måndag, mars 21, 2005

Forskningens ideologiska slutsatser

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050321

Från en god analys kan olika slutsatser dras. Det låter självklart, men är det inte. I dess renaste form närde positivismen en dröm om att all forskning skulle kunna reduceras till logiska satser, beskrivna med ett objektivt, genomskinligt språk, där forskarens värderingar kunde döljas.
     Den drömmen borde vara krossad. Särskilt visas drömmens omöjlighet i de sociala vetenskapsområdena. Ändå fortsätter forskare att dra slutsatser från datamaterial och analyser, som om slutsatserna objektivt följer av analyserna.
     Som om forskarnas egna fördomar, ideologier, normsystem, värdesystem och politiska hemvist inte har någon betydelse för de slutsatser som dras.
     Ett bra exempel på detta gavs på DN Debatt (10/2) där en medicinare och en civilekonom gör goda analyser från ett datamaterial som handlar om kvinnors ohälsa – men där vissa slutsatser är ytterst ideologiskt impregnerade.
     De visar att 90 procent av alla kvinnor har en lägre nettoinkomst när de arbetar jämfört med när de är sjukskrivna. Detta är särskilt tydligt inom traditionella kvinnoyrken som vård och omsorg och gäller inte kvinnor inom akademikeryrken där lönen är betydligt högre.
     Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att kvinnors löner – särskilt inom kvinnodominerade yrken – måste öka. På så sätt kan kvinnors nettolön vid arbete överstiga nettolönen vid sjukskrivning.
     Forskarna på DN Debatt drar slutsatsen att ersättningen för sjukskrivning måste minska, för att uppnå samma mål. Bägge slutsatserna utgår uppenbart från var sitt ideologiska värdesystem.
     De visar även att kvinnor som under arbetslivet har haft flera barn och tagit hela ansvaret för dem och hemmet genom att ta ut all föräldraledighet och vårdpenning för sjuka barn, riskerar långtidssjukskrivning i högre grad än kvinnor som inte haft totalansvaret.
     Från denna analys skulle jag dra slutsatsen att ersättningssystemen måste främja jämställdhet i hemmen, så att männen tvingas ta ett större ansvar. På så sätt ges kvinnor lika möjligheter som män att utvecklas på arbetsmarknaden.
     Forskarnas slutsats att det är de generösa möjligheterna till föräldraledighet som skapar långtidssjukskrivning och kvinnors utslagning på arbetsmarknaden. Implicit – de skriver det inte rakt ut – menar de att om föräldraledigheten görs mindre generös minskar ohälsan för kvinnor på arbetsmarknaden.
     Det vore rimligt att forskare redovisar sina politiska och ideologiska värdesystem så att medborgarna kan förhålla sig kritiska till resultaten.

onsdag, mars 16, 2005

Kriget på nätet trappas upp

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050316

Det virtuella kriget mellan Antipiratbyråns upphovsrättsfanatiker och Internets fildelningsfanatiker trappas upp. Inte alla, men många fildelare är ideologiskt övertygade aktivister för en förändrad syn på upphovsrätten i den digitala eran.
     Nu har Antipiratbyråns hemsida hackats av organisationen Unga Arga Hackare, där de avslöjar den svenske infiltratör Antipiratbyrån avlönat i flera år för att kunna namnge de riktigt stora fildelarna på nätet. Rena spionthrillern.
     Antipiratbyrån understöds också av regeringen och EU. En ny lag träder sannolikt i kraft till sommaren som förbjuder kopiering av film och musik på nätet för eget bruk. Därmed försvinner en grundbult i svensk och internationell upphovsrättslagstiftning: fair use, som amerikanerna säger. Att kopiera för eget bruk, kallar vi det.
     Jag är övertygad om att fildelningskulturen finner motåtgärder. När Napster förbjöds skapades andra fildelningsprogram, som bygger på helt annan teknik. En tänkbar motåtgärd till den nya kopieringslagen är kryptering, så att ingen ser vad filerna som byts innehåller.
     Ställningskrig kring ny teknik är dock inte nytt.
     När det första världsomspännande kommunikationsnätet – telegrafen – skapades på 1800-talet, var det till en början förbjudet för andra än myndigheter att skicka meddelanden i kodad form. Men folk fann olika sätt skapa chiffer som inte såg ut som chiffer, för att dölja att meddelanden var kodade.
     Efter ett par decennier, 1865, insåg man att det inte gick att hindra, så man tillät kodade meddelanden. Ett skäl var att hindra privatpersoners och företags hemligheter att läcka ut via telegrafisterna.
     Det mest framträdande skälet var emellertid att det blev billigare att skicka telegram som komprimerats med kod, eftersom priset bestämdes av antalet ord. Så man skapade märkliga, långa ord med stort informationsinnehåll.
     Telegrafbolagen svarade med förbud mot långa ord; ord som var längre än fem bokstäver ansågs vara kodade och belades med en högre avgift. Användarna skapade då effektivare koder. Telegrafbolagen svarade 1885 med att kodord fick inte vara längre än tio bokstäver. Användarna blev ännu effektivare. Telegrafbolagen svarade med att höja avgiften för alla ord som inte ingick i bolagens officiella telegramvokabulär.
     Scenariot känns igen. Likheterna mellan telegrafins reglering i dess barndom och Internets reglering i dess barndom är stora. Men också skillnaderna.
     Dagens fildelare har en kunskap och förmåga att förändra tekniken, eller produktionsmedlen som Marx skulle ha sagt, som 1800-talets telegrafanvändare inte hade.

söndag, mars 13, 2005

Att vederlägga villfarelser

Kultursidan, Sundsvalls Tidning 050313

Jesper Jerkert och
Sven Ove Hansson (red)
Vetenskap eller villfarelse
Leopard förlag

Naturvetenskap är i allt väsentligt ett resultat av systematiska och empiriska undersökningar av naturen. Innan naturvetenskapen etablerades försökte naturmagikerna generera kunskap om naturen. Naturvetenskapen tog självfallet alltid starkt avstånd från den naturmagi som föregick dem.
     Det som utgjorde en avgrundsskillnad mellan vetenskap och magi var själva grundantagandet om naturen. Där naturvetenskapen försöker finna naturliga, rationella förklaringar till observerade fenomen, såg naturmagikerna naturen som mystisk och magisk och hade starka trosföreställningar som grund för sina avslöjanden.
     Naturmagins ställning försvagades från 1600-talet och framåt i takt med Galileis, Newtons och andras vetenskapliga upptäckter, och naturvetenskapens ställning förstärktes allt mer. Således borde naturmagi, trosföreställningar och religiösa världsbilder som grund för sanning vara utrotade i dag. Eller?
     Inte alls, visar det sig när man läser antologin Vetenskap eller villfarelse av redaktörerna civilingenjör Jesper Jerkert och filosofiprofessor Sven Ove Hansson (Leopard). Bägge är också framträdande i Föreningen Vetenskap och folkbildning, vars syfte är att sprida kunskap till allmänheten om vetenskapen och dess metoder – och utgöra en motkraft mot den pseudovetenskap som florerar.
     I antologin beskrivs – och kritiseras hårt – de vanligaste pseudovetenskapliga idéerna och manifestationerna. Fortfarande finns det människor som med vetenskaplig argumentation hävdar att slagrutan fungerar, trots att det sedan länge är fastslaget – systematiskt och experimentellt – att rutgängeri inte fungerar. De fall där någon hittar vatten, olja eller vad nu letas efter beror enbart på slumpen.
     Fortfarande finns det människor som förnekar den biologiska utvecklingslära som Charles Darwin en gång initierade kunskap om. Dessa kreationister tror stenhårt på att bibelns skapelseberättelse är sann i vetenskaplig mening. Kreationisternas egenhet är emellertid att aldrig försöka bevisa sin teori om jordens utveckling, utan enbart försöka finna fel i evolutionsteorin.
     För om kreationisterna finner fel i evolutionsteorin, tycks de mena att skapelseberättelsen måste vara sann. Vilket är nys i minst två avseenden. Kreationismen har hittills inte lyckats ge en kritik av evolutionen som skulle kullkasta den. Och skulle de mot all förmodan lyckas med det, betyder det på intet vis att skapelseberättelsen vore sann.
     Därtill är skapelseberättelsen alltför oanvändbar och omöjlig att falsifiera, den gör inga användbara förutsägelser – och den är ful, som teori betraktad. Med ful avses att teorin ständigt måste skapa särskilda förklaringar till en mängd specialfall – en vacker teori förklarar mycket med en enkel princip.
     Antologin fylls på med exempel på villfarelse som exempelvis homeopati och annan kvacksalveri, astrologi, parapsykologi, currykryss och mirakler. Det är folkbildning på hög nivå. Läsaren får även vetenskapsmetodiska tips för att själv bli en bättre kritiker av pseudovetenskapliga påståenden.
     Men spelar det egentligen någon roll? Får inte människor tro på annat än det vetenskapen hävdar? Självklart. Men när medborgare duperas att betala homeopater och andra kvacksalvare dyra pengar blir det ett problem. Eller när kreationister påverkar politiker att radera ut evolutionsläran från skolplanen. Eller när en länsstyrelse satsar skattemedel på ett projekt där rutgängare påstår sig finna olja.
     Liksom – och allra värst – när etablerade vetenskapsmän anför pseudovetenskap vid universiteten eller i kraft av vetenskapliga titlar. Som när en datavetenskaplig avhandling läggs fram i Lund 2003, till hälften fylld med beskrivningar av vetenskapen som en konspiration, utvecklingsläran som ett hot mot civilisationen och olika naturfenomen som magi. Ren kreationism, alltså. Ett avgörande skäl till att avhandlingen godkändes var att en antidarwinistisk teolog satt i betygsnämnden.
     Sven Ove Hansson ger flera andra exempel från svenska universitet. En professor i skogsforskning som sysslar med irisanalys (hokuspokus enligt ögonforskare), en godkänd avhandling där det hävdas att spöken finns, en narkosprofessor som hävdar att sjukdomar har andliga syften med mera. Det är mycket intressant läsning.
     Att det finns horoskop i dagstidningen som folk tror på, är inget särskilt problem för antologins författare. Möjligen irriterande
     Men att inte ens universiteten lyckas hålla pseudovetenskapen utanför sina dörrar är ett författarnas huvudproblem, eftersom universiteten och dess tituleringar då ger vetenskaplig legitimitet åt allsköns humbug.

lördag, mars 12, 2005

Det absurdas normalisering

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050312

Tänk att du går en flerårig utbildning till kirurg, får arbete på ett sjukhus, men får inte arbeta som kirurg, utan som kock. Endast om du gång efter annan skriver ansökningar till en anslagsgivare och för en gångs skull beviljas anslag, får du arbeta tidsbegränsat som kirurg.
     Eller om du är ingenjör på ett teknikföretag, men får enbart arbeta som ingenjör om en extern anslagsgivare beviljar dig pengar i stenhård konkurrens med tusentals andra ingenjörer. Skulle vi lita på kirurger eller ingenjörer som enbart sporadiskt får utöva sitt yrke?
     Visst låter det absurt? Sådan är verkligheten för Sveriges universitetslärare, menar Steven Saxonberg, docent i statsvetenskap i en kritisk debattartikel i senaste numret av universitetslärarnas facktidning Universitetsläraren (2/05).
     Efter avslutad forskarutbildning och erhållen tjänst på universitetet får universitetsläraren ändå inte utöva sitt yrke – att forska – inom ramen för sin tjänst, utan tvingas söka forskningsmedel i en konkurrenssituation där resurserna är så få att ofta 80-90 procent av forskningsansökningarna refuseras.
     Annat är det i våra grannländer, Danmark och Norge. Där ingår forskning, vanligtvis halva utrymmet, i universitetslärarnas tjänster.
     De som försvarar denna konkurrensutsättning av forskningen hävdar nyliberalismens mantra; med hög konkurrens rensas dålig forskning bort och endast den bästa forskningen bedrivs. Det är, menar Saxonberg, inte alls självklart. Sambandet mellan bra ansökningar och bra forskning är inte givet.
     I ett litet land som Sverige känner forskare till varandra väl. Kontakter, nätverkstillhörighet och makt bidrar i hög grad till att erhålla forskningsmedel.
     Dessutom leder ansökningsförfaranden till att forskare tenderar att välja ämnen som är trendiga, som anslagsgivaren efterfrågar, i stället för att välja forskningsämne fritt, som högskolelagens sjätte paragraf stipulerar. Konformismen lurar runt knuten.
     Den obehagligaste slutsatsen man måste dra av en situation där det råder närmast skräck för att varje forskarutbildad universitetsanställd ska få forska är att svensk forskarutbildning är för dålig. Liksom att universiteten inte förmår anställa bra forskare.
     Situationen är precis så absurd som den låter när man gör liknelser med andra yrken. Men universitetslärarna fortsätter att skriva ansökningar, många gånger på fritiden. I stället för att protestera. Bara för att få utöva sitt yrke.
     Så normaliseras det absurda.