Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 041202
I de senaste numret av Tvärsnitt (3:04) skriver ekonomiprofessorn Agneta Stark ett kort men intensivt forskningspolitiskt inlägg. I dag är läget så att allt mer forskning i Sverige måste finansieras av externa anslagsgivare och allt mindre av statliga anslag till universiteten.
Hon visar en enorm kostnad i form av tid för universitetens forskare att skriva anslagsansökningar som inte beviljas.
Om man ser på enbart en forskningsfinansiär bland många andra, Vetenskapsrådet, läggs i Sverige 417 fulla arbetsår – lågt räknat! – på att söka forskningsanslag hos detta råd. Det motsvarar, fortfarande lågt räknat, 230 miljoner kronor.
Av dessa 4 449 ansökningar ger Vetenskapsrådet anslag till endast 1 026 projekt, eller 23 procent av de sökande. Andra anslagsgivare ger betydligt färre anslag: Riksbankens Jubileumsfond ger anslag till enbart åtta procent av ansökningarna och Riksbankens Kulturvetenskapliga donation ännu färre – endast tre procent får forskningsmedel.
Detta sker i den heliga konkurrensens namn.
Men vad skulle hända om alla dessa arbetsår – 417 helår bara för ansökningar till Vetenskapsrådet under ett år – skulle användas till forskning i stället för att skriva ansökningar? Vilka forskningsresultat skulle genereras?
Det får vi aldrig veta. Den forskningen försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar