onsdag, juni 30, 2004

Kan man bli klok på universitetet?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040630

Billy Ehn och Orvar Löfgren
Hur blir man klok på universitetet?
Studentlitteratur

Lite lättsinnigt brukar forskare och lärare vid universitetet benämnas Homo Academicus. Huvudfoting är en annan adekvat benämning på dem. Ett intellekt, ständigt närvarande, ständigt bearbetande – och fötter att förflytta huvudet mellan lärosal, laboratorium, bibliotek och skrivbord.

Däremellan något för akademiker högst oväsentligt: en kropp. Metaforiskt brukar intellektet placeras i huvudet och känslorna i kroppen, företrädesvis i hjärtat och i magen. Det är dock en vedertagen uppfattning att det är oakademiskt att visa känslor; vid universitetet råder förnuft utan känslor.

Denna uppfattning är dock inte sann, även om den vidmakthålls. Därför presenterar etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren en ny bok där de utgår från hur det sensibla och lidelsefulla samspelar med det intellektuella. Frågan boken söker svar på är tillika dess titel: Hur blir man klok på universitetet? (Studentlitteratur).

En härligt tvetydig titel. Dels beskriver boken teknikerna och arenorna där klokheten genereras, dels tolkas universitetet utifrån olika typiska känsloyttringar i syfte att öka vår förståelse för akademin.

De bägge professorerna hyser stor kärlek till akademin, alla kritiska och negativa beskrivningar av universitetets förhållanden till trots. Det känner vi också igen från Billy Ehns tidigare böcker, där han har reflekterat över universitetet som arbetsplats.

Av bokens fyra kapitel har författarna skrivit var sina två. Löfgrens kapitel om klokhetstekniker och akademiska arenor är relativt lika andra inifrånbeskrivningar av akademin. Möjligen med mer fokusering på individernas känslor, men inte riktigt någon personlig touch. Mer andra forskares upplevelser än egna. Den etnologiska blicken utnyttjas inte till fullo.

I Ehns kapitel är den etnologiska blicken framträdande. Han arbetar med kontrastering; med paradoxer och motpoler. Himmel och helvete, avund och beundran, spjutspets och fossil, demokrati och meritokrati.

För den som inte är så insatt i akademins värld torde det vara märkligt att två professorer hävdar att känslor som en utgångspunkt för en bok om universitetet är ett obeaktat tema.

Själv delar jag emellertid deras uppfattning. Känsloyttringar är tabu vid universitetet. Det ses som obskyrt att gråta, bli arg, frustrerad, bitter, ledsen, känna svek och visa svaghet. Rationell analys och argumentation är normen.

Under denna yta drabbas dessa huvudfotingar ändå av starka känslor, särskilt när forskningsresultat och rapporter kritiseras och ifrågasätts – vilket alltid görs. I knappast någon annan verksamhet – förutom den besläktade konstnärliga – identifierar sig individen så mycket med sitt verk. Kritik av egen forskning upplevs ofta som ett ifrågasättande av den egna personen.

Universitetet är ingen trivselsump, utan en tuff tillvaro där individerna måste räkna med att bli ifrågasatta, kränkta, rangordnade såväl internt som externt och så vidare. Den som dessutom lyckas får nästan lika stora problem att hantera situationen som den som misslyckas. Nej, det är inte riktigt sant, men att lyckas kan snabbt övergå till misslyckande.

Bitterhet är den framträdande känslan hos de som misslyckas att klättra på karriärstegen; att inte få doktorandtjänst, inte lyckas disputera, inte bli docentförklarad eller kompetensförklarad för professorstitel.

Vanligtvis håller man dock igen sina känslor, stänger dem inne, och tar till olika strategier för att hantera känslorna. Två vanliga strategier är narrspelet och buktaleriet.

Narrspelet innebär att upprätthålla en fasad av säkerhet inför den egna forskningen och undervisningen, så att man utstrålar (falsk) kontroll och auktoritet.

Buktaleriet syftar till att hantera andras missunnsamhet inför egna succéer. Det är ett uppenbart etikettsbrott att tala om och glädjas över egna succéer. Det gäller i synnerhet kvinnor. Att vara kvinna och duktig ses vanligtvis som en motsägelse i akademin.

Universitetet ska ju vara könsneutralt, gubevars. Vetenskaplig och pedagogisk kompetens ses som överordnade och helt könsneutrala mått. Därför blir universitetet en chock för många kvinnor när de upptäcker brödraskapen som skyddar och stöttar varandra. Att vara ”det andra könet”, en avvikare, är försvårande.

Universitetet är en trångsinnets dal. Bokens intressantaste paradox är att samma människor som hävdar detta, beskriver också universitetet närmast som paradisiskt, fyllt av intellektuell lusta och fritt för tanken.

Därför är svaret på bokens titel att det inte går att bli klok på universitetet. Däremot klokare.

lördag, juni 19, 2004

Spott och straff

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040619

Att spotta på trottoaren i Singapore kan få oanade konsekvenser. Däremot verkar inte konsekvenserna vara oanade när en fotbollsspelare spottar en annan fotbollsspelare i ansiktet under en EM-match.

När Italiens Francesco Totti spottar den danske mittfältaren i ansiktet ställer sig hela fotbollsvärlden sig upp som en man och fördömer Totti. Ett blixtsnabbt straff om tre matchers avstängning utdelas av UEFA och välkomnas av alla. Inte ens Italiens medborgare har en avvikande uppfattning om straffet för sin store fixstjärna.

Men för mig, som förvisso gillar att se sport och stora mästerskap som detta EM, är inte fotbollsvärldens gradering av brott och straff särskilt begripligt.

Vi har redan under EM sett ett antal kapningar, där spelare i full fart går in i en situation med dobbarna före, där bollen är långt borta, men ett motståndarknä, en fotled eller ett lår träffas.

En av de värsta incidenterna var när Englands Wayne Rooney med full fart och med dobbarna före missade ansiktet på den schweiziske målvakten med någon centimeter. Någon centimeter från att krossa någons näsben, käkben eller pannben. Rooney fick ett gult kort. Skulle han göra om det utvisas han och avstängs i en match.

En centiliter saliv på en kind upplevs i fotbollskulturen som så mycket farligare än krossade knän, fotleder och händer. Farligare för vad? Farligare för vem? Gör det begripligt den som kan.

fredag, juni 04, 2004

Hora – och hora

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040604

Två tonårspojkar har vid Östersunds tingsrätt nyligen dömts till skadestånd till två jämnåriga flickor för att ha kallat dem hora, slampa och slyna. Brottet rubriceras som ofredande.

Fanny Ambjörnssons färska avhandling I en klass för sig (anmäld här på sidan den 27/3) visar emellertid att ord som hora även kan användas flickor emellan. Ambjörnsson visar hur gymnasieelever från en viss samhällsklass kallar varandra för hora och slampa så att stigmatiseringen mister sin udd.

För dessa flickor innebär det inte nödvändigtvis en kränkning att kallas hora, eftersom de har införlivat ordet, tagit kommandot över det och därmed blivit mindre sårbara inför dess kraft.

Betyder det att dessa flickor bör åtalas och dömas på samma sätt som de bägge pojkarna? Samma ord, samma handling, likhet inför lagen?

Inte alls. En kränkning kan inte reduceras till semantik. Det är inte orden i sig som utgör kränkningen, utan ordens mening hos avsändaren och tolkning hos mottagaren.

Ords betydelse bestäms i de språkspel orden ingår i, har Wittgenstein lärt oss. I ett språkspel betyder hora en sak, i ett annat språkspel får ordet en helt annan betydelse.

En kränkning kan därmed aldrig bedömas objektivt. En kränkning kan enbart bedömas utifrån den som upplevt kränkningen. Och den upplevelsen är alltid korrekt.

tisdag, juni 01, 2004

Den amerikanske ovännen

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040601

Noam Chomsky
Hybris. USA:s strävan efter global dominas
Översättning: Gunnar Sandin och Birgit Stare
Ordfront

USA är en förebild i många avseenden; politik, ekonomi, populärkultur. Trender, händelser och förändringar som sker där, når oss inom kort. Det är dock en helt annan sak om USA också är förebildligt. Är USA en god förebild för övriga länder?

Det är tveksamt om det är hos presidenten, hans män och hans mediaapparat vi ska söka svaret på den frågan. Snarare är det hos djävulens advokat: landets kritiker. Den störste inhemske kritikern – åtminstone med medialt genomslag som mått på storhet – är Noam Chomsky, aktuell med sin senaste bok Hybris (Ordfront).

Få länder har en sådan kraftfull intern kritiker som Chomsky; en amerikansk förebild i sig. Som många inhemska systemkritiker får han en dissidentstämpel – inte olik den systemkritiker får i mindre demokratiska, mer totalitära samhällen.

I Chomskys fall är dock den ofta negativa stämpeln – vars beteckning skiftar från dissident, kommunist, revisionist, nynazistkollaboratör till sinnessvag – förvållad genom egna, något märkliga handlingar.

För att tolka hans häftiga och utagerande USA-kritik bör därför den typen av handlingar uppmärksammas. I den flammande debatten om Ordfronts publicering av en synnerligen okritisk intervju med Diana Johnstone, vars främsta budskap är att förneka förekomsten av folkmord på Balkan, tar Chomsky henne i försvar.

På webbplatsen www.manifest.se kan man läsa inläggen i debatten, såväl de publicerade som de som refuserats i olika tidningar. Bland de icke publicerade artiklarna finns Chomskys försvar för Johnstone.

I andra sammanhang har man försökt leda i bevis att Chomsky har ett samarbete med internationell nynazism, särskilt den franske nynazisten Pierre Guillaume.

Utöver detta har Chomsky försvarat den franske förintelseförnekaren Faurissons verk – samt till och med skrivit förordet till en av Faurissons böcker. I efterhand har Chomsky förnekat detta och förklarat att förordet skrevs ”in blanco” utan hans vetskap om hur förlaget skulle använda det.

På dessa grunder, liksom på grund av hans skarpa kritik av Israels handlingar i Mellanöstern, har Chomsky också beskyllts för antisemitism.

Men Chomsky är också hyllad. Där han uppträder samlas tusentals människor, likt väckelsmöten. Han är antiamerikanismen personifierad; ett begrepp som han själv kritiskt diskuterar i Hybris.

Antiamerikanism, eller amerikahat med ett vulgärare språk, används som ett invektiv mot kritiker av denna stats politik. Begreppet implicerar en sammanblandning mellan ett lands folk och dess statsmakt. Det är en märklig sammanblandning som enbart fungerar med USA. Pröva termen på andra länder, som Sverige, Frankrike, Brasilien eller vad som helst – och det blir omöjligt. En kritiker av Berlusconis politik kallas inte för antiitaliensk.

Att termen antiamerikanism är möjlig säger något om USA och omvärldens förhållande till landet.

Hybris betecknar USA:s strävan efter global dominans. Det finns en del intressanta påpekanden. Den imperiestrategi Chomsky menar att USA arbetar med utgår från en självbild av hög idealism: de styrande och dess rådgivare i USA är goda och agerar enbart med ädla syften. Alla krig, interventioner och påtryckningar görs med ett altruistiskt syfte: att skapa stabilitet och rättfärdighet.

Denna uppgift, visar det sig gång på gång, kan enbart fullgöras av USA. Se Bosnien, där Europa velade och var villrådiga och USA fick kalla in bombplanen. Se Korea, Vietnam, Nicaragua, ja hela Centralamerika, Kuweit, Afghanistan och nu senast Irak. Alltigenom osjälviska handlingar för världens bästa.

Det är i huvudsak denna självbild som Chomsky debatterar mot, gör sitt bästa att ogiltigförklara och rent ut sagt hatar.

Om denna idealistiska självbild är utgångspunkten, så är dagens konkreta imperiestrategi preventivkrig. Det innebär användningen av militärt våld för att eliminera ett hot som inte ännu uppträtt, men som skulle kunna uppträda. Irakkriget är ett typisk preventivkrig och ett enligt Chomsky en krigsförbrytelse.

Det är denna typ av uttalanden som belackarna gärna använder för att beskylla Chomsky att försvara Saddam Hussein eller totalitarism i största allmänhet. Det är dock inte vad han skriver i boken. Hans poäng är att preventivkrig är ett kriminellt medel i syfte att störta en tyrann. Och att detta medel – tusentals civila offer – är ett för högt pris.

Den som tror att denna imperiestrategi i form av ockupationen av Irak är en effekt av den 11 september 2002 har fel, vilket är en av bokens förtjänster. USA har länge agerat självsvåldigt, utan hänsyn till internationell rätt och avtal.

Det finns ett flertal intressanta poänger kring USA:s utrikespolitik, såväl historiskt som i nutid i Hybris. Dock är denna bok liksom en hel del annat av Chomsky rätt tråkig läsning.

Fri från nyanseringar, en citatteknik som stör mer än stödjer framställningen, ett enformigt språkbruk och tilltal, upprepande och förutsägbart.

Chomsky är monoton som en kulspruta med ett oändligt magasin.