torsdag, juni 02, 2005

Om Johan Asplund och Chandler

Att studera socialpsykologiska fenomen innebär för Johan Asplund att lösa gåtor. Flera deckarförfattare passerar revy i hans författarskap, exempelvis Ellery Queen, Agatha Christie, Conan Doyle och Stieg Trenter. Dessa författare bygger gåtors lösningar på extremt god iakttagelseförmåga och tolkningsförmåga.
     Jag blir både förvånad och inte över att Asplund ägnar sin nya essäbok, kallad Angående Raymond Chandler (Korpen), den mer hårdkokte, amerikanske författaren. Men Asplund vore naturligtvis inte Asplund om inte det hos Chandler finns gåtor att lösa och ännu ogjorda iakttagelser.
     Att se ett fenomen, registrera det, uppfatta det kan vi alla göra och de flesta fenomen kan uppfattas (även om alla ännu inte är uppfattade). Men för att iaktta ett fenomen krävs mycket mer; i det är Asplund mästerlig. Att ta i akt kräver betydligt större ansträngning än att bara se.
     Det är också min tolkning av varför Asplund fascineras av Chandler. Chandler låter sin huvudperson Philip Marlowe vara en ytterst god iakttagare. Chandler, menar Asplund, hade en minst lika skarp socialpsykologisk blick som Erving Goffman (en inflytelserik socialpsykolog).
     Marlowe super, är fattig, ensam och till och med farlig – men inte asocial. Tvärtom har han ett gott socialt gehör. Dessutom äger han förmågan att se världen från den andres synvinkel. Om hur många huvudpersoner i deckare – eller människor över huvudtaget – kan man säga det?
     Romanerna består i allt väsentligt av thick descriptions (tjocka beskrivningar), ett begrepp hämtat från antropologen Clifford Geertz. Med begreppet avses detaljrikedom; rika beskrivningar av föremål och förhållanden så att tolkningar kan underbyggas så bra som möjligt.
     Att Chandler skulle vara en karg och ordknapp författare är en synvilla, menar Asplund. Snarare är han minituös, långsam och älskar att göra avstickare. Dessutom är han en vitsare. Inte en skämtare eller humorist, utan vitsare.
     Det är vitsarna som ger Chandler ett litterärt djup – inte tvärtom. Böckerna skulle bli ytligare utan dem. Utan vitsar vore Marlowe en känslokall, färglös och olustig deckare. Vitsen, menar Asplund, är en intelligensform som gör att Chandlers romaner upplevs intelligenta. Läsaren smittas. ”Den som läser Chandler kan omöjligt känna sig dum”.
     Snarare känner man oftast igen sig i hans romaner, menar Asplund, och frågar sig samtidigt varför man gör det. För inte är det våra vanliga dagar på jobbet, hämtning på dagis eller suckarna vid tvättkorgen som Chandler beskriver. Det är för de flesta läsare en högst ovanlig tillvaro Marlowe lever i.
     Det är det som är annorlunda vi känner igen oss i, inte det välbekanta.

Inga kommentarer: