måndag, oktober 23, 2006

Reinfeldt och glömskan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061023

En av människans allra bästa egenskaper är att glömma. Förmågan att glömma såväl egna som andras oförrätter, hårda ord, osakliga inlägg, korkade passusar och annat som stör vår sociala samvaro är svåröverskattad.
     Det är en gammal, men olöst fråga hur vi kan skapa en glömskefunktion i våra datoriserade informationssystem, så att inte dessa övermänskliga minnen trasar sönder socialiteten mer än nödvändigt.
     Problemet gäller vad som ska glömmas. Vi människor har inte det problemet; vi bara glömmer. När det gäller informationssystem måste vi söka svar på frågan vad som ska glömmas, och när. Det är inte trivialt.
     Att vi kan ramla över en gammal debattartikel i Göteborgs-Posten, som Fredrik Reinfeldt skrev i december 2004, är ett exempel på hur glömskefunktionen inte existerar på världens största textarkiv – Internet.
     I debattartikeln skriver Reinfeldt om den girighetskultur som breder ut sig i samhället, framför allt inom den politiska sfären – och, enligt Reinfeldt, enbart i den socialdemokratiska maktapparaten. Det är fackpampar, lägenhetsaffärer, Systembolaget och mutor.

I dag är det svart barnomsorg, svartbetalda filippinska hushållerskor i källaren, smitning från teveavgift och komprometterande aktieinnehav som är i politiskt fokus. Skillnad, någon?
     Att girigheten får utrymme i den politiska sfären förklarade Reinfeldt med att ”kontrollfunktionerna och möjligheten att begränsa girighetens svängrum är sämre inom politiken än inom andra samhällsområden”. Om han hade denna insikt redan för ett par år sedan, varför har han i dag inte omsatt den i bättre kontroll- och begränsningsfunktioner?
     ”Vi kan i dag se hur ett nytt samhälle avtecknar sig, där det inte längre är fel att sätta sig upp mot lagar och regler eller skapa sig egna normsystem”, skrev Reinfeldt. Siktet var 2004 inställt på den utomparlamentariska vänstern.
     Frågan blir då varför han tillsätter statsråd från den utomparlamentariska högern – statsråden som har anklagats och erkänt fiffel är utomparlamentariska – som i parti och minut gör exakt det som Reinfeldt ondgör sig över.
     Det råder ingen tvekan om att licensskolket har i moderata kretsar ansetts som ett korrekt sätt att göra motstånd. Det råder ingen tvekan om att det i välbeställda samhällssegment har skapats normsystem där arbetskraft i hemmen ska betalas svart.
     ”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckringen i synen på rätt och fel”, skriver Reinfeldt, och menar att när inte regler längre gäller tar den starkes rätt över.

Detta exempel på frånvaro av glömskefunktion på nätet ger oss kunskap om hur en statsminister redan tidigare hade relevanta insikter om den utbredda girigheten, politiskt grundat regelbrytande och problematiska normsystem som växer fram – utan att kunna hantera dessa insikter.
     Frågan är om den kunskap vi får om Reinfeldt via denna gamla debattartikel är till gagn för oss, eller om den av Göteborgs-Posten borde ha glömts bort.
     Jag lutar åt det ena hållet.

torsdag, oktober 19, 2006

Ett liv i leda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061019

Espen Hammer
Melankoli
Daidalos

Den norske filosofen Espen Hammer tar ett ordentligt avstamp redan i förordet till sin nya bok Melankoli (Daidalos). En tredjedel, hävdar han, av Skandinaviens invånare drabbas minst en gång i livet av en depression så stark att de behöver medicinsk hjälp.
     Men är melankoli och depression samma sak? Tveksamt. Den kliniska termen depression är bara drygt hundra år gammal, och definieras främst med hjälp av biokemisk och neurofysiologisk vetenskap.
     Otvetydigt finns likheter, men melankolin har en flertusenårig kulturhistoria, som Espen Hammer berättar i god, traditionell essäform.
     Själva begreppet betyder svart (melas) galla (khole). Märkligt, enär gallan inte är svart. Hippokrates slog för 2 500 år sedan fast att melankoli orsakades av ett överskott på svart galla, som mjälten skapade.
     De gamla grekerna tänkte sig att apatin, långsamheten och ledan förknippas med mörker, det svarta. Men också med genialitet. Sokrates, Platon, Herakles – såväl intellektuella genier som krigshjältar ansågs vara melankoliker. Melankoliker hade en potential av storhet, genialitet – men inte tvärtom. Alla genier var inte melankoliker.
     Med ett genusperspektiv i den manliga historien, finner Hammer att den tyska nunnan Hildegard von Bingen redan på 1100-talet gjorde en distinktion mellan manlig och kvinnlig melankoli. Manliga melankoliker, menade hon, var bittra, hatiska och oregerliga, medan kvinnliga melankoliker beskriver hon som starka, självständiga och lyckliga (sic).
     Själva orsaken till kvinnors melankoli var, enligt von Bingen, inte svart galla – utan män. Därför rekommenderade von Bingen alltid kvinnor med melankoliska tendenser att gå i kloster.
     Framåt 1700-talet går det inte att komma förbi Kant. Som förnuftsfilosof satt melankolin i förnuftet, i tänkandet – inte i känslolivet. Förnuftet förblindades av melankolikerns negativa drömmar om livets förtretlighet, något som dock var ren inbillning.
     För romantikerna på 1800-talet, å andra sidan, blev melankolin snarast upphöjd till livsstil; ett idealtillstånd som på samma gång var behagligt och smärtsamt. De tänkte att melankolin skulle föra konsten, dramat och poesin till nya höjder.
     Espen Hammer tittar även på melankolin i romankonsten. Det är Proust, Beckett, Coupland, Flaubert, Perec – men framför allt Sartre. Närmare bestämt hans debutroman Äcklet (som Sartre ville kalla Melancholia).
     I Äcklet manifesteras många av melankolins attribut. Roquentins upplevda isolering från världen, desillusionen, ointresset för omvärlden och den presentiska tidsuppfattningen; nuet (att Äcklet är skriven i dagboksform var ingen slump).
     Somliga kristna tänkare har hävdat att endast den kristna övertygelsen kan bota melankoli. Hammer ställer sig tveksam, enär en sådan lösning bortser från ett av melankolins främsta fundament: att människan är ändlig.
     Hammer litar hellre till Epikuros enkla recept mot melankoli: du får ingen ny chans att leva, så lev väl och njut, öppna ögonen för skönheten och odla dina intressen. Receptet genomsyras av medvetenheten om dess motsats. Glädje förutsätter memento mori.
     Eller som Albert Camus hävdade: Människans enda plikt är att vara lycklig.

tisdag, oktober 17, 2006

Osannolikt Nobelpris

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061012

Så har de naturvetenskapliga Nobelprisen delats ut. Som så ofta uppfattas inte forskningsresultatens förtjänster omedelbart; oftast måste någon annan vetenskapsman förklara värdet av forskningen.
     Inget märkligt med det. Så är det väl till och från även med litteraturpriset. Visst hade Horace Engdahl lite sjåigt med att förklara varför Dario Fo fick priset? För att inte tala om Harold Pinter?
     Tydligare är då de alternaiva nobelpris som delas ut av organisationen Improbable Research (osannolik forskning). De försöker finna forskning som passar mottot ”Forskning som får folk att skratta, sedan tänka”.
     Priskommitténs intentioner är att hylla det ovanliga, det otänkbara och öka männisors intresse för vetenskap och teknik. Improbable Research ger även ut en tidskrift där olika exempel på osannolik forskning omskrivs.
     Den erkända tidskriften Nature menar att denna prisceremoni är en höjdpunkt i den vetenskapliga kalendern. Ett erkännande så gott som möjligt.
     Här följer ett axplock bland pristagarna 2006.
     I kategorin ornitologi delas priset ut till förklaringen varför hackspettar inte får huvudvärk.
     I kategorin akustik ges priset till kunskapen om varför människor ogillar ljudet av naglar mot svarta tavlan.
     Matematikpriset går till beräkningen av hur många foton som måste tas av en grupp människor för att försäkra sig om att ingen av dem blinkar på fotot.
     Litteraturpriset går till forskning kring problemet med att använda långa ord i onödan.
     Medicinpriset går till kunskapen om hur hicka botas genom ändtarmsmassage.
     Fysikpriset går till insikten om varför (okokt) spagetti som bryts alltid går itu i flera bitar än två.
     Kemipriset går till svaret på frågan hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen.
     Biologipriset ges till det forskningsresultat som visar att malariamyggan attraheras av lukten av såväl limburgerost som människofötter.

Den forskning som prisas ovan är alltså inte skämt, även om den får oss att dra på munnen. Varje pris har referenser till forskningsresultat som publicerats i olika vetenskapliga tidskrifter.
     Priset vill uppenbarligen uppmärksamma en annan sida hos den fria forskningen. Fri forskning innebär frihet för forskare att välja problem, metod och publicering.
     Fria val leder med nödvändighet till vissa osannolika utfall.