onsdag, mars 31, 2004

Samtycke och ansvar

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040331

Det så kallade Tumbamålet, där fyra män stod åtalade, först i tingsrätten, sedan i Svea hovrätt för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna och frikändes, rönte stor uppmärksamhet. Riksåklagaren överklagade målet, vilket nu behandlas i Högsta Domstolen.

Det som slår mig vid läsning av hovrättens dom (B 4086-03) är frågan om moraliskt ansvar. Hovrätten fastslog att kvinnan var uppenbart berusad, med endast fragmentariska minnesbilder och därmed befann hon sig i ett hjälplöst tillstånd. Och ett otillbörligt utnyttjande av en person i ett sådant tillstånd är straffbart.

Var männens upprepade samlag med kvinnan i hennes hjälplösa tillstånd otillbörligt? Nej, svarade hovrätten.

Männen var medvetna om kvinnans berusning, men eftersom kvinnan frivilligt åkt med i männens bil, bjudit upp dem till lägenheten och eftersom en av männen ryktesvägen kände till att kvinnan deltagit i gruppsex tidigare, menar hovrätten att männen inte kunde förstå att hon befann sig i ett hjälplöst tillstånd. Skälet är att männen upplevde kvinnans medverkan frivilligt.

Ur moralisk synvinkel är detta problematiskt. Grunden för den mänskliga moralen är den Andre. Att agera moraliskt är att ta ansvar för den Andre – även innan den Andre har uttalat något behov av ansvar.

Den Andre har dock ingen makt över mig; det är inte medmänniskan som avgör när jag ska ta ansvar för henne och vilket ansvar jag bör ta. Jag avgör ensam ansvaret.

Överfört till händelsen bakom Tumbamålet hade de fyra männen ett ansvar för kvinnan oavsett hennes beteende. Detta moraliska ansvar innebär att män inte begår upprepade sexuella handlingar med en kvinna även om hon i ett svårt alkoholpåverkat tillstånd skulle ge samtycke till det (kvinnans alkoholhalt uppskattades till två promille).

Frågan är varför hovrätten inte kan avkräva att männen som närvarade den aktuella natten tar detta ansvar. Det är också huvudfrågan i riksåklagarens överklagande (RÅ 2003/1254). Mot bakgrund av brottsbalkens bestämmelse om det brottsliga i att otillbörligt utnyttja en människa som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, hävdar riksåklagaren följande:

”Samtycke från offret utesluter inte ansvar. Det hänger samman med att bestämmelsen avser att skydda människor som av en eller annan anledning inte kan värja sig eller fatta övervägda och rationella beslut om sina sexuella handlingar.”

De fyra åtalade männen borde därmed, oavsett kvinnans agerande, skyddat henne mot dem själva i stället för att ha sex med henne – eftersom det är fastslaget att kvinnan var i ett hjälplöst tillstånd..

Riksåklagaren visar tydligt hur juridik kan vila på en moralisk grund, och att det är denna moraliska grund frågan om otillbörligt sexuellt utnyttjande bör utgå från.

Det blir intressant att se om Högsta Domstolen delar denna uppfattning.

lördag, mars 27, 2004

Skarpt snitt i genuskroppen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040327

Fanny Ambjörnsson
I en klass för sig
Ordfront

Vi föds inte till kvinnor, vi blir det. Så lyder Simone de Beauvoirs klassiska utsaga från 1949. Den öppnade för möjligheten att skilja mellan biologiskt kön och kulturellt kön – vilket kom att benämnas genus.

En annan möjlighet som öppnades är att betrakta genus som en process och inte enbart som ett tillstånd. Kvinnlighet liksom manlighet skapas och återskapas kontinuerligt i kulturen. Genus blir därmed ett verb i stället för en benämning; en ständigt pågående process.

Att betrakta genus som en process är utgångspunkten för Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling i socialantropologi, I en klass för sig (Ordfront). Genom att under ett läsår tillsammans med tjejerna i två gymnasieklasser delta i såväl klassrumsundervisning som raster och delvis fritid, undersöker hon hur genus skapas och återskapas bland tjejerna.

Olika handlingar, relationer, utseenden och kroppsrörelser framstår som antingen otillåtna eller tillåtna i kvinnoblivandets process. Genom att vi får följa tjejerna under ett helt läsår, får vi en god inblick i hur man som tjej måste se ut, vilka klädkoder som måste följas, sminkets betydelse, kläderna som uttrycksform. Liksom språkliga koder.

Så långt är avhandlingen ett resultat av ett noggrant fältarbete kombinerat med got teoretiskt understöd.

Här går dock Ambjörnssons bok från att vara en bra, reflexiv, välformulerad och tillgänglig avhandling, till en originell, för att inte säga unik undersökning av hur samhällsklass och etnicitet formar tjejernas föreställning om kvinnlighet.

Att makt hör samman med feminism och jämställdhetsfrågor är på intet vis nytt. Tvärtom är maktrelationen mellan män och kvinnor själva grunden för ämnets existens. Men Ambjörnsson visar hur olika genus formas beroende på vilken samhällsklass tjejer växer upp i.

Därför valde hon att studera en grupp tjejer som går det samhällsvetenskapliga programmet (S), vilket är ett teoretiskt program som främst förbereder för universitetsstudier. Den andra gruppen tjejer går ett yrkesförberedande program som heter barn- och fritidsprogrammet (BF).

Klasskillnaderna framträder tydligare än jag trott mellan dessa två grupper. Bägge grupperna bekräftar sin respektive över- och underordning i en socioekonomisk hierarki, och i förhållande till varandra, vilket uttrycktes tydligt i språk, kläder, fritidsaktiviteter, livsmål med mera.

Där S-tjejerna agerade återhållsamt, med en empatisk, nästan vårdande inställning till människor och ser mjukhet som framstående norm för kvinnlighet, agerade BF-tjejerna i jämförelse burdust, högljutt och svärande. Där S-tjejerna gjorde allt för att inte framstå som sexuellt tillgängliga, men ändå sträva efter heterosexuell relation, framstod BF-tjejerna som mer sexuellt utagerande.

I debatten om jämställdhet i skolan har olika skällsord till tjejer uppmärksammats de senaste åren. Ordet hora verkar slängas efter tjejer i parti och minut. Riktigt så verkar det inte vara enligt Ambjörnssons fältstudie. Snarare finns det en klassbunden användning av ordet bland tjejerna.

I S-klassen var ordet helt bannlyst och tolkades som ett grovt förolämpande ord som preciserade ett slampigt beteende. I BF-klassen användes det som ett tilltalsord tjejerna emellan. ”Kom nu hora, så går vi”, var inget ovanligt uttryck.

Genom att införliva ordet hora i sin tillvaro, menar Ambjörnsson att stigmatiseringen mister hela sin udd. BF-tjejerna lyckas ta kommandot över stigmat och bli mindre sårbara inför dess kraft. Om en kille ropar hora efter en BF-tjej, betyder det knappast något jämfört med om det vore en S-tjej.

En tjej i BF-klassen berättar hur hon även använt det mot killar, genom att vilja betala för sig efter ett samlag. På så sätt byts rollerna och tjejen hamnar i överläge. Därmed lyckas de frikoppla sexuell tillgänglighet från associationer till tvång och offerstatus. En sorts skamstrategi.

När det gäller etnicitet formas S-tjejerna av deras avståndstagande från killar med annan etnicitet än svensk. Det vore otänkbart att ha en pojkvän som inte är svenskfödd. En sådan vore direkt slampig. Dessutom har invandrarpositionen en lägre social och klassmässig status. Ingen S-tjej vill sänka sig till underklass. Tvärtom är det viktigt att genom sitt val av partner signalera sin kvinnlighet – och klasstillhörighet.

En intressant paradox finns i genusprocessen. Tjejerna vill uppfattas som självständiga, unika och autentiska. Att vara sig själv är ytterst viktigt. Men innebörden av det, menar Ambjörnsson, blir att vara så lika varandra som möjligt. Inte sticka ut inom den samhällsklass man tillhör, utan genom att markera sin tillhörighet till en viss kvinnotyp som beror av klasstillhörighet och etnicitet.

Avhandlingen är en fascinerande berättelse om de processer som skapar genus hos sjuttonåriga tjejer. Särskilt för en recensent med annat kön och sin gymnasietid förlagd på 70-talet. Men även för Ambjörnsson själv. Trots att hon bara är tio år äldre än de tjejer hon studerar, förvånas hon över tjejernas beteenden och föreställningar.

Antropologins konst, har Clifford Geertz en gång skrivit, är att se världen ”from the native´s point of view”. Det betyder att förmågan att uppfatta och förmedla världen från de studerade människornas synvinkel – vilket är kulturrelativismens kärna. Denna konst behärskar Fanny Ambjörnsson.

Bokens titel, I en klass för sig, låter jag därför även införliva författaren. Det är inte ofta jag läser en doktorsavhandling som har ett så teoretiskt djup, empirisk mättnad och samtidigt är skriven med en berättande stil så att den är tillgänglig för så många. Det är en bedrift få förunnat.

söndag, mars 07, 2004

Om att välja sina egna val

Sven-Eric Liedman
Tankens lätthet, tingens tyngd
Albert Bonniers förlag

När är människan fri? Frågan har gäckat mänskligheten och gäckar oss fortfarande. Många filosofer och de flesta ideologier gör anspråk på att företräda den bästa idén om människans frihet. Ändå kvarstår stora olikheter.
     Idéhistorikern Sven-Eric Liedman utför en undersökning av såväl filosofers som ideologers frihetsbegrepp i sin senaste bok Tankens lätthet, tingens tyngd (Albert Bonniers förlag), och tillämpar dessa på nutidens politisk-ekonomiska situation.
     Fundamentet för mänsklig frihet – där vi skiljer oss från andra varelser – är vår förmåga att agera mot vår instinkt, mot vår natur, mot givna villkor – ytterst mot vår egen vilja. Filosofer som såväl Kant som Heidegger betonar detta.
     I nejet ligger friheten.
     Flera ideologiers skiljelinje går mellan positiv och negativ frihet. Vad är viktigare: att vara fri från fattigdom eller vara fri till rikedom? Formulerat i termer av valfrihet innebär den negativa friheten enbart friheten att välja; att valet är fritt och utan tvång. Den positiva friheten omfattar inte bara friheten att välja, utan även de alternativ som finns att välja mellan.
     Ett fritt val utan alternativ är ingen frihet att tala om.
     Har de senaste decenniernas avregleringar och privatiseringar av el- och telemarknaden, pensionsfonder och annat ökat vår frihet? Det finns inget självklart svar på den frågan, även om reformisterna självklart svarar ja.
     Om valen är likgiltiga för oss har friheten inte ökat. Att tvingas välja mellan tio elbolag, men enbart vilja att spisen värmer maten är ingen frihet. Att tvingas välja mellan 500 olika fonder, men enbart vilja ha en dräglig ålderdom är ingen frihet.
     En djupare frihet är, menar Liedman, friheten att välja sin egna val. Ingen annan än jag ska bestämma vad som är väsentligt i mitt liv och därmed vilka valsituationer jag ska ställas inför.
     Utöver undersökningen av stora tänkares tankar om frihet, som exempelvis Kant, Marx, Mill, Hayek och Rawls, är jag väldigt förtjust i att få veta något om betydelsefulla människor i marginalen. Ludwig von Mises, exempelvis, som kan anses som nyliberalismens fader.
     Eller Ted Benna. Han är en tjänsteman på ett försäkringsbolag i Philadelphia. Djupt religiös. 1980 fick han idén att tillämpa en klausul i amerikansk skattelagstiftning: om den anställde sparar en del av sin lön till sin egen pension kan han eller hon slippa skatt. Reagans administration sanktionerade idén och den genomfördes snart i full skala.
     Ted Benna var som en kaosteoretisk fjärilsvinge som orsakar en orkan. Snart följde Sverige och andra västländer efter och skapade dagens folkliga börskapitalism.
     Tankens lätthet, tingens tyngd är mer en samhällskritisk bok än en konventionell idéhistorisk skrift. Sven-Eric Liedman hycklar inte om var han står, vilket han ska ha en särskild eloge för. Han sätter ned foten i det som benämns ”liberal socialism”, inspirerad av italienaren Norberto Bobbio.
     Det innebär föreningen av radikalism och frihet – där frihet har en djupare innebörd än att tvingas till många triviala val.

måndag, mars 01, 2004

Liberal ofrihet

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040301

”Det är dags att kraftigt reducera dagens valfrihet i gymnasieskolan”, skriver liberalerna Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN Debatt (26/2). Märkligt, ety valfrihet är annars Gud för varje liberal.

Den grundläggande idén med individuell valfrihet i skolan, som för övrigt infördes under den borgerliga regeringen med Beatrice Ask (m) som skolminister, är att elever ska kunna välja ämnen som intresserar just dem.

Således väljer elever i gymnasiet kurser i popmusik, dykning och körkortsteori framför teorityngda ämnen som språk och matematik. Vem trodde annat?

På sex år halverades andelen elever som läser nybörjarspråk. Att välja en kurs i festplanering ger lika många gymnasiepoäng som en lika lång kurs i naturvetenskap, vilket många elever naturligtvis gör. Det är ju hela poängen med valfrihet; man väljer det man tror gagnar sig själv bäst. Och ska så göra.

Men nu har alltså valfriheten gått för långt. Någon annan måste bestämma över individen - varje liberals skräckscenario.

Den liberala utgångspunkten är ju att ingen annan än den enskilde individen kan veta vad som är bäst för denne. Att det är ett grumligt antagande verkar nu ha gått upp för dessa herrar.

Det ska vara fan att vara liberal i dag.