fredag, december 31, 2004

Kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041231

Sverker Sörlin är en värdig Augustvinnare. Världens ordning och Mörkret i människan utgör 1500 sidor fantastisk historieskrivning med en författare som närvarande subjekt, med lysande språk och tilltal, och som väljer oväntade stigar att leda läsaren genom Europas idéhistoria. Upplysningen innefattar inte enbart den konventionella framstegsberättelsen, utan även ett stort mått mörker. Att böckerna kritiseras från några universitet kan dessutom mycket väl vara ett kvalitetsmått.
     Dock hade jag väldigt gärna sett åtminstone en Augustnominering för Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig. Många talar om att genusanalyser måste kompletteras med analyser av både klass och etnicitet – men få gör det. Fanny Ambjörnsson visar hur genus skapas med teoretiskt djup, empirisk mättnad och med en tillgänglig stil. Klassens ljus!
     Svenska Akademin talar till folket en gång per år. I år säger de Elfriede Jelinek. Lust är måhända inte den tillgängligaste av hennes romaner, men definitivt den mest hårtslående feministiska bok jag läst. Hon tar könsmaktordningen till dess fundament – den manliga penetrationen. Kuken och kapitalet är en livsfarlig kombination när de sitter i samma båt.
     

torsdag, december 09, 2004

Som kylskåp – fast tvärtom

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041209

Thomas Hylland Eriksen
Rötter och fötter. Identitet i en föränderlig värld
Nya Doxa

Jag har alltid varit lite svag för Thomas Hylland Eriksens författarskap. Formmässigt flyter orden lätt kring komplexa ämnen. Det gör hans böcker tillgängliga. Ämnen som ofta är centralt för denne norske professor i socialantropologi är identitet och etnicitet.
     Hans nya bok Rötter och fötter (Nya Doxa) gläder mig särskilt, som älskar essäformen. Annars är essän en svårare skriftform för akademiska forskare än för andra författare.
     För den akademiske forskaren är kunskapsredovisning den traditionella formen för skrivandet. Forskaren har utforskat något och redovisar därefter sin vetenskap.
     Essäns väsen är annorlunda. Essä betyder ungefär ”försök att förstå”. Den optimala essän innebär att läsaren görs deltagande i författarens förståelseprocess. Texten är prövande till sin karaktär.
     Helt lyckas naturligtvis inte Eriksen frigöra sig från sin akademiska tradition, men det blir ändå mycket bra essäer. De är alla formade kring kontraster som rör identitetsutveckling och -politik: natur vs kultur, vi vs oss, enkelhet vs komplexitet, val vs tvång och så vidare.
     Han prövar såväl det genetiska som det sociala arvets betydelse för människors identitet och visar med argument från naturen hur ett ”vi” föregår ett ”jag”. Det betyder att det finns ett programmerat behov av en social omgivning för att en individuell identitet ska uppstå. Det behövs minst två av något för att skapa en skillnad.
     Det är lite originellt i en tid när allt är sociala konstruktioner. Och när individualismen är på väg mot sin peak.
     Så, hur uppstår ett vi? Ett vi är som ett omvänt kylskåp; kallt utåt och varmt inåt. Det skapar kontraster mellan oss och de andra. Men vi kan vara många saker; allt från stora religioner till musikaliska subkulturer. Men dessa vi fungerar likartat; de hjälper mig att forma mitt jag. För någon fast och beständig jag-kärna finns inte.
     En underström genom essäerna är just denna relation – inte kontrast – mellan individen och gemenskapen. Eller mellan liberalismen och kommunitarismen, för att använda politiska termer. Eller mellan det traditionella samhället och det post-traditionella.
     Och här tar Eriksen ställning: Gemenskapen går före friheten. Den totala, nyliberala friheten är vår största livslögn; vi väljer aldrig fritt från den sociala omgivningens olika tryck. Vare sig vi är identitetssökande ungdomar eller trötta medelålders.
     En av de intressantaste – och grundläggande – faktorerna som Eriksen lyfter fram för vår identitet är ändå minnet. Utan minne upphör social identitet, menar han. I det resonemanget skulle kanske någon historieobjektivist kritisera honom för ohämmad relativism, när Eriksen påstår att det förflutna är lika vidöppet som framtiden.
     Med det menar han att vårt minne – vår historieskrivning – är i högsta grad selektiv. Varje berättelse skulle kunna vara annorlunda. Men den förlust av det förflutna som vi ser i dag, och som Eriksen skrivit om i tidigare böcker, är ytterst viktigt för identiteten, såväl den kollektiva som den individuella.
     ”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden”, skrev George Orwell i 1984.
     Rötter och fötter är riktigt bra som essäsamling; den prövar, vrider och vänder på teser och argument, som samtidigt i vissa passager levererar det oväntade.

torsdag, december 02, 2004

Försvinnande forskning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202

I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
     Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
     Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
     Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
     Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
     Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
     Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.

Förvirrande forskning

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202

Den purfärska avhandlingen ”Ledarskapande i akademin” av pedagogen Ulrika Haake förvånar mig. Sannolikt finns här intressanta iakttagelser och värdefull kunskap om hur ledare inom universitetet upplever sitt ledarskap.
     Denna kunskap torde dock förbli relativt dold på grund av en närmast ogenomtränglig språkdräkt. Eller vad sägs om följande textstycke.
     ”Problemdiskursen, 1995-1998, framträder som relativt stark och homogen då den består av tio epistemenoder. I en intern kontrastering framstår förhållandet mellan det gemensamma, det vill säga epistemenoderna, och det särskiljande i identitetsuttrycken, genom subjektspositions- och subepistemenoder, som ibland (vid vissa positioner) övervägande för det gemensamma och ibland som övervägande för det särskiljande.”
     Det kan synas orättvist att ta ett lösryckt citat för att göra en poäng, men citatet illustrerar mycket väl språkdräktens karaktär. Språket förvirrar mer än förtydligar.
     Jag tvivlar på att precisionen skulle gå förlorad med en annan språkdräkt och jag är säker på att fler skulle tillägna sig avhandlingen.
     Nog borde forskning i en upplysningstradition klargöra snarare än förvirra.