lördag, februari 21, 2009

Rättegången som retorik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090221

Vore jag retorikforskare skulle jag gnugga händerna över såväl rättegången som debatten kring Pirate Bay. Så mycket retorik, så mycket material, så öppet och tillgängligt. Retoriken i rättegången söker nya spår, genom att försöka fastslå vad rättegången handlar om. Retoriken i debatten utanför trampar på i samma gamla leriga hjulspår.
     Försvaret i rättegången vill att vi ska uppfatta rättegången som ett försök att förbjuda en viss teknik. Kärnan i Pirate Bays verksamhet är en så kallad öppen torrent-tracker, en sökmotor innehållande torrent-filer, som innehåller adressuppgifter till de filer som olika användare delar mellan sig. Pirate Bay varken vet eller intresserar sig för vilka filer användarna delar.
     Egentligen motsätter sig inte åklagarsidan detta synsätt, eftersom den skadeståndsframställan som gjorts avser den skada upphovsrättsbranschen lidit av att denna öppna tracker har existerat. Är det alltså en rättegång mot en viss teknik vi bekådar?
     Debatten utanför rättegången är den gamla trista och får representeras av gamle ABBA-medlemmen Björn Ulvaeus inlägg på debattsajten Newsmill (18/2): ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig?”. Han åsyftar det i hans ögon synnerligen märkliga beteendet att ladda ned musik gratis i stället för att köpa musiken i affären.
     Samma dag drar frilansskribenten Mats Dagerlind i en replik på samma sajt ned brallorna på Ulvaeus genom att hänvisa till dennes avancerade skatteplanering; den rättstvist mot skattemyndigheterna om 85 miljoner i utebliven skatt på sina royalties. Ulvaeus lyckades tack vare sina jurister hitta det hål i lagen som möjliggjorde att flytta sina rättigheter till sina verk till ett bolag i ett skatteparadis.
     Därmed slapp Ulvaeus betala 85 miljoner i skatt. Degerlinds retoriska fråga är naturligtvis: ”Ska det vara så förbannat besvärligt att betala för sig, Björn?”

måndag, februari 16, 2009

Digital kultur blir luft för pirater

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090216

Anders Rydell och Sam Sundberg
Piraterna
Ordfront

Dåvarande statsminister Carl Bildt höll ett klassiskt tal vid Ingenjörsvetenskapsakademin 1994, där han bland annat sa: ”Låt oss ställa målet att senast 2010 tillhöra den globala utvecklingens absoluta spjutspetsar när det gäller utnyttjandet av informationsteknologin”. Nu skriver vi 2009, det år en av Sveriges allra främsta spjutspetsar inom IT-området står åtalade. Rättegången om The Pirate Bay inleds den 16/2.
     Åtalet gäller, mig veterligt, medhjälp till, alternativt förberedelse för, brott mot upphovsrättslagen. Grabbarna bakom Pirate Bay har alltid med raljans, ironi och en stor portion uppkäftighet hävdat och argumenterat för att de inte sysslar med upphovsrättsligt material överhuvudtaget, utan driver en sökmotor, likt Google, som hjälper användare att hitta andra användares filer.
     Och, som åklagaren i målet, Håkan Roswall, skrev i ett PM från 2005, är det synnerligen svårt att fälla någon för medhjälp till ett brott som inte begåtts. Med andra ord, eftersom ingen som har fällts för upphovsrättsbrott genom att använda sajten Pirate Bay, är det svårt att fälla någon för medhjälp.

Detta och mycket annat står att läsa i en välskriven och rent av spännande reportagebok, Piraterna (Ordfront), av journalisterna Anders Rydell och Sam Sundberg. Boken har funnits att ladda hem via Pirate Bay sedan någon vecka. Naturligtvis ska en bok om pirater fildelas. Och naturligtvis ska boken läsas av alla som inte har koll på fildelning – från nämndemännen i rättegången till de som upprepar mantrat ”hur ska upphovspersonerna få betalt?”.
     Åven för den som likt jag har följt fildelningsdebatten i såväl gammelmedia som på nätet finner guldkorn i reportaget. Framförallt beskrivs fildelningens historia på ett koncist och tilltalande sätt. Det går knappast att läsa reportaget som ett neutralt reportage, inte heller som ett reportage som tar upphovsrättslobbyns postition, utan som beskriver utvecklingen i positiv anda, dock inte blint.
     Författarnas eventuellt blinda punkt är snarare deras teknikfokus. De tycks vilja säga att eftersom fildelning är tekniskt möjligt och anammas av så många människor är den omöjlig att stoppa. Men de missar en aning att piratrörelsen främst drivs av en från människan sprungen vilja till fri digital kultur – där fri inte betyder gratis. Fri ska förstås som i fri från begränsningar och inskränkningar. Att fildelning innebär att musikfiler kan laddas ned utan kostnad beror enbart på att betalning för digitala exemplar i princip är omöjlig i längden.
     Detta beror inte på nya fildelningstekniker som bittorrent, utan på digitaliseringen. Det var inte Pirate Bay och deras tekniska kunnande som i första hand skapade möjligheten till fri musik och film. Det var skivbolagen och filmbolagen som gjorde detta i och med att de digitaliserade sina kulturyttringar. Det som är digitalt kopieras. Kostnaden för kopiering går mot noll. Det är fundamentalt för att förstå Internet.
     ”Gratis” är ett ekonomiskt begrepp som avser ett pris på en vara. Än så länge är används begreppet, men inom kort kommer människors uppfattning om digitalt material att vara ”något som bara är”. Ungefär som luft. Musik på nätet kommer inte att vara gratis. Musik kommer bara att finnas.

Det finns en god öppning till en ytterligare bok på pirattemat. Rydell och Sundberg skriver som sagt snyggt kring piratrörelsen och Pirate Bay. De ger också en beskrivning av hur Piratpartiet uppstod i all dess enkelhet. Därmed snuddar de vid fildelningens politiska dimension, vilket är den synnerligen intressantaste bland tekniska, juridiska, sociala och ekonomiska perspektiv.
     Piratrörelsen är en ideologibefriad politisk rörelse, menar författarna, som bygger på en samhällssyn, där samhället ses som en maskin som ska administreras på bästa sätt. Jag övertygas inte om den tesen av boken. Jag övertygas inte heller av detta när jag läser texter skrivna av piratrörelsens intellektuella. Här finns anledning att fortsätta.
     
Vilken utgången av den stundande rättegången blir tänker jag inte sia om; därtill är juridiken ett alltför snårigt område. Jag förutsätter dock att det blir en långvarig process med överklaganden till såväl hovrätten som Högsta domstolen.
     Men jag förutsäger att piratrörelsen är vinnare oberoende av rättegångarnas utfall. Förlorar piratrörelsen blir man martyrer och fildelningen minskar inte. Vinner piratrörelsen kommer upphovsrättsbranschen att tvingas till konsekvenser som gynnar fri tillgång till digital kultur.

fredag, februari 13, 2009

Humboldts ande svävar fortfarande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090213

I höstas genomfördes en stor (över 7 000 respondenter) studie kring högskolans viktigaste uppgifter, nu och i framtiden. Det går att göra några intressanta nedslag i studiens resultat. Vad är högskolans viktigaste uppgifter? Enligt lärarna är det att bedriva grundforskning, ge god utbildning, att främja ett bildningsideal och att delta i samhällsdebatten.
     Lärarna menar också att dessa viktigaste uppgifter är högskolorna allra sämst på att leva upp till. Det måste tolkas som att högskolan tvingar fram en verksamhet som står i bjärt kontrast till dess lärares preferenser. Det låter inte alls bra.
     Allra minst viktigt anser lärarna vara att kommersialisera forskning, att snabbt strömma studenter genom utbildningen, att vara lyhörd för samhällets och arbetslivets önskemål samt att samverka med näringslivet.
     Studenter har delvis motsatt uppfattning. Högskolans viktigaste uppgifter enligt dem är det som lärarna anser minst viktigt – att samverka med näringlivet och tillgodose dess krav. För att högskolan ska bli ännu bättre i framtiden, menar studenter att fler undervisningstimmar, mer praktig och ett tydligare samarbete med lokala arbetsgivare, är viktiga faktorer.
     Lärarna å sin sida menar att det som kan höja högskolans kvalitet generellt är att öka anslagen till grundforskning, att ge lärosätena eget kapital att förvalta fritt och långsiktigt, att bli mer delaktiga i samhällsdebatten – och att höja lärarnas löner. Det sistnämnda instämmer dock studenter lojalt med.
     Visst anar vi den tyske universitetsreformatorn Wilhelm von Humboldts ande svävandes över lärarnas värderingar av högskolans uppgifter?

torsdag, februari 05, 2009

Konstens kunskap

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090205

Det är som det ska vara. Allmänheten är ursinnig över konstfackstudenten Anna Odells konstnärliga utforskande av någonting så svårgripbart som psykisk sjukdom och dess behandling. Konstnärer och deras fåtaliga bundsförvanter försvarar den konstnärliga friheten och rätten, ja, närmast skyldigheten att ställa de obekväma frågorna, ibland på obekväma sätt.
     Denna konflikt är en så kallad nyttig konflikt som inte ska lösas. Löses konflikten förlorar alla. Blir denna typ av konstnärligt utforskande fullständigt accepterad, når den inte fram med sina frågor. Skulle vi på något sätt förbjuda sådan konst, ställs aldrig frågorna.
     Innan vi dömer ut detta eller andra ovanliga konstnärliga utforskanden som kan upplevas provocerande, bör vi vänta och se vad vi kan lära oss, vilken kunskap som kan genereras. Den kunskap vi vanligen genererar kring psykisk sjukdom och dess vårdapparat är av två slag.

Den ena är vardagskunskap. Den består av våra mer eller mindre omedvetna fördomar som blandas upp med osystematiska erfarenheter från mediala uppslag eller från umgängeskretsen, där kanske någon har en enskild erfarenhet. Den andra är vetenskaplig kunskap. Den består av såväl breda systematiska studier som djuplodande fallstudier av både den patologiska delen och omsorgsdelen.
     Vad en konstnär kan göra är att generera konstärlig kunskap; en kunskapsform som inte ingår i vare sig vardags- eller vetenskaplig kunskap. Filosofen Hans-Georg Gadamer var den främste förespråkaren för den konstnärliga kunskapens värde. Vetenskapen har historiskt sett alltid nedvärderat konstnärlig kunskap, och sett denna som enbart estetisk (ofta med ett trivialt estetikbegrepp) och subjektiv.
     Konst, menar Gadamer i sitt huvudverk Sanning och metod, rymmer såväl vår historiska förståelse av oss själva och den verklighet vi är utkastade i. ”Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder delaktighet i denna kunskap”, skriver han.
     Denna delaktighet skapas genom en utvecklad förmåga att tolka konstverk. Gadamer är ju en av tolkningslärans portalfilosofer. Att enbart avfärda konstverken av så enkla skäl att vi inte omedelbart tycker om dem, innebär att avfärda deras kunskapspotential, det vill säga det är en rent kunskapsfientlig handling.

Inom vetenskapen ställer man en klassisk fråga, inte alls olik den som ställts i debatten kring Odells konst: Måste man ha erfarit det man studerar? Måste en sociolog som studerar narkomaner ha varit narkoman för att förstå? Måste en kriminolog som studerar kriminella ha varit kriminell för att förstå? Vetenskapen svar är nej.
     Odell möts av det motsatta svaret. Genom att hon inte är ett offer för psykisk sjukdom, utan enbart gestaltar sådan, bör hon fördömas. Hon kan ändå aldrig veta hur det är. Odell borde bemötas med samma svar som vetenskapen ger på samma fråga.