tisdag, november 28, 2006

Om ett märkligt ersättningssystem

På dagens DN Debatt påvisar Högskoleverket tillsammans med en utvärderingsgrupp missförhållanden vid lärarutbildningarna i Sverige. Särskilt kritiseras examinationsprocesserna. För få studenter underkänns, menar utvärderarna.
     En nyckelmening i artikeln är: "Lärarna måste också ha modet att ibland underkänna studenter, även om det innebär merarbete för alla och risk för utebliven ekonomisk ersättning till institutionerna."
     Inte ett ljud i artikeln om den synnerligen märkliga ersättningsformen som innebär att institutionerna förlorar pengar på varje underkänd student. Särskilt i en situation där många universitetsinstitutioner dras med ekonomiska problem.
     Om arbetsgivaren skulle betala för merarbetet och om betygsättningen gjordes oavhängig institutionernas intäkter, skulle i alla fall inga yttre omständigheter påverka examinationen. Varför siktar inte Högskoleverket in sig på detta problem i stället?

fredag, november 24, 2006

Om den märkliga vurmen för bredbandsskatt

SVD:s Brännpunkt propagerar den sympatiske informationsfrihetskämpen Lars Ilshammar och juristen Jeanette Gustafsdotter ännu en gång för att regeringen snabbt som tusan inför en bredbandsskatt och därmed legaliserar fildelningen (tidigare artikel här).
     Två saker förvånar mig mer än annat.
     Först: Att å ena sidan skriva "Att artisterna som fildelats skulle ha drabbats ekonomiskt finns det heller inga som helst belägg för" och å andra sidan skriva att "Samtidigt har upphovsrättsägare rätt att kräva ersättning" är ett tydligt exempel på "contradiction in terms", det vill säga en självmotsägelse.
     Det finns väl ingen anledning att ersätta personer eller organisationer som inte gjort någon förlust på fildelning?
     Sedan: Den som förespråkar en bredbandsskatt måste dels formulera argument som inte motsäger de faktum som man själv hävdar, dels åtminstone förhålla sig till de mest självklara argument mot en bredbandsskatt.
     Hur ska skatten fördelas mellan upphovsrättsinnehavarna? Vilka är upphovsrättsinnehavarna? Alla på flickr, youtube, deviantart, alla bloggar – nätet består enbart av upphovsrättsinnehavare. Vad fildelas? Går det överhuvudtaget att mäta i den flora av fildelningsnätverk som växer fram? Hur mycket ska enskilda upphovsmän och -kvinnor få från skatteuttaget? Vad är ett korrekt pris? Osthyvelsprincipen, kanske – alla får lika mycket: en miljondels promille?
     Problemen med en skatt är för många. Om man med olika metoder skulle försöka sig på att uppskatta fildelning av olika verk kvantitativt, skulle vinnarna av en bredbandsskatt uppenbart vara porrproducenterna, eftersom det är rimligt att anta att pornografiskt material fildelas i hög utsträckning. Är det dessa Ilshammar och Gustafsson tycker så synd om att hela svenska folket via skattsedeln ska ersätta?
     En bredbandsskatt är en dödsryckning från den ekonomiska hanteringen och värderingen av analoga, fysiska produkter. När det gäller digitala produkter måste de ekonomiska modellerna se annorlunda ut. Det är den diskussionen som är viktig: Hur ska kulturproduktion finansieras i de delar där kulturen genomgår en digital transformation?

onsdag, november 15, 2006

Svärta ned och tvätta vitt - på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061114

Nu lanseras en tjänst för att stoppa pedofiler och ”groomare”, alltså vuxna som inleder förbindelser på Internet med minderåriga med syfte att ha sex med dem. I brist på svenskt begrepp betecknas sådana övertalningsförsök på nätet ”grooming”.
     På webbplatsen squill.se kan barn anmäla olika personer som de möter och som de uppfattar som suspekta. Antingen kan en e-postadress eller ett alias som de möter på någon chattsida anmälas.
     Man kan också ange en e-postadress eller ett alias på squill.se för att se om en anmälan redan finns på denne personen, vilket i så fall ska fungera som en varningssignal för barn att inte ha vidare kontakt med denne figur.
     Det är Bris som står bakom webbplatsen och som tar emot anmälningarna. Förhoppningen är att barn och ungdomar ska använda tjänsten så mycket som möjligt för att hålla nätet renare.

Jag tänker dock direkt på hur lätt det är att missbruka en sådan tjänst och vilka konsekvenser det kan få. Eftersom det räcker med en anonym anmälan, kan naturligtvis barn anmäla kompisar, vuxna, vem som helst – bara för att jävlas.
     På så sätt kan vem som helst få ett oförtjänt rykte om sig som ”groomare”. Det vill ingen ha. Frågan är hur squill.se kommer att hantera missbruk av tjänsten.
     Ungefär samtidigt läser jag i Wired att det dyker upp en amerikansk tjänst som erbjuder en motsatt tjänst: Att hjälpa nätanvändare att bli av med illvilliga och oförtjänta rykten på Internet.
     ReputationDefender heter webbplatsen och erbjuder mot betalning att ta bort illvilliga utsagor, bilder eller annan obehaglig information om en person på nätet. Ett skäl är den utbredda användningen av Google och andra sökmotorer bland personalrekryterare för att se i vilka sammanhang en arbetssökande finns på nätet och vad som skrivs om denne.
     Det är på nätet ens vandel undersöks.
     Självförskyllda misstag eller andra människors illvilja – det spelar ingen roll. ReputationDefender försöker ta bort allt från nätet som smutsar ned människors rykte.
     De har naturligtvis inga juridiska medel att tvinga en ägare till en webbplats att ta bort information om en viss person. Dock är man övertygad om att enbart risken att behöva trassla med lagar och regler gör att ägare till webbplatser tar bort informationen vid påtryckning.
     De flesta, tror man, kommer att böja sig för kravet, snarare än att ta en legal fight.
   
Vad har vi då? En webbplats som ger möjlighet att svärta ned människors rykte på nätet – och en annan webbplats som ger möjlighet att få sitt nedsvärtade rykte på nätet tvättat.     
     På så sätt kan vi låta de olika teknologierna föra kampen mot varandra. Svärta, tvätta, svärta, tvätta.
     Vart kampen leder vet vi inte.

onsdag, november 08, 2006

Klarspråk framför skitprat

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 061108

Det är alltid värdefullt när klarspråket får företräde framför skitpratet. Nationalekonomen Lars Calmfors artikel på DN Debatt (6/11) om reformeringen av a-kassan utgör ett sådant klarspråk.
     Den moderata regeringen, företrädd av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, talar om konsekvenserna av ökade egenavgifter kombinerat med ett sämre inkomstskydd vid arbetslöshet, levererar skitpratet som försöker dölja det Calmfors frilägger.
     Calmfors pekar på att den viktigaste effekten med en försämrad arbetslöshetsförsäkring återfinns på löneområdet. Människor skulle tvingas ta jobb till låga löner, vilket bidrar till en ökad marknad för låglönejobb och en försvagad lönebildning.
     En effekt av att avgifterna till a-kassorna differentieras, det vill säga att kassor med hög arbetslöshet har högre avgift än kassor med låg dito, är ”ansvarsfulla löneökningar”.
     Det innebär att lägre löneökningar leder till lägre arbetslöshet, vilket minskar kassornas arbetslöshetsersättningar. Alltså borde medlemmarna ha ett egenintresse av modesta lönekrav i förhandlingarna.
     I vågskålens fat väger ett sämre försäkringsskydd mot högre låglönesysselsättning. Calmfors önskar en utvidgad låglönemarknad och ökad lönespridning framför trygghet vid omstruktureringar av arbetsmarknaden.
     En förstärkning av klassamhället helt enkelt.
     För ekonomer är siffror, statistik och kvantiteter centralt. För medborgare är kvaliteter ännu viktigare.
     Vilken livskvalitet ger en lägre arbetslöshetsersättning de som trots allt lever i arbetslöshet? Vilken arbetskvalitet innehåller jobben på den framväxande låglönemarknaden? Vilken samhällskvalitet präglar samhällen som utgörs av stora klassklyftor?
     Samhällen med ökade klasskillnader brukar präglas av ökade problem i form av kriminalitet, konflikter och utanförskap.
     Talas det klarspråk råder ingen tvekan om att det är dit vi är på väg.

Att tänka kritiskt

Kultursidan Sundsvalls Tidning 061106

Vad innebär det att tänka kritiskt? Främjar vissa pedagogiska metoder det kritiska tänkandet bättre än andra? Om det ska jag samtala med en studentgrupp vid universitetet om några dagar.
     Utgångspunkten är universitetets klassiska uppgift att skapa förutsättningar för att studenter utvecklar ett kritiskt tänkande, tillika formulerat i högskolelagens portalparagraf: Att universitetsutbildningen ska ge studenterna ”förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar”.
     Jag hämtar utgångspunkten för samtalet från en avhandling i filosofi av Jan Willner från 1986, med titeln Kritisk granskning (Thales). Där beskriver Willner tre områden där kritiskt tänkande är synnerligen värdefullt.
     ”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
     Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
     Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjlighet att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”

Det är en bra början. Vi känner igen honnörsorden från förnuftets kyrka: att aktivt söka det sanna, ständigt vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och att ”the force of the better argument” gäller. Argument slår auktoritet.
     För att konkretisera kritiskt tänkande väljer jag ett negativt exempel; ett som visar frånvaron av kritiskt tänkande, men som kan generera ett samtal kring behovet av ett sådant. Samt om konsekvenserna av att kritiskt tänkande saknas.
     Exemplet är det aktuella fallet där hundratals studenter har stängts av från Växjö universitets datornätverk efter anklagelser från amerikanska filmbolag om nedladdning av upphovsrättsskyddat material.
     Där har universitetet ansett det tillräckligt med ett mejl från ett filmbolag om anklagelser mot enskilda ip-adresser för att stänga av studenter.
     Har universitetet uppvisat en intellektuell benägenhet att självt ta reda på om anklagelserna är sanna? Nej, man har passivt accepterat påverkan.
     Har universitetet uppvisat beredskap att ompröva sina beslut? Delvis, men ovärdigt, genom att tillämpa en omvänd bevisföring; den anklagade har varit tvungen att bevisa sin oskuld.
     Har universitetet nyttjat några metoder för att kunna underkänna svaga påståenden? Nej, man har uppvisat ett stort mått av godtrogenhet.

Den avslutande diskussionen med studentgruppen kan förslagsvis handla om legitimitet. Om universitet i sin ärendehantering inte förmår leva upp till högskolelagens portalparagraf – vilka legitimitetsproblem lämnar det oss som försöker leva upp till den?
     Om universitet inte lever som de lär, hur ska vi kunna motivera studenter – och lärare! – till kritiskt tänkande?
     Jag tror på ett givande samtal.