torsdag, juni 28, 2007

När nischen blir hitten

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070628

Chris Anderson
Long Tail
Bonnier Fakta

Jag växte upp i Ö-vik. Tre biografer, två tevekanaler, någon Tjechovföreställning per år, en musikaffär som sålde topplistemusik och en hygglig bokhandel. Det som räddade situationen var biblioteket. En rätt vanlig småstad på sjuttiotalet.
     Så flyttade jag till Umeå. Större filmutbud, en filmfestival, frodig teaterverksamhet, opera, såväl konventionellt som radikalt musikliv, flera boklådor och ett universitetsbibliotek. Mina särintressen fick näring.
     Så flyttade jag ut på nätet. Till nischernas paradis. Det går inte att räkna upp hur kulturutbudet växte, såväl med kvantitativa som kvalitativa mått. När den digitala transformationen når olika områden, förändras de radikalt.
     En sådan förändring beskriver redaktören för tidskriften Wired, Chris Anderson, i den nyligen översatta boken Long Tail (Bonnier Fakta). När kulturella uttrycksformer digitaliseras, som musik och film, eller säljs via nätet, som exempelvis litteratur, myntar Anderson termen den långa svansen för att beskriva det som sker.
     Innebörden av den nya ekonomin beskrevs 1999 på ett ytterst klargörande sätt av Kevin Kelly i boken Den nya ekonomin. För Kelly var nätverket centralt för den nya ekonomin. I Long Tail är överflöd centralt.
     Boken är stark i pedagogiken och retoriken. Den långa svansen är den intressantaste teorin om företeelser på Internet sedan nätverket. Den vidgar vår förståelse för nätet – och om oss själva.
     Den långa svansen är ett perfekt begrepp; en metafor, inte ny, men omedelbar. Om ekonomi handlar om att hantera knapphet, handlar den långa svansen om hur överflöd bör hanteras.
     En klassisk 80/20-regel är att 20 procent av de mest sålda produkterna genererar 80 procent av ett företags vinst. Problemet är att utkristallisera vilka dessa produkter är – det vill säga storsäljarna, hittarna – och marknadsföra dem hårt.
     Den långa svansen visar att denna regel är obsolet. Svansen består av alla de produkter som aldrig blir storsäljare, aldrig når topplistor. Med en hårddisk som lager i stället för en butikshylla och Internet som distributionskanal i stället för långtradare och varukorgar, kan plötsligt alla produkter ges samma exponering.
     I branscher med många olika produkter, som musik, film och litteratur, syns den långa svansen tydligast. Om en stor skivaffär kan hålla 10 000 olika cd-skivor i lager, kan iTunes eller annan säljare av digital musik lagerhålla – all musik. I princip. Kostnaden för lagerhållning och distribution närmar sig noll. Därmed öppnar sig en marknad för nischer.
     Anderson har tittat på försäljningsstatistik på en musikhandel på nätet. Till och med de låtar som ligger på plats 900 000 i försäljningsstatistiken säljer. Inte mycket, men det säljer. Här, längst ut i svansen, finns nischerna: gammalt material, b-spår, remixer, covers.
     När Anderson tittar på Amazons bokförsäljning står de titlar som inte tillhör de 100 000 populäraste för 25 procent av Amazons omsättning. Det är den långa svansens ekonomi.
     Långa svansar växer alltså fram genom att mängden produkter ökar, men även genom att distributionsverktygen demokratiseras. Datorn är bästa exemplet. Svansarnas framväxt förutsätter dessutom intrikata sätt att hitta nischprodukterna.
     Det görs genom söksystem, rekommendationer, mun mot mun, recensioner och – folksonomier. Taxonomier är vetenskapliga eller expertbaserade klassificeringar. Folksonomier är de kategoriseringar i efterhand som bygger på vad folk tycker är meningsfullt. Amazon visar att folksonomier är viktigare än taxonomier genom att visa kundernas kategoriseringar före Amazons egna.
     Att ständigt skapa nya så kallade aggregatorer, program som hjälper nischkonsumenten att hitta sin nischprodukt, är den långa svansens flaskhals. Förmågan att uppmärksamma produkter är den nya ekonomins knapphet.
     Skillnaden mellan ny och traditionell ekonomi handlar främst om vad som är en knapp resurs.
     Jag klassificerar Long Tail som ekonomisk litteratur. Dock kan den, och bör den, delvis läsas som en bok om en omvandling av förutsättningarna för kulturproduktion och -distribution. Men som sådan finns några anmärkningar att göra.   
     Anderson tittar enbart på betalsajter. Mycket musik, film och litteratur både produceras och distribueras utanför de kommersiella kanalerna. Ta bara torrentaggregatorer som Pirate Bay. Det är nischernas paradis i betydligt högre utsträckning än iTunes.
     Om man betraktar den långa svansen som kulturdistribution och inte, som Anderson gör, som betalning för kulturdistribution, har andra fildelningssajter än de kommersiella en ännu längre och tjockare svans.
     Som analys av en kulturell utveckling – och inte enbart en ekonomisk utveckling – hade Anderson vunnit mycket på att särskilja kulturyttringar från kommersiella produkter. Han gör ingen sådan åtskillnad, utan likställer köksgeråd och musik.
     Att nätets nya distributionsvillkor gör att vi kan välja mellan 60 olika färger på en köksmaskin är närmast betydelselöst.
     Betydelsefullt är att vi plötsligt får enkel tillgång till miljontals låtar, böcker och filmer.
     För såväl individ som samhälle.    

torsdag, juni 14, 2007

Partipiskan viner

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070614

I dag beslutar riksdagen om den så kallade FRA-lagen, den lag som ska tillåta Försvarets Radioanstalt att avlyssna all telekommunikation i Sverige. FRA har redan beställt en superdator som blir en av världens absolut kraftfullaste.
     Allianspartierna är för lagen, naturligtvis. Men hur är det med den enskilde riksdagsledamoten som mår illa över att det öppna samhället stängs ytterligare? Vars pesonliga moral påbjuder att rösta nej? Som inte vill bidra till terrorns och kriminalitetens seger över det öppna samhället?
     På centerpartisten Fredrick Federleys öppenhjärtiga blogg får vi veta.
     Han kommer nämligen mot sin djupa övertygelse att rösta ja till FRA-lagen i dag. Centerns riksdagsgrupp gjorde klart för honom att det inte är okej att rösta enligt något annat än partipiskan.
     ”Frågan jag får ställa mig är alltså inte vad jag tycker om förslaget utan om jag vill ha inflytande över politiken de kommande tre åren”, skriver han och antyder vad som händer om moralen får råda.
     Självfallet kan han rösta moraliskt, men då blir han persona non grata inom centern.
     ”Att tvingas rösta mot sin vilja och sin fullkomliga övertygelse för att man annars kommer att anklagas för illojalitet är en ingen rolig övning”, skriver han och menar att detta är den värsta dagen i hans politiska liv.
     Om vi fortfarande inte vet varför människor inte vill engagera sig partipolitiskt, utan väljer andra former för politik – enfrågeorganisationer, gatans parlament, black bloc – så står svaret i Federleys blogg.
     Endast en masochist kan njuta av partipiskan mot sin krökta rygg.

----------------------
Uppdatering: Federley har ändrat sig.

måndag, juni 11, 2007

Postmodernism - och forskningsfusket i Umeå

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070611

Som så ofta läser jag tidskriften Axess med behållning. Med dess specialiserade fokus på samhällsvetenskap och humaniora är den något av ett unikum i Sverige.
     Behållning betyder naturligtvis inte att den ständigt bekräftar mina kunskaper och fördomar. I den lätt värdekonservativa tradition den verkar kan naturligtvis dess vilja att bevara irritera.
     I det senaste numret (nr 5 -07) går man till strids mot postmodernismen inom vetenskapen. Som stridsvagnar har man inkallat några essäister med rätten att döda.
     Ensidigt blir det. Gemensamt för alla tre essäerna är att det postmoderna tankegodset kvalificeras endast nödtorftigt, trots att det dräller av termer som relativism, konstruktivism, poststrukturalism med mera.
     Med elimineringen som uppdrag letar essäförfattarna naturligtvis upp dödliga vapen. Heideggers samröre med nazismen och nazismens dyrkande av Nietzsche. Demokratikritik hos Derrida, Foucault och Deleuze & Guattari. Latours och konstruktivismens ifrågasättande av en objektiv verklighet.
     Märkligast blir det när en docent i sociologi inleder sin essä med att tillskriva sig okunskap om såväl filosofi som kunskapsteori, för att sedan banka in nödvändigheten av en positivistisk (nåja, en lightversion) samhällsvetenskap.
     Utan positivism dör samhällsvetenskapen, är budskapet.
     Det faller inte någon av essäförfattarna att på ett fritt och öppet sätt diskutera och värdera kritiken mot det moderna projektet. Så går det naturligtvis när man hyrs in som legosoldat i stället för att verka som en fri och öppen intellektuell.
     Därför blir det ironiskt (vilket är en postmodern metod) när en utmärkt artikel i samma nummer, av Alexandra Waluszewski vid Centrum för Teknik- och vetenskapsstudier i Uppsala, påvisar kontextens betydelse för det omtalade forskningsfusket vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå.
     Att hävda kontextens betydelse för kunskapsproduktion är också det en postmodern kritik mot positivismens objektiva, kontextbefriade kunskapsideal.
     Här visar Waluszewski hur kontexten kan påverka forskningsresultat vid en excellent forskningsmiljö som Umeå Plant Science Center. För att bibehålla excellensen tenderar sådana miljöer att driva fram forskning som levererar enkla lösningar på problem, liksom resultat som enkelt kan omsättas till patent och kommersiella lösningar.
     Såväl forskningsfinansiering som forskningsresultat motiveras av dess ekonomiska avkastning.
     I en sådan kontext, menar Waluszewski, finns det ”all anledning att lyfta blicken och rikta uppmärksamheten mot vilken sorts mentalitet som drivs fram bland forskarna när kraven på att presentera forskningsresultat som skapar snabba mediala genomslag och tydligt avläsbara ekonomiska resultat ökar”.
     Utan den vetenskapskritik som postmodernismen i decennier har framfört är det osäkert om kritik mot forskningens kommersiella kontext kunnat formuleras – eller publiceras.
     Positivismen hade avfärdat det som metafysiskt nonsens.

lördag, juni 02, 2007

Mörkmänniskor marscherar igen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 070602

Ett mörkt, kristet, medeltida tankearv presenterades på DN Debatt i går (1/6) av åtta ytterst värdekonservativa riksdagsledamöter, några nuvarande, några före detta.
     När inte ens någon gud kan bistå med argument för deras homofobi, tar de naturen till hjälp. Äktenskapet, menar de, är en biologisk institution, med reproduktion som främsta mål. Därför avvisar de en utredning som föreslår att äktenskap bör vara könsneutrala.
     Argumentet är befängt, av flera skäl. Äktenskapet är en social och kulturell – inte biologisk – konstruktion som har förändrats med tiden och som alltid kommer att kunna förändras.
     Att äktenskapets primära mål är reproduktion är rent nys om vi tittar oss omkring i samhället. Det går alldeles utmärkt att föröka sig utanför äktenskapet. Det går alldeles utmärkt att vara gift utan barn.
     Fokuset på reproduktion ingår dock i den klassiska bannbullan från Rom, som bidrar till att förbjuda såväl preventivmedel som abort.
     I ett sekulariserat samhälle som Sverige är emellertid inte äktenskapet primärt en religiös företeelse, utan bärs upp av juridik och kärlek. Statens uppgift visavi äktenskapet är att tillse att dess konstruktion möjliggör den juridiska hanteringen av exempelvis arvsfrågor, ansvar mellan parterna och rättigheter hos eventuella barn.
     Eftersom denna juridiska hantering kan utföras oberoende av kön, ska naturligtvis äktenskapslagen vara könsneutral. Kärleken har alltid varit könsneutral.
     Att äktenskap ibland ingås som en religiös ritual ska i ett sekulärt samhälle inte påverka statens reglering av äktenskapet.
     På samma sätt ska inte staten lägga sig i om vissa religiösa samfund och sekter väljer att demonstrera sin homofobi öppet genom att vägra viga homosexuella. Bög- och flataskräck är inte olagligare än torgskräck.
     Men mycket märkligare.