tisdag, december 23, 2008

En bloggande sekreterare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081223

Mycket har kommenterats kring bytet av Svenska Akademiens ständige sekreterare, särskilt kring herrar Engdahl och Englunds likheter och olikheter, kring arbetets karaktär, huruvida detta leder till någon förändring av akademin och dess arbete.
     Ett, närmast historiskt, traditionsbrott har nämligen skett. Peter Englund är inte enbart en flitig författare till historiska böcker och kritiker på DN:s kultursida – utan även en flitig bloggare.
     Just det, landets mest traditionstyngda institution får en bloggande sekreterare. I söndags (21/12) skrev Peter Englund på sin blogg en lysande, känslig och ödmjuk intervju, där hans jag intervjuar hans mig kring utnämningen till honom som ständig sekreterare.
     Bland många andra tecken, måste nog detta ses som det främsta tecknet på att bloggen som publiceringsform sakta men säkert har nått en viss status; att medielandskapet är satt i förändring – det är i bloggosfären vi hittar de intellektuella i dag.
     Det fattar naturligtvis även de intellektuella, utom vissa kverulanter, senast statsvetarprofessorn Bo Rothstein som retade gallfeber på bloggosfären med sin liknelse av bloggvärlden som en kloak: ”att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn”, skrev han i Göteborgs-Posten tidigare i höst (12/11).
     Han avslutade sin drapa med samhällets undergång: ”Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.”
     Peter Englund med många andra svenska intellektuella visar hur fundamentalt fel Rothstein har. Den som inte hittar intressanta bloggar som tillför det offentliga samtalet kvaliteter utöver traditionella media, har överhuvudtaget inte sökt.

torsdag, december 18, 2008

Allt är politik – trots allt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081218

Det har länge legat i tiden att staten undandrar sig allt fler ansvarsområden, överlåter till privata aktörer där staten av tradition har varit ensam aktör och framför allt betonar marknadens suveränitet.
     Den osynliga handen, Adam Smiths klassiska begrepp, löser alla problem bäst, menar borgerliga politiker. Inte för att svensk tradition skulle tillåta en nattväktarstat som enbart sköter rättsväsende och försvar, men riktningen är angiven.
     Tills nu. Med filosofen Martin Heideggers begrepp har vi sett ett breakdown i finanskrisens kölvatten. Han menade att många objekt eller företeelser är oss så invanda att de är osynliga, tills de går sönder eller slutar fungera. Då blir vi medvetna om deras betydelse och funktion.
     Politikens betydelse för bilproduktionen, till exempel. Trots en djup konjunkturnedgång lämnar regeringen den osynliga handens politik och bestämmer att den rådande krisen inte är konjunkturell, utan strukturell.
     Gång efter annan sägs att Volvo, Saab och andra biltillverkare misslyckats att leverera vad kunderna vill ha. Därmed måste man omstrukturera sin produktion och drar negativa paralleller till varvskrisen på 70-talet och positiva paralleller till stålkrisen på 80-talet.
     Men hur vet politiker att krisen är strukturell och inte konjunkturell? Har kundernas efterfrågan tvärsvängt på mindre än ett år?
     Eller är detta miljöpolitikens stora chans att driva fram en strukturomvandling, det vill säga tvinga bilindustrin till miljövänligare produkter?

I en annan bransch har en stark strukturomvandling pågått länge, utan några tecken på konjunktursvängningar som orsak. Också i denna bransch struntar politikerna i den osynliga handen och reglerar – men mot strukturomvandlingen.
     När det gäller produktion, distribution och konsumtion av digital kultur har en strukturomvandling pågått i ett decennium. Från branschproducenternas totala monopol på produktionsformer, distributionsformer och därmed makt över konsumtionsformer, till en gräsrotsrörelse som vill främja fri kultur och fri kunskapsspridning.
     Idén om försäljning av digitala exemplar av kulturfenomen som musik och film är på lång sikt lika dödsdömd som produktionen av stora bilar som slukar fossila bränslen.
     Trots det skärper politikerna lagstiftningen i flera omgångar, senast med den så kallade IPRED-lagen, allt för att förhindra den pågående strukturomvandlingen.

Vad som möjligen skiljer dessa branscher åt är att bilindustrin har upplevt ett breakdown, medan den digitala kulturindustrin har tuffat på som vanligt.
     Skillnaden blir därmed, i enlighet med Heidegger, att bilindustrin har begripliggjorts, medan den digitala kulturindustrin fortfarande är svårbegriplig.
     Vad som däremot förenar dessa branscher är att politikerna är synnerligen närvarande och vägrar överlåta något åt den osynliga handen.
     Allt är politik, således. Låt oss inte låtsas om annat.

måndag, december 08, 2008

Virilios dystopiska djup

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 081208

När ska min favorit bland teknik- och samhällskritiker, fransmannen Paul Virilio, leverera sina insikter om finanskrisens olycka, har jag gått och tänkt. Eftersom jag inte är franskspråkig är Virilio lätt att missa.
     Nu hittar jag en engelsk översättning av en månadsgammal intervju med Virilio i Le Monde. Virilio har två särskilda perspektiv i sina analyser: den ena är den hastighet i utvecklingen som hotar erodera samhället och den andra är olyckor, de katastrofer som byggs in i den teknik varmed utvecklingen understöds.
     Därför är det föga förvånande att han svarar ja på frågan om finanskrisen är ett tydligt exempel på att utveckling och katastrof enbart är två sidor av samma mynt. Finanskrisen är ett exempel på en ”global olycka”, menar Virilio, som integrerar ett stort antal andra olyckor i denna olycka.
     Efter den första ”tekniska” fasen i finanskrisen – banker kollapsar, aktievärden rasar – uppstår de riktiga olyckorna. De irrationella reaktionerna från stora företag, marknaders galna beteenden, staters valhänthet, människor som förlorar arbeten och sina hem.
     Terrorister har förstått dessa mekanismer mycket väl och gör sitt bästa att utnyttja dem, hävdar Virilio.
     Virilio är nog den samtida intellektuella som har den allra mest dystopiska synen på samhället och världens utveckling. Enbart följande ordväxling under intervjun säger mycket om Virilios dystopiska djup.
     Intervjuare: Tror du, likt många andra, att kapitalismen närmar sig sitt slut?
     Virilio: Jag tror snarare att slutet närmar sig kapitalismen. Denna kris visar att jorden inte är tillräckligt stor för utveckling, för historiens hastighet. Därav alla återkommande katastrofer.
     Det är pessimism på högsta nivå.