tisdag, april 25, 2006

Hagamannen och den digitala kulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060425 (Lix=53)

I en debattartikel på DN Debatt (20/4) tycks Bonniers styrelseordförande, Carl-Johan Bonnier, vilja två motstridiga saker samtidigt.
     Det ena är att försvara Expressens utvidgning av svensk pressetik i samband med publiceringen av personuppgifter kring Hagamannen, med hänvisning till kvällspressens roll som förnyare och spjutspets.
     Det andra är att kräva att det som skrivs på Internet ska följa samma pressetiska regler som tryckta tidningar; att, som han skriver, ”komma till en ordning för nätet som vi redan har för andra områden”.
     
Låt oss som exempel använda fallet med Hagamannens exploatering i media (inkluderat Internet).
     En tolkning av Expressens extremt snabba exploatering av Hagamannen är att Expressen har influerats av en digital kultur. Eller med ett aktivare ordval, Expressen omfamnar en digital kultur, där ett grundideal är informationsfrihet ställd på sin spets.
     I ett av Sveriges offentliga forum på nätet har Flashback en särställning som förespråkare för informationsfrihet. När polisen går ut och hävdar att en misstänkt grov brottsling är gripen, och att polisen är helt säkra på att det är rätt person, startas en tråd i Flashback med syfte att gräva fram information om den misstänkte och brottens omständigheter.
     Och det är forumdeltagarna skickliga på. Samma kväll som polisen håller sin presskonferens, startar grävandet. Men vid halv elvatiden på kvällen skriver en deltagare att ”umeborna på detta forum borde skämmas ögonen ur sig – att man inte kan knäcka en sån här nöt på snart tolv timmar är för jefla beklagligt”.
     Kritiken tar skruv. Kl 23.20 är deltagarna i forumet helt säkra på namnet på Hagamannen, hans födelsedata, hemadressen, sambons namn, arbetsplatsen. VK:s BB-bild på hela familjen när det yngsta barnet föds rotas också fram, dock inte från vk.se, där bilden redan var borttagen, utan från en sökmotors bildarkiv.
     Sedan fortsätter grävandet i de olika brottens omständigheter, där Flashbacks deltagare är snabbare än både Expressen och andra media på att informera allmänheten om detaljer.

I dag omfamnar kanske inte så många i Sveriges befolkning en digital kultur, men allt fler söker sig till bloggar, nätforum och e-postlistor för att informera sig. Expressens publicering av Hagamannens namn och bild kan tolkas som ett svar på konkurrensen från Internets olika forum.
     Samtidigt som Carl-Johan Bonnier försvarar Expressens omfamning av en digital kultur av informationsfrihet, vill han begränsa samma informationsfrihet genom en bättre ”ordning”.
     Det är ytterligare ett exempel i raden på viljan att reglera ett samhälle med Internet med samma regler som skapats för ett samhälle utan Internet.
     När kommer vi att inse att det är ogörligt?

onsdag, april 12, 2006

April - grym och falsk

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060412 (Lix=36)

Den första veckan i april har bjudit på ett grymt snöoväder som vi inte minns maken till. Jag har styrt undan mer snö i april än under hela vintern.
     Man blir oppless, som uttrycket lyder i mina ångermanländska hemtrakter.
     April är i år grymmare än T S Eliot någonsin kunde drömma om när han skrev dikten Det öde landet från 1922. Diktens inledning är bland de vackrare.
April är grymmast av månaderna – driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
Han väcker oss norrlänningars längtan efter maj, efter att få hoppa över april, denna grymma månad som ständigt skrattar i mjugg.
     För april pinar oss med lapphandskar på morgonen, och tung, vattenblandad snö på eftermiddagen. Våren avlägsnar sig, tvärt emot den kronologiska logiken.
     Så kan solen skina en dag och april blir ljus och vacker; den blir begär och minne. Solen värmer och skapar på en gång begär efter sommarens värme och minne av morgondopp i tjärnen.
     Men nästa dag skrattar, nej hånflinar april mot oss med sju minusgrader om morgonen och cementerar de meterhöga snödrivornas existens och förlänger pinan.
     Med april kan vi aldrig veta, aldrig förutse.
     Grymmast av månaderna, skriver Eliot. Falskast, brukar jag säga.
     Först när vi kommer till maj är vi i säkerhet.

måndag, april 10, 2006

Barn av vår tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060410 (Lix=40)

Jag läser att Ifpi, som driver skivbolagens intressen i upphovsrättsfrågor, har gjort en större anmälan mot svenskar som har laddat hem musik från Internet. De flesta är män i tjugoårsåldern, men flera är omyndiga barn eller ungdomar.
     När musikbranschen ser till att polisen också ska jaga ungar för att de använder nätet till det enda nätet kan användas till – filöverföring – får jag flashbacks från min egen ungdomstid.
     Då var det tidigt 70-tal, ungdomsgårdar stängdes ned och Nationalteatern satte ord på den tidens tonårskänsla i låten Vi är barn av vår tid. Den tidens barns tidsfördriv var ”att slå pensionärer på käften, eller hur, lilla mamma?”
     Också den tidens barn jagades av vaktbolagen: ”Vaktbolagen kommer snart. Då blir det en jävla fart. Dom har betalt för att jaga ungar”, sjöng de. Precis som i dag, förutom att dagens vaktbolag heter Ifpi och Antipiratbyrån .
     Så vad tog 70-talets ungar till? Ni kan nog nynna med i texten:
Thinnertrasan vandrar mellan husen
Thinnertrasan tänder alla ljusen
Thinnertrasan tar mig
Till ett annat land
(…)
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
Gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på molnen tillsammans!

Även om Nationalteaterns text representerade ett föräldrauppror, bör föräldrar ses som en metafor för hela vuxengenerationen och etablissemanget. Då ligger det nära till hands att det är musikbranschens företrädare som i dag skulle besjungas på detta sätt:
Ödmjuka bracka
Som bugar för överheten
Du skickar snuten på ungar
Sen sover du snällt
I borgarsmeten

Barn av sin tid i början av 2000-talet tar del av ett dignande kulturutbud, till skillnad från Nationalteaterns något destruktiva anslag. De utvecklar sin musiksmak genom ett musikutbud som aldrig tidigare existerat, de ser mer film än de har råd med, de deltar i nyskapande spelgemenskaper på nätet och de gör annat som vi inte alltid känner till.
     Många lockas dessutom till att inte enbart se sig som passiva kulturkonsumenter, utan som aktiva kulturproducenter, genom att skapa och sampla musik, film, foto och konst som de kan distribuera över nätet.
     De utvecklas i kulturellt avseende. De grundlägger med största sannolikhet en stor kulturkonsumtion i vuxen ålder. Man kan undra vad som är problemet. Man kan undra vilket alternativ branschorganisationerna och deras vaktbolag vill se.
     Alternativet till ungdomsgårdar på 70-talet var thinnertrasor och betongförorter, enligt Nationalteatern.
     Vad är alternativet till 2000-talets kulturkonsumtion och -produktion på nätet?

tisdag, april 04, 2006

Nätets nödvändiga frihet

Publicerad på UCIT 060403 (Lix=49)

"Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. (…)Your legal concepts of property, expression, identity, movement, and context do not apply to us. They are all based on matter, and there is no matter here.”
Hur naivt ovanstående utdrag ur cyberrymdens självständighetsdeklaration, skriven av John Perry Barlow 1996, än låter i dag, är de växande frihetsrörelserna på nätet influerade av denna deklaration. Medvetet eller omedvetet.
     Såväl Free Software Foundation som Open Source verkar för en helt annan inställning till programvara än kommersiella programvaruföretag. Den väsentliga skillnaden består i vilken frihetsgrad som medges användaren – olika grader av frihet att kopiera program och modifiera källkoden. Rätten till programvaran tillfaller inte enbart upphovsmannen.
     När det gäller andra immateriella artefakter, såsom exempelvis text, bild och film, vill Creative Commons skapa en ny form av upphovsrätt. Den traditionella upphovsrättens tes är att alla rättigheter tillfaller upphovsmannen – All Rights Reserved. Creative Commons föreslår ett system där upphovsmannen ges möjlighet att välja de rättigheter han/hon finner lämpligast för ett visst verk. För närvarande finns fyra olika licensvillkor som ger användaren av ett verk olika frihetsgrader – men aldrig friheten att uppge sig själv som upphovsman till ett verk någon annan har skapat.
     Ett liknande steg tar andra förespråkare för en friare kultur på nätet. Stanfordprofessorn i juridik, Lawrence Lessig, framstår som den starkaste akademiske förespråkaren för att öka förutsättningarna för en friare kultur och kreativare människor. Det förutsätter att upphovsrätten luckras upp så att de stora kommersiella aktörernas kontroll över kulturens produktion och distribution minskar. I Sverige har till och med ett politiskt parti – Piratpartiet – startats, vars enda fråga handlar om att förändra immaterialrättsslagar så att friheten till kulturella uttryck och kunskap ökar.
     Inom vetenskapen har alltid forskningsartiklar publicerats i kommersiella vetenskapliga tidskrifter, där en monopolsituation gett förutsättningar till en skyhög prissättning och därmed låg tillgänglighet till forskningsresultat och kunskap – som ofta är offentligt finansierad. Ur denna situation söker Open Access utgöra en frihetsrörelse. Här samlas vetenskapliga tidskrifter med artiklar som genomgått peer-review med en sak gemensamt: att det är fritt att läsa, ladda hem, kopiera, distribuera, skriva ut och länka till dessa artiklar i fulltextformat.
     Inom området encyklopedier kan knappast någon ha undgått att notera Wikipedias framgång på nätet. Wikipedia startade 2001 och finns i dag på över 200 olika språk. Totalt läggs ca 5 000 texter till världens wikipedier – dagligen. Enbart den svenska Wikin växer med ca 200 artiklar per dag. Wikipedia kallar sig en fri encyklopedi, där fri betyder att vilka uppslagsord som ska finnas bestäms av dig och mig – inte av någon redaktör eller dess utnämnda experter.
     Att många länder i dag skärper upphovsrättslagar och annan immateriallagstiftning, liksom tillsynen av dessa, kan tolkas som ett starkt försvar för en kultur där allt är handelsvaror. Ingen skillnad görs mellan materiella och digitala varor. Att någon digital transformation alls pågår i samhället väljer man att helt bortse från.
     De frihetsrörelser som nämnts ovan ges av etablissemanget därmed status som motståndsrörelser – mot en etablerad och demokratiskt skapad ordning. Men gör tankeleken att de i själva verket är frihetsrörelser och de stora kommersiella aktörerna och västvärldens lagstiftare utgör motståndsrörelser. De frågor som alltid ska inställa sig i en demokrati när sociala rörelser vill förändra inställer sig: Vems frihet? Till vad? Från vad? På vems bekostnad?