onsdag, oktober 31, 2007

Politiken syns i metaforerna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071031

Retorik betyder talekonst. Denna konst kan utövas med åtminstone två syften. Det ena är persuasio – att övertyga lyssnaren om sin tes. Det andra är communicare – att göra en tanke gemensam. Ofta sammanfaller dessa syften i ett tal eller en skrift.
     Det finns många knep och tricks för att lyckas. Talaren behöver uppvisa karaktär, talet bör innefatta logiska argument och talaren bör kunna beröra åhörares känslor.
     Ofta är det själva innehållet i talet – orden, termerna – som avgör om talaren lyckas göra en tanke gemensam eller övertyga lyssnaren. Ordvändningar, kontraster, anaforer, retoriska frågor, överdrifter, oxymoroner, analogier – teknikerna är många.
     Men viktigast av dem alla är möjligen metaforerna; bildspråket. Att konstruera bilder, liknelser, figurer hos åhörare eller lyssnare genererar identifikation, konkretion och en ytterligare förståelsedimension. Under förutsättning att de bilder som metaforerna refererar till är kända, förstås.

Ett tecken på att politiska debatter bränner till är när nya metaforer läggs till den politiska retoriken. Vi minns Carl Bildts metafor ”röd-grön röra” på 90-talet om samröret mellan socialdemokratin, vänstern och miljöpartiet.
     Dagens regering skapade metaforen ”arbetslinjen” för att vilja beteckna konsekvens och riktning i arbetsmarknadspolitiken. Baksidan är att den som skapar metaforen inte har makten över hur mottagaren värderar den. Är arbetslinjen industrialismens löpande band? Är det en positiv bild?
     Ett tecken på att Mona Sahlin har börjat inta oppositionsrollen på allvar skulle kunna vara i vilken utsträckning hon försöker skapa nya begrepp, nya metaforer i sin retorik. Och tecknen börjar synas.
     I partiledardebatten den 17/10 hävdade Sahlin i sitt inledningsanförande att ”Djävulen syns i detaljerna (…) Det är i prioriteringarna skiljelinjen blir tydlig”. Alla har vi en bild av djävulen, måhända inte exakt likadan, men värderingen av denna bild är gemensam: Ondska.
     I samma anförande säger Sahlin att hon avser att ”Reparera a-kassan så att människor vågar byta jobb”. Reparera – något har gått itu, trasats sönder eller upphört fungera. Bilden är tydlig för envar, liksom värderingen.
     Efter reparationen av a-kassan är det tänkbart att fastighetsskatten, skolan och familjepolitiken ska repareras. En kraftfull metafor tack vare sin enkelhet. Nu väntar vi på kontringsmetaforer från regeringens håll.
     Politiken syns i metaforerna, för att parafrasera Mona Sahlin.

tisdag, oktober 16, 2007

Facebook – kapprustning i vänskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071016

Förr lät rika, välbärgade människor måla sina självporträtt som ett slags dokument till eftervärlden. En markering av välfärd likväl som en tillbedjelse för odödlighet. Porträtten skulle ge fingervisningar om de avmålades yrken, status och ambitioner.
     I dag behöver vi inte vara rika eller välbärgade. Självporträtterandet har demokratiserats i dess olika digitala former: virtuella sociala nätverk som exempelvis Facebook, den senaste trendsajten bland de sociala nätverken.
     I en välformulerad essä i tidskriften The New Atlantis (nr 17 -07) gör historikern och tillika en av redaktörerna, Christine Rosen, några kvalificerade nedslag i denna pågående trend.
     Hon ställer den grundläggande frågan: Likt varje annan ny teknik måste vi förstå vilken typ av beteende det virtuella nätverkande uppmuntrar. Vilka konsekvenser får det virtuella nätverkandet?
     Antikens orakel i Delfi gav sina besökare rådet ”känn dig själv”. Facebook och andra virtuella nätverk ger sina besökare rådet ”visa dig själv”.

Sociologen Mark Granovetter skrev 1973 en banbrytande och ofta refererade artikel, där han hävdade styrkan hos svaga band. Relationer såsom kollegor, affärsrelationer och människor man möter tillfälligt men behåller viss kontakt med, har svagare band än familjemedlemmar och nära vänner.
     På Facebook återfinns relationer med svaga band. Ingen hävdar att den som har en lista på 300 vänner i Facebook har starka och nära band till dessa. Men det är relationer med svaga band man är ute efter.
     Vad är det för slags vänskap vi skapar på Facebook, frågar Christine Rosen. I den fysiska världen traderas normer, integritet och sociala konventioner i sociala gemenskaper.
     Men vad gör du med en ”vän” som skriver opassande kommentarer på din anslagstavla i Facebook? Vad gör du om en ”vän” publicerar en generande bild på dig på sin anslagstavla?
     Raderar ”vännen” med ett musklick? Visst, men vad hjälper det?
     Och vad betyder det om du inbjuds att vara någons vän – men avvisar inbjudan? Är det lika allvarligt som ett ”dra åt helvete” rätt i ansiktet? Eller mildare? Hur mycket mildare?
     Facebook blir ett facit till vänskapsbildande även i den fysiska världen. Det blir allt vanligare att kolla upp den man träffar på en tillställning; vilka intressen denna har, ideologiska markörer, politiska, sociala, litterära, you name it.
     Vill jag fortsätta kontakten? På Facebook finns svaret.

Detta ”vänskapande” på virtuella nätverk ska dock inte sammanblandas med det mänskliga behovet av vänskap. Det blir snarast en statusjakt, en kapprustning i att visa upp så stor vänlista som möjligt.
     Jakten är så viktig att det startas ”väntjänster” på nätet; nätverkshallickar som mot betalning ser till att du får såväl ”vänner” som meddelanden och hälsningar på din anslagstavla. Så kan även den socialt inkompetente göras till en nätverksmagnet.
     Men har han fått några vänner?

onsdag, oktober 03, 2007

Vårt behov av intighet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 071003

Billy Ehn och Orvar Löfgren
När ingenting särskilt händer
Symposion

För att förstå en kultur räcker det inte med att studera ett genomsnittligt urval av denna kulturs medlemmar. Minst lika viktigt är det att förstå avvikarna, dissidenterna eller originalen. Att vända blicken mot det ovanliga, dolda, frånvända och frånvarande.     
     Denna tanke utvecklas till en kulturanalys av det förbisedda i boken När ingenting särskilt händer (Symposion), av etnologiprofessorerna Billy Ehn och Orvar Löfgren vid Umeå respektive Lunds universitet.
     Det förbisedda, det formlösa, det snabbt överspelade och det händelsefattiga är i fokus för denna kulturanalys. Vad händer när inget särskilt händer? Är dessa självklara inslag i en människas liv betydelsefulla eller bara onödiga?
     För egen del brukar jag längta till dessa stunder när inget särskilt händer. Genom att läsa denna kulturanalys förstår jag bättre vad jag längtar efter. Svaret ges i slutet av denna recension.

Ehn och Löfgren delar in sin kulturanalys i fyra teman. Väntan, rutin, dagdröm och försvinnande blir uppenbara studieobjekt för frånvaro av händelser. Alla väntar vi, vissa ofta, andra sällan. På bussen, i kassakön, inför en tävling, på semestern och naturligtvis jultomten.
     Vi lär oss vänta som en del i en disciplinerande socialiseringsprocess. Dock med kulturella förtecken. Norra Europas inövade och rationella kösystem skiljer sig från det sydliga Europas friare och spontanare köande.
     Väntan har oftast negativa konnotationer. Därför ligger det djupt i marknadsekonomins idé att så snabbt som möjligt tillfredsställa konsumenternas köplust. Förutom när man tror att en uppbyggd förväntan gör att en produkt säljer mer.
     Väntan inbegriper en viss vanmakt. Den som väntar saknar kontroll över de önskade händelserna. Genom att låta andra vänta på sig, befäster man sin överordning.
     Rutin är en annan process där inget särskilt tycks hända. Rutin är allt från våra sömngångarvanor om morgnarna, där vi utan att tänka så mycket på vad vi gör, gör samma saker i samma ordning varje morgon. Eller den som står vid ett löpande band och monterar samma saker varje dag.
     Detta är både en positivt och negativt laddad företeelse. Mångas livsval görs med syfte att undvika rutin. Yrken där det händer något nytt varje dag föredras ofta framför motsatsen. Men rutin innebär också effektivitet; om samma väg körs till arbetet varje dag, reduceras behovet av ständiga beslut.

Så vad gör människor som väntar eller befinner sig i vardagsrutiner? Ehn och Löfgren svarar att de dagdrömmer, fantiserar, minns och önskar. Inte som det ultimata svaret, men som ett intressant svar att utforska.
     Den vakna drömmen är minst lika komplex som den sovande. Dagdrömmeri ses ofta som något negativt och improduktivt. Freud menade att den fantiserande människan är en olycklig, otillfredsställd människa.
     Men vad är egentligen den mentala träning som exempelvis elitidrottare ofta får hjälp med, om inte hjälp att dagdrömma; förmågan att skapa inre visualiseringar av ett kommande händelseförlopp. Och vad är politikers eller företagsledares visioner om ett bättre samhälle eller nya produkter annat än resultat av dagdrömmar?
     Träna dina fantasimuskler. De är viktigare än dina biceps.
     Vi behöver infrastrukturer för att dagdrömmeri. Väntan och rutin kan ses som övergripande infrastrukturer. På mer detaljerad nivå har i historiens backspegel schäslongen förknippats med dagdrömmeri. Promenaden med hunden är en av mina tekniker. Att köra bil skapar också förutsättningar. Liksom löpande bandet. Caféets fönsterbord.
     Den övergripande infrastrukturen för dagdrömmeri finns. Hur skapar vi förutsättningar för att kunna utnyttja den? ”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte ska bli monoton”, svarar Ehn och Löfgren.

Så vad är det jag längtar efter, när jag vill att inget särskilt ska hända? Svaret jag utkristalliserar från Ehn och Löfgrens bok är att när inget särskilt händer, ges jag utrymme att forma mitt liv. När inget särskilt händer konstrueras verkligheten mer av mig och mindre av min omgivning.
     Och omvänt, när ständigt något särskilt händer är det omgivningen och dess krav som formar min verklighet.
     Hos Sartre lyfts fantasins relation till friheten fram. Med fantasin, eller i fantasin, kan vi befria oss från omgivningens definition av verkligheten och skapa vår egen.
     Därför ökar livskvaliteten ju mindre särskilt som händer.