tisdag, februari 24, 2004

Om att dömas till leda

Lars Fr H Svendsen
Långtråkighetens filosofi
Natur och Kultur

Vi underhåller oss till döds, hävdade Neil Postman i sin klassiska bok Underhållning till döds från 1985.
     Vi kan inte längre lära oss något förutan en underhållande lärare eller rolig kurslitteratur. För att undkomma tråkiga lärare och böcker designas roliga datorprogram som ska befrämja lärandet. Edutainment – sammanblandningen av education och entertainment, undervisning och underhållning – är svaret på vår strävan att slippa lärandets leda.
     Det samma gäller inom så många samhällsområden. En politikers viktigaste egenskap är att inte vara tråkig, det vill säga att vara underhållande. Det hävdas att Bo Ringholms påstådda tråkighet skulle ligga honom i fatet som politiker – huruvida han är en skicklig bokhållare verkar sakna betydelse.
     Det sker en stark utveckling inom upplevelseindustrin som syftar till att fylla vårt underhållningsunderskott – vårt växande överskott av leda. Actionfilmernas tempo skruvas upp, porrindustrin tänjer gränserna och datorspelen erbjuder allt mer fart och död.
     Media- och teknikutvecklingen bidrar till att göra människan till en allt passivare åskådare och konsument, i stället för en aktivt deltagande medborgare.
     Denna utveckling kan mycket väl bero på att vi inte förstår fenomenet långtråkighet. Förståelsen ökar dock vid läsningen av den norske filosofen Lars Fr H Svendsens essäbok Långtråkighetens filosofi (Natur och Kultur).
     Med ett originellt ämne och en god stil bör filosofiska essäer som denna kunna nå en läsekrets utanför fackfilosoferna. Lägg också till att Svendsen är knappt trettio år och tolkar ledan inte enbart i klassiska filosofiska verk, utan även moderna företeelser som Andy Warhol, Bret Easton Ellis och Pet Shop Boys, så blir det lite av rock´n´roll-filosofi.
     Intressantast blir det emellertid ändå när Svendsen drar upp de stora linjerna. Långtråkighet är ett modernt problem, knappt uppfunnet före 1700-talet, och i så fall endast upplevt av adeln. Men det är med romantiken på 1800-talet som ledan breder ut sig i folklagren.
     Romantikerna framställde nämligen tråkighet som en av människans viktigaste villkor – att inget kan vara värre än tråkigheten. Ju mer människan längtar efter mening, desto djupare blir tråkigheten.
     Människan reduceras av romantiken till en absolut individ, utan Gud, själ, tradition eller struktur, en monad som därmed också blir extremt mottaglig för allt som kan bidra till individuation. Mode, varumärken, symboler, vad oviktigt som helst som på ytan kan skilja en individ från en annan blir individens viktigaste resurs.
     Det är i detta sammanhang som Svendsen gör ett flertal utvikningar till aktuella företeelser inom litteratur, film och musik.
     Ledans rötter i romantiken tolkar jag dock som svaret på varför vi söker ledans botemedel i underhållningen – i esteticismen – i stället för i människans meningsskapande verksamhet. I stället för att aktivt skapa mening i livet, kräver vi att passivt underhållas – kanske till döds, för att tala med Postman.
     Och därmed kan hanteringen av ledan tolkas från ett maktperspektiv. Vår skräck inför leda och tråkighet blir en fråga om makt och människans frihet.
     I sin senaste essäbok, Tystnadens historia och andra essäer, framställer historikern Peter Englund följande paradox: Trots att upplevelseindustrins hjul snurrar allt fortare och förser oss med allt mer underhållning, ökar vår skräck för ledan i samma accelererande tempo.
     Våra växande krav på att bli underhållna medför att vi blir allt mer beroende av den omgivning som förser oss med underhållning, och därmed allt mer hjälplösa i förhållande till denna. Och omvänt, vi får allt svårare att hantera livssituationer som inte framstår som underhållande.
     Hur kan vi ta något på allvar, om vi hela tiden förväntar oss att bli underhållna? Hur kan vi förmedla något allvarligt?
     Men om försöken att bota ledan med underhållning är dömt att misslyckas och om våra försök att skapa mening ständigt misslyckas, hur löser vi ledans problem?
     Det gör vi inte, svarar Svendsen. Tråkighetens problem har ingen lösning.

fredag, februari 20, 2004

Jag – en våldtäktsman

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040220

”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” basunerar ETC på senaste numrets omslag (nr 1/04). Varannan kvinna är utsatt för sexuellt våld. Anmälningarna för våldtäkt har ökat med 40 procent det senaste decenniet. Trots det finns det fortfarande män som vägrar se sig som en del av det manliga våldet mot kvinnor.

Problemet är, som ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skriver, att män ständigt osynliggör sig själva. Låter det motsägelsefullt i ett patriarkat?

Det är det inte. Genom att män och manlighet är normen, behöver aldrig något ges ett mansattribut. Vi säger fotboll och damfotboll. Vi säger rockband och tjejband. Det manliga attributet är alltid underförstått, därför behövs ett kvinnligt attribut vid avvikelser från normen.

Osynliggörandet av män sker när män kategoriskt förnekar att det finns en manskategori, manliga strukturer, en samhällsgrupp som kallas män. Kvinnor, visst, och invandrare, journalister, kändisar, politiker, vad som helst, men inte män.

När någon alltför sällan vågar hänföra kvinnovåld till kategorin män, reagerar alltför många män med total ansvarslöshet: det är alltid någon annan som våldtar. Inte jag. För dessa män finns enbart individer, inga strukturer.

Men varje man som inte reagerar över H&M:s förnedrande kvinnosyn är en del av våldet mot kvinnor. Varje man som skrattar åt ett mansskämt om kvinnor i omklädningsrummet, som kallar manlig svaghet för kärringtakter, som ropar bögjävel åt någon, som inte kräver högre lön för underbetalda kvinnoyrken, som tar mindre ansvar för hem och barn än sin fru är aktiv i våldet mot kvinnor.

Inte passiv eller neutral. Aktiv. Och mest aktiv är den man som febrilt försvarar sig med att ”jag är ingen våldtäktsman, angrip de som våldtar”. Det är att vägra se sig själv i den struktur man ingår i.

Män som förnekar existensen av en manlig struktur solidariserar sig, inte med våldtäktsoffren, utan med de män som inte våldtar. Det är ett ruttet solidaritetsval. Är det män som inte våldtar eller våldtagna kvinnor som bäst behöver solidaritet?

Svaret borde vara givet, men är det inte.

torsdag, februari 05, 2004

Är skolans kris ny?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040205

Inger Enkvist (red)
Skolan – ett svenskt högriskprojekt
Gidlunds Förlag

Skolan är i kris. Mantrat genljuder samhället på ett sätt att det inte går att tro annat. Elever mobbar och mobbas, en alltför hög andel elever går ut grundskolan utan godkänt betyg i kärnämnen som svenska och matematik och lärarna tvingas ofta syssla med annat än undervisning.

Men frågan är om inte skolan alltid har befunnit sig i en kris, men att krisen sett annorlunda ut i olika tider. Dagens mobbning iklädde sig förr termer som ”inkilning” med ofta väldigt pennalistiska drag. Se bara Jan Guillous självbiografiska bok och film Ondskan.

Även förr gick elever ut grundskolan med svaga kunskaper i kärnämnen. Skillnaden är kanske inte större än att i dag har vi ett betygssystem som tydligare identifierar detta. Det är sannolikt att en elev i den gamla skolan med betyget ett i kärnämnen hade lika dåliga kunskaper som de elever i dag med betyget icke godkänt.

När lärare i dag ofta tvingas agera kuratorer och idka omsorg i stället för att undervisa, agerade Stig Järrel i rollen som den demoniske läraren Caligula ett militäriskt underbefäl med rätt att piska i stället för att undervisa. Frågan är om det var bättre förr i alla avseenden.

Det frågar sig inte Inger Enkvist (red) i sin nya skolkritik Skolan – ett svenskt högriskprojekt (Gidlunds förlag). Snarare är det uppenbart för henne. Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, framstår genom kritiska artiklar och sin förra bok Feltänkt som dagens framträdande kritiker av skolan.

Enkvist och övriga författare i boken är överens om att skolans verksamhet bara blir sämre. Hon bidrar själv med fyra kapitel där hon hävdar att huvudskälet till skolans kris inte är bristande resurser, utan ideologisk. Skolan lider av dåligt ledarskap, misslyckade pedagogiska experiment och hög ineffektivitet på grund av märkliga idéer om skolverksamhet. Detta åtgärdas inte med mer pengar, utan genom att återinföra gamla idéer om undervisning.

I flera avseenden träffar bokens kritik mitt i prick, men utan att kritiken är särdeles originell. Särskilt etnologprofessorn Jonas Frykmans idé om att skolan måste forma en egen kultur, i stället för att försöka efterlikna andra samhällsområden är värdefull.

I andra avseenden blir jag nästan mörkrädd. När Enkvist själv beskriver ett misslyckat pedagogiskt experiment vid en skola i Sverige, utgår hon från ett fall som beskrivs i en studentuppsats. Det finns med största sannolikhet andra studentuppsatser som studerat lyckade pedagogiska försök, men sådana passar inte in i den bild Enkvist vill förmedla. Det är ett tendentiöst urval av källor: att ensidigt välja källor som stödjer ens fördomar, i stället för att visa öppenhet inför ämnet som undersöks.

När matematikprofessorn vid Chalmers, Ulf Persson, vill påvisa degenereringen inom matteundervisningen, hävdar han uppfattningen att lärarens uppgift inte är att fostra elever till demokratiska medborgare, utan förmedla kunskap och kulturell tradition.

Själv häpnar jag inför sådana utsagor. Skulle inte lärarens uppgift vara demokratisk fostran av elever? Det sista jag vill att skolan ska misslyckas i, är dess demokratiska fostran.

Att kunskap dessutom skulle kunna förmedlas är en tveksam och ålderstigen idé som är mogen för pensionering. Information kan förmedlas genom tal, skrift och bild medan kunskap måste tillägnas genom olika former av bearbetning av information. Lärare kan stödja elevers bearbetning på olika sätt, men inte förmedla kunskap.

När det gäller pedagogik i högre utbildning finns två kapitel i boken. Ett bryter det negativa mönstret. Leif Alsheimer, lektor i rättsvetenskap i Jönköping, beskriver det sannolikt bästa universitetspedagogiska experimentet på många år: att låta juriststuderande läsa ett stort antal skönlitterära klassiker parallellt med kurslitteraturen. Syftet är att studenter ska bildas, inte enbart utbildas.

Vi behöver naglar i undervisningsreformisternas ögon i form av böcker som denna, men läser vi kritiken okritiskt är risken stor att vi kommer tillbaka till ruta ett. Och det är därifrån vi vill.