år halverades andelen elever som läser nybörjarspråk. Att välja en kurs i festplanering ger lika många gymnasiepoäng som en lika lång kurs i naturvetenskap, vilket många elever naturligtvis gör. Det är ju hela poängen med valfrihet; man väljer det man tror gagnar sig själv bäst. Och ska så göra.

Men nu har alltså valfriheten gått för långt. Någon annan måste bestämma över individen - varje liberals skräckscenario.

Den liberala utgångspunkten är ju att ingen annan än den enskilde individen kan veta vad som är bäst för denne. Att det är ett grumligt antagande verkar nu ha gått upp för dessa herrar.

Det ska vara fan att vara liberal i dag.

tisdag, februari 24, 2004

Om att dömas till leda

Lars Fr H Svendsen
Långtråkighetens filosofi
Natur och Kultur

Vi underhåller oss till döds, hävdade Neil Postman i sin klassiska bok Underhållning till döds från 1985.
     Vi kan inte längre lära oss något förutan en underhållande lärare eller rolig kurslitteratur. För att undkomma tråkiga lärare och böcker designas roliga datorprogram som ska befrämja lärandet. Edutainment – sammanblandningen av education och entertainment, undervisning och underhållning – är svaret på vår strävan att slippa lärandets leda.
     Det samma gäller inom så många samhällsområden. En politikers viktigaste egenskap är att inte vara tråkig, det vill säga att vara underhållande. Det hävdas att Bo Ringholms påstådda tråkighet skulle ligga honom i fatet som politiker – huruvida han är en skicklig bokhållare verkar sakna betydelse.
     Det sker en stark utveckling inom upplevelseindustrin som syftar till att fylla vårt underhållningsunderskott – vårt växande överskott av leda. Actionfilmernas tempo skruvas upp, porrindustrin tänjer gränserna och datorspelen erbjuder allt mer fart och död.
     Media- och teknikutvecklingen bidrar till att göra människan till en allt passivare åskådare och konsument, i stället för en aktivt deltagande medborgare.
     Denna utveckling kan mycket väl bero på att vi inte förstår fenomenet långtråkighet. Förståelsen ökar dock vid läsningen av den norske filosofen Lars Fr H Svendsens essäbok Långtråkighetens filosofi (Natur och Kultur).
     Med ett originellt ämne och en god stil bör filosofiska essäer som denna kunna nå en läsekrets utanför fackfilosoferna. Lägg också till att Svendsen är knappt trettio år och tolkar ledan inte enbart i klassiska filosofiska verk, utan även moderna företeelser som Andy Warhol, Bret Easton Ellis och Pet Shop Boys, så blir det lite av rock´n´roll-filosofi.
     Intressantast blir det emellertid ändå när Svendsen drar upp de stora linjerna. Långtråkighet är ett modernt problem, knappt uppfunnet före 1700-talet, och i så fall endast upplevt av adeln. Men det är med romantiken på 1800-talet som ledan breder ut sig i folklagren.
     Romantikerna framställde nämligen tråkighet som en av människans viktigaste villkor – att inget kan vara värre än tråkigheten. Ju mer människan längtar efter mening, desto djupare blir tråkigheten.
     Människan reduceras av romantiken till en absolut individ, utan Gud, själ, tradition eller struktur, en monad som därmed också blir extremt mottaglig för allt som kan bidra till individuation. Mode, varumärken, symboler, vad oviktigt som helst som på ytan kan skilja en individ från en annan blir individens viktigaste resurs.
     Det är i detta sammanhang som Svendsen gör ett flertal utvikningar till aktuella företeelser inom litteratur, film och musik.
     Ledans rötter i romantiken tolkar jag dock som svaret på varför vi söker ledans botemedel i underhållningen – i esteticismen – i stället för i människans meningsskapande verksamhet. I stället för att aktivt skapa mening i livet, kräver vi att passivt underhållas – kanske till döds, för att tala med Postman.
     Och därmed kan hanteringen av ledan tolkas från ett maktperspektiv. Vår skräck inför leda och tråkighet blir en fråga om makt och människans frihet.
     I sin senaste essäbok, Tystnadens historia och andra essäer, framställer historikern Peter Englund följande paradox: Trots att upplevelseindustrins hjul snurrar allt fortare och förser oss med allt mer underhållning, ökar vår skräck för ledan i samma accelererande tempo.
     Våra växande krav på att bli underhållna medför att vi blir allt mer beroende av den omgivning som förser oss med underhållning, och därmed allt mer hjälplösa i förhållande till denna. Och omvänt, vi får allt svårare att hantera livssituationer som inte framstår som underhållande.
     Hur kan vi ta något på allvar, om vi hela tiden förväntar oss att bli underhållna? Hur kan vi förmedla något allvarligt?
     Men om försöken att bota ledan med underhållning är dömt att misslyckas och om våra försök att skapa mening ständigt misslyckas, hur löser vi ledans problem?
     Det gör vi inte, svarar Svendsen. Tråkighetens problem har ingen lösning.

fredag, februari 20, 2004

Jag – en våldtäktsman

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040220

”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” basunerar ETC på senaste numrets omslag (nr 1/04). Varannan kvinna är utsatt för sexuellt våld. Anmälningarna för våldtäkt har ökat med 40 procent det senaste decenniet. Trots det finns det fortfarande män som vägrar se sig som en del av det manliga våldet mot kvinnor.

Problemet är, som ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skriver, att män ständigt osynliggör sig själva. Låter det motsägelsefullt i ett patriarkat?

Det är det inte. Genom att män och manlighet är normen, behöver aldrig något ges ett mansattribut. Vi säger fotboll och damfotboll. Vi säger rockband och tjejband. Det manliga attributet är alltid underförstått, därför behövs ett kvinnligt attribut vid avvikelser från normen.

Osynliggörandet av män sker när män kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män. Kvinnor, visst, och invandrare, journalister, kändisar, politiker, vad som helst, men inte män.

När någon alltför sällan vågar hänföra kvinnovåld till kategorin män, reagerar alltför många män med total ansvarslöshet: det är alltid någon annan som våldtar. Inte jag. För dessa män finns enbart individer, inga strukturer.

Men varje man som inte reagerar över H&M:s förnedrande kvinnosyn är en del av våldet mot kvinnor. Varje man som skrattar åt ett mansskämt om kvinnor i omklädningsrummet, som kallar manlig svaghet för kärringtakter, som ropar bögjävel åt någon, som inte kräver högre lön för underbetalda kvinnoyrken, som tar mindre ansvar för hem och barn än sin fru är aktiv i våldet mot kvinnor.

Inte passiv eller neutral. Aktiv. Och mest aktiv är den man som febrilt försvarar sig med att ”jag är ingen våldtäktsman, angrip de som våldtar”. Det är att vägra se sig själv i den struktur man ingår i.

Män som förnekar existensen av en manlig struktur solidariserar sig, inte med våldtäktsoffren, utan med de män som inte våldtar. Det är ett ruttet solidaritetsval. Är det män som inte våldtar eller våldtagna kvinnor som bäst behöver solidaritet?

Svaret borde vara givet, men är det inte.

torsdag, februari 05, 2004

Är skolans kris ny?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040205

Inger Enkvist (red)
Skolan – ett svenskt högriskprojekt
Gidlunds Förlag

Skolan är i kris. Mantrat genljuder samhället på ett sätt att det inte går att tro annat. Elever mobbar och mobbas, en alltför hög andel elever går ut grundskolan utan godkänt betyg i kärnämnen som svenska och matematik och lärarna tvingas ofta syssla med annat än undervisning.

Men frågan är om inte skolan alltid har befunnit sig i en kris, men att krisen sett annorlunda ut i olika tider. Dagens mobbning iklädde sig förr termer som ”inkilning” med ofta väldigt pennalistiska drag. Se bara Jan Guillous självbiografiska bok och film Ondskan.

Även förr gick elever ut grundskolan med svaga kunskaper i kärnämnen. Skillnaden är kanske inte större än att i dag har vi ett betygssystem som tydligare identifierar detta. Det är sannolikt att en elev i den gamla skolan med betyget ett i kärnämnen hade lika dåliga kunskaper som de elever i dag med betyget icke godkänt.

När lärare i dag ofta tvingas agera kuratorer och idka omsorg i stället för att undervisa, agerade Stig Järrel i rollen som den demoniske läraren Caligula ett militäriskt underbefäl med rätt att piska i stället för att undervisa. Frågan är om det var bättre förr i alla avseenden.

Det frågar sig inte Inger Enkvist (red) i sin nya skolkritik Skolan – ett svenskt högriskprojekt (Gidlunds förlag). Snarare är det uppenbart för henne. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, framstår genom kritiska artiklar och sin förra bok Feltänkt som dagens framträdande kritiker av skolan.

Enkvist och övriga författare i boken är överens om att skolans verksamhet bara blir sämre. Hon bidrar själv med fyra kapitel där hon hävdar att huvudskälet till skolans kris inte är bristande resurser, utan ideologisk. Skolan lider av dåligt ledarskap, misslyckade pedagogiska experiment och hög ineffektivitet på grund av märkliga idéer om skolverksamhet. Detta åtgärdas inte med mer pengar, utan genom att återinföra gamla idéer om undervisning.

I flera avseenden träffar bokens kritik mitt i prick, men utan att kritiken är särdeles originell. Särskilt etnologprofessorn Jonas Frykmans idé om att skolan måste forma en egen kultur, i stället för att försöka efterlikna andra samhällsområden är värdefull.

I andra avseenden blir jag nästan mörkrädd. När Enkvist själv beskriver ett misslyckat pedagogiskt experiment vid en skola i Sverige, utgår hon från ett fall som beskrivs i en studentuppsats. Det finns med största sannolikhet andra studentuppsatser som studerat lyckade pedagogiska försök, men sådana passar inte in i den bild Enkvist vill förmedla. Det är ett tendentiöst urval av källor: att ensidigt välja källor som stödjer ens fördomar, i stället för att visa öppenhet inför ämnet som undersöks.

När matematikprofessorn vid Chalmers, Ulf Persson, vill påvisa degenereringen inom matteundervisningen, hävdar han uppfattningen att lärarens uppgift inte är att fostra elever till demokratiska medborgare, utan förmedla kunskap och kulturell tradition.

Själv häpnar jag inför sådana utsagor. Skulle inte lärarens uppgift vara demokratisk fostran av elever? Det sista jag vill att skolan ska misslyckas i, är dess demokratiska fostran.

Att kunskap dessutom skulle kunna förmedlas är en tveksam och ålderstigen idé som är mogen för pensionering. Information kan förmedlas genom tal, skrift och bild medan kunskap måste tillägnas genom olika former av bearbetning av information. Lärare kan stödja elevers bearbetning på olika sätt, men inte förmedla kunskap.

När det gäller pedagogik i högre utbildning finns två kapitel i boken. Ett bryter det negativa mönstret. Leif Alsheimer, lektor i rättsvetenskap i Jönköping, beskriver det sannolikt bästa universitetspedagogiska experimentet på många år: att låta juriststuderande läsa ett stort antal skönlitterära klassiker parallellt med kurslitteraturen. Syftet är att studenter ska bildas, inte enbart utbildas.

Vi behöver naglar i undervisningsreformisternas ögon i form av böcker som denna, men läser vi kritiken okritiskt är risken stor att vi kommer tillbaka till ruta ett. Och det är därifrån vi vill.

torsdag, januari 08, 2004

Det textuella könet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040108

Skriver du kvinnligt eller manligt? Präglas överhuvud taget texter av författarnas kön? Intuitivt svarar nog många av oss – dock knappast alla – ja på den frågan. Nu kan vi genustesta våra texter på nätet.
     På sajten klistrar man in text och ett program analyserar texten och talar om vilket kön författaren har. Tyvärr fungerar det enbart på engelsk text. Jag prövade med tre egna texter och mitt textuella kön motsvarade mitt biologiska.
     Tyvärr vill jag nog säga, när jag undersöker hur texten analyseras. Bakom denna textanalysator ligger ett resultat från en tvärvetenskapligt sammansatt israelisk forskargrupp. Gruppen analyserade ett stort antal texter, både fiktion och facktexter, för att se vilka språkliga kännetecken som kan hänföras till författarens kön.
     Typiskt för manliga författare är främst en högfrekvent användning av bestämningsord (till exempel bestämd artikel, det, denna, dessa) och kvantifierare (till exempel ett, två, flera, några).
     Typiskt för kvinnliga författare är främst användningen av personliga pronomen (jag, du, hon, han, henne, honom).
     Särskilt beträffande användningen av andra person singular – ”du” – är skillnaden mellan män och kvinnor extremt tydlig. Män skyr det, kvinnor föredrar det. Det gäller såväl fiktion som facktext.
     På så sätt lyckas kvinnor bättre skapa ett tilltal som involverar läsaren. Att kvinnor dessutom i högre grad väljer att använda första person singular – ”jag” – medför att författaren blir mer levande och närvarande.
     Vad beträffar tredje person singular används ”han” och ”hon” betydligt mer av kvinnor än män, medan ”den” och ”det” används relativt lika mellan könen.
     Generellt kan sägas att män specificerar och konstaterar i sitt skrivande, medan kvinnor involverar och skapar relationer.
     Den textanalysator jag refererade till i inledningen avläser helt enkelt förekomsten av de genusspecifika orden och summerar dem. Den ordkategori som används mest i en text anses motsvara författarens kön.
     Jag känner att det inte räcker att bara testa mina egna texter. Jag väljer ut tio artiklar på måfå från en vetenskaplig nättidskrift inom IT-området, First Monday, alla skrivna av kvinnor och kopierar artiklarna till textanalysatorn.
     Alla, säger analysatorn, är författade av män. Alla. Vad betyder det? Att forskargruppens resultat är fel eller att textanalysatorn inte fungerar? Nej, det är inte min slutsats.
     En rimligare tolkning är att den språkliga formen – och normen! – för vetenskapligt skrivande har under århundraden utvecklats av män. Om kvinnliga forskare ska kunna publicera sig måste de skriva som – män.
     Tolkningen framstår som särskilt uppenbar när jag läser artikeln Att skriva emancipatoriskt av Umeåforskarna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts i Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1, 2003), där de undersöker förutsättningar för feministiskt skrivande i akademin.
     Artikeln är i sig ett formexperiment i vetenskapligt sammanhang, skriven i dialogform, men inte i dualitetform; som ett samtal utan konfrontation.
     Det traditionella vetenskapliga skrivandet är, skriver de, ”… vad som sker under objektivitetens täckmantel: skarpvässade knivar skär sig systematiskt igenom det skikt som förbinder text och läsare, omöjliggör relationen, dialogen och därmed det Patricia Hill Collins benämner teorins möjlighet att skapa rörelse”.
     På så sätt underordnas läsaren författaren och bägge blir objekt för varandra i det traditionella, manliga, akademiska formspråket.
     Frågan är om akademin har tillräckligt högt i tak för att tillåta kvinnligt, ja till och med feministiskt skrivande.