onsdag, mars 22, 2006

Upphovsrätt och syndabockar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060322 (Lix=54)

Modernautställningen 06 på Moderna Museet har ett bråk om upphovsrätt lett till polisanmälan. Konstnären Markus Andersson ställer ut en tavla föreställande Christer Pettersson och en get, som ska leda åskådarens tankar till syndabockar och liknande fenomen. Även geten liknar en annan get, nämligen en målad get av William Holman Hunt på ett museum i Liverpool.
     Fotografen Jonas Lemberg hävdar i sin polisanmälan att Andersson har målat av ett fotografi av Christer Petterson, som Lemberg har tagit. Därmed menar Lemberg, med stöd av sitt fackförbund, att Andersson har plagierat fotografiet och därmed gjort ett olagligt intrång i Lembergs immaterialrätt.
     Samtidigt, i Västerås, tyckte en pizzabagare att det var läge under OS i Turin att göra en särskild pizza under dessa veckor, och kallade den OS-pizza. Blixtsnabbt kom ett brev från Sveriges olympiska kommitté, där pizzabagaren krävdes på 50 000 kr i skadestånd. Att kalla en pizza OS-pizza är intrång i varumärket OS, och därmed ett olagligt intrång i SOK:s immaterialrätt.
     För några månader sedan dömde en domstol till Tom Waits fördel i ett mål som gällde hans sångstil. En biltillverkare hade gjort en reklamfilm med en sång som lät relativt lika Tom Waits. Att sjunga som Tom Waits är hädanefter ett olagligt intrång i Tom Waits immaterialrätt.
     Det är väl känt att det råder en konflikt mellan förespråkare av en stark immaterialrätt och förespråkare för en reformering av densamma. Dessa tre exempel från rättighetsaktivisternas sida bidrar emellertid enbart till att sprida ett löjets skimmer över denna rätt.
     Att, som i första exemplet, utifrån ett fotografi skapa ett helt nytt konstverk, med helt ny betydelse kallas inom musikproduktion för sampling, inom litteraturproduktion för citering, inom kunskapsproduktion för syntes – och är helt rimliga verksamheter. Inom konstproduktion hörs ibland ordet omkombinering,
     Att, som i andra exemplet, organisationer kan lägga beslag på, och själva prissätta användningen av, en bokstavskombination av två bokstäver är inte bara småskuret, utan rejält skrämmande i ett eskalerande framtidsperspektiv. Vilka bokstäver får du använda, och när får du det?
     Att, som i tredje exemplet, muta in sin sångstil kriminaliserar alla barn och vuxna som vill härma sina idoler – och program som Sikta mot stjärnorna blir kriminella företeelser.
     Dessa exempel av löjeväckande upphovsrättsiver spelar enbart kopifajtare som exempelvis Piratbyrån, Piratpartiet och Copyriot i händerna, och blir till argument mot en sträng immaterialrätt i stället för motsatsen.
     Dessutom är det inte en alltför kvalificerad gissning att det allmänna rättsmedvetandet och rättskänslan bland folket sjunker som en sten beträffande försvar av upphovsrätt och annan immaterialrätt.
     Det löjeväckande fungerar därmed som gravgrävare av immaterialrätten.

tisdag, mars 21, 2006

Muhammedkarikatyrernas nödvändiga kris

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060321 (Lix=53)

Ett sätt att förstå det politiska eftermälet och den debatt som följde publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten är hur begränsad kulturrelativismen är som idé överfört till praktisk handling.
     Kulturrelativism handlar i allt väsentligt om omöjligheten att inordna olika kulturer i en hierarkisk värdeskala. Ingen kultur är bättre än någon annan. Att människor utövar sin tro, visar glädje, uppfostrar barn och tillfredsställer sina behov på olika sätt i olika kulturer, måste värderas inifrån den specifika kulturen, inte utifrån någon ”universell” kultur – som alltid råkar vara värderarens egen.
     En antropolog som ofta nämns som kulturrelativismens portalfigur är Margaret Mead, som gick så långt i sin kulturrelativistiska hållning att hennes studier av den samoanska kulturen utgjorde ett korrektiv till den egna, amerikanska kulturen. Vilket leder bort från en kulturrelativistisk hållning.     
     Kulturrelativism är till synes ett empatiskt och respektfullt förhållningssätt. Allt är lika mycket värt och ingen kultur är förmer.

Om kritikerna av karikatyrteckningarna från muslimskt håll och yttrandefrihetsförespråkarna i Europa varit kulturrelativister, hade bägge noterat varandras synpunkter, respekterat dem och ingen debatt eller konflikt uppstått.
     Denna till synes positiva position är emellertid komplicerad. Raden av frågor där ett kulturrelativistiskt förhållningssätt är problematiskt växer.
     Vem vill hävda att omskärelse av flickor i delar av Afrika är rätt, med hänvisning till att det sker i en annan kultur som vi inte har rätt att värdera, i stället för att fördöma det med hänvisning till universella mänskliga rättigheter?
     Vem vill hävda att en dödsdom mot Salman Rushdie är rätt, med hänvisning till att vi lever i olika världar, där människoliv tillåts värderas olika beroende på kultur?
     I dessa fall framträder det som självklart att det bör finnas ett universellt människovärde, som överordnas enskilda kulturer. Frågan beträffande Muhammedkarikatyrerna är vilka universella värden vi alla måste omfattas av, eftersom ingen sida i konflikten accepterar kulturrelativism.

I sin iver till respekt och empati skapar kulturrelativismen fler skarpa gränser mellan kulturer än föreningar. Människor generaliseras till avgränsade kulturtillhörigheter – i detta exempel islamsk kultur vs västerländsk kultur – och bortser helt från individuella skillnader, kulturella sammanblandningar, värdeförskjutningar och föränderlighet.
     Det är därmed tveksamt om kulturrelativism leder till ökad förståelse för olika kulturer. Frågan är om inte äkta kulturmöten – där kulturers dogmer diskuteras, stöts och blöts – är viktigare än något annat i en globaliserad och mångkulturell värld.
     Om sådana kulturmöten skapas på grund av Muhammedkarikatyrerna, har de trots allt tjänat ett gott syfte.

onsdag, mars 15, 2006

Vetenskaplig Oscar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060315 (Lix=44)

Så här i Oscarstider görs det fler prislistor för film än de priser den egentliga Oscarsjuryn delar ut. I år gör den vetenskapliga tidskriften Nature sin egen lista över filmer som vinner priser ur ett vetenskapligt perspektiv.
     Med glimten i ögat, naturligtvis. Bland annat nämns följande filmers förtjänster och deras motiveringar.
     The Constant Gardener vinner priset som den mest skräckinjagande skildringen av maktövergrepp från ett läkemedelsföretag.
     Liftarens guide till galaxen vinner pris för det ädlaste försöket att göra statistik roligt.
     The Island vinner för den mest skräckinjagande representationen av kloning.
     Proof vinner i kategorin bästa filmmusik för den bästa sången på ett matematiskt tema (tre minuters tystnad för det imaginära talet ’i’).
     War of the Worlds vinner pris för en utomjordings mest realistiska död.
     Som sagt, glimten i ögat. Juryn har inte gjort det lätt för sig och valt skräpfilmer med idiotiska förvrängningar av vetenskap, utan hyfsat bra filmer.
     Mest intressant är dock den vetenskapliga recensionen av varje film, där man förklarar till exempel att det är fullständigt omöjligt att, som i Proof, kontrollera ett matematiskt bevis på en vecka. Eller att kloning inte handlar om skapa en fullvärdig tvilling till en människa, som görs i The Island.
     De vetenskapliga recensionerna hittas på Nature.

torsdag, mars 09, 2006

Ovetenskap i förnuftets kyrka

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 060309 (Lix=48)

Det finns i dag ett fåtal svenska forskare som sticker ut, inte enbart därför att de är goda forskare, utan därför att de också är envetna och ofta irriterande debattörer och kritiker. På en ohotad första plats återfinns filosofen Torbjörn Tännsjö. Som en stark tvåa återfinns statsvetaren Bo Rothstein.
     Likheten dessa två emellan är att de retar makten. Tännsjö fick en gång förre kd-ledaren Alf Svensson att kräva att Tännsjö skulle få sparken från universitetet. Rothstein lyckades förra året få universitetskansler Sigbrit Frankes bägare att rinna över. Franke skrev på DN Debatt (22/1 -04) att psykologiska förklaringsmodeller måste tillgripas för att förstå Rothstein och hans kritik.
     I en debattartikel i nya numret av Axess (nr 2/06) frågar sig Rothstein varför svenska universitet avvisar forskning och vetenskap som underlag för sin verksamhet. Det är paradoxalt, menar han, att universitetens främsta verksamhet – forskning – inte tillämpas på den egna verksamheten, men gärna på andra verksamheter.

Ett antal belägg läggs fram. Ett handlar om Vetenskapsrådets satsning på koncentration av forskningsmedel på spetsforskning och ledande forskningsmiljöer. En sådan stor omsvängning inom svensk forskningspolitik torde väl ha föregåtts av forskning och utredning?
     Icke. Underlaget är en 38-sidig PM utan vetenskapliga argument eller empiriska belägg för värdet av en sådan forskningspolitik.
     Ett annat belägg handlar om kvotering av studenter till olika utbildningar. Ett aktuellt exempel handlar om juristutbildningen vid Uppsala universitet, där man kvoterade in studenter med annan etnisk bakgrund. Har sådan kvotering utgått från den rikliga forskning som finns kring positiv särbehandling, frågade Rothstein de utbildningsansvariga. Inte alls, blev svaret.
     Ett tredje belägg rör en ledarskapsutbildning vid Göteborgs universitet för dekaner, prefekter och andra chefer vid universitetet. När Rothstein själv gick kursen, frågade han naturligtvis kursledningen varför inte något från den ymniga forskningen kring ledningsproblem inom kunskapsorganisationer användes.
     Svaret han fick var att när man som ledare står inför viktiga problem har man ingen som helst nytta av sådan kunskap. Noterbart är att kursledningen som gav detta svar bestod av en professor och en docent, det vill säga väl meriterade forskare.

Det stora problemet Rothstein pekar på är ändå inte att akademin avvisar vetenskapen för sin egen verksamhet, utan dess konsekvenser. Det stora problemet berör omvärldens tillit till universiteten.
     Varför ska det omgivande samhället tro på att universiteten är bäst skickat att generera kunskap om olika samhällsproblem när universiteten själva inte tycks tro det? Varför satsa pengar på forskning?
     Det är riktigt obehagliga frågor.