tisdag, april 26, 2005

Om genus och recensioner

På tisdagen denna vecka skriver författaren och kritikern i Expressen Anders Ehnmark en debattartikel om en författares recensionsdag, apropå utgivningen av hans senaste bok En stad i ljus, en essäbok om Antonio Gramsci.
     Han är förtjust i recensionerna, som han, liksom alla författare, självklart läser. Även de recensioner som inte delar hans förståelse av Gramsci. Dessa recensioner är värdefulla, menar han, eftersom de utgör en del av ett samtal. Ett viktigt samtal.
     Alla recensioner han läser och refererar i artikeln är han positiv till, så länge recensenterna är män. Stefan Jonsson i DN, Magnus Persson i SvD, Göran Greider i Expressen, Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan. Martin ringer från förlaget. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt ringer och grattar.
     Men så det svarta fåret. Aftonbladet. En kvinnlig recensent. Åsa Linderborg, historiker. Den enda kvinnan i uppräkningen. Den recensionen begriper han inte. Antagligen ett angrepp, skriver han. ”Det finns alltid dumsnutar”, menar han.
     Om det är slump, nedärvt eller fostrat vet jag inte. Knappast gör Ehnmark det heller.

onsdag, april 20, 2005

Alla dessa konstigheter

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050420

Billy Ehn
Vad konstigt. Om undran och oförståelse.
Studentlitteratur

Genom tillvarons konstiga saker, händelser, beteenden försöker Billy Ehn i god essästil förstå konstighet sin nya bok Vad konstigt (Studentlitteratur). Som professor i etnologi gör han det genom att betrakta det andra och frammana det konstiga.
     Han låter till exempel ett stort antal lärarstudenter skriva ned något de tycker är underligt i det nutida samhället. Det visar sig vara mångfacetterat, allt från hur vegetarianer kan vara hundägare till varför svenskar aldrig tar sista biten av tårtan. Eller varför vi måste ta av oss skorna inomhus. Eller varför man måste dansa små grodorna på midsommar.
     Ehn blandar snyggt studenternas konstigheter med egna uppfattningar om vad som är konstigt och inte. Därmed synliggör sig författaren väldigt intimt. Som när han berättar om hans avsky över att dansa små grodorna – utom vid ett tillfälle. Det är när Ehn och en annan blivande professor sitter i fängelse (på en öppen anstalt, för värnpliktsvägran) och arrangerar midsommarfesten bland internerna.
     Det är konstigt att en akademisk författare är så självutlämnande. Men jag tycker mycket om det. Måste det konstiga vara något man inte tycker om? Det kan man tro utifrån exemplet med lärarstudenterna. Eller kan man älska det konstiga?
     Konstiga är andra, inte jag själv, är en uppfattning som Ehn ständigt möter. Är inte det konstigt? Konstighet framstår som avvikelser från det normala; något negativt som borde rättas till. Inte något som fascinerar och leder till självreflektion och lust att ändra sin egen uppfattning. Utgår människor alltid från sig själva som norm?
     Förklaringen som Ehn uppehåller sig kring är att det råder en hårfin skillnad mellan att inte vara förstådd och inte uppfattas som riktigt klok. För många människor är det lite skräckinjagande att inte bli förstådd, därför att det tolkas som att man hamnar utanför normen, det vill säga onormal. Med förståelse och dess motsats kan vi lika lätt inordna som utesluta människor i en gemenskap.
     För visst har vi ibland märkt hur människor tonar ned sin ståndpunkt, tar tillbaka något eller vill formulera om sig när den andre visar sig kallsinnigt oförstående? Ovanligare är att stå fast och riskera bli betraktad som – just det, konstig.
     Därför gör Ehn olika försök under föreläsningar, där han bland annat ber åhörarna skriva ned svar på frågan ”Hur tycker du att du själv är konstig?”. Här närmar sig etnologin psykologin, genom att svaren på en sådan fråga blir ofta psykologiska självbilder.
     Därför är svaren, föga förvånande, självkritiska och beskriver människors svårigheter att få bukt med egenskaper man upplever negativa. Liksom svårigheter som uppstår när intellektet möter starka emotioner – när känslan liksom fular ut sig inför intellektet; när jag inte förstår varför jag känner på ett visst (negativt) sätt.
     När jag har lyssnat till olika föreläsningar vid universitetet och annorstädes har jag alltid förundrats, fascinerats och imponerats av människor som lyckas gestalta sitt ämne; bli ett med det. Denna bok är en manifestation av den etnologiska blicken, av en författare som är ett med sitt akademiska ämne.
     Min fascination gäller inte alls enbart akademiker. Lika förundrad och imponerad blir jag av skickliga hantverkare, vars rörelser inte är intellektuellt uttänkta, utan alltigenom kroppsliga; där intelligensen blivit kroppslig. När blir man ett med ett ämne, oavsett det är etnologi, deg, lera eller trä? Hur blir man det?
     Förvåningen är en av människans viktigaste egenskaper, både för sig själv som individ och för sig som samhällsmedborgare. Förvåning och förundran bidrar starkt till att skapa både vår individuella och gemensamma verklighet.
     Människans plikt, rentav, är att förundras.

lördag, april 09, 2005

Matdelning på Stora torget

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050409

En gång byggdes ett nytt, stort torg för medborgarna. Torget var dock inte som andra torg. Här kunde alla befinna sig utan att trängas; utrymmet var oändligt. Torget medgav även aktiviteter som delvis var bekanta, delvis helt nya.
     Utbudet av olika saker var enormt. Det märkliga var att de saker medborgaren hämtade från torget försvann inte. Hämtades en sak, blev det inte en sak färre på torget.
     Att sakerna aldrig tog slut var torgets mest nyskapande egenskap. Och plötsligt upptäckte människorna att även mat kunde delas mellan varandra på torget. Om ett paket pasta eller en fläskfilé hämtades, försvann inte maten. Fantastiskt, tyckte människorna.
     Maten blev gratis. För att öka möjligheten för andra att hämta mat, kunde man lägga ut lite mat på sitt eget lilla stånd på torget, så att medborgarna kunde hämta mat från varandra. Aldrig hade så mycket ny mat prövats, nya rätter ätits, som aldrig skulle ätits annars. Maten var ju så dyr.
     Detta gillades inte av alla. ”Hur ska de som producerar maten få betalt om alla hämtar gratis mat på torget?”, hördes organisationen Antimatbyrån vråla över torget. ”Maten ska köpas i de speciella mataffärerna!”, skrek byrån.
     Dessa mataffärer sålde maten till ett för medborgarna ohyggligt högt pris, varav bara en bråkdel hamnade i matproducenternas fickor. Medborgarna hade svårt att förstå varför de skulle betala överpris för mat som fanns att hämta gratis på Stora torget; mat som dessutom aldrig försvann hur mycket man än hämtade.
     ”Det är stöld!”, skrek Antimatbyrån. ”Ni går ju inte och stjäl smycken på guldsmedsaffärer”, menade byrån, ”så varför stjäla mat?”. Men ingen medborgare uppfattade mathämtning som stöld. Maten försvann ju inte. Om smycken stjäls, försvinner de från ägaren. Det är en helt annan sak.
     Antimatbyrån gick vidare och krävde att det skulle vara olagligt att hämta mat och dela maten med andra. Därför krävde byrån att medborgarna skulle legitimera sig, så att de kunde polisanmälas. Nu gick inte det, eftersom något legitimationstvång inte existerade i det fria samhället.
     Då gick Antimatbyrån till justitieministern, pekade på ett unionsfördrag och krävde att hela mathanteringen på Stora torget skulle göras olaglig. Justitieministern gick utan invändning byrån till mötes och skrev en ny lag som förbjöd i princip all mathantering på Stora torget, som inte var sanktionerad av byrån.
     Denna lagtext kunde hämtas på Stora torget i hur många antal som helst utan att den tog slut, precis som alla andra saker på Stora torget. Men maten skulle förbjudas.
     ”Sälj då maten till rimliga priser på Stora torget”, ropade medborgarna till matproducenterna, men de vägrade. Ingen förstod varför. Var Stora torget så skrämmande för matproducenterna? Kunde de inte hantera matförsäljning där? De gav inga svar.
     Justitieministern lovade att inga enskilda medborgare skulle jagas av polisen när antimatlagen infördes. Medborgarna blev ännu mer förvirrade. ”Varför skapas en lag som inte efterföljs”, undrade medborgarna. Inget svar här heller.
     Alla partier var dock inte ense med det statsbärande partiet. Det tredje miljöpartiet (mp3), var som vanligt motvalls och menade att mathämtning för eget bruk måste vara tillåtet.
     Och medborgarna fortsatte så klart att hämta mat på Stora torget. Ätandet ansågs viktigt för det goda livet.

onsdag, april 06, 2005

Varför inte en världsregering?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050406

Torbjörn Tännsjö
Läget. Om krig, moral och världens framtid
Thales

Förmågan att irritera i sådan utsträckning att hans debattartiklar ibland anmäls till pressombudsmannen beror på att filosofen Torbjörn Tännsjö äger en logisk argumentationsförmåga över genomsnittet och är fullständigt kompromisslös med sin moraliska utgångspunkt: utilitarismen.
     Det är självklart också utgångspunkten i hans senaste bok Läget (Thales), en samling artiklar han skrivit efter den 11 september 2001. Det är alltid intressant att följa hans moralanalyser av världens tillstånd; om den omoraliske Bush, om ondskan i världen, om vedergällningars existensberättigande, om fosterdiagnostik och om kollektiv skuld.
     Till varje av dessa ämnen kan recensenter resa diskussioner och visa oenighet med Tännsjös moraliska normer. Här uppehåller jag mig i stället till några avsnitt där Tännsjö är uppenbart politisk, men utan utilitaristiska falsettoner.
     Som politisk varelse är Tännsjö socialist med förflutet i vänsterpartiet. Föga förvånande är han motståndare till EU och särskilt de federationstankar som florerar. Hans huvudargument är att en sådan konstitution skulle bli en kvasidemokrati; demokratin skulle undergrävas i nationalstaterna på grund av den ständigt oklara ansvarsfördelningen mellan olika instanser samt ett folkligt svagt förankrat parlament.
     Lite mer förvånande och därtill mycket intressantare är hans plädering för en kosmopolitisk demokrati.
     Huvudsyftet med en världsregering, ett världsparlament och världsmedborgarskap är världsfred. Som fredsprojekt menar han att EU är omöjligt, i polemik med filosoferna Habermas och Derrida som för några år sedan pläderade för ett starkt EU som USA:s motvikt.
     Varför skulle ett Europa med traditioner av brittisk, fransk, belgisk och portugisisk kolonialism, italiensk och spansk fascism samt tysk nazism vara bäst skickad att bevara fred? Skulle vi har lärt oss läxan av historien? Det vore kanske att överskatta vår förmåga.
     Målet med en världsregering skulle likna nationella politiska mål: att skapa en mänsklig tillvaro som präglas av allmänt välstånd och rättvisa mellan människor.
     Tännsjö gör något för en filosof så ovanligt som föreslår ett program för hur en demokratisk världsregering kan skapas. Och beskriver de risker som en sådan process bär med sig. Utrymmet här räcker inte till att redogöra för denna process, utan jag nöjer mig med två kommentarer.
     I ett representativt världsparlament skulle enbart Indien och Kina utgöra en tredjedel. Skulle europeiska länder med koloniala historier och strukturer och supermakten USA acceptera sådant parlament?
     Om argumentet mot en europeisk federation är ett demokratiskt underskott i nationalstaterna, varför är inte detta argument giltigt mot en världsregering; en ännu högre nivå än EU?
     Dock tilltalas jag försiktigt av tanken på en världsregering, vars primära uppgifter måste vara att skapa global ekonomisk, juridisk och social rättvisa samt att avrusta de då meningslösa och dyra nationella försvarsmakterna.
     Vore inte det en moraliskt riktig politik?