torsdag, maj 25, 2006

Om bloggosfären vs etablissemanget

Drevet går mot bloggosfären. Se exempelvis Journalisten, DN, CS ledare och CS krönika.
     Men bloggosfären sätter emot i stället för att backa. Se exempelvis Henrik Torstenssons weblogg, Media Culpa, Redaktörn och Kulturbloggen.
     Ett par liknande händelser ytterligare i bloggosfären kan leda till att jag jag tyvärr får rätt.

torsdag, maj 18, 2006

Drömmen om ett nytt Alexandria

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060518 (Lix=48)

Biblioteket i Alexandria var, strax innan det förstördes ca år 50, världens genom tidernas största bibliotek. Uppgifter går isär, men de mest positiva bedömarna hävdar att uppemot 70 procent av världens skrifter fanns där.
     Det har berättats om hur detta biblioteks samling växte sig så stor. Kung Ptolemaios III av Egypten skapade en förordning som sa att alla besökare måste leverera sina böcker och skriftrullar, så att bibliotekets skrivare kunde skriva av dem. Ägaren fick kopian, medan biblioteket behöll originalet.
     Ett sådant bibliotek för 2000-talet drömmer Wired-redaktören och författaren Kevin Kelly om i essän Scan this book! i New York Times Magazine den 14/5.
     Ett universalbibliotek för 2000-talet skulle innehålla en kopia av all världens böcker, vetenskapliga artiklar och dagstidningsartiklar. Och vidare; en kopia av alla offentliggjorda målningar, foton, filmer och musikstycken. Och varför inte en kopia av radioprogram och teveprogram.
     Och webbens litteratur; alla blogginlägg.
     I dag produceras det mesta digitalt, så biblioteket kan genom en förordning liknande den Ptolemaios III införde i Egypten växa relativt enkelt. Äldre material, som exempelvis böcker, måste skannas till digital form.
     Det är en pågående process. Såväl företag som bibliotek skannar böcker i parti och minut. Bokhandeln Amazon har digitaliserat hundratusentals samtida böcker. Flera tunga universitetsbibliotek i USA skannar sina boksamlingar.
     Det låter tidsödande, men tekniken utvecklas. Stanford University använder en specialgjord skanner som gör hela jobbet själv; den vänder automatiskt blad i boken som skannas och har en kapacitet på tusen sidor i timmen.
     Samma process pågår i Kina. Ett företag i Beijing har hittills skannat 1,3 miljoner kinesiska böcker.
     När litteratur finns digitaliserad kan mycket hända. Människor som inte har ett bibliotek, en bokhandel eller ekonomiska resurser får del av världens litteratur – studenten i Somalia, vetenskapsmannen i Kazakstan, pensionären i Peru ges nya resurser.
     När en text är digitaliserad kan den indexeras, länkas, klustras, taggas, sökas – texter kan ges nya betydelser när intertextualiteten utvidgas.
     När böcker digitaliseras kan själva läsningens gemenskap utvidgas. De egna ”lässpåren” kan delas med andra, bibliografier bytas, människors läsvanor kan skapa nya möten.
     Texter som är marginaliserade, främst därför att förlagen slutar trycka dem, får ny publik genom att de tillgängliggörs.
     Problemet med Kevin Kellys vision är att biblioteket saknar böcker. Förlag och bästsäljande författare kommer att med all kraft motarbeta visionen, medan marginaliserade och obetalda författare sannolikt har en annan uppfattning.
     Det är en gammal affärsmodell som kolliderar med en ny. Enligt den gamla är det den massproducerade, fysiska kopian som skapar ekonomiskt värde. Enligt den nya affärsmodellen är digitala kopior fria, medan ekonomiskt värde skapas i kopiornas omgivning.
     Ett alexandrinskt bibliotek förutsätter detta modellskifte.

torsdag, maj 11, 2006

Är fria nyheter ett problem?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060511 (Lix=49)

Jag blir förvånad när jag läser regeringens proposition om nya villkor
för driftsstöd till dagstidningar (Prop 2005/06:201).
     Här formulerar regeringen ett problem och ett ställningstagande
som knappast tar medborgarnas perspektiv.
     ”Det har inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i
tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella
material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas
Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria
för läsarna.”
     Skulle det vara ett problem att medborgarna kan ta del av nyheter
på nätet utan extra kostnad än Internetuppkopplingen? Varför det?
     Är det inte tillfredsställande att medborgare fritt kan ta del av
nyhetsflödet runt om i landet, utöver det lokala bladet?
     Att det inte skulle finnas betallösningar för nättidningar är
naturligtvis inte sant. Sant är dock att besöksfrekvensen på de flesta
tidningars nätupplagor skulle sjunka som en sten om det skulle kosta
pengar.
     När mediaföretag väljer att generera intäkter i form av annonser i
nätupplagorna och är gratis för medborgarna, bör det tolkas som en
genomtänkt affärsmodell.
     Frånvaron av betallösningar är skälet, menar propositionen, till
att dagstidningen inte kommer att byta medium från analogt (papper)
till digitalt (valfritt; papper, datorskärm, läsplatta, mobiltelefon,
e-papper etc).
     Det är tveksamt. Snarare beror frånvaron av ett genomgripande
teknikskifte på att papperstidningen fortfarande är överlägsen, inte
som distributionsform, men som gränssnitt.
     Frågan är varför regeringen överhuvudtaget ger uttryck för en
uppfattning om vilka affärsmodeller mediaföretag bör ha.
     Det åligger inte regeringen.

måndag, maj 08, 2006

Rätt – men är det rättvist?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060508 (Lix=47)

Röster från medborgarna fortsätter att höjas mot försäkringskassans allt rigidare tillämpning av sitt regelverk. På senare tid ser vi även fler läkare som ifrågasätter försäkringskassans rätt att ifrågasätta läkarnas utlåtanden och rehabiliteringsprogram.
     Inom parentes inställer sig frågan varför läkare reagerar så senfärdigt och så sporadiskt, när de skulle kunna agera hårt och samfällt.
     Frågan här handlar dock inte om läkarprotester, utan om hur vi ska förstå det rätta och det rättvisa i försäkringskassans handläggning av sjukanmälningar.
     Det är möjligt att ett beslut om att inte medge sjukpenning för en gravid kvinna med smärtsam foglossning är rätt – samtidigt som det är möjligen är rätt att medge en manlig korpfotbollsspelare sjukpenning vid en meniskoperation.

Men är det rättvist? Skillnaden mellan rätt och rättvisa behandlas i en nyligen utgiven bok av den franske filosofen Jacques Derrida, Lagens kraft (Symposium, 2005).
     ”Rätten är inte rättvisan. Rätten är beräkningens element, och det är riktigt att rätten finns; men rättvisan är omöjlig att beräkna”, skriver Derrida. Ett korrekt beslut kan med logikens hjälp härledas från ett antal tydliga regler, men ett rättvist beslut kan inte härledas, inte garanteras, från samma regler.
     För att fatta inte enbart rätt beslut i en given situation, utan också ett rättvist beslut, krävs det att beslutsfattaren är rättvis gentemot rättvisan. För att kunna skipa rättvisa måste skiparen ge akt på rättvisan, förstå dess härkomst, dess historia, dess gräns – och vad rättvisan vill oss.
     Dessutom måste vi förstå att rättvisa alltid riktar sig till en enskild människa, även om anspråket är universellt.
     För att kunna fatta ett rättvist beslut måste – och detta är tvingande, enligt Derrida – i varje situation det oavgörbara beaktas, inte enbart det som existerande regler föreskriver. Det oavgörbara är det som är främmande i varje beslutssituation, det som särskiljer en situation från en annan, det som inte omfattas av existerande regler.
     Utan hänsyn till det oavgörbara, kan inte ett beslut bli rättvist.
     Det stora problemet att fatta rättvisa beslut utgörs av tiden. Rättvisan väntar inte. Eller som Derrida skriver: ”Rättvisan är det som inte får vänta”. Ett rättvist beslut måste fattas nu, genast, inte om några veckor eller månader.
     Det får inte ta den närmast oändliga tid det tar att insamla information och kunskap om reglernas förutsättningar och de hypotetiska föreställningar som alltid föregår regler.

I slutändan måste rättvisan handla om att skapa en syntes mellan regler och moral. Ett för en handläggare på försäkringskassan rättvist beslut måste innefatta ett ansvar inför både regelverket och den Andre – den som ansöker om sjukpenning.
     Att vara moralisk inför den Andre innebär att ta ansvar för denne, att finnas till för den Andre, att smeka – inte örfila – den Andres kind.
     Att vara moralisk och samtidigt respektera regelverket – respekt innebär inte blind lydnad – är varje handläggares utmaning.

fredag, maj 05, 2006

Biografens förestående död

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060505 (Lix=47)

Att publicera nekrologer på förhand är en riskfylld verksamhet. En förhandsnekrolog kan fungera som livgivare, genom sin utmaning. I historisk belysning minskar dock riskerna betydligt. Inget lever för evigt – inte ens biografen.
     Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina.
     Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk.
     Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda.
     Ett argument jag alltid har åberopat för att se film på bio är kvalitet i ljud och bild. I takt med utvecklingen av DVD-spelare med kraftiga förstärkare som levererar ett surroundljud som liknar biografernas blir ljudargumentet allt tunnare. Dessutom sjunker priserna till behagliga nivåer.
     När det gäller bild närmar sig den största platta eller plasmaskärmen samma storlek och kvalitet som den minsta duken på biografen, vilket reducerar bildkvalitetsargumentet. Även om priserna inte är helt behagliga ännu, så sjunker de relativt fort.
     De mest konservativa filmkonnässörerna hävdar att film ska ses i en biograflokal, tillsammans med andra, för att ge den mest fulländade filmupplevelsen. Det är i själva verket mitt huvudargument mot att se film på bio; aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf.
     När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak. Den flottiga stanken, slurpandet från cocacolasugrören och besökarnas asociala, högljudda filmkommentarer har gjort biografen helt och hållet undgänglig.
     Idén att sitta bland hundratals främlingar i allmänt stök och tro sig få en kulturupplevelse till livs blir allt mer bisarr. Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie. Och dinosaurier dör alltid ut, såväl bokstavliga som bildliga.
     Huvudargumentet för att filmupplevelsen är bäst hemma stavas emellertid Internet. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett större, bättre eller mer tillgängligt filmarkiv som fildelningsnätverken utgör.
     Alla kan hitta allt – i det närmaste. Klassiker som Bergman och John Ford. Aktuella filmer som Syriana och Capote. Om filmutbudet i en mellanstor stad ligger på 25 samtidiga filmer, är nätets filmutbud tusentals, endast ett par knapptryckningar bort.
     Argumenten för biografernas existens upphör inom kort att vara giltiga. Då dör de ut. Men som alla andra dinosaurier kommer biograflobbyn under terminaltiden att kämpa vilt för sin existens.
     Men när till och med nekrologen nu är skriven, är det kört.