måndag, november 28, 2005

Fri eller fängslad kunskap?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051128 (Lix=55)

En färsk utredning (SOU 2005:95) föreslår förändringar i universitetens kunskapshantering i syfte att nyttiggöra kunskapen. Med nyttiggörande avses kommersiell nytta – ingen annan.
     För att kunna söka patent på kunskap, uppfinningar och färdiga produkter, måste universiteten belägga denna kunskap med sekretess, eftersom patentlagstiftningen kräver att en uppfinning inte får vara allmänt tillgänglig när patent söks.
     Utredningen föreslår en sekretesstid om fem år för uppfinningar och forskningsresultat som skapas i samverkan med någon samarbetspartner. En uppfinning som skapas enbart inom ett universitet ska sekretessbeläggas i högst 20 år.
     En sådan utvidgning av kunskapssekretess är naturligtvis kontroversiell, enär universiteten är myndigheter som lyder under offentlighetsprincipen.
     Liksom mot bakgrund av universitetens roll som plats för ett fritt meningsutbyte, upplysning – och akademisk frihet. Med utredningens förslag om ökad sekretess ges universitetsanställda inte ens meddelarfrihet.

Som ett märkligt sammanträffande, publicerar Lunds universitet samma dag (14/11) ett pressmeddelande. Lunds universitetsstyrelse har beslutat att uppmuntra dess forskare att så långt det är möjligt publicera sina forskningsresultat i sådana tidskrifter som är fritt tillgängliga för läsare.
     Man är missnöjd med de kommersiella vetenskapliga tidskrifternas monopol och skyhöga priser, vilket minskar möjligheten för en vid spridning. ”Fri tillgänglighet för publikationerna leder till ökad användning och ökat genomslag för forskningen”, säger rektorn i Lund.
     Det ansluter till Humboldts tankar om det fria universitetet i 1800-talets Tyskland. Sociologen Robert Merton tydliggjorde 1942 dessa tankar till ett etiskt förhållningssätt för universiteten i de så kallade CUDOS-normerna.
     Dessa går i korthet ut på att vetenskaplig kunskap är allmän egendom och är universell, fri från inskränkningar grundade i etnicitet, klass, kön eller andra faktorer. Vetenskaplig kunskap ska dessutom stå fri från profit- och maktintressen. Kunskapssökande ska också omgärdas av en ”organiserad skepticism”; ett kritiskt ifrågasättande.
     Dessa normer utgör väsentligen det stora förtroendekapital universiteten förfogar över gentemot allmänheten. Utöver förtroende ger normerna legitimitet och acceptans för vetenskapen.
     Attityden till kunskap och forskningsresultat framstår som motsatta mellan Lund och utredningen. Står universiteten därmed inför ett vägskäl mellan ekonomisk nytta och traditionell akademisk bildningsfrihet?

Det hävdar allt fler. Därför är det sannolikt att universiteten försöker utarbeta en tredje väg som kombinerar dessa två svårförenliga stigar.
     Lika tänkbart vore att universitetet separerar uppfinningsverksamheten från bildningsverksamheten. Fristående – det vill säga privata – innovationsinstitut sköter uppfinningarna, medan universiteten sköter fri forskning och bildning av medborgare.
     Kanske vore det framkomligast.

måndag, november 14, 2005

Synd – att icke älska

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 051114 (Lix=40)

Förra veckan behandlade Högsta Domstoeln åtalet mot pingstpastorn Åke Green i för hets mot folkgrupp. Bakgrunden är välkänd. Green anslog en skarp ton mot homosexualitet som en sjukdom, en samhällets cancersvulst och en synd med hänvisning till olika bibelcitat.
     Det intressanta i ärendet är inte rätten att följa bibeln bokstavstroget. Den rätten gör ingen gällande. Man kan nästan på måfå slå upp ställen i bibeln som pläderar sådant som ingen människa i dag troget följer. Exempelvis moseböckerna.
     Köper någon sina slavar bland hedningarna i grannskapet (3 Mos 25:44)? Säljer någon sina döttrar som slavar (2 Mos 21:7)? Dödas den som arbetar på söndagarna (2 Mos 35:2)? Görs syndoffer medelst getter eller får, eller om syndaren inte har råd, duvor, inför en försonande präst, som vrider huvudet invid halsen och stänker syndoffrets blod på altarets vägg (3 Mos 5:5-8)?
     Jag föreställer mig inte det.
     Så varför skulle Green, liksom de ca 600 prästerna i svenska kyrkan som undertecknat ett upprop mot kyrkomötets beslut att välsigna homosexuella par, bibeltroget betrakta homosexualitet som synd? Svaret ligger kanske i hur begreppet synd uttyds.
     Svensk litteraturs meste pastor, Gregorius, från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, har givits nygestaltning av Bengt Ohlsson i boken Gregorius. Här irriterar sig Gregorius på den alltför triviala betydelsen av synd och kräver en annan.
     Att vara syndfri, menar Gregorius, får aldrig reduceras till att avhålla sig allt som är förbjudet – av rättsväsendet, lagboken eller polismakten. Syndfrihet är inte något så trivialt som att lyda lagar och regler, för då har man inte högre tankar om sig själv än man har om ett djur.
     Med en sådan förståelse av synd kan man dressera djur – exempelvis en hund – till att leva ett liv utan synd.
     Härav torde också följa att vi knappast är fria från synd bara för att ett annat regelverk, som exempelvis bibeln, följs slaviskt. Så vad är då synd enligt Gregorius?
     Det är ”att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa”. Synd är att inte utnyttja sin förmåga att vara en älskande människa. Det som friar oss från synd är förmågan att få någon annan människa att känna sig älskad.
     Om pastor Green och kyrkans homofientliga präster skulle införliva Gregorius definition av synd skulle ”ett uppfordrande pekfinger borra in sig i deras bröst. Det skulle riva upp en avgrund framför deras fötter. Det skulle tvinga dem till många svåra omprövningar”, som Gregorius säger.
     För om några är syndiga, är det inte älskande människor oavsett kön, utan dessa präster som är likgiltiga inför andra människor i sin iver att blint lyda en bok som omöjligen kan lydas blint.
     De vänder sig från Gud, skulle pastor Gregorius säga.

fredag, november 11, 2005

Först Kafka, sedan Akademien

Kultursidan Sundsvalls Tidning 051111 (Lix=39)

De senare årens Nobelpristagare i litteratur har berett akademin ovanligt mycket kritik. För många dramatiker, för få poeter, är ett exempel. För simpla författarskap, enligt Knut Ahnlund, är ett annat.
     Akademin har även beskyllts för att ha gjort alltför politiska utnämningar, som i årets utnämning av Harold Pinter, där beskyllarna förvisso inte lyckas göra en åtskillnad mellan Pinters litterära verksamhet och hans åsikter i övrigt. Som om en författares åsikter skulle diskkvalificera denne för ett litterärt pris. Åsiktsfrihet, någon?
     En annan fundering kring Nobelpriset är om april har ersatt oktober som ödesmånaden för Nobelpriset i litteratur. Det kan man fråga sig efter att ha läst bloggen på The Literary Saloon.
     Där uppmärksammas att The Franz Kafka Society började dela ut ett litterärt pris för fem år sedan. Priset delas ut i oktober, men namnet på pristagaren kungörs redan i april.
     I april 2004 delades Kafka-priset ut till – just det, Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i oktober samma år. Kafka-pristagaren för 2005 kungjordes också i april. Det var ingen mindre än Harold Pinter, årets Nobelpristagare.
     Vi ser därför med spänning fram emot Kafka-pristagaren i april 2006. Är det månne den blivande Nobelpristagaren också nästa år?
     En gång är ingen gång och två gånger är en trend, sägs det. Men vad säger man om det som upprepar sig tre gånger?
     Ett samband?