Bredbandsskatt - en dödsryckning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060612 (Lix=45)

Nu börjar även moderaterna och vänsterpartiet vackla i frågan om kriminaliseringen av fildelning. Såväl centern som miljöpartiet var redan emot den nya upphovsrättslagen som beslutades 2005. Men Bodström står stum som en klippa.
     Gemensamt för alla som nu ser det som orimligt att stoppa fildelning genom att kriminalisera den, är den ständigt återkommande bisatsen ”men vi måste se till att upphovsmännen kompenseras ekonomiskt”.
     Det hetaste förslaget för att kompensera upphovsmän (notera att upphovskvinnor aldrig nämns) är en ”bredbandsskatt”; en sorts allmän avgift som alla Internetuppkopplade medborgare solidariskt ska betala.
     Sedan är tanken att denna skatt fördelas till upphovsrättsinnehavarna – och problemet är löst. Fildelning släpps fritt och upphovsrättsinnehavarna får sina intäkter.
     Denna lösning är emellertid alltför problemfylld.
     Lösningen är en ren kopiering av den kassettskatt som infördes på 1970-talet. Redan då hotade musikindustrin med musikens död genom parollen ”Home taping is killing music” och lyckades lobba fram en skatt på tomma kassettband som sedan fördelades till upphovsrättsinnehavare i proportion till försäljningsvolymen.
     Den märkliga logiken var att de artister som sålde mycket också antogs vara de artister som kopierades mest. Det var att göra det lätt för sig.
     Om musik, film och texter till största delen flyter mellan människor i olika fildelningsnätverk, kan inte en sjunkande försäljningsstatistik hjälpa till att fördela skatteintäkterna. Vi vet helt enkelt inte med exakthet vad som strömmar mest.
     Vi kan dock med goda skäl anta att pornografiskt material är högfrekvent. Är det då skatteförespråkarnas mening att det är porrfilmsskaparna som ska få lejonparten av bredbandsskatten?
     Porrproducenterna måtte jubla.
     Ska då skatten i stället fördelas helt jämlikt mellan upphovsrättsinnehavare vars filer delas? I så fall dyker ett annat problem upp. Nätet är nämligen fullt av upphovsrättsinnehavare.
     Ett flertal webbplatser, som exempelvis myspace.com, erbjuder människor att lägga upp sin musik till allmän avlyssning. På webbplatser som exempelvis deviantart.com och flickr.com finns tusentals bilder som människor laddat upp till beskådande. På alla bloggar finns myriader av texter som alla är upphovsrättsskyddade.
     Alla dessa upphovsrättsinnehavare torde kräva sin del av bredbandsskatten. Det blir i storleksordningen någon miljondels promille till var och en. Det kommer inte att glädja filmbolagen.
     Att avkriminalisera fildelning är ett gott steg på vägen mot en fri digital kultur. Nästa steg måste vara att fortsätta fundera över hur vi vill att kulturskapande ska finansieras för de kulturella artefakter som är digitala.
     Bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut.
     Att fundera och samtala kring frågan är bättre än att stressa fram nya skatter.