torsdag, juni 23, 2005

Vetenskapssvenska på utdöende

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050623

Sex naturvetare varnar kraftigt på DN Debatt (17/6) för svenska språkets utarmning, ja närmast försvinnande inom naturvetenskapliga utbildningar på våra universitet. Varken studenter eller lärare känner längre till svenska termer för grundläggande begrepp. Inte ens populärvetenskapliga diskussioner kan längre föras på svenska, skriver de.
     De pekar även på modersmålets betydelse för inlärning. Studier visar att studier på engelska fungerar signifikant sämre än på modersmålet. Trots det ser vi allt fler kurser och även hela utbildningsprogram på engelska vid universiteten.
     De har stöd från utredningen Mål i mun (SOU 2002:27), där det anges att engelskan är helt dominerande i vetenskapsområdena naturvetenskap, medicin och teknik. Inom samhällsvetenskap och humaniora står sig svenskan något bättre.
     Dessutom; om kunskapsutveckling enbart sker på engelska, blir det svårare att föra ut kunskapen utanför specialistkretsen. Populärvetenskaplig upplysning till medborgarna liksom samhällelig insyn i akademin blir svårare att upprätthålla. Även möjligheterna att föra diskussioner om utveckling, forskningsresultats betydelse och konsekvenser minskar drastiskt när svenskan sätts på undantag.
     Det är lätt att instämma i artikelförfattarnas kritik mot anglifieringen i akademin. Risken är att engelskan blir ett så kallat högspråk som används i formella och officiella sammanhang, medan svenskan blir ett lågspråk som används i hemmet och i närmiljön.
     Denna situation kallas diglossi, vilket betyder ett tvåspråkigt samhälle med ett överordnat och ett underordnat språk. I ett sådant samhälle ökar social ojämlikhet. Socioekonomiskt och utbildningsmässigt redan starka grupper i samhället gynnas ytterligare.
     Men mot vem borde naturvetarna på DN Debatt rikta kritiken? Till sig själva, naturligtvis. Bestäms inte litteraturlistorna på institutioner och fakulteter? Bestämmer de inte undervisningsspråket själva? Visst gör de det. Välj mer svensk kurslitteratur. Undervisa på svenska.
     Problemet är dock inte att engelska används inom vetenskapen. Problemet är att svenska inte används.
     Ett förslag i utredningen Mål i mun är att doktorsavhandlingar på annat språk än svenska ska förses med en kort svensk sammanfattning om ca 250 ord. Så lamt förslag. Det motsvarar knappt en A4-sida. Varför inte slå till med 25 sidor? Då kan dels vetenskapliga begrepp definieras, dels tolkning, argumentation och bevisföring formuleras på svenska.
     Engelskan är nödvändig för kommunikationen inom forskningssamfundet, vilket är globalt. Svenskan är nödvändig för kommunikationen inom hemspråksfältet, samhället, vilket är lokalt.
     Forskaren uppfattar i allmänhet forskningssamfundet som en betydligt viktigare arena, medan medborgaren ser samhället som en viktigare arena. Bägges intressen måste tillgodoses.
     Det är akademins ansvar.

torsdag, juni 16, 2005

Om avståndet till Platons olivlund

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616

Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
     När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
     Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
     Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
     Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
     Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
     Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
     Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.

onsdag, juni 15, 2005

Om en bloggande universitetsrektor

Mille Milnert vid Linköpings universitet är mig veterligt Sveriges första universitetsrektor med en egen blogg. Syfte med bloggen är, anger han, att "jag genom den ska kunna sprida annoterad information om aktuella ämnen, kommentera händelser och ge uttryck för mina åsikter". Starkt symbolvärde för andra inom akademin att utveckla bloggverksamheten.

måndag, juni 13, 2005

Vem är det som fuskar mest?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050613

I den årliga rapporten om disciplinärenden vid svenska universitet och högskolor, redovisar Högskoleverket oroande siffror. Ett disciplinärende är när en student anmäls av en institution för misstanke om fusk eller vilseledning vid examination, eller störande av undervisningen.
     368 studenter blev under 2004 föremål för disciplinär åtgärd (avstängning eller varning). Det är å ena sidan försvinnande få i förhållande till totala antalet studenter i Sverige – ca 0,1 procent.
     Å andra sidan är ökningen alarmerande. Jämfört med 2003 har antalet disciplinåtgärder ökat med 59 procent – och jämfört med 2001 är ökningen hela 251 procent.
     Man kan roa sig med att extrapolera denna ökning. Med denna ökningstakt har vi 1 000 disciplinåtgärder om drygt tre år och cirka 2 500 om sju år. Universiteten får avsätta allt mer resurser från undervisningen till disciplinnämnderna för att klara av ärendena.
     Den form av studentfusk som är störst och ökar mest är plagiat. Med Internet blir det allt lättare och väldigt lockande att klippa och klistra text från nätet till den egna rapporten eller uppsatsen.
     Frågan är vilka omständigheter som får studenter att fuska och plagiera text. Det utreds inte av Högskoleverket – men borde göras. Är det ett tryck från CSN som skapar en ekonomisk nödvändighet att klara en examination? Förlorade poäng kan betyda förlorade intäkter.
     Hur agerar studenternas förebilder, universitetslärare och forskare? I det senaste numret av den ansedda forskningstidskriften Nature (juni -05) publiceras en stor empirisk studie av drygt 3 000 forskare i USA. [Tack för tipset, Gustav.] Den visar att uppenbart fusk – såsom fabrikation och falsifiering av data, liksom plagiat – är lågt förekommande.
     Men ändå uppger 0,3 procent av forskarna att de har falsifierat eller fabricerad data. Och en så relativt stor andel som 1,4 procent uppger att de någon gång plagierat.
     Studien tar upp tio olika typer av oredlighet i forskning. Tittar man på mindre uppenbart fusk, ökar andelen forskare som uppger sig ha agerat suspekt.
     Sex procent anger att de har dolt data som motsäger deras forskningsresultat. 15 procent anger att de har förändrat sina forskningsmetoder efter påtryckningar från forskningsfinansiärer.
     Totalt uppger hela 33 procent av forskarna att de har agerat oredligt enligt någon av de tio punkterna i studien. Frågan är hur stort mörkertalet är. Många vill sannolikt inte erkänna detta ens i en anonym enkät.
     Skälen till denna oredlighet i forskning är inte helt utredda. En pågående studie av författarna till artikeln i Nature, visar emellertid två saker.
     Dels att det sätt på vilket forskningsmedel fördelas till forskare – via ansökningar i stenhård konkurrens – bidrar till sämre forskningsetik. Dels att antalet publikationers betydelse för karriären bidrar till sämre etik.
     När forskares oredlighet utreds, analyseras omständigheterna. Det samma borde göras när studenters oredlighet utreds.
     Men det gör inte Högskoleverket, tragiskt nog.

fredag, juni 10, 2005

Om DI:s fällning av APB

Datainspektionen beslutar att Antipiratbyråns hantering av ip-nummer med syfte att polisanmäla innehavaren av ip-numret för spridande av upphovsrättsskyddat material strider mot PUL.

Ett ip-nummer är nämligen en personuppgift. Att den som behandlar denna personuppgift inte har direkt möjlighet att identifiera individen saknar betydelse. Att en individ överhuvudtaget går att spåra via ett ip-nummer gör ip-numret till en personuppgift. Att inte Antipiratbyråns jurist äger denna kunskap är lite... märkligt.

Datainspektionen förelägger Antipiratbyrån att upphöra med denna databehandling, en databehandling som enbart myndigheter ges tillstånda att utföra.

Beslutet var väntat. Piratbyrån jublar förstås. Frågan är vad det betyder i det ställningskrig mellan fildelare och upphovsrättsfanatiker som pågår.

Rent mjöl i påsen?

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050610

Den som på den svenska IT-arenan starkas framträder som den personliga integritetens värnare är Pär Ström. På sajten Stoppa storebror samlas, beskrivs och kritiskt granskas ett otal försök att effektivisera övervakningen av medborgare.
     I Ströms senaste nyhetsbrev kan man läsa om det senaste i övervakningsindustrin: automatisk ekonomisk övervakning (Anti Money Laundering), vilket är "...programvaror som analyserar samtliga ekonomiska transaktioner - stora som små - på jakt efter något suspekt..." Ett AML-system "...samlar in kunddata, klassificerar dem efter bedömd grad av suspekthet, kartlägger kunders beteendemönster och söker sedan efter avvikelser från detta".
     Ett exempel på AML-användning (från Wired, i Ströms översättning): "Programvaran kommer ihåg att en kund är en 30-årig ingenjör som avlönas den femte varje månad. Den studerar profilerna för andra ingenjörer i samma åldersgrupp och bygger ett mönster baserat på gemensamma drag som exempelvis lönens månatliga periodicitet. Om en annan kund säger att han är ingenjör och får insättningar på sitt konto varje vecka kommer programvaran att visa röd flagga. Han är suspekt."
     Beroende på hur hårt en bank väljer att kalibrera ett sådant system, kan var och en tvingas leverera en och annan förklaring. Allt som avviker är knappast olagligt. Å andra sidan; den som har rent mjöl i påsen...
     Syftet är naturligtvis, som alltid, gott – att upptäcka ekonomisk brottslighet. Men det goda kan ofta bli det bästas fiende.

tisdag, juni 07, 2005

Om utbildning av presensmänniskor?

Det finns två samhällsinstitutioner som har lyckats existera längre än några andra: kyrkan och universitetet. Ett skäl till det är att de lever sina egna liv oberoende av samhällstrender och styrs inte av sin omgivning. Bägge är dock i gungning.
     Vid universiteten oroas man för devalveringen av grund- och gymnasieskolan. Gymnasisterna kommer med allt sämre förkunskaper jämfört med bara något decennium sedan. Konsekvensen blir en devalvering också av högre utbildning.
     Flera har under senare år i allt högre tonfall påpekat utbildningens förfall; Jonas Frykman i boken Ljusnande framtid!, Sven-Eric Liedman i Ett oändligt äventyr, Inger Enkvist i böckerna Feltänkt och Skolan – ett högriskprojekt, för att nämna några.
     Leif Alsheimer faller in med boken Bildningsresan (Prisma). Han är lektorn i rättsvetenskap som blev rikskänd för införandet av en core curriculum-kurs för juriststudenter. Kursen består av skönlitterär- och facklitteratur – utan explicit anknytning till kurserna i rättsvetenskap – som studenterna läser bredvid de ordinarie kurserna. En bildningsresa.
     Upprinnelsen var när Alsheimer använde ordet ”kafkaliknande” under en föreläsning. Studenterna såg ut som frågetecken. Kafka, är det någon ny grupp vi sett på MTV?
     Kursen har hyllats av alla, från Högskoleverket till studenternas presumtiva arbetsgivare. Alla tycks uppskatta att universitetsstudenter inte enbart utbildas, utan också bildas. Men varför är bildning inte ett självklart mål och innehåll vid universitetsutbildningar?
     Alsheimer har inget svar på den frågan, på annat sätt än att han beskriver hur det har gått till. Själva grunden för bildningserosionen är en omfattande ökning av antalet studenter – samtidigt som resurserna till undervisning minskar. Konsekvensen blir instrumentell löpande bandutbildning för stora studentgrupper.
     Ekonomismen är en annan faktor, på flera plan. Utbildningars innehåll bestäms i allt högre grad av nyttoaspekter – inte studentens nytta, utan näringslivets. Därmed ökar andelen yrkesutbildningar på bekostnad av utbildning i humaniora.
     I ekonomismen finns också incitament för specialisering. I stället för att skapa förutsättningar för generella och sammanhangsskapande kunskaper, drivs den högre utbildningen allt mer mot yrkesträning och fackidioti – en träning som i stort sett skulle kunna ske på ett företag.
     Men är det så konstigt? Samma ekonomism återfinns inom forskningen. Medel för den fria forskningen minskar till förmån för nyttostyrda forskningsmedel.
     Alsheimer ställer oss frågan: ”Har ett universitet misslyckats om det inte producerar tillräckligt många yrkesutbildade, eller om det inte blir någon ekonomisk tillväxt i den region där den har sitt säte?” Han svarar inte explicit, men självfallet är hans svar mellan raderna nej. Högt och klart.
     När väktarna och handlarna blandar samman sina roller går det åt skogen. Det visste redan Platon och det är fortfarande giltigt.
     För Alsheimer är det en ren överlevnadsfråga för samhället. Ju mer vi trivialiserar högre utbildning, desto mer reducerar vi demokratin. Erfarenheten från hans core curriculum-kurs är att ungdomars till synes svala intresse för demokrati egentligen är ett ytfenomen. Med mer kunskap och insikt uppvisar de stark patos och engagemang.
     Med enbart utbildning, utan bildning, riskerar vi att skapa generationer av presensmänniskor. De känner endast ett fenomen i nuet, inte hur det har blivit till, hur andra uppfattar det, dess betydelse i olika sammanhang eller vilken avsikt den som skapade fenomenet hade.
     Möjligen beror det på att jag redan är övertygad, men jag tycker att Alsheimer fokuserar – med en upprepande stil – allt för mycket på att rada upp argument och exempel för svensk utbildnings kris.
     I stället kunde han ägna större utrymme att berätta mer om sitt projekt. Alsheimer tillhör ju ett fåtal som har lyckats återupprätta delar av en stark bildningstradition på en yrkesförberedande universitetsutbildning.
     Frågan är varför inte fler universitetsutbildningar tar efter hans bildningsmodell? Den kostar lite och verkar ge mycket.
     Beror det på, som Alsheimer antyder, att det har gått så långt att många universitetslärare själva saknar den bildning som krävs? Att ordet ”kafkaliknande” är oklart också för dem?

lördag, juni 04, 2005

”Telegrafen, som talar”

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050604

Jan Garnert
Hallå! Om telefonens första tid i Sverige.
Historiska Media

Fortfarande har jag inte vant mig vid den mobila teleutvecklingen. Jag äger ingen mobiltelefon. Bara en sån sak. Jag hajar fortfarande till när en främmande människa på stan eller i affären plötsligt börjar prata högt – men inte med mig eller någon annan, utan med sin handsfreetelefon.
     Dessutom känner jag mig närmast lite förnärmad när någon mitt i ett samtal ansikte mot ansikte, föredrar att svara när mobilen piper. Personen jag samtalar med signalerar ju tydligt vad som är viktigt för denne – och vem.
     Om människors tillvänjningsprocess när den stationära telefonen infördes i Sverige, skriver etnologen Jan Garnert i Hallå! Om telefonens första tid i Sverige (Historiska Media). En utmärkt blandning av teknikhistoria och kulturhistoria.
     När det gäller att formulera just kulturhistorien utgår Garnert väldigt mycket från August Strindberg, både hans leverne och hans romaner och dramer, för att förstå telefonens framväxt. Lysande ansats, inte sant?
     Det är i de kulturella uttrycken där ny teknik ofta försöks begripliggöras på ett tidigt stadium. Vad vore förståelsen av Internet utan metaforen cyberrymden, först formulerad i William Gibsons roman Neuromancer?
     ”Telegrafen, som talar” togs i bruk första gången 1877, endast ett år efter Alexander Graham Bell erhållit patent på telefonen. Den allra tidigaste idén om telefonens användning var att befordra musik från konserter och kyrkopredikningar, men snart fick idén om Samtalet, oberoende av kroppslig närhet, ensamt fäste.
     Inte bara föreställningen om kroppsoberoende samtal, utan även platsen blev mindre viktig. Till en början var man tvungen att gå till en telefonstation, men i takt med utbyggnaden av telenätet fanns telefoner allt oftare på arbetsplatser och i hemmen.
     Även tidsuppfattningen påverkades starkt. ”Tack vare denna lilla tingest (…) kunna vi numera på några minuter ombesörja det som för endast några få år sedan skulle medtagit timmar, ja ofta hela dagen”, står det i Stockholms Dagblad 1887. Tiden mångdubblades. Upplevelsen liknar den när elektriciteten införs i städerna så att människor också kan utnyttja kvällar och nätter.
     Telefonen bidrog också till kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det krävdes stora antal telefonister som kopplade samman samtalen manuellt. Dessa var i stort sett alltid kvinnor. I Kanada hade man provat med manliga telefonister, men det fungerade inte så bra.
     Kvinnor var, till skillnad från män, lättare att underordna en disciplinär verksamhet. Telefonisterna var ju telebolagens röster utåt, varför deras beteende var viktigt. Kvinnliga telefonisterna beskrevs som ”snabbare att koppla samtal, hederligare och samvetsgrannare än män".
     Kvinnor ansågs fungera bättre i tjänande ställning än män. Även om telefonisterna var navet i hos telefonbolagen, var de pigor och uppassare till telefonerande männen.
     Tillsammans med den nyförvärvda kunskapen att trycka och distribuera dags- och veckotidningar bidrog telefonen i högsta grad till att förstärka människors föreställning om nationen, dess innehåll och omfattning. Människor fick allt mer kunskap om människors verksamhet, tack vare den ökade samtidigheten i kommunikationen.
     Denna samtidighet utgör en hörnsten i vår föreställning om samhällsgemenskapen och upprätt­hölls genom kommunikationsteknik.
     Och så har kommunikationsutvecklingen fortsatt förstärka inte bara nationell utan även global gemenskap; radio, teve, webben, mejl och mobil kommunikationsteknik.
     Men det är en annan teknik- och kulturhistoria.

fredag, juni 03, 2005

Om bloggning i akademin

I all ödmjukhet vill jag tacka PatrikHumlab för hans vänliga välkomnande till bloggosfären. Samt rikta några pekare på en ett antal artiklar om bloggning vid Umeå universitet.

"Tänk om det fanns fler akademikerbloggar", skriver Björn af Kleen i Sydsvenskan. Nu presenterar Umeå Center for Interactive Technology (UCIT) en artikelserie om hur bloggar används i olika sammanhang vid Umeå universitet. Det återstår att se om dessa kan uppfylla kravet på akademikerbloggar som Björn ställer.

I artikeln där innehavaren av den blogg du just nu läser intervjuas, redovisas även ett intressant pro-bloggarbete vid universitetsbiblioteket vid University of Minnesota, som syftar till att få akademiker att nå ut snabbare och diskutera olika ämnen och idéer. Det är ett intressant, offensivt initiativ av en universitetsverksamhet som ofta arbetar i skymundan.

torsdag, juni 02, 2005

Om Johan Asplund och Chandler

Att studera socialpsykologiska fenomen innebär för Johan Asplund att lösa gåtor. Flera deckarförfattare passerar revy i hans författarskap, exempelvis Ellery Queen, Agatha Christie, Conan Doyle och Stieg Trenter. Dessa författare bygger gåtors lösningar på extremt god iakttagelseförmåga och tolkningsförmåga.
     Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
     Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
     Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
     Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
     Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
     Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
     Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
     Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
     Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.