måndag, december 31, 2007

18 kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071231

Det är ett tag sedan vi fick en stor och sammanhållen analys av världens tillstånd. Naomi Klein tecknar katastrofkapitalismens genombrott från 70-talet och framåt i sin djärva, pretentiösa och lysande samtidshistoriska bok Chockdoktrinen. Hon visar hur den nyliberala, rena kapitalismen inte kan samexistera med demokrati. Hur denna råa ekonomism utgör ”den andra koloniala plundringen”, där fattiga länder plundras genom Chicagopojkarnas ekonomiska politik. Skrämmande, riktigt skrämmande.
     Filmen Control är den legendariske rockfotografen Anton Corbijns fantastiska film om Joy Divisions sångare Ian Curtis 23-åriga liv, fram till dagen han hängde sig. En fantastisk, svartvit skildring av en känslig mans förvirrade rörelse mellan familjen (för ung), rockscenen (för introvert) och älskarinnan (för mycket skuld). Och musiken, musiken. Joy Division saknar bäst-före-dag.
     Jag har en faiblesse för kvinnliga singer-songwriters. Katharina Nuttall tog mig med storm i år med debutalbumet This is how I feel. Musiken går i ödsligt moll. Katharina sjunger dovt och kraftfullt. Starka känslor.

fredag, december 14, 2007

Uppdrag: Rädda humaniora

Kultursidan Väserbottens-Kuriren 071213

Det är med stort vemod jag läser och hör om humanioras förtunning vid Umeå universitet. Nu senast filosofiska institutionen, där enligt uppgift ekonomin räcker till endast 3,5 fasta tjänster.
     När jag läste filosofi i början av 90-talet träffade jag minst ett tiotal lärare och ämnet filosofi omtalade sig som ”rock´n´roll för 90-talet”. Nu är ämnets själva existens hotat.
     Samma väg hörs flera humanistiska ämnen gå; om än inte bort, så verkar sotdöden nära.
     Universitetsledningen kan inget göra, hävdar man. Det är studentsiffrorna som styr intäkterna. Då är det upp till det sanna universitetet att visa sin solidaritet – inte i första hand med humaniora, utan med det sanna universitetet.

Det sanna universitetet förutsätter litteraturens, konstens, tänkandets, kunskapens, artefakternas, språkens, religionernas, idéernas – ja, kulturens historia och samtid.
     Därför måste utbildningsprogram inom alla universitetets fakulteter ta sitt ansvar, för humaniora, för universitetet – och framför allt för sina studenters humanistiska bildning.
     Ingenjörsutbildningar kan sannolikt må bra av inslag av konstvetenskap. Varför inte idéhistoria för ekonomer? Självklart kan IT-utbildningar som systemvetenskap och datavetenskap må bra av kunskaper kring artefakternas historia i form av arkeologi.
     Läkare med en allmänbildning i litteraturvetenskap? Väldigt gärna. Sjuksköterskor med grundläggande religionsvetenskap? Självklart för patientbemötandet i ett mångkulturellt samhälle.
     Lärare på alla nivåer med koll på kunskapsteoriers utveckling genom historien. Grundläggande språkkunskaper för alla utbildningar där arbetsmarknaden är internationell.
     Och filosofi för alla utbildningar. Naturligtvis. Grundläggande för varje utexaminerad kandidat eller magister är förmågan till kritiskt tänkande; det är till och med fastslaget i högskolelagens nionde paragraf.
     Vem är bättre skickad att bidra till den förmågan än filosofiämnet?

Solidaritet innebär att se sig själv i andra, har idéhistorikern Sven-Eric Liedman sagt. Så sant. Nästa gång hotas ett ämne som i dag har många studenter. Med ett resurstilldelningssystem som låter studenttillströmning avgöra universitetsämnens existens, går inget ämne säkert.
     Många hoppas säkert på att förslagen i den nya resursutredningen Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) ska gå igenom och därmed reducera risken att hela institutioner går under på grund av tillfälliga trender i studenttillströmning.
     Frågan är om det inte är för sent.
     Utan en stabil bas och en kritisk massa humanistiska ämnen och lärare existerar inget universitet. Ett universitet utan humaniora lämnar kvar endast några excellenta forskningsmiljöer och ett gäng yrkesutbildningar.
     Det är inte ett sant universitet.

torsdag, december 06, 2007

Storebror ser dig - även i bilen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071206

Nu rapporterar vår informelle integritetsombudsman, Pär Ström, i ett nyhetsbrev att övervakningen av våra bilfärder drastiskt ska öka. Med gps-teknik ska varje rörelse vi gör med bilen registreras.
     Vägverket initierar ett projekt med syfte att övertala försäkringsbolag om att skapa så kallade övervakningsförsäkringar, där ditt försäkringsbolag kan avläsa var du kör, hur fort du kör, där farten jämförs med tillåten hastighet.
     Även körstil ska kunna registreras – häftiga inbromsningar, exempelvis. Dina bilkörningsdata bedöms av en programvara i en dator med avseende på risktagande. Lågt risktagande ger lägre försäkringspremier och omvänt.
     Försäkringsbolagen uppges vara synnerligen intresserade. ”Pay as you drive” kallas fenomenet internationellt.
     Integritetsombudsmannen är självfallet emot. ”Det är en självklar medborgerlig rättighet att kunna röra sig med bil i sitt eget land utan att det registreras – där kan stöd hämtas i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 12”, hävdar Pär Ström.

För att inte tala om risken för ändamålsglidning. Varför inte använda dessa övervakningsdata till andra ändamål än bestämning av försäkringspremier?
     Polisen kan montera ned fartkamerorna efter vägarna och bötfälla bilister via detta register. Skatteverket kan kontrollera körjournaler hos yrkeschaufförer. Försäkringskassan kan kontrollera sjukskrivnas rörelser.
     Blotta existensen av ett bilövervakningsregister kommer att skapa en flödande kreativitet över hur det kan användas.

onsdag, december 05, 2007

Om den noble amatören

Teknikkritiska böcker är ovanliga. The Cult of the Amateur (Doubleday) av den förre Internetentreprenören Andrew Keen är en sådan. Undertiteln säger det mesta: How today’s Internet is killing our culture. Ord och inga visor. Men liknande domedagsprofetior har sagts förut.
     Internet hindrar oss från att skilja verklighet från sken, har det sagts. Etiken går förlorad, demokratin hotas och sanningen urholkas när tillvaron virtualiseras, har det hävdats.
     Keen riktar sin kritik till den teknik som går under beteckningen Web 2.0. Begreppet myntades av en viss Tom O’Reilly 2004, och avser webbplatser där användarna, inte enbart webbplatsens ägare, ska kunna bidra till innehållet. Interaktionsmöjligheterna ska vara stora, till skillnad från webbplatser där användaren är passiv konsument.
     Det läser jag på Wikipedia, som utgör det främsta exemplet på trenden Web 2.0.

Amatörer som bidrar med innehåll, alltså. Det är Andrew Keens huvudproblem. Det är skälet till att Internet dödar vår kultur. Jag går till det som är ”vår kultur” som Keen vill bevara – i fallet med encyklopedier ett formellt expertvälde – för att få veta något om Web 2.0.
     Uppslagsordet existerar inte ens i nätupplagan av Nationalencyklopedin. Är det så märkligt att amatörencyklopedin Wikipedia får ett sådant genomslag, när traditionella encyklopedier inte ids förnya innehållet?
     Hur dödar detta vår kultur? Andrew Keen har en stark tilltro till en snäv form av professionalism. Endast professionella äga tillträde till webbens offentlighet, menar Keen. Den noble amatören – som Web 2.0-användaren har kallats – göre sig icke besvär. Vare sig det handlar om musik på MySpace, foton på Flickr, film på YouTube eller texter i bloggosfären.
     Keen vill bevara allt såsom det var strax innan Internet fick sitt stora genomslag med interaktivt skapande och användarstyrt innehåll. Särskilt ömmar han, inte förvånande, för musik- och filmbranschens ekonomiska situation, liksom alla andra kommersiella aktörer som påverkas negativt av Web 2.0.
     På så sätt är han synnerligen ahistorisk. Genom historien har ny teknik förändrat villkoren för kommersiella aktörer. Varför ska vi förhindra dagens teknik att påverka villkoren? Där har Keen inget svar, därför att han inte ens ställer frågan.

Det finns en poäng i Keens kritik. Därför är det är trist att han slarvar bort så viktiga frågor genom att vara raljant och att aldrig ens reflektera över sina egna värdekonservativa fördomar.
     För visst är det något underligt med det hypade Web 2.0-begreppet medborgarjournalistik? Att det jublas över att alla och envar äntligen kan vara journalister genom sina bloggar?
     Frågan är vad vi tycker om medborgartandläkaren. Eller medborgarkirurgen. Eller medborgarelektrikern.

tisdag, december 04, 2007

Om opinionssiffrors olycka

Alltsedan regeringen börjat realisera sina idéer om skattesänkningar – inkomstskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten – liksom företagens vinster ökar, har stödet för alliansen sjunkit i opinionsmätningarna. Lägg därtill ett antal mer eller mindre skabrösa affärer hos ministrar och statssekreterare i orsakskedjan.
     Skillnaden var vid ett tillfälle i våras mer än tio procent till det röd-gröna blockets favör. Sifo:s augustimätning visar runt åtta procents försprång. Den senaste mätningen visar hela 18 procents skillnad till oppositionens favör.
     Detta förbryllar alliansanstrukna ledarskribenter, kolumnister och debattörer. Varför vänder sig befolkningen mot regeringens politik? Vilken är rationaliteten?

Jag går till en ledande, men okonventionell, forskare i ekonomi vid London School of Economics, Richard Layard och hans bok Happiness från 2005. Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; psykologi, neurovetenskap, sociologi och i viss mån filosofi.
     De som förbryllas över opinionssiffrorna tar för givet att varje människas lycka ökar med nettoinkomstens ökning. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige – och därmed regeringens popularitet. Det avvisar Layard bestämt. Det är nämligen inte sant.
     Tänk dig att få (eller tvingas) välja mellan följande två världar:
     I värld A är din årsinkomst 200 000 kronor och genomsnittsinkomsten är 100 000 kronor.
     I värld B är din årsinkomst 400 000 kronor och genomsnittsinkomsten är en miljon kronor.
     Vilken väljer du? Väljer du värld A, väljer du enligt majoriteten, hävdar Layard. Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har.
     I det senare fallet har det stor betydelse vilken referensgrupp vi tillämpar; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer. Men det är när vi förändrar våra jämförelser uppåt som vår lycka påverkas negativt.
     Så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer bibehåller jag min lycka, men om jag jämför mig med andra kvalifikationer med bättre löneutveckling påverkar det min lycka negativt.

Layards bok ger några förklaringar till att opinionen för alliansregeringen sjunker, trots ekonomisk tillväxt, fler människor i arbete, individers ökade nettoinkomster och skattesänkningar.
     Det visar sig att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar det sig i olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för alliansens jobblinje. Det är förkortning av arbetstid som ökar lycka.
     Studier visar att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Det är provocerande kunskap mot alliansens sänkningar av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter (som gynnar redan rika), liksom mot företags osannolika vinster (som gynnar redan rika), som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
     I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.

Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Och därmed mot idén om en platt skatt, eftersom en platt skatt ökar incitamenten att arbeta mer.
     Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. För om du arbetar mer och ökar din inkomst, gör du andra människor olyckligare.
     Den ekonomiska politikens uppgift blir därför att reducera strebern.

måndag, december 03, 2007

Ludologerna rycker fram

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071203

Jonas Linderoth (red)
Datorspelandets dynamik
Studentlitteratur

En av mina käpphästar är att när ett stort antal människor finner det rimligt att spendera en stor del av sin tid med en företeelse som verkar sakna mening, så finns det mening i den företeelsen.
     Som exempelvis datorspel. Jag har försökt. Allt från tidiga arkadspel som Tetris över simuleringsspel som Sim City och actionspel som Quake. Men spelen lyckas inte fånga mig.
     Det kan bero på att jag är för gammal; datorspel fanns inte i min barn- eller ungdom. Men det motsägs av andra i min ålder som känner euforin från datorspel.

En ny nordisk antologi, Datorspelandets dynamik av Jonas Linderoth (red), har ambitionen att placera datorspelandet på den akademiska kartan, det vill säga formulera olika kunskapsintressen för datorspel.
     Norrmannen Espen Aarseth är en av världens främsta ”ludologer”, det vill säga forskare inom genren. Ludologi är läran om spel (från latinets ”ludus” som betyder spel och ”logi” lära.) Ett skäl, menar Aarseth, till att datorspel nått akademin är att, till skillnad från många andra spel och sporter, innehåller datorspel ”ett lagrat estetiskt material” i form av ljud, ord och bild.
     Därmed blir datorspel ett estetiskt objekt, ett konstverk, liknande film, konst och litteratur, vilka är typiska studieobjekt inom humaniora.
     Antologin spänner över flera områden och ger olika infallsvinklar. Svenskan Anna Gunder analyserar spel som berättande; där litteratur står som förlagor för utformningen av datorspel. Ludisering är den exakta termen för denna överföring och Harry Potter och den vises sten är hennes exempel.
     Den väsentliga skillnaden, menar Gunder, mellan att läsa Harry Potter och att spela spelet är att läsaren läser om Harrys värld, spelaren navigerar Harry genom världen, läsaren läser utan att stöta på hinder, spelaren måste ständigt lösa problem som uppstår, läsaren gör inga val, spelaren måste fatta beslut och läsaren kan inte göra fel medan spelaren kan lyckas eller misslyckas.
     Hon framställer spelandet som aktivt och läsandet som passivt. Är det en rimlig tolkning? Tveksamt. För Gunder avgränsar bort alla kognitiva processer som uppstår under läsningen av en roman, där läsaren är kognitivt aktiv.
     Dansken Simon Egenfeld-Nielsen gör ett nedslag kring datorspel och pedagogik. Ett ilsket och ettrigt sådant. Han går snyggt och hårt åt den speltradition som kallas edutainment. Tack för det.
     Den traditionen bygger föråldrade pedagogiska modeller à la behaviorismen – betingning, stimuli och respons. Ett papegojliknande, mekaniserat lärande, där spelet inte integrerats med lärandemål, utan syftar främst till att roa. Och så, menar han, ser e-learningindustrin ut i stort.
     Författaren pläderar i stället för situerat lärande, gärna i olika samarbetsformer, där den sociala miljön (såväl den virtuella som fysiska) blir viktig. Lärarens viktigaste uppgift blir att balansera elevernas spelupplevelser med andra aktiviteter. Det är inte spelens innehåll som är primärt, utan elevernas engagemang och användning av dem i lärandet.

Antologin är en utmärkt introduktion till ett självklart akademiskt fält i tillblivelse. Självklart, därför att det har blivit en dominerande kulturform som engagerar många medborgare.
     Som varje nytt kunskapsfält brottas man med ämnestillhörighet, metodfrågor och teoretiska grunder. Endast kring själva studieobjektet verkar enighet råda: ”spel i virtuella miljöer”.
     Och som varje nytt kunskapsfält utmanas universitetens traditionella fakultets- och ämnesindelning. Är det humaniora? Informatik? Psykologi? Datalogi? Designvetenskap?
     Antologin antyder att humaniora har en viktig roll att spela.

tisdag, november 20, 2007

Om den tredje platsen

Tack vare Jenny fick jag anledning att återuppväcka tankarna om virtuella platser som samhällets tredje plats. På minabibliotek.se finns min krönika om Ray Oldenburgs idé om den tredje platsen applicerat på en webbplats som minabibliotek.se.

onsdag, oktober 31, 2007

Politiken syns i metaforerna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071031

Retorik betyder talekonst. Denna konst kan utövas med åtminstone två syften. Det ena är persuasio – att övertyga lyssnaren om sin tes. Det andra är communicare – att göra en tanke gemensam. Ofta sammanfaller dessa syften i ett tal eller en skrift.
     Det finns många knep och tricks för att lyckas. Talaren behöver uppvisa karaktär, talet bör innefatta logiska argument och talaren bör kunna beröra åhörares känslor.
     Ofta är det själva innehållet i talet – orden, termerna – som avgör om talaren lyckas göra en tanke gemensam eller övertyga lyssnaren. Ordvändningar, kontraster, anaforer, retoriska frågor, överdrifter, oxymoroner, analogier – teknikerna är många.
     Men viktigast av dem alla är möjligen metaforerna; bildspråket. Att konstruera bilder, liknelser, figurer hos åhörare eller lyssnare genererar identifikation, konkretion och en ytterligare förståelsedimension. Under förutsättning att de bilder som metaforerna refererar till är kända, förstås.

Ett tecken på att politiska debatter bränner till är när nya metaforer läggs till den politiska retoriken. Vi minns Carl Bildts metafor ”röd-grön röra” på 90-talet om samröret mellan socialdemokratin, vänstern och miljöpartiet.
     Dagens regering skapade metaforen ”arbetslinjen” för att vilja beteckna konsekvens och riktning i arbetsmarknadspolitiken. Baksidan är att den som skapar metaforen inte har makten över hur mottagaren värderar den. Är arbetslinjen industrialismens löpande band? Är det en positiv bild?
     Ett tecken på att Mona Sahlin har börjat inta oppositionsrollen på allvar skulle kunna vara i vilken utsträckning hon försöker skapa nya begrepp, nya metaforer i sin retorik. Och tecknen börjar synas.
     I partiledardebatten den 17/10 hävdade Sahlin i sitt inledningsanförande att ”Djävulen syns i detaljerna (…) Det är i prioriteringarna skiljelinjen blir tydlig”. Alla har vi en bild av djävulen, måhända inte exakt likadan, men värderingen av denna bild är gemensam: Ondska.
     I samma anförande säger Sahlin att hon avser att ”Reparera a-kassan så att människor vågar byta jobb”. Reparera – något har gått itu, trasats sönder eller upphört fungera. Bilden är tydlig för envar, liksom värderingen.
     Efter reparationen av a-kassan är det tänkbart att fastighetsskatten, skolan och familjepolitiken ska repareras. En kraftfull metafor tack vare sin enkelhet. Nu väntar vi på kontringsmetaforer från regeringens håll.
     Politiken syns i metaforerna, för att parafrasera Mona Sahlin.

tisdag, oktober 16, 2007

Facebook – kapprustning i vänskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071016

Förr lät rika, välbärgade människor måla sina självporträtt som ett slags dokument till eftervärlden. En markering av välfärd likväl som en tillbedjelse för odödlighet. Porträtten skulle ge fingervisningar om de avmålades yrken, status och ambitioner.
     I dag behöver vi inte vara rika eller välbärgade. Självporträtterandet har demokratiserats i dess olika digitala former: virtuella sociala nätverk som exempelvis Facebook, den senaste trendsajten bland de sociala nätverken.
     I en välformulerad essä i tidskriften The New Atlantis (nr 17 -07) gör historikern och tillika en av redaktörerna, Christine Rosen, några kvalificerade nedslag i denna pågående trend.
     Hon ställer den grundläggande frågan: Likt varje annan ny teknik måste vi förstå vilken typ av beteende det virtuella nätverkande uppmuntrar. Vilka konsekvenser får det virtuella nätverkandet?
     Antikens orakel i Delfi gav sina besökare rådet ”känn dig själv”. Facebook och andra virtuella nätverk ger sina besökare rådet ”visa dig själv”.

Sociologen Mark Granovetter skrev 1973 en banbrytande och ofta refererade artikel, där han hävdade styrkan hos svaga band. Relationer såsom kollegor, affärsrelationer och människor man möter tillfälligt men behåller viss kontakt med, har svagare band än familjemedlemmar och nära vänner.
     På Facebook återfinns relationer med svaga band. Ingen hävdar att den som har en lista på 300 vänner i Facebook har starka och nära band till dessa. Men det är relationer med svaga band man är ute efter.
     Vad är det för slags vänskap vi skapar på Facebook, frågar Christine Rosen. I den fysiska världen traderas normer, integritet och sociala konventioner i sociala gemenskaper.
     Men vad gör du med en ”vän” som skriver opassande kommentarer på din anslagstavla i Facebook? Vad gör du om en ”vän” publicerar en generande bild på dig på sin anslagstavla?
     Raderar ”vännen” med ett musklick? Visst, men vad hjälper det?
     Och vad betyder det om du inbjuds att vara någons vän – men avvisar inbjudan? Är det lika allvarligt som ett ”dra åt helvete” rätt i ansiktet? Eller mildare? Hur mycket mildare?
     Facebook blir ett facit till vänskapsbildande även i den fysiska världen. Det blir allt vanligare att kolla upp den man träffar på en tillställning; vilka intressen denna har, ideologiska markörer, politiska, sociala, litterära, you name it.
     Vill jag fortsätta kontakten? På Facebook finns svaret.

Detta ”vänskapande” på virtuella nätverk ska dock inte sammanblandas med det mänskliga behovet av vänskap. Det blir snarast en statusjakt, en kapprustning i att visa upp så stor vänlista som möjligt.
     Jakten är så viktig att det startas ”väntjänster” på nätet; nätverkshallickar som mot betalning ser till att du får såväl ”vänner” som meddelanden och hälsningar på din anslagstavla. Så kan även den socialt inkompetente göras till en nätverksmagnet.
     Men har han fått några vänner?

onsdag, oktober 03, 2007

Vårt behov av intighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071003

Billy Ehn och Orvar Löfgren
När ingenting särskilt händer
Symposion

För att förstå en kultur räcker det inte med att studera ett genomsnittligt urval av denna kulturs medlemmar. Minst lika viktigt är det att förstå avvikarna, dissidenterna eller originalen. Att vända blicken mot det ovanliga, dolda, frånvända och frånvarande.     
     Denna tanke utvecklas till en kulturanalys av det förbisedda i boken När ingenting särskilt händer (Symposion), av etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren vid Umeå respektive Lunds universitet.
     Det förbisedda, det formlösa, det snabbt överspelade och det händelsefattiga är i fokus för denna kulturanalys. Vad händer när inget särskilt händer? Är dessa självklara inslag i en människas liv betydelsefulla eller bara onödiga?
     För egen del brukar jag längta till dessa stunder när inget särskilt händer. Genom att läsa denna kulturanalys förstår jag bättre vad jag längtar efter. Svaret ges i slutet av denna recension.

Ehn och Löfgren delar in sin kulturanalys i fyra teman. Väntan, rutin, dagdröm och försvinnande blir uppenbara studieobjekt för frånvaro av händelser. Alla väntar vi, vissa ofta, andra sällan. På bussen, i kassakön, inför en tävling, på semestern och naturligtvis jultomten.
     Vi lär oss vänta som en del i en disciplinerande socialiseringsprocess. Dock med kulturella förtecken. Norra Europas inövade och rationella kösystem skiljer sig från det sydliga Europas friare och spontanare köande.
     Väntan har oftast negativa konnotationer. Därför ligger det djupt i marknadsekonomins idé att så snabbt som möjligt tillfredsställa konsumenternas köplust. Förutom när man tror att en uppbyggd förväntan gör att en produkt säljer mer.
     Väntan inbegriper en viss vanmakt. Den som väntar saknar kontroll över de önskade händelserna. Genom att låta andra vänta på sig, befäster man sin överordning.
     Rutin är en annan process där inget särskilt tycks hända. Rutin är allt från våra sömngångarvanor om morgnarna, där vi utan att tänka så mycket på vad vi gör, gör samma saker i samma ordning varje morgon. Eller den som står vid ett löpande band och monterar samma saker varje dag.
     Detta är både en positivt och negativt laddad företeelse. Mångas livsval görs med syfte att undvika rutin. Yrken där det händer något nytt varje dag föredras ofta framför motsatsen. Men rutin innebär också effektivitet; om samma väg körs till arbetet varje dag, reduceras behovet av ständiga beslut.

Så vad gör människor som väntar eller befinner sig i vardagsrutiner? Ehn och Löfgren svarar att de dagdrömmer, fantiserar, minns och önskar. Inte som det ultimata svaret, men som ett intressant svar att utforska.
     Den vakna drömmen är minst lika komplex som den sovande. Dagdrömmeri ses ofta som något negativt och improduktivt. Freud menade att den fantiserande människan är en olycklig, otillfredsställd människa.
     Men vad är egentligen den mentala träning som exempelvis elitidrottare ofta får hjälp med, om inte hjälp att dagdrömma; förmågan att skapa inre visualiseringar av ett kommande händelseförlopp. Och vad är politikers eller företagsledares visioner om ett bättre samhälle eller nya produkter annat än resultat av dagdrömmar?
     Träna dina fantasimuskler. De är viktigare än dina biceps.
     Vi behöver infrastrukturer för att dagdrömmeri. Väntan och rutin kan ses som övergripande infrastrukturer. På mer detaljerad nivå har i historiens backspegel schäslongen förknippats med dagdrömmeri. Promenaden med hunden är en av mina tekniker. Att köra bil skapar också förutsättningar. Liksom löpande bandet. Caféets fönsterbord.
     Den övergripande infrastrukturen för dagdrömmeri finns. Hur skapar vi förutsättningar för att kunna utnyttja den? ”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte ska bli monoton”, svarar Ehn och Löfgren.

Så vad är det jag längtar efter, när jag vill att inget särskilt ska hända? Svaret jag utkristalliserar från Ehn och Löfgrens bok är att när inget särskilt händer, ges jag utrymme att forma mitt liv. När inget särskilt händer konstrueras verkligheten mer av mig och mindre av min omgivning.
     Och omvänt, när ständigt något särskilt händer är det omgivningen och dess krav som formar min verklighet.
     Hos Sartre lyfts fantasins relation till friheten fram. Med fantasin, eller i fantasin, kan vi befria oss från omgivningens definition av verkligheten och skapa vår egen.
     Därför ökar livskvaliteten ju mindre särskilt som händer.

måndag, augusti 20, 2007

Är datorn ditt medvetande?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070820

Den kanadensiske mediefilosofen Marshall McLuhan var långt före sin tid. Redan 1964 presenterade han ett radikalt sätt att förstå och tala om teknik.
     Teknik, menar McLuhan, är en utbyggnad av människan: bilen är en utbyggnad av människokroppen, telefonen av örat och röstorganen, televisionen bygger ut både syn och hörsel och boken är en utbyggnad av medvetandet och minnet.
     Om telegrafen skrev han i Media, ett av hans huvudverk, att det är en utbyggnad av det centrala nervsystemet.
     I dag får McLuhans kroppsligt orienterade teknikförståelse oväntat understöd. Tidskriften Wired ställer frågan om en laptop – en bärbar dator – är ett bagage eller en utvidgning av medvetandet hos en resenär.
     Den frågan håller på att avgöras i amerikansk domstol.

Historien började med att en resenärs bagage slumpmässigt genomsöks på Los Angeles internationella flygplats, inklusive resenärens laptop. Där finner man pornografiska bilder som misstänks vara barnpornografi.
     I domstolen ogillar emellertid domaren i Kaliforniens domstol bevisningen. ”Elektroniska minnesenheter fungerar som en utsträckning av vårt eget minne”, menar domaren.
     ”Dessa är kapabla att lagra våra tankar, allt från de vimsigaste till de mest djupsinniga. Därför måste statens intrång i medvetandet förtjäna en noggrannare prövning utifrån det fjärde tillägget i konstitutionen än intrång som är fysiska till sin natur”, fortsätter domaren.
     Om dessa formuleringar skulle bli vägledande, kommer det i USA att krävas betydande grad av misstanke om brott för att få undersöka en bärbar dator. Liksom alla artefakter av datorkaraktär; bärbara mp3-spelare, mobiltelefoner, elektroniska kalendrar och dylikt.
     Denna domares tilltag gillas inte av USA:s regering som överklagar den kaliforniske domarens beslut. Justitiedepartementet menar att inget skiljer en dator från andra artefakter som omsluter personliga ägodelar, som exempelvis resväskor.
     Huvudargumentet stavas naturligtvis terrorism. Om det blir svårare för polis och tull vid flygplatser att genomsöka datorer, kommer terrorister, smugglare och andra kriminella att kunna dölja viktiga bevis i datorer de reser med.

Allt fler människor, såväl affärsresenärer som turister, tar med sig sina datorer på resor. Där finns allt från företagshemligheter till privat brevväxling, kanske privata bilder, filmer, forskningsresultat, opublicerade artiklar och bokmanus – vad vet jag.
     Det är lätt att sympatisera med den kaliforniske domarens tydliga ståndpunkt; ur integritetssynpunkt är det skillnad mellan att ens väska genomsöks och att innehållet i ens dator ska kunna kopieras för analys, utan brottsmisstanke.
     Men den McLuhanska frågan blir: Är genomsökning av din dator att jämställas med bagagekontroll eller kroppsvisitation?

onsdag, augusti 15, 2007

Simpsons som humoristisk ekvation

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070815

När nu upphovsmännen bakom den fenomenala satiren The Simpsons bestämmer sig att pröva även långfilmsformatet, uppmärksammas filmen The Simpsons Movie överallt. Även i de mer oväntade sammanhangen.
     Tidskriften Nature torde rankas som en av de främsta och förnämsta vetenskapliga tidskrifterna. I julinumret publicerar de en intervju med Al Jean, producent och manusförfattare. Dessutom listar Natures redaktion deras tio favoritmoment med vetenskapligt anslag bland seriens 400 avsnitt.
     Att det finns en och annan referens till vetenskap har att göra med att flera i staben av manusförfattare har en akademisk bakgrund i naturvetenskap och matematik. Al Jean själv har en examen från Harvard i matematik och tänker på humor på samma sätt som matematik:
     ”Att skriva komedi betraktar jag på samma sätt som matematik; det är som att skapa bevis, där du försöker finna den perfekta poängen i en situation och när du lyckas får du en känsla av elegans.”

I Simpsons driver man med vetenskapsmän och våra fördomar om dem, liksom med allmänhetens ofta vaga uppfattning om vetenskapliga sanningar. Som när Homer blir förbannad på Lisas envetna byggande av en evighetsmaskin:
     ”Lisa, i detta hus lyder vi termodynamikens lagar”.
     Manusförfattarna verkar ta återkommande ställning i ett avseende: mot olika former av kreationism.
     I ett avsnitt fäller Springfields domare en dom om närmandeförbud: ”Religionen får för all framtid inte komma närmare vetenskapen än 500 meter”.
     I ett annat avsnitt försöker Simpsons närmast sjukligt religiöse granne Flanders påverka skolans rektor Skinner att införa kreationism på skolschemat.
     Att rektorn heter Skinner är i sig är en kul referens till inlärningspsykologen med samma namn, som främst är (ö)känd för sin ytterst mekaniska syn på inlärning och människor.
     Flanders: ”Vi vill att ni lär ut alternativa teorier till den darwinistiska evolutionsteorin”. Här utgår naturligtvis Flanders från att alla ska förstå att han avser Bibelns skapelseberättelse, men Skinner svarar: ”Menar du den Lamarckianska evolutionsteorin?”
     Det är kul, eftersom Lamarck inte alls var någon mörk kreationist, utan en seriös föregångare till Darwin, vars teori delvis kom att motsägas och framförallt kompletteras av Darwins evolutionsteori.

Att Simpsons innehar en stark position som satirserie märks inte minst av den avslutande frågan i Nature’s intervju med Al Jean:
     ”Vad måste Nature göra för att bli omnämnda i The Simpsons?”
     Vägra lyda termodynamikens lagar, månne?

tisdag, augusti 14, 2007

Rädsla i ett flytande samhälle

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070814

Zygmunt Bauman
Flytande rädsla
Daidalos

Den polskfödde, brittiske sociologen Zygmunt Bauaman, är produktiv som få. Han är den som under de senaste decennierna intensivast studerat moderniteten i det moderna samhället.
     Under 90-talet använde han postmodernitet som ett framträdande analytiskt begrepp. Men i takt med att begreppet fått en alltmer negativ klang, i stället för den radikalitet det en gång stod för, uppfattar Bauman att det numera är oanvändbart.
     Under 2000-talet har Bauman i stället utvecklat metaforen ”flytande” i sin analys av det moderna samhället i ett antal böcker. I boken Liquid Modernity, flytande modernitet, menar Bauman att vi fortfarande befinner oss i en modern tid, men där allt mer är avreglerat, allt mer privatiserat, där allt mer flyter i en värld av kommersiella, konkurrerande aktörer.
     Världen blir en allt mer osäker plats för individen. Ett flytande liv, menar han i boken Liquid Life, kännetecknas av att människan inte längre kan göra några förutsägelser om sin framtid. Förmågor i dag kan vara oförmågor i morgon. Kompetens är dagsfärsk. Gjorda erfarenheter räknas inte nästa vecka.
     Det flytande livet i ett flytande samhälle är ett liv i ständig rörelse, i konstant gungning och osäkerhet.
     Metaforen smyger sig också in i våra privata relationer. I boken Liquid Love visar Bauman hur våra kärleksförhållanden besmittas av den ständiga rörelsen. Den flytande kärleken innebär relationer utan förpliktelser, utan löften, lätta att bryta upp från eftersom inga bindningar finns.
      Till sist tar Bauman metaforen till vårt psykologiska inre. I sin nya bok Flytande rädsla (Daidalos) exponerar han de rädslor som uppstår i ett flytande samhälle som allt mer saknar grundelementen i ett civiliserat liv – organisering, rutinmässighet och förutsägbarhet.
     Rädsla, osäkerhet och farhågor är det som återstår när faror inte kan förutses, kalkyleras – eller ens uppfattas.
     I den förmoderna världen var naturen den stora faran. Bauman avänder jordbävningen i Lissabon som exempel. Det var efter denna katastrof vi inträdde i den moderna eran. ”Konsternas hemlighet är att korrigera naturen”, som Voltaire uttryckte inträdet i moderniteten.
     Att bemästra naturen för att minimera rädslan för densamma, blev målet. Rädslan för naturen uttrycker den ohyggligaste av rädslor – fasan över vår hjälplöshet. Med moderniteten skulle vi utträda ur vår självförvållade hjälplöshet, för att apostrofera Kant.
     Men vi har enbart lyckats ersätta den förmoderna rädslan med den moderna – det vill säga rädslan för oss själva. Den moderna rädslan manifesteras av Auschwitz, den mänskliga ondskans starkaste symbol. Men vi kan lika väl använda mindre katastrofala exempel.
     Bauman landar i en analys av globaliseringens terror i frågan om det överhuvudtaget är möjligt att upprätthålla distinktionen mellan att döda en människa som en intentionell handling begången av en individ – och att döda som en konsekvens av rika människors intresse i sin egen välfärd medan andra dör av svält.
     Det är en riktigt jobbig fråga som vi aldrig lyckas angripa på ett vettigt sätt, eftersom vi saknar – eller rättare: väljer att sakna – en global politik.        
     Mot den moderna rädslan – rädslan för oss själva – har vi inget motmedel. I en flytande tillvaro försöker vi, likt den berusade mannen som söker sina nycklar under gatlyktans sken (där det är upplyst) trots att han tappade dem i den mörka gränden, minimera risken för de faror som är enklast att lokalisera.
     Därmed lyckas vi enbart fokusera symptom, eller substitut, för de verkliga farorna.
     Bauman är irriterande träffsäker i sin stora analys av nutiden. Han sparkar från vänster och träffar ständigt individualismen på smalbenen.
     Frånvaron av solidaritet, av en självklar uppfattning om människors ömsesidiga beroende, är den flytande rädslans främsta orsak.
     Däri ligger också en utväg.

fredag, augusti 03, 2007

Det avskyvärda flytet

I serien Händelser vid vatten Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070803

Mitt förhållande till vatten är ambivalent. Jag har alltid bott och vistats i vattnets närhet; havet, älven, sjön, tjärnen, ån. Jag skulle ha omåttligt svårt att bo på en plats långt från vatten. Det är en självinsikt som växt sig starkare.
     Det betyder dock inte att jag tycker om att vistas på vatten. Kanske inte så mycket en rädsla, som en förbehållsamhet, en genuin ovilja. Att sitta på en gungande koloss till färja är närmast ett straff. Att ge mig ut på en seglats finns inte ens i min föreställningsvärld.
     Jag tycker inte om att flyta eller när det flyter. Frågan är om jag ens tycker om att ha flyt. Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi myntade begreppet flow för ett sinnestillstånd där en människa totalt uppgår i ett handlande, uppgår i total koncentration, tappar tid och rum, blir ett med uppgiften.
     Ett flytande sinnestillstånd lockar inte.
     Liknande inställning har jag när det gäller samhällsgemenskapen. Olika flytande metaforer har använts för att kritiskt analysera samhällsutvecklingen.
     Marx var tidigt ute med att påvisa det fastas upplösning och ett flytande samhälle: ”Allt fast och beständigt förflyktigas…”
     En bortglömd systemteoretiker i marginalen, Geoffrey Vickers, ägnar boken Freedom in a Rocking Boat från 1970 till att analysera samhällets behov av reglering för att människorna ska kunna vara fria.
     För hur fria kan vi vara i en gungande, skvalpande båt mitt på havet?
     Denna båt, antyder Vickers, är ett samhälle som saknar stabilitet. Båten är tillika den fälla vi är fångade i. En fälla är en fälla endast för individer som inte kan lösa fällans problem. Om vi inte kan lösa de ständigt uppkommande problemen ett samhälle i ständig rörelse skapar, har samhället blivit en fälla.
     ”Människan har skapat en värld hon inte klarar av att leva i”, skriver han. Dagens klimatdebattörer skulle läsa Vickers.
     Under 2000-talet har sociologen Zygmunt Bauman plockat upp stafettpinnen och använder metaforen ”flytande” i sin analys av det moderna samhället i ett antal böcker.
     Bauman har i boken Liquid Modernity myntat begreppet flytande modernitet i stället för det uttjatade begreppet postmodernitet. Vi befinner oss, menar Bauman, fortfarande i en modern tid, men där allt mer är avreglerat, allt mer privatiserat, där allt mer flyter i en värld av kommersiella, konkurrerande aktörer.
     Världen blir en allt mer osäker plats för individen. Ett flytande liv, menar han i boken Liquid Life, kännetecknas av att människan inte längre kan göra några förutsägelser om sin framtid. Förmågor i dag kan vara oförmågor i morgon. Kompetens är dagsfärsk. Gjorda erfarenheter räknas inte nästa vecka.
     Det flytande livet i ett flytande samhälle är ett liv i ständig rörelse, i konstant gungning och osäkerhet.
     Metaforen smyger sig också in i våra privata relationer. I boken Liquid Love visar Bauman hur våra kärleksförhållanden besmittas av den ständiga rörelsen. Den flytande kärleken innebär relationer utan förpliktelser, utan löften, lätta att bryta upp från eftersom inga bindningar finns.
      Till sist tar Bauman metaforen till vårt psykologiska inre. I Liquid Fear exponerar han de rädslor som uppstår i ett flytande samhälle som allt mer saknar grundelementen i ett civiliserat liv – organisering, rutinmässighet och förutsägbarhet.
     Rädsla, osäkerhet och farhågor är det som återstår när faror inte kan förutses, kalkyleras – eller ens uppfattas. När vi inte ens kan se de fällor vi skapar.
     Många människor älskar när det flyter. När det gungar. När det rör på sig. Annars skulle inte samhällsutvecklingen se ut som den gör.
     Inte jag. Jag tycker inte om när vatten sköljer över samhället och tvingar oss flyta. Att tvingas flyta är frihetens motsats. Låt oss som dväljs i metaforernas värld lära oss från den konkreta världen; Katrina, tsunamin.
     Att skapa system som stabiliserar det flytande samhället, såväl i metaforikens som i fysikens värld, är utmaningen för 2000-talet.

torsdag, juni 28, 2007

När nischen blir hitten

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070628

Chris Anderson
Long Tail
Bonnier Fakta

Jag växte upp i Ö-vik. Tre biografer, två tevekanaler, någon Tjechovföreställning per år, en musikaffär som sålde topplistemusik och en hygglig bokhandel. Det som räddade situationen var biblioteket. En rätt vanlig småstad på sjuttiotalet.
     Så flyttade jag till Umeå. Större filmutbud, en filmfestival, frodig teaterverksamhet, opera, såväl konventionellt som radikalt musikliv, flera boklådor och ett universitetsbibliotek. Mina särintressen fick näring.
     Så flyttade jag ut på nätet. Till nischernas paradis. Det går inte att räkna upp hur kulturutbudet växte, såväl med kvantitativa som kvalitativa mått. När den digitala transformationen når olika områden, förändras de radikalt.
     En sådan förändring beskriver redaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson, i den nyligen översatta boken Long Tail (Bonnier Fakta). När kulturella uttrycksformer digitaliseras, som musik och film, eller säljs via nätet, som exempelvis litteratur, myntar Anderson termen den långa svansen för att beskriva det som sker.
     Innebörden av den nya ekonomin beskrevs 1999 på ett ytterst klargörande sätt av Kevin Kelly i boken Den nya ekonomin. För Kelly var nätverket centralt för den nya ekonomin. I Long Tail är överflöd centralt.
     Boken är stark i pedagogiken och retoriken. Den långa svansen är den intressantaste teorin om företeelser på Internet sedan nätverket. Den vidgar vår förståelse för nätet – och om oss själva.
     Den långa svansen är ett perfekt begrepp; en metafor, inte ny, men omedelbar. Om ekonomi handlar om att hantera knapphet, handlar den långa svansen om hur överflöd bör hanteras.
     En klassisk 80/20-regel är att 20 procent av de mest sålda produkterna genererar 80 procent av ett företags vinst. Problemet är att utkristallisera vilka dessa produkter är – det vill säga storsäljarna, hittarna – och marknadsföra dem hårt.
     Den långa svansen visar att denna regel är obsolet. Svansen består av alla de produkter som aldrig blir storsäljare, aldrig når topplistor. Med en hårddisk som lager i stället för en butikshylla och Internet som distributionskanal i stället för långtradare och varukorgar, kan plötsligt alla produkter ges samma exponering.
     I branscher med många olika produkter, som musik, film och litteratur, syns den långa svansen tydligast. Om en stor skivaffär kan hålla 10 000 olika cd-skivor i lager, kan iTunes eller annan säljare av digital musik lagerhålla – all musik. I princip. Kostnaden för lagerhållning och distribution närmar sig noll. Därmed öppnar sig en marknad för nischer.
     Anderson har tittat på försäljningsstatistik på en musikhandel på nätet. Till och med de låtar som ligger på plats 900 000 i försäljningsstatistiken säljer. Inte mycket, men det säljer. Här, längst ut i svansen, finns nischerna: gammalt material, b-spår, remixer, covers.
     När Anderson tittar på Amazons bokförsäljning står de titlar som inte tillhör de 100 000 populäraste för 25 procent av Amazons omsättning. Det är den långa svansens ekonomi.
     Långa svansar växer alltså fram genom att mängden produkter ökar, men även genom att distributionsverktygen demokratiseras. Datorn är bästa exemplet. Svansarnas framväxt förutsätter dessutom intrikata sätt att hitta nischprodukterna.
     Det görs genom söksystem, rekommendationer, mun mot mun, recensioner och – folksonomier. Taxonomier är vetenskapliga eller expertbaserade klassificeringar. Folksonomier är de kategoriseringar i efterhand som bygger på vad folk tycker är meningsfullt. Amazon visar att folksonomier är viktigare än taxonomier genom att visa kundernas kategoriseringar före Amazons egna.
     Att ständigt skapa nya så kallade aggregatorer, program som hjälper nischkonsumenten att hitta sin nischprodukt, är den långa svansens flaskhals. Förmågan att uppmärksamma produkter är den nya ekonomins knapphet.
     Skillnaden mellan ny och traditionell ekonomi handlar främst om vad som är en knapp resurs.
     Jag klassificerar Long Tail som ekonomisk litteratur. Dock kan den, och bör den, delvis läsas som en bok om en omvandling av förutsättningarna för kulturproduktion och -distribution. Men som sådan finns några anmärkningar att göra.   
     Anderson tittar enbart på betalsajter. Mycket musik, film och litteratur både produceras och distribueras utanför de kommersiella kanalerna. Ta bara torrentaggregatorer som Pirate Bay. Det är nischernas paradis i betydligt högre utsträckning än iTunes.
     Om man betraktar den långa svansen som kulturdistribution och inte, som Anderson gör, som betalning för kulturdistribution, har andra fildelningssajter än de kommersiella en ännu längre och tjockare svans.
     Som analys av en kulturell utveckling – och inte enbart en ekonomisk utveckling – hade Anderson vunnit mycket på att särskilja kulturyttringar från kommersiella produkter. Han gör ingen sådan åtskillnad, utan likställer köksgeråd och musik.
     Att nätets nya distributionsvillkor gör att vi kan välja mellan 60 olika färger på en köksmaskin är närmast betydelselöst.
     Betydelsefullt är att vi plötsligt får enkel tillgång till miljontals låtar, böcker och filmer.
     För såväl individ som samhälle.    

torsdag, juni 14, 2007

Partipiskan viner

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070614

I dag beslutar riksdagen om den så kallade FRA-lagen, den lag som ska tillåta Försvarets Radioanstalt att avlyssna all telekommunikation i Sverige. FRA har redan beställt en superdator som blir en av världens absolut kraftfullaste.
     Allianspartierna är för lagen, naturligtvis. Men hur är det med den enskilde riksdagsledamoten som mår illa över att det öppna samhället stängs ytterligare? Vars pesonliga moral påbjuder att rösta nej? Som inte vill bidra till terrorns och kriminalitetens seger över det öppna samhället?
     På centerpartisten Fredrick Federleys öppenhjärtiga blogg får vi veta.
     Han kommer nämligen mot sin djupa övertygelse att rösta ja till FRA-lagen i dag. Centerns riksdagsgrupp gjorde klart för honom att det inte är okej att rösta enligt något annat än partipiskan.
     ”Frågan jag får ställa mig är alltså inte vad jag tycker om förslaget utan om jag vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren”, skriver han och antyder vad som händer om moralen får råda.
     Självfallet kan han rösta moraliskt, men då blir han persona non grata inom centern.
     ”Att tvingas rösta mot sin vilja och sin fullkomliga övertygelse för att man annars kommer att anklagas för illojalitet är en ingen rolig övning”, skriver han och menar att detta är den värsta dagen i hans politiska liv.
     Om vi fortfarande inte vet varför människor inte vill engagera sig partipolitiskt, utan väljer andra former för politik – enfrågeorganisationer, gatans parlament, black bloc – så står svaret i Federleys blogg.
     Endast en masochist kan njuta av partipiskan mot sin krökta rygg.

----------------------
Uppdatering: Federley har ändrat sig.

måndag, juni 11, 2007

Postmodernism - och forskningsfusket i Umeå

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070611

Som så ofta läser jag tidskriften Axess med behållning. Med dess specialiserade fokus på samhällsvetenskap och humaniora är den något av ett unikum i Sverige.
     Behållning betyder naturligtvis inte att den ständigt bekräftar mina kunskaper och fördomar. I den lätt värdekonservativa tradition den verkar kan naturligtvis dess vilja att bevara irritera.
     I det senaste numret (nr 5 -07) går man till strids mot postmodernismen inom vetenskapen. Som stridsvagnar har man inkallat några essäister med rätten att döda.
     Ensidigt blir det. Gemensamt för alla tre essäerna är att det postmoderna tankegodset kvalificeras endast nödtorftigt, trots att det dräller av termer som relativism, konstruktivism, poststrukturalism med mera.
     Med elimineringen som uppdrag letar essäförfattarna naturligtvis upp dödliga vapen. Heideggers samröre med nazismen och nazismens dyrkande av Nietzsche. Demokratikritik hos Derrida, Foucault och Deleuze & Guattari. Latours och konstruktivismens ifrågasättande av en objektiv verklighet.
     Märkligast blir det när en docent i sociologi inleder sin essä med att tillskriva sig okunskap om såväl filosofi som kunskapsteori, för att sedan banka in nödvändigheten av en positivistisk (nåja, en lightversion) samhällsvetenskap.
     Utan positivism dör samhällsvetenskapen, är budskapet.
     Det faller inte någon av essäförfattarna att på ett fritt och öppet sätt diskutera och värdera kritiken mot det moderna projektet. Så går det naturligtvis när man hyrs in som legosoldat i stället för att verka som en fri och öppen intellektuell.
     Därför blir det ironiskt (vilket är en postmodern metod) när en utmärkt artikel i samma nummer, av Alexandra Waluszewski vid Centrum för Teknik- och vetenskapsstudier i Uppsala, påvisar kontextens betydelse för det omtalade forskningsfusket vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå.
     Att hävda kontextens betydelse för kunskapsproduktion är också det en postmodern kritik mot positivismens objektiva, kontextbefriade kunskapsideal.
     Här visar Waluszewski hur kontexten kan påverka forskningsresultat vid en excellent forskningsmiljö som Umeå Plant Science Center. För att bibehålla excellensen tenderar sådana miljöer att driva fram forskning som levererar enkla lösningar på problem, liksom resultat som enkelt kan omsättas till patent och kommersiella lösningar.
     Såväl forskningsfinansiering som forskningsresultat motiveras av dess ekonomiska avkastning.
     I en sådan kontext, menar Waluszewski, finns det ”all anledning att lyfta blicken och rikta uppmärksamheten mot vilken sorts mentalitet som drivs fram bland forskarna när kraven på att presentera forskningsresultat som skapar snabba mediala genomslag och tydligt avläsbara ekonomiska resultat ökar”.
     Utan den vetenskapskritik som postmodernismen i decennier har framfört är det osäkert om kritik mot forskningens kommersiella kontext kunnat formuleras – eller publiceras.
     Positivismen hade avfärdat det som metafysiskt nonsens.

lördag, juni 02, 2007

Mörkmänniskor marscherar igen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070602

Ett mörkt, kristet, medeltida tankearv presenterades på DN Debatt i går (1/6) av åtta ytterst värdekonservativa riksdagsledamöter, några nuvarande, några före detta.
     När inte ens någon gud kan bistå med argument för deras homofobi, tar de naturen till hjälp. Äktenskapet, menar de, är en biologisk institution, med reproduktion som främsta mål. Därför avvisar de en utredning som föreslår att äktenskap bör vara könsneutrala.
     Argumentet är befängt, av flera skäl. Äktenskapet är en social och kulturell – inte biologisk – konstruktion som har förändrats med tiden och som alltid kommer att kunna förändras.
     Att äktenskapets primära mål är reproduktion är rent nys om vi tittar oss omkring i samhället. Det går alldeles utmärkt att föröka sig utanför äktenskapet. Det går alldeles utmärkt att vara gift utan barn.
     Fokuset på reproduktion ingår dock i den klassiska bannbullan från Rom, som bidrar till att förbjuda såväl preventivmedel som abort.
     I ett sekulariserat samhälle som Sverige är emellertid inte äktenskapet primärt en religiös företeelse, utan bärs upp av juridik och kärlek. Statens uppgift visavi äktenskapet är att tillse att dess konstruktion möjliggör den juridiska hanteringen av exempelvis arvsfrågor, ansvar mellan parterna och rättigheter hos eventuella barn.
     Eftersom denna juridiska hantering kan utföras oberoende av kön, ska naturligtvis äktenskapslagen vara könsneutral. Kärleken har alltid varit könsneutral.
     Att äktenskap ibland ingås som en religiös ritual ska i ett sekulärt samhälle inte påverka statens reglering av äktenskapet.
     På samma sätt ska inte staten lägga sig i om vissa religiösa samfund och sekter väljer att demonstrera sin homofobi öppet genom att vägra viga homosexuella. Bög- och flataskräck är inte olagligare än torgskräck.
     Men mycket märkligare.

tisdag, maj 29, 2007

Är du pausad, lille vän?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070529

Vi har alla våra husgudar – skönlitterära, vetenskapliga, journalistiska, filmistiska, you name it. Min är en gudinna. Den amerikanska professorn i psykologi vid MIT, Sherry Turkle, är sparsam med sina skrifter. Men när hon skriver, läser jag.
     Även om hon alltid har haft en teknikkritisk ådra i sina tidigare verk, verkar den accentueras med tiden. I tidskriften MIT Tech Talk (6/12 -06) uttrycker hon en stark rädsla inför utvecklingen av så kallade Sociable Robots.
     Det är i sin enklaste form Tamagotchis och Furbys – små datorstyrda djur för barn. I något mer avancerad form små dockor som kan följa dina ögonrörelser, respondera till din röst och till beröring från dig.
     Det triggar, menar Turkle, darwinistiska responser hos oss. Vi blir tvungna att reagera på objekt som följer och responderar på våra rörelser. Dessa robotar dyker numera upp på såväl dagis som äldreboenden i USA, i ett slags omvårdnande syfte.
     I stället för att vi tar hand om datorerna, tar datorerna hand om oss. Det skrämmer Sherry Turkle.

I en lysande essä i tidskriften Forbes (7/5 -07) utvecklar Turkle en annan kritisk analys: Tack vare teknikutvecklingen har vi människor aldrig varit mer sammankopplade – eller mer alienerade.
     I denna vår teknikentusiastiska tid, när allt som går att göra görs, där lyckan är en ny funktion på mobilen eller i datorn, ser hon ett antal problem som stör henne djupt i själen.
     Turkle har länge studerad hur människor skapar ett andra jag på nätet. Nu ser hon ett nytt tillstånd för jaget. Jaget är i mobilen, på nätet, på chatten, på bloggen – ett ständigt kommunikativt jag. Vi blir ett med våra tekniska prylar. Det blir allt svårare att separera ett ”jag” från tekniken.
     Ett annat problem formulerar hon som en motsägelse. Trots att vi vet att världen blir allt mer komplex, skapar vi en kommunikationskultur som reducerar vår möjlighet att sätta oss, luta oss tillbaka och tänka. Efter. Kontemplerande. Självreflekterande. I stället tvingar vår kommunikativa kultur oss att alltid vara tillgängliga, blixtsnabbt svara på mejl, på varje mobilsignal, varje sms-pip.
     Ett ytterligare problem är att vi utvecklar en normalitet av att alltid vara publika, observerade. Vi presenterar oss på olika webbsidor, olika forum med en varierande mängd uppgifter om oss själva inför en enorm mängd människor. Särskilt den yngre generationen på sajter som MySpace, Lunarstorm och Apberget.
     Den generationen kommer inte att vara särskilt bekymrad när myndigheter och företag utökar sin övervakning. Personlig integritet?
     Äh, larv.

Sherry Turkles bekymmer är hur vi prioriterar tekniken framför vår sociala omgivning. Elever sms:ar och mejlar under lektioner. Vi pratar i mobilen i mataffären. Mejlar under möten på jobbet. Har mp3-filer i öronen under promenaden.
     Att bli ”pausad” är det tydligaste tecknet. Det blir du när du pratar med en vän eller kollega som avbryter samtalet för att ta ett mobilsamtal eller läsa ett sms.
     När den teknikens socialitet betyder mer än du.

måndag, maj 28, 2007

Omoralens ansikte

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070526

Att spruta vatten i ansiktet via mikrofonen under en ”intervju”, likt den som Fredrik Reinfeldt råkade ut för, är djupt omoraliskt. Zygmunt Bauman, sociologen, har formulerat ansiktets betydelse för moralen.
     Den Andre – medmänniskan, ens nästa – är i relationen till mig grunden för min moral. Att vara moralisk är att ta ansvar för den Andre, redan innan den Andre har uttalat något behov.
     Men den Andre har ingen makt över mig. Jag avgör ensam ansvaret.
     Jag finns alltså till för den Andre. Det är ett obegränsat ansvar. Den Andre är dock inte personen – utan ansiktet.
     En person; härlett från begreppet persona som betyder mask, den mask som bärs för att beteckna en roll.
     Ansiktet; en auktoritet. ”Ansiktet är inget våld. Det är en auktoritet. Auktoritet är ofta utan våld”, skriver Bauman.
     Denna Baumanska moraliska hållning är som en smekning på den Andres kind.
     Därför är våld mot ansiktet det mest omoraliska bland handlingar, eftersom det är smekningens diametrala motsats.
     Det spelar ingen roll om det är en örfil, en tårta eller en deciliter vatten.
     Våld mot ansiktet är våld mot den mänskliga moralen.

fredag, april 27, 2007

Göran Persson - patriark eller synsk?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070427

I efterdyningarna av folkpartiledaren Lars Leijonborgs deklarerade avgång som partiledare, är det intressant att ta del av den replikväxling som skedde under riksdagsdebatten den 17 januari i år.
     Det var det som kom att bli Göran Perssons sista debatt i riksdagen, vilket innebar att debatten inte enbart handlade om sakfrågor, utan även om hyllningar och vänliga tillmälen till Göran Persson under hans tid som statsminister och riksdagsledamot.
     Någonstans mitt i debatten äger följande replikväxling rum mellan med Leijonborg och Persson (ordagrant citerad, men nedstruken).
    
Anförande 52 (Leijonborg): Om det skulle vara så att det här är den sista debatt vi har tillsammans här i kammaren vill också jag uttrycka ett tack till Göran Persson för en mångårig insats i svenskt samhällsliv. Vi har haft många intensiva debatter tillsammans. Jag håller med Göran Persson om att debatten är politikens livsluft. Det är inte alltid så att jag har
uppskattat Göran Perssons val av argument, statistik och vad det nu har handlat om. Men vi har företrätt olika ideologier och olika partier, och det är en nödvändighet att den debatten förs i demokratier.
     Anförande 53 (Persson): Herr talman! Tack för dina varma ord, Lars Leijonborg. Hav tröst. Jag tänker inte dra mig tillbaka från samhällsdebatt och samhällsaktivitet. Var fullständigt klar över det. Jag sade att jag vis av nyligen inträffad händelse drog slutsatsen att det nog vore oklokt att gamla statsministrar kom tillbaka i en regering. Det tänker jag stå för. Lars Leijonborg är ju i samma ålder som jag. Vem vet, kanske väntar frihetens timme också snart för honom. I så fall kommer jag på avtackningen; det kan jag försäkra.
     Anförande 54 (Leijonborg): När det gäller jämförelsen mellan oss har vi i och för sig samma födelseår, men det är en viss skillnad mellan att tillhöra ett regeringsalternativ som har förlorat makten och ett regeringsalternativ som just har vunnit makten. Jag har inga planer på att avgå.
     Anförande 55 (Persson): Lars Leijonborg ska inte vara alltför kategorisk om sin egen framtid. Det blir så smärtsamt när partistämman samlas. Var lite försiktig. Tack ändå för alla dessa år.

Två alternativa tolkningar inställer sig. Var det Göran Persson som här initierade tanken i fp-leden på att Lars Leijonborg borde ställa sin plats som partiledare till förfogande på kommande partistämma? Var det denna debatt som influerade partidistrikten att formulera misstroende?
     Denna tolkning är koherent med föreställningen om patriarken Persson, som inte enbart styr s-märkta angelägenheter med järnhand, utan även andra partiers angelägenheter.
     Eller är Göran Persson bara synsk?

måndag, april 23, 2007

Inte så illa som det sägs

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070423

Den stora undersökning av studenters upplevelser, förutsättningar och relationer till högre utbildning som Högskoleverket gör vart femte år, Studentspegeln, har uppmärksammats på en enda punkt: hur mycket tid lägger studenter på sina studier?
     Denna fråga är tillika den Högskoleverket självt i debattartiklar och pressmeddelanden vill göra till huvudsak – och huvudproblem. Universitetet fungerar inte optimalt, hävdar man, eftersom inte alla studenter uppger att de studerar på heltid.
     Genom att inte ta del av den digra undersökningens många andra frågor, gör sig media till maktens megafoner. Man upprepar maktens mantra.
     Som gammal universitetslärare får jag snarast en mängd positiva signaler om universitetsutbildning via Studentspegeln. Låt mig presentera några positiva axplock.

Hela 95 procent av Sveriges studenter studerar för att de är intresserade av den utbildning de går. Inte av arbetslöshetsskäl. Inte för att de måste. Utan för att de vill.
     Endast 18 procent anser att studierna ställer för låga krav på studenten. Med tanke på studenters varierande förkunskaper är det en synnerligen positiv siffra.
     En majoritet av studenterna föredrar färre betygssteg framför fler, vilket tyder på insikter om de negativa konsekvenserna av en flergradig betygsskala.
     76 procent av studenterna upplever att de blir mer allmänbildade under studierna. Det är en positiv siffra i tider när utbildningar tenderar att öka specialiseringen och universitetet blir en yrkesskola.
     Med tanke på denna tendens är det också positivt när 78 procent menar att de blivit bättre på att tänka kritiskt och analytiskt.
     Det gläder att 79 procent av studenterna tycker att utbildningen bidrar till att de aktivt måste söka kunskap. Universiteten lyckas hålla undan för korvstoppningsundervisningen.
     När 77 procent menar att utbildningen förbättrar deras förmåga att samarbeta med andra, visar det att andra pedagogiska metoder än föreläsningsmonologer tillämpas.
     Hela 92 procent hävdar att deras förkunskaper är tillfyllest för den utbildning de valt, vilket ställer frågor om lärares vanliga klagan på studenters bristande förkunskaper.
     Det är också positivt att 67 procent anger att de uppfattar sina examinationer som en del av undervisningen och inte enbart som en kontrollfunktion – även om det vore önskvärt att andelen ökar.
     Att 35 procent upplever att de i utbildningen memorerar fakta för att ordagrant återge dem är emellertid dubbeltydigt. Det är positivt att siffran inte är högre. Det vore negativt om den är för låg.

Visst finns det smolk också i min glädjebägare när jag läser statistiken från Studentspegeln. Några exempel är att studenter upplever låg återkoppling på studierna från lärarna, att studenter fortfarande tenderar att studera via gamla tentor och att alltför få upplever en utveckling i skriftlig och muntlig kommunikation.
     Men den negativa bild som Högskoleverket meddelar, och som media lydigt kopierar, bör nyanseras.
     Det är inte alls så illa.

måndag, april 16, 2007

Alla dessa speglar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070416

Till speglar har människan genom historien haft en ambivalent inställning. Å ena sidan har spegeln accepterats som en sant avbildande teknik genom dess reflekterande förmåga.
     Å andra sidan har spegeln samtidigt beskyllts för att visa allt omvänt, att skapa osanna simuleringar, att skapa fantastiska eller overkliga former genom olika typer av spegelkombinationer och därigenom bidra till osanning och bedrägeri.
     Dessa två sidor – verklig/illusorisk, fysisk/metaforisk, utsida/insida, under/över, synlig/osynlig, sann/falsk – har genom århundraden gjort spegeln till en kraftfull artefakt inom många områden.
    Spegeln är tillika virtualitetens förfader. Inträder man det virtuella får man räkna med spegeln, på ett eller annat sätt.

På nittiotalet användes spegeln i studier av människors liv på nätet. Med spegeln som metaforiskt verktyg gjorde exempelvis Sherry Turkle analyser av människors olika personligheter, hur de uttryckte olika persona på nätet och vilken betydelse det fick.
     När nu Carl Bildt med ett omgivningens buller inträtt bloggosfären med sin blogg Alla dessa dagar, har han under de senaste veckorna väldigt konkret fått känna på virtualitetens spegel.
     Raljant och kritiskt till Bildts utstrålning – den som ofta uppfattas som överlägsen och arrogant – gör bloggen med det långa namnet Carl Bildt som klippan i okunskapens malström fejkande uttalanden i Bildts namn.
     Valspråket för denna spegel-Bildt är ”Ditt vetande är värdelöst om inte andra vet att du vet” som formulerades av den romerska skalden, satirikern och stoikern Persius.
     Den andra spegeln heter detsamma som Bildts egen blogg och har samma utseende. Den drivs av två socialdemokratiska studerande och vill med bloggen bedriva politisk kritik i den politiska satirens form.
     Bland annat skriver bloggen i Bildts namn att den diplomatiska insatsen för frigivandet av journalisten Dawit Isaak i Eritrea beror på etnicitet. En rågblond svensk journalist hade inte suttit fängslad 2 000 dagar med så litet stöd från hemlandet.

Såväl debatten kring det lämpliga i att en utrikesminister bloggar, som alla dessa speglar i bloggosfären, får mig att tänka på den magiska teatern i Stäppvargen av Herman Hesse, med dess virrvarr av speglar i vindlande utrymmen.
     ”Endast för förryckta. Inträde kostar besökarens förstånd. Icke för vem som helst.” Så marknadsfördes denna magiska teater.
     Oemotståndligt.
     Om de virtuella speglarna kan hjälpa oss – likt Harry Haller i Stäppvargen – att få syn på oss själva, vore de en välgärning.

lördag, mars 31, 2007

Jamen, blogga då!

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070331

Göran Persson skriver en kommentar på SvD:s debattsida Brännpunkt (29/3) kring dokumentären/reportaget/dokusåpan Ordförande Persson.
     Han beklagar SVT:s klippteknik, som han menar resulterat i ”att flera av de resonemang som jag har fört om olika personers styrkor och svagheter nästan uteslutande har klippts på ett sådant sätt att enbart det negativa framkommit”.
     Drivkraften hos SVT, menar Persson, att ”klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över”.
     Persson menar också att ”SVT har gett den bild som de velat ge. Men det har inte varit min egen bild av vad som hänt, och det har inte varit mitt urval av material.”
     Självklart. Trodde Persson att han kunde manipulera media? Trodde han att han skulle kunna underställa tevemediet sina egna syften?
     Trodde han något annat än att tevemediets syften skulle få dominera redigeringen av intervjuerna? Trodde Persson att han skulle kunna vinna den kampen?
     Ytterst naivt i så fall. Alternativt en stark släng av hybris.
     För vill man förmedla exakt och enbart sin egen syn – och slippa andras vinklingar, frågor eller intressen – på tillvaron i realtid, finns det bara ett sätt, vilket Carl Bildt är en av få rikspolitiker som fattat.
     Börja blogga!

torsdag, mars 29, 2007

Det gör ont att ömsa språkhud

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070329

Genus och det akademiska skrivandets former
Annelie Bränström Öhman & Mona Livholts (red)
Studentlitteratur

Varje akademisk forskare i vardande börjar med samma fråga: Hur ska jag skriva för att bli publicerad? I forskarutbildningar ges kurser i akademiskt skrivande. De särskilt karriärinriktade analyserar texterna i de mest välrenommerade tidskrifterna för att knäcka koden till det accepterade textformatet.
     Inte, alltså, om att finna sin egen stil, att skapa en personlig karaktär i sitt skrivande. Nej, utan hur det personliga ska reduceras till det allmänna.
     Det innebär för skrivande människor som tar steget in i akademin att lära om, lära nytt. Frågan är om det akademiska skrivandet ska vara en ohotad utgångspunkt som inte är förändringsbar.
     Den frågan diskuteras från det vetenskapliga perspektiv som är förändringsbenäget framför andra, nämligen det genusvetenskapliga, i antologin Genus och det akademiska skrivandets former (Studentlitteratur) av redaktörerna Annelie Bränström Öhman och Mona Livholts.

Jag är kanske inte rätt person att recensera denna bok. Därtill är jag sedan länge övertygad om att det akademiska skrivandet i allmänhet är ofullständigt. Med det avser jag den sorts texter som publiceras i det otal av vetenskapliga tidskrifter.
     Vi ska dock hålla i åtanke att den vetenskapliga artikeln som generellt format är relativt nytt i akademins 2500-åriga historia – om vi ser akademins början i Platons akademi i Antikens Aten. Då var texterna långa och dialektiska. Det är först i mitten av 1800-talet som den vetenskapliga artikeln, och därmed det speciella, vetenskapliga formatet, får fäste.
     Antologin är indelad i två huvudspår: inblickar och utblickar. Inblickarna utgörs av textspill, formexperiment, självreflektioner och analyser av det egna skrivandet. Litteraturvetaren Maria Jönsson reflekterar över relationen mellan hennes avhandlings studieobjekt, författaren Agneta Klingspors språk och hennes eget.
     Oj, så hon vill möta Klingspor någonstans i språket. Inte sammansmälta akademiska texter med skönlitterära. Men ändå, allt det som går förlorat i avhandlingens trånga språkdräkt, varför? Den akademiska språkdräkten släpper inte fram all kunskap, den tillåter inte prövanden eller misslyckanden, utan enbart det säkerställda.

På liknande sätt diskuterar konstvetaren Ann-Catrine Eriksson konstvetenskapens skrivregler. Det värsta, mest kontroversiella tilltaget, menar hon, är att skriva tillgängligt, så att folk förstår. Tillgängliga texter, skrivna så att en bildad allmänhet förstår dem, avfärdas ofta som ovetenskapliga eller populärvetenskapliga.
     Allvarligaste kritiken levererar nog Mona Livholts, lektor i socialt arbete. När hon som ny i processen skulle forma sin text utifrån sin handledares synpunkter, märkte hon hur analysen i hennes forskning blev allt mer ointressant och det hon uppfattade som ny kunskap skars bort – för att passa vetenskapssamhället.
     Den fjärde och sista författaren i antologin sparar jag till sist. Ingen skugga över de övriga, men här bevittnar vi ett formexperiment av litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman jag inte sett maken till. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
     Hon gör det förbjudna. Inkluderar emotion och intellekt i texten. Skriver kreativt; uppfinnande; metaforiskt. Låter läsaren röra sig mellan olika situationer, olika sammanhang. Texten smakar lite sött, låter bitterljuv, känns, ja, känns.
     Och hon uppmuntrar den skrivande läsaren. Idén att lära sig krypa innan man kan gå är nys. ”Det är krypandet som är det svåra. Tro inget annat”, säger hon.
     Språklig avvikelse som dygd, med stryk och dryga böter på seminarier. Eller kröka rygg och nacke i en språklig stupstock som förstelnar dig. Var god välj.

Den här boken har potential att uppnå två saker. Å ena sidan kan den skrämma skiten ur varje traditionsbunden vetenskapstextkramare – eller avfärdas som genustrams av den som inte ens försöker förstå.
     Å andra sidan kan den inspirera såväl kvinnliga som manliga akademiker att överväga skrivandets former på annat sätt än att enbart efterhärma etablerade konventioner. Utveckling, brukar det kallas.
     Särskilt torde de ta antologin till sitt hjärta, som, med Annelie Bränström Öhmans formulering, tycker att ”det gör ont att ömsa språkhud”. Det är smärtkänslighet som betyder något.
     Tro inget annat.

torsdag, mars 22, 2007

En filosofisk futurist

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070322

Thomas Karlsohn
Passage mellan medier
Vilém Flusser, datorn och skriften
Folkuniversitetets akademiska press

Ofta är det i akademins marginaler som de originella tankarna tänks. I akademins mittfåra är det svårare. Om den originelle tänkaren Vilém Flusser har idéhistorikern Thomas Karlsohn skrivit sin avhandling: Passage mellan medier (Folkuniversitetets akademiska press).
     Avhandlingen består av en biografisk del, eftersom dels Flusser är tämligen okänd, dels hans historia påverkat hans tänkande. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
     Den andra delen i avhandlingen är den självklara; närläsning och tolkning av de signifikanta verken i Flussers produktion. Endast ett verk finns översatt till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
     Ett fotografi är så mycket mer än en avbild. Flusser formulerade en kulturkritik av ett samhälles övergång till ett bildsamhälle; om en masskultur som omvandlar det mänskliga varat. Han utvecklade tankar kring den tekniska bilden (till skillnad från den traditionella bilden) och nämndes allt oftare i samma andetag som de franska avantgardefilosoferna Baudrillard, Virilio och Lyotard.

Essän var hans uttrycksform. Den syntes ge honom de uttrycksmedel andra former förbjöd. Här kunde han införliva poesi, prosa, filosofi, journalistik, kritik och originalitet i form av utkast och försök. Som livet självt – Flusser talade om det ”essäistiska livet”. I essän kunde han skriva dialogiskt med den andre.
     Det är omöjligt i avhandlingens format vilket han skydde, även om han uppfattade en viss skönhet i dess stränghet och stelhet. Nej, att bestämma sig för att skriva en avhandling ”deexistentialiserar”, menade han. Avhandlingen uttrycker intellektuell ärlighet, men existentiell oärlighet.
     Om detta är orsaken eller effekten till hans ovilja inför akademin är oklart. Klart är dock att han älskade att åka runt till olika universitet och hålla sina föreläsningar.

Likt Baudrillard menade Flusser att vi är underkastade mediernas logik och estetik; underkastade en ogenomskinlig teknik som föreskriver vårt tänkande.
     Men vad Flusser förutsåg var en revolution vi senare kom att se och som äger aktualitet. Han såg embryon till nätets revolutionärer, de som kan använda sig av tekniken mot tekniken, de som skulle befria oss, inte från apparaterna, utan genom apparaterna.
     Dessa revolutionärer ser vi i dag som frihetsrörelser med förledet ”open”, som exempelvis Open Source, Open Access och Open Culture. Resultatet ser vi i form av fria programvaror, ökad tillgänglighet till vetenskaplig kunskap, nya idéer kring upphovsrätt och kulturproduktion samt fria uppslagsverk som Wikipedia.

Flussers centrala idé handlade dock om skriften. Information kommer, menade han i essän Die Schrift, att kunna överföras mycket bekvämare – exempelvis genom bilder – än skriven text. Därför kommer endast historiker och andra specialister att behöva lära sig läsa och skriva i framtiden.
     Det är en stenhård förutsägelse som han dock inte driver in absurdum, utan låter fungera som tankeväckare. Den döende skriftkulturen skulle komma att manifestera sig i de nya medierna, där böcker, brev och texter ersätts med simultan kommunikation.
     Reaktionen kommer dock att vara stark från läs- och skriftmänniskornas frihetslängtan; den läsande människans kamp mot automatiseringen. Men det är ingen ludditisk teknikfientlighet, utan en aning om en ny skriftlighet tillsammans med datorerna – efter historiens och det linjära tänkandets slut.
     Det är i skriften Flusser ser hela den västerländska civilisationens öde.

I Flussers framtidsvisioner känns vibrationerna från dagens utveckling på nätet; bloggarna, Youtube, bildkonstens utveckling och de ovan nämnda frihetsrörelserna. Den nya skriftligheten låter dock vänta på sig. Det är inte hypertexten Flusser avser, eftersom den skriftformen var känd för honom, utan något annat, något osett.
     Det som imponerar hos Thomas Karlsohn är närläsningen och klargörandet av en snårig filosof som inte drog sig för att motsäga sig själv. Vilém Flusser åtnjöt kultstatus på kontinenten mot slutet av sitt liv.
     Med denna avhandling förstår vi varför.

torsdag, mars 15, 2007

Om nyglädje

Tidskriften Neo tycker det är "superroligt" att bli nominerad till Resumés specialpris för chanslösa tidskrifter, i konkurrens med kommunala ungdomstidningar. Antingen är Neos ambitionsnivå lika med noll, eller så är det en nyliberal form av glädje vi skådar – en nyglädje.

fredag, mars 09, 2007

Om tre lässtrategier

Att skriva innebär enligt den tjeckiskfödde mediafilosofen Vilém Flusser, läser jag i avhandlingen Passage mellan medier av Thomas Karlsohn, att sträcka ”sin hand mot den andre för att nå en avkodare”. Att läsa en text blir detsamma som att avkoda den. Flusser tänker sig tre olika lässtrategier
     Den första strategin kallar han kommentar. Att läsa som kommentator innebär att man läser inkännande och följsamt, man tänker med författaren och inte mot densamme. Utgångspunkten är att en text är ett halvfabrikat och i läsningen fullbordas texten. Denna strategi har enligt Flusser en banaliserande funktion.
     Den andra strategin kallar han efterlevnad. Att efterleva en text innebär att omfamna dess imperativa dimension, det vill säga de uppmaningar som en text innehåller. Utgångspunkten är att alla – alla – texter är normativa. Denna strategi genererar enligt Flusser en textblindhet, en ”lömsk form av slaveri”, som gör författaren till en orättmätig auktoritet.
     Den tredje strategin kallar han kritisk. Att läsa kritiskt innebär att läsa i en diametralt motsatt riktning mot författaren – vi begår enligt Flusser en ”förbrytelse mot honom”. Flusser påpekar att termen ”kritik” har samma etymologiska ursprung som ”kriminalitet”. Likt en detektiv försöker läsaren misstänkliggöra författaren, tillskriva denne lögner, fördomar och sublimeringar. Denna strategi innebär enligt Flusser att som kritiska läsare avvisar vi författarens utsträckta hand.
     Dessa strategier är alla exempel på misslyckade lässtrategier – men det finns inga andra. Den gemensamma bristen hos dem är att de bidrar till att dölja författarens ursprungliga intentioner. Om en läsare, menar Flusser, bara kunde läsa rätt skulle författarens mening kunna överföras enligt dennes ursprungliga intentioner.

Baudrillards död har inte inträffat

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070309

Jag läser i BBC News att den franske sociologen Jean Baudrillard har dött, 77 år gammal, efter en tids sjukdom. Märkligt, eller kanske snarare symptomatisk, är att BBC News publicerar nyheten under kategorin ”Entertainment”.
     Baudrillard kommer att bli ihågkommen som en av de tidigaste och mest inflytelserikaste postmodernisterna. 1979 publicerade Jean François Lyotard det första filosofiska arbetet om postmodernitet: The Postmodern Condition.
     Där Lyotard främst rörde sig inom kunskapsteorins och vetenskapens domän, undersökte Baudrillard samhällets och kulturens postmodernitet.
     Två år efter Lyotard skrev Baudrillard ett för postmodern teori grundläggande verk: Simulacra and Simulation. Här definierar Baudrillard begreppet postmodernitet som ”den enorma process av meningsdestruktion”.
     Men främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
     I det postmoderna tillståndet sker en kulturell implosion. Alla gränser har upplösts, klassmotsättningar, kulturella olikheter och könsskillnader – allt är upplöst och ersatt av en bildväv av simulerade tecken utan referenser till någon verklighet.

Baudrillard var sällsynt provokativ. 1991, strax efter Gulfkriget i Mellanöstern, retade han gallfeber med boken The Gulf War did not take place. Särskilt upprörda blev naturligtvis anhöriga till stupade och skadade soldater.
     Baudrillards idé var dock att problematisera frågan om vad ett krig är. Han visade hur krig minst lika mycket handlar om att skapa ett informationssystem; att maskera händelser, att förmedla olika intryck som gagnar respektive sida, att dölja planer och misslyckanden och att simulera olika skeenden.
     Något år efter terroristattacken mot World Trade Center förklarade Baudrillard terroristernas handlande i boken The Spirit of Terrorism utifrån hans idéer kring symboliskt krig och symbolisk död. Terrorismens anda, menade han, är att skapa död som blir mer än verklig, det vill säga en död som också blir symbolisk.
     Och det är klart amerikaner blir förbannade när en fransk postmodernist skriver att det var den amerikanska hegemonin, västvärldens ekonomiska och ideologiska dominans över övriga världen som skapade förutsättningar för attacken – och att i en symbolisk mening begick Twin Towers självmord.

Baudrillard har kallats en ”grym teoretisk extremist”. Aldrig medhårs. Alltid egensinnigt. Ständigt intressant. Även efter hans död.
     Han var övertygad om mediernas kapacitet att bestämma vår verklighet. Vår föreställning om vad ett mänskligt subjekt är bestäms av medierna, underkastade som vi är den simulerade verkligheten – hyperverkligheten.
     Därför är det ironiskt att BBC News etiketterar nyheten om Baudrillards död som underhållning.

torsdag, mars 08, 2007

Skatteverket skickar spindlar på dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070306

Skatteverket tar ett ytterligare steg mot Odenbergsamhället (tidigare Bodströmsamhället). Odenbergsamhället myntades strax efter försvarsministern Mikael Odenberg lade fram förslaget att låta Försvarets Radioanstalt (FRA) avlyssna all telefon-, e-post, fax- och sms-trafik som korsar landet.
     Våra förehavanden på Internet är högvilt för en kontrollerande statsapparat. Oron för den personliga integriteten på 1970-talet handlade om samkörningen av dataregister mellan myndigheter.
     Det är dock en mild västanvind jämfört med den orosstorm vi bör känna över att staten (och kapitalet) i allt högre utsträckning övervakar oss på offentliga platser – torg, gallerior, varuhus, vägar, affärer med mera – och allt mer på Internet.

I en artikel i tidskriften Wireds nätupplaga beskrivs hur några länder, däribland Sverige, samarbetar kring ett projekt som syftar till att dammsuga Internet på uppgifter om individers handel och vandel.
     En spindel är benämningen på en programvara som automatiskt hämtar webbsidor på nätet och hittar nya sidor via länkarna på webbsidorna. Spindlar används framför allt av sökmotorer som Google för att lagra webbsidor i sina sökdatabaser.
     Projektet är benämnt Xenon. Syftet är att finna skattesmitare. Metoden är att identifiera individer på webbsidor där ekonomisk verksamhet bedrivs och samköra dessa uppgifter med nationella skatteregister. På så sätt hoppas man kunna fånga upp svart verksamhet.
     Ofta känner webbplatser igen spindlar och ovälkomna spindlar kan spärras. Därför har Xenon utvecklat ”långsamsökande” spindlar, så att dessa ska kunna förväxlas med människor som surfar till de olika webbplatserna.
     Skatteverkets projektledare Dag Hardyson är entusiastisk och säger till Wired: ”Internet ligger vidöppet för verktyg. Det är mycket mera lätthanterligt än den verkliga världen”.
     Vidare säger Hardyson att Skatteverket sparar kopior av allt som deras spindlar samlar in. Alla webbsidor, alla aktiviteter på svenska e-handelsplatser – som uppgår till ca 55 000 per dag – lagras. På så sätt kan kommande aktiviteter knytas till tidigare och Skatteverket kan jaga folk för händelser långt tillbaka i tiden.

Den informelle integritetsombudsmannen i Sverige, Pär Ström, intervjuas också i Wireds artikel. Han är inte förtjust. Visst är informationen på webben publik, säger han, men tanken har aldrig varit att den ska användas på detta sätt. Det är på gränsen till det oetiska, hävdar han.
     Projektet ligger dock helt i linje med den politiska strategi som verkar vara regeringsöverskridande: mer övervakning och kontroll av medborgarna. Var för sig kanske inte så skrämmande, men många små steg skapar en tydlig rörelse.
     Det är essensen av de små stegens tyranni.

Om pigavdrag som usel politik

Nu inför regeringen sin efterlängtade reform: skattelättnader för hushållstjänster. Argumenten mot en sådan politik är två: Det är usel fördelningspolitik och det är usel jämställdhetspolitik.
     En stor del av Sveriges skatteintäkter används till omfördelning av ekonomiska resurser. Kostnader i samband med sjukdom, arbetslöshet och vård av barn kompenseras av skattemedel. Kostnader för barnomsorg, utbildning och äldreomsorg subventioneras med skattemedel. Bara för att ta några exempel.
     En bättre fördelningspolitik vore att använda pengarna till kvalitetsförbättring inom barn- och äldreomsorg, sjukvård, psykvård, skolor och andra skattefinansierade verksamheter.
     I Sverige försöker vi på många plan förbättra jämställdheten mellan män och kvinnor. I lagstiftningen, på arbetsplatser, i skolor, i media, i hemmen med mera. Genusanalysen är tänkt att förekomma inom alla områden.
     Ett av de mer svåråtkomliga områdena för jämställdhetsreformer återfinns dock ju högre upp i ett företags hierarki vi kommer. Vissa debattörer hävdar att pigavdragen skulle underlätta för kvinnor att göra karriär i företagen. Eftersom merparten hemarbetet sköts av kvinnor, blir dubbelarbetet övermäktigt.
     Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Så ser en lösning ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska bli chefer i företagens manligt konstruerade strukturer.
     Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess toppar, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor.
     En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt.
     Att öka jämställdheten mellan produktion och reproduktion, med andra ord.

Sveriges elakaste anka

Kultursidan Sundsvalls Tidning 070302

Charlie Christenssen
Arne Anka
Återuppståndelsen
Kartago förlag

Efterlängtad. Saknad. Efter tio års tystnad är Sveriges elakaste, bakfullaste, kåtaste, mest verbala och samhällsanalytiske anka tillbaka: Arne Anka i albumet Återuppståndelsen (Kartago).
     Upphovsmannen Charlie Christensen bor fortfarande i Pamplona och betraktar Sverige från en spansk horisont, men genom Arnes ögon. Men vad har Arne haft för sig under dessa tio år?
     Trots en obönhörlig oförmåga att på ett rimligt sätt närma sig det motsatta könet, har Arne gift sig, skaffat barn – och, naturligtvis, skilt sig. Skilsmässans orsak var inte fylla eller otrohet, utan Arnes asociala responsivitet till sin frus bekymmer med vikten.
     Nå, i gammalt gott sällskap driver han runt på Stockholms barer och ondgör sig över samhällsutvecklingen.

Irakkriget och Bush, feminismen och Schyman, rökförbud och dödsinsikt, klimathotet och vetenskapsprästerna, Opus Dei och katolska pederaster, yttrandefrihet och överkänsliga religioner – och med Arnes speciella kännetecken: sensmoraliska oneliners.
     ”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten” – så besvarar Arne frågan om varför Jeppe super.
     ”Bara den som tror på döden kan definiera friheten” – när hälsofascismen ersätter röka på krogen med gåstavar.
     ”Att må bra i dagens samhälle är som att hoppa från en skyskrapa och vara lycklig hela vägen ner” – Strindberg har fortfarande rätt: det är synd om människorna.

Den politiska satiren dödförklaras med jämna mellanrum. Det beror på att det är en svår genre. Public Service i radions P1 lyckas utmärkt. Den som minns Lorrygänget minns också utmärkt satir. Charlie Christensen verkar i samma genre, men i serieform.
     Christensen hamnar också i en annan genre, rent litterärt: om den moderne mannens omoderna manlighet och mansuppfattning. I genren finns exempelvis Susan Faludis, främst reportageboken Ställd, där vi bevittnar förtvinandet av ett traditionellt mansideal.
     Liksom romanförfattare som Tom Wolfe med boken En riktig man och Michel Houellebecq med alla sina romaner. Sa någon Ulf Lundell? Kanske det.
     Men Arne Anka är unik. Sveriges främsta sanningssägare. Borde finnas i varje medborgares hem.

torsdag, mars 01, 2007

Om Internet som omöjlig vallokal

Nu ska Estland som första land i världen genomföra ett parlamentsval med möjlighet att rösta på Internet, enligt IDG. I Sverige är man helt kallsinnig - med all rätt. Problemet har inte så mycket med teknisk datasäkerhet att göra, utan med valhemligheten. Som jag skrivit tidigare:
Att valhemligheten är absolut vid Internetval uttrycks också som ett av fem grundkrav i förra årets valtekniska utredning (SOU 2000:125).
     Frågan är om ett val via Internet lyckas uppfylla detta krav. Garanten förändras; systemet garanterar inte valhemligheten, utan väljaren själv.
     Det innebär i så fall en väsentlig förändring av innebörden i valhemligheten. Valhemlighet innebär att väljarna utan insyn från andra kan avlägga sina röster. Den fysiska vallokalen är utformad så att detta uppfylls.
     Det är inte den virtuella vallokalen – väljaren måste själv ta ansvaret för valhemlighetens bevarande.
(...)
Vid val via Internet skulle väljares röster kunna säljas genom att deras identifikationer till sina röster köps. Tvångsröstning skulle också kunna genomföras, från exempelvis en hotfull make eller en grupp kompisar som står vid datorn i hemmet och utövar påtryckningar att rösta på ett visst parti eller kandidat.
     Att köpa röster eller tvinga någon att rösta på ett visst sätt är omöjligt i en fysisk vallokal. Även om någon utövar påtryckning mot en medborgare, kan aldrig påtryckaren kontrollera vilken röstsedel medborgaren stoppar i valurnan. Detsamma gäller röstköp; när kontrollen saknas, finns inte möjligheten att köpa röster.
     Därför garanterar den fysiska vallokalen medborgarna valhemlighet, medan Internet som vallokal inte garanterar denna lagstadgade hemlighet.