måndag, december 31, 2007

18 kritiker om årets höjdpunkter

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071231

Det är ett tag sedan vi fick en stor och sammanhållen analys av världens tillstånd. Naomi Klein tecknar katastrofkapitalismens genombrott från 70-talet och framåt i sin djärva, pretentiösa och lysande samtidshistoriska bok Chockdoktrinen. Hon visar hur den nyliberala, rena kapitalismen inte kan samexistera med demokrati. Hur denna råa ekonomism utgör ”den andra koloniala plundringen”, där fattiga länder plundras genom Chicagopojkarnas ekonomiska politik. Skrämmande, riktigt skrämmande.
     Filmen Control är den legendariske rockfotografen Anton Corbijns fantastiska film om Joy Divisions sångare Ian Curtis 23-åriga liv, fram till dagen han hängde sig. En fantastisk, svartvit skildring av en känslig mans förvirrade rörelse mellan familjen (för ung), rockscenen (för introvert) och älskarinnan (för mycket skuld). Och musiken, musiken. Joy Division saknar bäst-före-dag.
     Jag har en faiblesse för kvinnliga singer-songwriters. Katharina Nuttall tog mig med storm i år med debutalbumet This is how I feel. Musiken går i ödsligt moll. Katharina sjunger dovt och kraftfullt. Starka känslor.

fredag, december 14, 2007

Uppdrag: Rädda humaniora

Kultursidan Väserbottens-Kuriren 071213

Det är med stort vemod jag läser och hör om humanioras förtunning vid Umeå universitet. Nu senast filosofiska institutionen, där enligt uppgift ekonomin räcker till endast 3,5 fasta tjänster.
     När jag läste filosofi i början av 90-talet träffade jag minst ett tiotal lärare och ämnet filosofi omtalade sig som ”rock´n´roll för 90-talet”. Nu är ämnets själva existens hotat.
     Samma väg hörs flera humanistiska ämnen gå; om än inte bort, så verkar sotdöden nära.
     Universitetsledningen kan inget göra, hävdar man. Det är studentsiffrorna som styr intäkterna. Då är det upp till det sanna universitetet att visa sin solidaritet – inte i första hand med humaniora, utan med det sanna universitetet.

Det sanna universitetet förutsätter litteraturens, konstens, tänkandets, kunskapens, artefakternas, språkens, religionernas, idéernas – ja, kulturens historia och samtid.
     Därför måste utbildningsprogram inom alla universitetets fakulteter ta sitt ansvar, för humaniora, för universitetet – och framför allt för sina studenters humanistiska bildning.
     Ingenjörsutbildningar kan sannolikt må bra av inslag av konstvetenskap. Varför inte idéhistoria för ekonomer? Självklart kan IT-utbildningar som systemvetenskap och datavetenskap må bra av kunskaper kring artefakternas historia i form av arkeologi.
     Läkare med en allmänbildning i litteraturvetenskap? Väldigt gärna. Sjuksköterskor med grundläggande religionsvetenskap? Självklart för patientbemötandet i ett mångkulturellt samhälle.
     Lärare på alla nivåer med koll på kunskapsteoriers utveckling genom historien. Grundläggande språkkunskaper för alla utbildningar där arbetsmarknaden är internationell.
     Och filosofi för alla utbildningar. Naturligtvis. Grundläggande för varje utexaminerad kandidat eller magister är förmågan till kritiskt tänkande; det är till och med fastslaget i högskolelagens nionde paragraf.
     Vem är bättre skickad att bidra till den förmågan än filosofiämnet?

Solidaritet innebär att se sig själv i andra, har idéhistorikern Sven-Eric Liedman sagt. Så sant. Nästa gång hotas ett ämne som i dag har många studenter. Med ett resurstilldelningssystem som låter studenttillströmning avgöra universitetsämnens existens, går inget ämne säkert.
     Många hoppas säkert på att förslagen i den nya resursutredningen Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) ska gå igenom och därmed reducera risken att hela institutioner går under på grund av tillfälliga trender i studenttillströmning.
     Frågan är om det inte är för sent.
     Utan en stabil bas och en kritisk massa humanistiska ämnen och lärare existerar inget universitet. Ett universitet utan humaniora lämnar kvar endast några excellenta forskningsmiljöer och ett gäng yrkesutbildningar.
     Det är inte ett sant universitet.

torsdag, december 06, 2007

Storebror ser dig - även i bilen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071206

Nu rapporterar vår informelle integritetsombudsman, Pär Ström, i ett nyhetsbrev att övervakningen av våra bilfärder drastiskt ska öka. Med gps-teknik ska varje rörelse vi gör med bilen registreras.
     Vägverket initierar ett projekt med syfte att övertala försäkringsbolag om att skapa så kallade övervakningsförsäkringar, där ditt försäkringsbolag kan avläsa var du kör, hur fort du kör, där farten jämförs med tillåten hastighet.
     Även körstil ska kunna registreras – häftiga inbromsningar, exempelvis. Dina bilkörningsdata bedöms av en programvara i en dator med avseende på risktagande. Lågt risktagande ger lägre försäkringspremier och omvänt.
     Försäkringsbolagen uppges vara synnerligen intresserade. ”Pay as you drive” kallas fenomenet internationellt.
     Integritetsombudsmannen är självfallet emot. ”Det är en självklar medborgerlig rättighet att kunna röra sig med bil i sitt eget land utan att det registreras – där kan stöd hämtas i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 12”, hävdar Pär Ström.

För att inte tala om risken för ändamålsglidning. Varför inte använda dessa övervakningsdata till andra ändamål än bestämning av försäkringspremier?
     Polisen kan montera ned fartkamerorna efter vägarna och bötfälla bilister via detta register. Skatteverket kan kontrollera körjournaler hos yrkeschaufförer. Försäkringskassan kan kontrollera sjukskrivnas rörelser.
     Blotta existensen av ett bilövervakningsregister kommer att skapa en flödande kreativitet över hur det kan användas.

onsdag, december 05, 2007

Om den noble amatören

Teknikkritiska böcker är ovanliga. The Cult of the Amateur (Doubleday) av den förre Internetentreprenören Andrew Keen är en sådan. Undertiteln säger det mesta: How today’s Internet is killing our culture. Ord och inga visor. Men liknande domedagsprofetior har sagts förut.
     Internet hindrar oss från att skilja verklighet från sken, har det sagts. Etiken går förlorad, demokratin hotas och sanningen urholkas när tillvaron virtualiseras, har det hävdats.
     Keen riktar sin kritik till den teknik som går under beteckningen Web 2.0. Begreppet myntades av en viss Tom O’Reilly 2004, och avser webbplatser där användarna, inte enbart webbplatsens ägare, ska kunna bidra till innehållet. Interaktionsmöjligheterna ska vara stora, till skillnad från webbplatser där användaren är passiv konsument.
     Det läser jag på Wikipedia, som utgör det främsta exemplet på trenden Web 2.0.

Amatörer som bidrar med innehåll, alltså. Det är Andrew Keens huvudproblem. Det är skälet till att Internet dödar vår kultur. Jag går till det som är ”vår kultur” som Keen vill bevara – i fallet med encyklopedier ett formellt expertvälde – för att få veta något om Web 2.0.
     Uppslagsordet existerar inte ens i nätupplagan av Nationalencyklopedin. Är det så märkligt att amatörencyklopedin Wikipedia får ett sådant genomslag, när traditionella encyklopedier inte ids förnya innehållet?
     Hur dödar detta vår kultur? Andrew Keen har en stark tilltro till en snäv form av professionalism. Endast professionella äga tillträde till webbens offentlighet, menar Keen. Den noble amatören – som Web 2.0-användaren har kallats – göre sig icke besvär. Vare sig det handlar om musik på MySpace, foton på Flickr, film på YouTube eller texter i bloggosfären.
     Keen vill bevara allt såsom det var strax innan Internet fick sitt stora genomslag med interaktivt skapande och användarstyrt innehåll. Särskilt ömmar han, inte förvånande, för musik- och filmbranschens ekonomiska situation, liksom alla andra kommersiella aktörer som påverkas negativt av Web 2.0.
     På så sätt är han synnerligen ahistorisk. Genom historien har ny teknik förändrat villkoren för kommersiella aktörer. Varför ska vi förhindra dagens teknik att påverka villkoren? Där har Keen inget svar, därför att han inte ens ställer frågan.

Det finns en poäng i Keens kritik. Därför är det är trist att han slarvar bort så viktiga frågor genom att vara raljant och att aldrig ens reflektera över sina egna värdekonservativa fördomar.
     För visst är det något underligt med det hypade Web 2.0-begreppet medborgarjournalistik? Att det jublas över att alla och envar äntligen kan vara journalister genom sina bloggar?
     Frågan är vad vi tycker om medborgartandläkaren. Eller medborgarkirurgen. Eller medborgarelektrikern.

tisdag, december 04, 2007

Om opinionssiffrors olycka

Alltsedan regeringen börjat realisera sina idéer om skattesänkningar – inkomstskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten – liksom företagens vinster ökar, har stödet för alliansen sjunkit i opinionsmätningarna. Lägg därtill ett antal mer eller mindre skabrösa affärer hos ministrar och statssekreterare i orsakskedjan.
     Skillnaden var vid ett tillfälle i våras mer än tio procent till det röd-gröna blockets favör. Sifo:s augustimätning visar runt åtta procents försprång. Den senaste mätningen visar hela 18 procents skillnad till oppositionens favör.
     Detta förbryllar alliansanstrukna ledarskribenter, kolumnister och debattörer. Varför vänder sig befolkningen mot regeringens politik? Vilken är rationaliteten?

Jag går till en ledande, men okonventionell, forskare i ekonomi vid London School of Economics, Richard Layard och hans bok Happiness från 2005. Boken är okonventionell i så motto att Layard fördjupar sitt ämne genom att träda över gränserna till andra ämnen; psykologi, neurovetenskap, sociologi och i viss mån filosofi.
     De som förbryllas över opinionssiffrorna tar för givet att varje människas lycka ökar med nettoinkomstens ökning. Därför skulle varje skattesänkning för individerna och vinstökning för företagen öka lyckan i Sverige – och därmed regeringens popularitet. Det avvisar Layard bestämt. Det är nämligen inte sant.
     Tänk dig att få (eller tvingas) välja mellan följande två världar:
     I värld A är din årsinkomst 200 000 kronor och genomsnittsinkomsten är 100 000 kronor.
     I värld B är din årsinkomst 400 000 kronor och genomsnittsinkomsten är en miljon kronor.
     Vilken väljer du? Väljer du värld A, väljer du enligt majoriteten, hävdar Layard. Vi värderar vår inkomst i allt väsentligt utifrån dels vilken inkomstnivå vi vant oss vid, dels vilken inkomstnivå andra människor har.
     I det senare fallet har det stor betydelse vilken referensgrupp vi tillämpar; kollegor, grannar, yrkeskategorier, utbildningsnivåer. Men det är när vi förändrar våra jämförelser uppåt som vår lycka påverkas negativt.
     Så länge jag jämför mig med människor på samma eller lägre lönenivåer bibehåller jag min lycka, men om jag jämför mig med andra kvalifikationer med bättre löneutveckling påverkar det min lycka negativt.

Layards bok ger några förklaringar till att opinionen för alliansregeringen sjunker, trots ekonomisk tillväxt, fler människor i arbete, individers ökade nettoinkomster och skattesänkningar.
     Det visar sig att i USA arbetar fler människor betydligt fler årstimmar än i Europa. Samtidigt visar det sig i olika mätningar att medborgares upplevda lycka sedan 1975 har stagnerat i USA medan lyckan ökat i Europa. Det är provocerande kunskap för alliansens jobblinje. Det är förkortning av arbetstid som ökar lycka.
     Studier visar att när pengar transfereras från rika till fattiga människor, ökar de fattigas lycka mer än de rikas lycka minskar. Det är provocerande kunskap mot alliansens sänkningar av förmögenhetsskatter och fastighetsskatter (som gynnar redan rika), liksom mot företags osannolika vinster (som gynnar redan rika), som mått på välfärd. Det är jämlik fördelning som ökar lycka.
     I ett globalt perspektiv innebär det att vi måste öka biståndet för att öka den globala lyckan, eftersom de fattiga ländernas lycka ökar mångfalt jämfört med den försumbara sänkningen av lycka som sker i de rika länderna.

Layard menar att dessa studier i människors lycka utgör även argument för en bibehållen eller rentav utökad progressivitet i skatteskalan. Och därmed mot idén om en platt skatt, eftersom en platt skatt ökar incitamenten att arbeta mer.
     Med en ökad marginalskatt minskar lönsamheten att öka sin arbetstid. För om du arbetar mer och ökar din inkomst, gör du andra människor olyckligare.
     Den ekonomiska politikens uppgift blir därför att reducera strebern.

måndag, december 03, 2007

Ludologerna rycker fram

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071203

Jonas Linderoth (red)
Datorspelandets dynamik
Studentlitteratur

En av mina käpphästar är att när ett stort antal människor finner det rimligt att spendera en stor del av sin tid med en företeelse som verkar sakna mening, så finns det mening i den företeelsen.
     Som exempelvis datorspel. Jag har försökt. Allt från tidiga arkadspel som Tetris över simuleringsspel som Sim City och actionspel som Quake. Men spelen lyckas inte fånga mig.
     Det kan bero på att jag är för gammal; datorspel fanns inte i min barn- eller ungdom. Men det motsägs av andra i min ålder som känner euforin från datorspel.

En ny nordisk antologi, Datorspelandets dynamik av Jonas Linderoth (red), har ambitionen att placera datorspelandet på den akademiska kartan, det vill säga formulera olika kunskapsintressen för datorspel.
     Norrmannen Espen Aarseth är en av världens främsta ”ludologer”, det vill säga forskare inom genren. Ludologi är läran om spel (från latinets ”ludus” som betyder spel och ”logi” lära.) Ett skäl, menar Aarseth, till att datorspel nått akademin är att, till skillnad från många andra spel och sporter, innehåller datorspel ”ett lagrat estetiskt material” i form av ljud, ord och bild.
     Därmed blir datorspel ett estetiskt objekt, ett konstverk, liknande film, konst och litteratur, vilka är typiska studieobjekt inom humaniora.
     Antologin spänner över flera områden och ger olika infallsvinklar. Svenskan Anna Gunder analyserar spel som berättande; där litteratur står som förlagor för utformningen av datorspel. Ludisering är den exakta termen för denna överföring och Harry Potter och den vises sten är hennes exempel.
     Den väsentliga skillnaden, menar Gunder, mellan att läsa Harry Potter och att spela spelet är att läsaren läser om Harrys värld, spelaren navigerar Harry genom världen, läsaren läser utan att stöta på hinder, spelaren måste ständigt lösa problem som uppstår, läsaren gör inga val, spelaren måste fatta beslut och läsaren kan inte göra fel medan spelaren kan lyckas eller misslyckas.
     Hon framställer spelandet som aktivt och läsandet som passivt. Är det en rimlig tolkning? Tveksamt. För Gunder avgränsar bort alla kognitiva processer som uppstår under läsningen av en roman, där läsaren är kognitivt aktiv.
     Dansken Simon Egenfeld-Nielsen gör ett nedslag kring datorspel och pedagogik. Ett ilsket och ettrigt sådant. Han går snyggt och hårt åt den speltradition som kallas edutainment. Tack för det.
     Den traditionen bygger föråldrade pedagogiska modeller à la behaviorismen – betingning, stimuli och respons. Ett papegojliknande, mekaniserat lärande, där spelet inte integrerats med lärandemål, utan syftar främst till att roa. Och så, menar han, ser e-learningindustrin ut i stort.
     Författaren pläderar i stället för situerat lärande, gärna i olika samarbetsformer, där den sociala miljön (såväl den virtuella som fysiska) blir viktig. Lärarens viktigaste uppgift blir att balansera elevernas spelupplevelser med andra aktiviteter. Det är inte spelens innehåll som är primärt, utan elevernas engagemang och användning av dem i lärandet.

Antologin är en utmärkt introduktion till ett självklart akademiskt fält i tillblivelse. Självklart, därför att det har blivit en dominerande kulturform som engagerar många medborgare.
     Som varje nytt kunskapsfält brottas man med ämnestillhörighet, metodfrågor och teoretiska grunder. Endast kring själva studieobjektet verkar enighet råda: ”spel i virtuella miljöer”.
     Och som varje nytt kunskapsfält utmanas universitetens traditionella fakultets- och ämnesindelning. Är det humaniora? Informatik? Psykologi? Datalogi? Designvetenskap?
     Antologin antyder att humaniora har en viktig roll att spela.