måndag, augusti 30, 2004

Jämställdhet i toppen – hur då?

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 040830

Magnus Henrekson
Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv
SNS Förlag

Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson
Att ha kul och visa vad man går för
SNS Förlag

Jag gillade Margareta Winberg i rollen som jämställdhetsminister. Hon drog sig inte för att uttrycka obehagliga sanningar om könsmaktordning. Hon drog sig inte heller för att formulera obekväma förslag för att uppnå ett mer jämställt samhälle.
     Ett förslag – som näringslivet uppfattade som hotfullt – var att lagstifta om en ökad andel kvinnor i företagens styrelser om inte denna andel ökade. Överhuvudtaget ville Winberg se fler kvinnor på ledande positioner i näringslivet. Medelst kvotering, om nödvändigt.
     SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – startade 2001 ett projekt för fler kvinnor på ledande poster i näringslivet. Syftet är att från olika håll analysera hinder och möjligheter för kvinnor att göra karriär. Nu börjar olika rapporter publiceras.
     Två böcker från SNS förlag når mig. Bägge lämnar tydliga förslag till hur en ökad jämställdhet i företagstopparna ska kunna nås. Bägges förslag är relativt olika.
     Ett huvudförslag i företagsekonomen Magnus Henreksons bok Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv är att införa avdragsrätt för hushållsnära tjänster, minska beskattning av au-pair-jobb och möjliggöra att överföra föräldrapenning till någon annan.
     Med andra ord: inför pigavdrag, billiga barnflickor och överlåt barnpassningen till mamma eller svärmor. Så ska medelklassens kvinnor få tid att arbeta som chefer: att överlåta hemarbete till andra kvinnor.
     Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manliga strukturer.
     Är en reell jämställdhet uppnådd? Vem städar hos städerskan? Vem passar barnflickans barn?
     Henreksons förslag innebär att i stort sett konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, men att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
     Psykologerna Ylva Elvin-Nowak och Heléne Thomsson tänker annorlunda i boken Att ha kul och visa vad man går för. Här utgår de från intervjuer med olika vd:ar, kvinnliga och manliga. Deras förslag handlar mer om att förändra ledningsmönster i näringslivet.
     I stället för att anpassa kvinnor till manliga strukturer, bör företagens ledning anpassa attityder, normer och organisation. Ledningen bör ge direktiv om vilka förhållningssätt som är tillåtna för att inte upprepa mönster som inkluderar män och exkluderar kvinnor.
     Andra förslag är att tvinga fram en positiv inställning till delad föräldraledighet, bredda rekryteringsbasen från enbart civilekonom eller civilingenjör, utbilda chefer på alla nivåer om kopplingen mellan kön, organisation, ledarskap och karriär, ifrågasätt de föreställningar om kön som råder i företag, ge inte män tolkningsföreträde och använd de redan jämställda männen mera.
     Dessa förslag innebär inte någon försämring för andra kvinnors jämställdhet. Tvärtom finns möjlighet till bättre förhållanden för kvinnor i näringslivet som inte innehar chefsposition om attityder och normer förändras för att främja jämställdhet.
     Som alltid när det gäller normativ forskning: låt aldrig nöja med ett resultat eftersom resultaten så ofta är avhängiga forskarens eget ideologisk-politiska normsystem.
     Med fler resultat är det lättare att ta ställning.

fredag, augusti 20, 2004

Metafysiskt millopp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040820

I dag är en stor OS-dag. Inte enbart därför att Carolina Klüft inleder sjukampen, utan därför att den största, mest intressanta OS-grenen har sin final i kväll: 10 000 meter.

Hoppsan, tänker kanske någon. Varför det? Höjdpunkten i OS är väl att se uppumpade explosiver på 100 meter och övriga fartgrenar. Eller höjdhopp. Eller tresteg. Dessa grenar har ju lite action. Ett millopp tar ju nästan en halvtimme och är hur segt som helst. Eller?

I boken Ett ostämt piano är hemskt från 1984 redogör sociologen Johan Asplund för tre tiotusenmeterslopp som satt starka spår hos honom. Långdistanslopp är gåtfulla, äger skönhet och är dilemman, menar Asplund.

Ett millopp, skriver Asplund, äger en bokstavligt obeskrivlig skönhet. Denna skönhet uppfattas av vår högra hjärnhalva, den som är specialiserad på ”det varom man egentligen inte kan tala”, med en anspelning på Wittgenstein. Vi ser hur löparna springer, men är oförmögna att beskriva det.

Ett millopp är ett dilemma. Det finns två diskriminerande löpegenskaper hos en långdistansare: spurtförmåga och uthållighet.

En god spurtare hoppas på ett långsamt lopp där denne kan invänta ögonblicket. En uthållig löpare hoppas på ett snabbt lopp så spurtarna kroknar innan upploppet. Ytterst sällan äger en löpare bägge egenskaperna.

Detta dilemma försöker varje löpare lösa givet sin löparegenskap, till åskådarens stora förnöjelse -– eller hoppas på att en orutinerad löpare tar på sig loppets börda, kör slut på sig och därmed befriar övriga löpare från flera svåra beslut under större delen av loppet.

Men vad skiljer tiotusen meter från medeldistansloppen om 800 meter, 1 500 meter och långloppen 5 000 meter och maraton? Den som fattar de bästa besluten under loppet vinner, menar Johan Asplund. Milloppet är en enda lång beslutsprocess.

Därför är övriga löpgrenar fysiska distanser, medan milloppet är metafysiskt.

måndag, augusti 16, 2004

Dubbel alienation

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040816

Alienation betyder ungefär främmandegjort. I den marxistiska analysen av arbetet är arbetarna alienerade från produktionsmedlen. Fabriken och maskinerna ägs av någon annan och arbetaren säljer sin arbetskraft.
     Denna produktionsform får enligt Marx en alltför stor makt över arbetaren. Marx lösning är att arbetaren får äga produktionsmedlen.
     I torpet föreligger en dubbelriktad alienation, men inte riktigt i Marx mening. Människorna i torpets omgivning äger definitivt sina produktionsmedel. Snarare föreligger en form av social alienation.
     En av grannbyarna har utropat sig själv som republik. Vid infarten till byn finns en stor banderoll som meddelar besökaren detta. Naturligtvis finns det inget allvar i att en liten by om tio-femton hus benämner sig republik.
     Men det säger något om människornas förhållande till sin sociala omgivning. Jag tolkar det som ett uttryck för social alienation; viljan att göra sig främmande inför omgivningen.
     Ett exempel på omvänd social alienation är gammpojkarna, som inte har någon urban motsvarighet. Byns gammpojke – en person jag tyckte mycket om som barn – dog häromåret. Han lämnade i princip aldrig byn. Undantag var något ytterst sällsynt sjukhusbesök.
     Från en mer avlägsen grannby nås vi av obskyra berättelser om gammpojkar som får håret att resa sig. Ett av de obskyrare exemplen: Den ene gammpojken hade slaktat hästen innan jul och slog in hästens ädlare del som en julklapp till den andre gammpojken i byn. Till hundens utgrundliga nyfikenhet inför paketet under granen.
     Mot denna bakgrund är det lätt för en stadsbo att känna sig som en främling i torpet, trots att jag har vistats i torpet varje sommar i snart fyrtio år.

fredag, augusti 13, 2004

Lyckade självmord

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040813

Ett återkommande torpartema är den speciella läsmiljö som torpet erbjuder. Det är ett gammeltänkande man vill åt. Litteraturen bör konvergera med gamla tider och gamla tankar.
     Slas, Robert Kangas, Torgny Lindgren – det finns många författare för torpet. I år får Arto Paasilinna och hans bok Kollektivt självmord exemplifiera torparlitteraturen. Detta lilla mästerverk i melankoli, vemod och allmän uppgivenhet inför modernitetens framväxt är perfekt.
     Ett sommartorp innebär mycken glädje, men inte enbart. Det finns stråk av melankoli och vemod också i torpet. Den forna tidens umbäranden, isolering och monotoni sitter i väggarna och smittar av sig på dagens sommartorpare.
     Det är inte många urbana människors som i dag klarar flera veckor i sträck i ett norrländskt sommartorp. Saktmodigheten vägrar infinna sig och längtan till människor i rörelse blir övermäktig.
     I Paasilinnas bok möts två självmördare i det kritiska ögonblicket. Självfallet går det inte att begå självmord tillsammans med en främling – självmord är ingen social företeelse. Dessa två herrar blir vänner i stället för lik och börjar skapa en gemenskap för finska presumtiva självmördare.
     Sådana finns det gott om i Finland. De lånar en buss, åker runt på finska landsbygden och plockar upp självmördare med destination Nordkap i syfte att… just det. Kollektivt självmord.
     Naturligtvis lyckas det inte. ”Att ett själmordsförsök misslyckas behöver inte vara världens sorgligaste företeelse”, är Paasilinnas melankoliska sensmoral.
     Jag slås av att självmord hör torpet till. I byn fanns till för ett par år sedan ett byaoriginal som i sin ungdom hängde sig i nocken på hölogen, men som skars ned i sista sekund. Olycklig kärlek, sades det. Det har alltid varit förklaringen till denne mans egensinne.
     Paasilinna har rätt. Om han hade lyckats, hade sommartorpet varit betydligt fattigare.

torsdag, augusti 12, 2004

Tillbaka till naturen

I serien Torptankar, Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040812

Människan har en inneboende, nedärvd, genetiskt betingad vilja att påta i jorden, att leva av naturen, brukar det hävdas allt oftare. Egenhändigt odlad potatis, jordgubbar och sallad, liksom egenhändigt avverkad och huggen ved sägs tillfredsställa våra gener.
     Samhället har lämnat jordbruksstadiet, men det har inte människan gjort. Människans biologiska omställningstid är betydligt långsammare och kan inte organiseras fram, brukar det heta. Jag har emellertid svårt för dylika biologiska förklaringar.
     Snarare tror jag att förklaringarna till att människor under olika perioder av sina liv drabbas av lusten till jorden, vattnet, träden och naturen är sociala, kulturella och politiska. Var för sig, eller i kombination.
     En vanlig förklaring till människors lust till sommartorp tror jag är eskapism; en flykt från det urbana livets påfrestningar.
     En flykt från en ökande mängd viktiggjorda, men likväl triviala valsituationer (el- och teleleverantörer, pensionsfonder etc), till en tillvaro närmast utan val. En flykt från låsta och åtstramande maktstrukturer, till något närmast strukturlöst. En flykt från ljud och oljud till tystnad. En flykt från stress till lugn.
     Men kanske framför allt: en flykt från det abstrakta och intellektuella arbetet, till det konkreta som kräver enbart muskelkraft. En flykt där hanteringen av jorden, potatisen, veden, gräset fungerar som katalysator. Tankar och känslor projiceras på dessa naturnära ting och släpper igenom dem.
     Sommartorpet är en flykt med syfte att låta hjärnan vila.

onsdag, augusti 11, 2004

Torpet som kvinnofälla

I serien Torptankar, Kultursidan Västerbottens-Kuriren 040811

Jag vill vara feminist och jämställd. Jag skriver ”vill”, eftersom jag har stor respekt för hur våra könsroller formas av uppfostran, skola, arbetsliv och andra livsbetingelser. Liksom hur svårt det är att bryta traditioners makt.
     Men viljan finns och är stark. Därför innebär den årliga vistelsen i sommartorpet en stark ambivalens. Hemma i stan är vardagssysslorna i stort sett lika uppdelade mellan mig och min sambo.
     Vi inbillar oss att om arbetsdelningen i något avseende är snedfördelad, beror det snarare på individuella preferenser än kulturellt formade könsroller.
     Det inbillar vi oss inte i torpet. Där faller vi tillbaka hundra år i tiden. Jag går ut till skogen, veden, gräset, lien – det fysiskt tunga. Sambon sköter maten, städningen och disken – det mentalt tunga.
     Undantaget är grillen – en självklart manlig domän av någon anledning. Det gäller såväl i torpet som i varje villaträdgård.
     Vi pratar om vår oförmåga till jämställdhet i torpet och är i stora delar överens om hur svårt det är att upprätthålla jämställdhet där. Jag brukar säga att i torpet sitter det gamla i väggarna. Beträffande könsroller omsluter det gamla också sommartorparna.
     Men varför känns det ambivalent för en som vill vara jämställd? Ambivalens betyder ju kluvenhet; det känns både bra och dåligt. Varför känns det inte enbart för jävligt?
     Svaret på den frågan är roten till jämställdhetens problem.

måndag, augusti 09, 2004

När blir det dyrast?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 040809

På denna sida visade i går Leif Larsson med ett personligt exempel på hur offentlig verksamhet fungerar som bäst, i polemik med nyliberala företrädare som Carl Rudbäck. Samma nyliberaler brukar inte bara hävda att offentlig verksamhet inte fungerar, utan att den också är dyrare än privat verksamhet.

Företrädare för nyliberala krafter brukar hävda att privatisering av verksamheter per definition leder till ökad konkurrens och lägre priser för konsumenten. Men vad som ofta glöms – eller döljs – är att privata verksamheter också innebär friheten att öka vinsterna till ägarna.

Journalisten Johan Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren visar i boken Ekonomihandboken från 2002 hur kostnadsutvecklingen i privata tjänsteområden ökar betydligt mer än offentlig tjänsteproduktion.

Under perioden 1980-1991 ökade hälso- och sjukvårdens kostnader med 13,9 procent, medan hotellvistelse ökade med 31,8 procent. Grundskolans kostnader ökade med 25,3 procent, medan kostnaden för dagstidningar ökade med 34,9 procent. Kostnaderna för äldreomsorg ökade med 8,4 procent, medan hårklippning ökade med 91,3 procent. Kostnaden för bilbesiktning ökade med 19,5 procent, medan bilreparationer ökade med 47,4 procent. (Inflationen är borträknad i exemplen.)

Dessa exempel ger en fingervisning om att det inte är självklart att privatisering av offentlig verksamhet leder till lägre priser för konsumenten, utan att det lika väl kan leda till kostnadsökningar – som delvis torde kunna förklaras med ökade vinstmarginaler.

Kanske är det så att våra offentliga institutioner inte bara fungerar bra, utan är också billigare än om de vore privata. En hädelse i den nyliberala kyrkan.