Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 050616
Nuvarande resurstilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning älskas i medgång och avskys i motgång. Skälet är att intäkterna beror till hundra procent på studenternas efterfrågan och prestationer.
När antalet studenter och deras prestationer (avklarade kurser) ökar, ökar intäkterna snabbt. Lika snabbt minskar intäkterna när studentantalet eller deras prestationer minskar. Det finns inga ekonomiska stötdämpare när söktrycket sjunker, medan de fasta kostnaderna – lärarlöner, lokalhyra, teknisk utrustning – kvarstår.
Detta har blivit ett stort problem för många – inte alla – ämnen inom humaniora, samhällsvetenskap och teknisk-naturvetenskapliga utbildningar.
Ett delbetänkande från Resursutredningen föreslår att en sådan ekonomisk stötdämpare införs. Förslaget går i korthet ut på att den andel av det ekonomiska anslaget som är studentberoende minskas från 100 procent till 65 procent. Således föreslås en grundersättning om 35 procent, som inte är beroende av studenters efterfrågan eller prestationer.
Det är ett bra förslag. Det ger något bättre långsiktighet för lärosätenas planering. Högre stabilitet. Oron bland lärarpersonalen reduceras sannolikt. Det underlättar för ämnen vars studenttillströmning fluktuerar. Och viktigast: De rådande ekonomiska incitamenten för kvalitetssänkning minskar.
Samtidigt har jag svårt för den gammelindustriella begreppsapparat delbetänkandet använder och utvecklar. Lärosäten har över- eller underproduktion, påstås det. Så förstärks föreställningen om högre utbildning som en fabrik, med studenter som råvaror i en förädlingsprocess på löpande band.
Betänkandet vill också förändra uttryck så de blir mer ekonomiskt klingande. ”Utbildningsområden” föreslås ersättas med ”ersättningsområden”, så att vi lättare påminns om utbildningsfabriken.
Vi har hamnat långt från samtalen i Platons akademi invid olivlunden i Atens utkant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar